Vad jag kollat på och gillat mest den senaste veckan:

1. The Good Wife (CBS)
2. Portlandia (IFC)
3. Luck (HBO)
4. New Girl (Fox)
5. Real Time with Bill Maher (HBO)
6. The Daily Show with Jon Stewart (Comedy  Central)
7. House (Fox)
8. Justified (FX)
9. House of Lies (Showtime)
10. Alcatraz (Fox)
11. Revenge (ABC)

Det är inte många dramaserier som likt The Good Wife, efter nästan varje enskilt avsnitt, kan ge mig en sådan känsla av total tillfredsställelse för att precis allt fungerar – såväl atmosfären och tonen som både den korta och långa storyn. Jag tänker regelbundet på Aaron Sorkins Sports Night när jag ser The Good Wife, kanske delvis för att Josh Charles utövar samma sorts djupt personliga charm i båda, men mest för att de har något unikt passionerat gemensamt – fulländningen av kommersiellt serialiserad tevefiction.

Kan inte bli bättre än så här. Och allt sammanfattades, och knöts ihop, så oerhört väl och förnöjsamt i slutet. Inte bara för att den jäkla Wendy Scott-Carr tillintetgjordes av både Will och juryn, utan för att hennes reaktion på detta, och hot på väg ur rättssalen, lovar att detta inte var sista gången vi får njuta av att älska att hata denna självbelåtet smilfinkiga streber – och att hon nu dessutom är så skadskjuten att hon inte längre har någon mjuk mask att upprätthålla och gömma sig bakom.

House of Lies hatade jag i början, men kanske inte fullt så mycket som många andra eftersom jag känt en nyfikenhet på utvecklingen. Och förbättringen har varit stadig, om än liten, fram till det fjärde avsnittet där plötsligt så mycket mer satt på rätt plats.

Justified och House har haft fullt tillfredsställande uppstarter på nyåret, och både Daily Show och Real Time har typiska formtoppar nu kring den tragikomiska Mitt Romney vs Newt Gingrich-tvekampen.

Jag har funderingar att dela med mig av om Alcatraz men sparar dem till en separat text. Men jag ser en hel del Alexander Bard där – någon som vågar sig på en gissning om hur jag menar?

Separata texter kommer givetvis även om både Luck och nya säsongen av Portlandia.

Jahapp. Då sitter man här igen då och kollar på en teasertrailer för en kommande teveseriesäsong och känner en brinnande längtan i bröstet. Snart! Snart!

Game of Thrones, alltså. Jag är lika förvånad som ni. Riddare, narrar, korpar och hela den grejen. Inte trodde man väl att man skulle falla för sånt tjafs. Jag som alltid varit så ordentlig, jag som aldrig gått på det där med riddartiden och fantasy. Jag som alltid himlat med ögonen åt science fiction. Jag har mer eller mindre gjort mig en karriär på att förakta allt som ens kommer i närheten av en hobbit.

Men nu sitter jag här och funderar på vem jag allra mest vill ha som wallpaper på datorn – Robb Stark eller Jon Snow – och hjärtat klappar. Det slutar med att jag väljer Jon Snow, och att över huvud taget ha en fantasyfigur som wallpaper på datorn är så omvälvande stort för mig så ni anar inte.

Som vore jag tolv år.

Efter den drabbande kärleken jag helt oväntat kände till Thor och hans bringa efter att ha sett filmen, och efter denna drabbande kärlek jag känt till dessa två ädla riddargossar är jag skakad. Mitt inre är i uppror. Vem är jag egentligen? I didn’t know I was looking for riddare/asagud utnil I found you. Är jag en sån som gillar scifi nu helt plötsligt? Jag har svårt att förlika mig med den tanken. Jag hade hellre stannat kvar i garderoben men här är vi nu. Jag är kär i två riddare och en asagud.

Är vi någonsin de personer vi tror att vi är? Jag bookmarkade sidan med Game of Thrones-släktträd och laddade ned bilder på riddare. Och nu kör jag wallpaper. Lär man någonsin känna sig själv ordentligt?

Men gud vad du överdriver, du älskar ju Harry Potter.
Ja, men det är ju en saga.
Du gillar ju True Blood. Och Twilight. Hur mycket fantasy är inte vampyrer?
Jo, men det är ju high school-kärlek i första hand, tycker jag. Och True Blood är ju kitsch, det är som att gilla Real Housewifes of Beverly Hills, vilket jag också gör.
Men gud vad du ursäktar dig! Försöker intellektualisera känslor och allt.
Men jag är ju inte en sån som gillar fantasy!

Men nu sitter jag här framför trailern och längtar som om jag längtade efter en älskad som man varit borta ifrån i flera långa månader. Kommer vi göra varandra besvikna eller vågar man hoppas..? Finns känslorna kvar? Mina är i alla fall lika starka som när vi skildes åt. Det märker jag ju tydligt när jag tittar på trailern för femtonde gången. Åh snart…

Men sedan infaller sig tvivlen. Jag har blivit sviken förr. Men alltid vågat älska igen. Ta klivet ut och se första avsnittet av en teveserie igen och låta sig falla hejdlöst. Men det har alltid rört sig om annat. Om smarta dramer, sofistikerade amerikanska komedier (nej, det är ingen motsägelse). Sällan serier som involverar dvärgar och riddarzombies. Kom igen! Men här är jag nu och vem kan döma mig? Allt jag gjorde var att bli kär. Jag valde aldrig detta. Men det är den jag är.

Tre gånger skvätter blodet så att det sköljer över hela kameralinsen och på så sätt blir en indikator på att det nu är scenbyte. Inälvor. Lemmar som skiljer kropp från svärd så att blodet skvätter. Huvuden som rullar. Män som vrålar och dödar varandra. Inget som borde vara en överraskning för mig som följt och älskat de två tidigare säsongerna i Starz blodiga romarepos Spartacus. Men jag blir illa berörd. Jag har tidigare kommenterat våldet och blodskvättandet något överseende, som att det är något som hör till genren. Det har alltid varit den underliggande berättelsen om manlighet som har intresserat mig.

Jag tror det har att göra med att Andy Whitfield som spelade rollen som Spartacus i säsong 1 inte är med längre. Inte för att han blev ersatt av någon annan yngre, snyggare, bättre, utan för att han dog i cancer.

Jag youtubar. Det finns flera R.I.P.-videos, en hyllning från Starz, mer klipp från serien. Men jag hittar inget klipp där de som är kvar i casten får uttala sig om det jag vill veta: Hur var det att gå till jobbet efter att han hade gått bort? Hur var stämningen i filmcrewet? Vad sades innan första scenen när Liam McIntyre skulle försöka vara Spartacus? Hur kändes det att spela scener som badar i blod och gore och där döden görs till underhållning när en nära vän och medarbetare inte finns där längre?

För mig skiftar fokus. Jag tror jag hade väntat mig att serien skulle gjort det också. Men det är ju helt orealistiskt, det vet jag ju. Jag har sett fram emot det här, peppat på nya säsongen. Men nu är det det enda jag kan tänka på; kontrasten mellan döden i verkligheten och ultravåldet på skärmen. Hur lite den senare har med någonting överhuvudtaget att göra.

Jag har läst många som skrivit om hur de grät av Downton Abbeys julspecial. Själv grät jag åt Doctor Whos julspecial, »The Doctor, The Widow and the Wardrobe«.

Den gode doktorn är absolut inte främmande för att banka brutalt på hjärtesträngarna. Vi har både förlorat och sagt farväl till folk vi fäst oss vid genom säsongernas gång. Men det här var riktigt kallt.

Det började med den nyblivna krigsänkan som döljer makens död för barnen, så att de ska få en sista jul som inte är förstörd av hans frånvaro. Hon är stoisk men skärrad, och det svider till lite.

Men mot slutet, när hon ska styra evakueringsgolfbollen hem, och tvingas se hans sista ögonblick i livet. Hon inser att det är det som händer, hon ber och bönar om att slippa se det, doktorn säger att hon måste, hon tigger, hjärtskärande och uppriktigt, hon vill inte, snälla låt henne slippa, barnen tittar stumt på henne och jag tappar nästan andan. Tänker att det här är fan nästan över gränsen, det är grymt.

Sen visar det sig förstås att hon lyckas dra med sig maken genom tidstunneln, han står där med sitt stora plan på gräsplanen. Och jag kom på mig själv med att nästan bli lite besviken. En av styrkorna med Doctor Who är just att det inte alltid löser sig på slutet, folk dör och försvinner på riktigt. Manusförfattarn vågar vara brutala. Men man kanske inte kan göra så på julafton.

Och det är när man vet att det inte är givet att doktorn löser allt som han har makten att göra en riktigt illa. Även om det bara är tillfälligt.

Det var en WS-tät kväll i onsdags när Fred Armisen körde sin första europeiska ståuppföreställning på Strand i Stockholm. Martin Degrell fick komma upp på scenen som snuttefilt (Armisens ord) när det var Q&A, och både Per Perstrand och jag själv tog vårt ansvar och ställde frågor. (Per: Fråga om hans faktiska arbete. Jag: Fråga om ställen han gillar i Portland.)

Det gick förstås inte att låta bli att fnissa lite åt hipstertätheten i publiken. Eller åt att Armisen uppträdde på Strand, så när han sa att hans favoritfigur i Portlandia var föreståndaren för den feministiska bokhandeln och frågade om vi hade några såna i Stockholm kunde vi svara att ja, Hallongrottan ligger precis runt hörnet.

Överlag var det ganska mycket Stockholms- och Sverigefokus. Armisen charmade publiken med att dra lite svenska glosor, och prata om hur mycket han älskar Sverige och Stockholm, och som alltid är det lite svårt att avgöra hur uppriktigt menat det är. Ganska? Tror jag? Dock var det roligt att klassikern »Ni är så snygga här« följdes upp med den logiska följdfrågan »Ser vi andra ut som monster när ni reser utomlands?«.

Charmigt var kanske också ledordet. Ganska snäll observationshumor om hotellmusik och olika gitarrist- och trummisstilar, bilder på Armisen som barn och tonåring och när han första gången träffade Carrie Brownstein. Inga elakheter, inte särskilt vasst. Och först var jag lite besviken, jag tänkte att jag hade väntat mig lite mer edge, lite mer gapflabb och lite mer syra. Men sen insåg jag att det egentligen är helt i linje med Portlandia – som är oerhört kärleksfullt gjord. Den är inte hipsterhånande för hipsterhatare, den är hipsterhånande för hipsters. Lite självmedveten och koketterande men oerhört ömsint.

Vad det egentligen var, är den där snubben man känner som är sjukt rolig men som inte behöver ta plats hela tiden, inte stå i centrum och skämta jämt. Alla småroliga saker han säger under ett år fast ihopklämt på en dryg timme. På gott och ont.

Det känns lika tomt i år som det gjorde förra året när HBO:s välgjorda dokumentärserie 24/7 Road to the NHL Winter Classic avslutats. Det är ju en lyx att få följa med bakom kulisserna i NHL och framför allt stifta bekanskap med lirare som Ilya Bryzgalov (superskön) och Sean Avery (pajas) men som tur är får man faktiskt lite mer i år – i nya dokumentärserien NHL 36. Ett slags 24/7 i miniformat där kameror följt en spelare under 36 timmar. De två spelare som varit med hittills är Blackhawks Patrick Kane och Bruins Patrice Bergeron; avsnitt med vitt skilda karaktärer där Kane (som inte gjort mål på åtta matcher) har en ledig dag, umgås med sin far och käkar burrito (roligare än det låter) medan Bergeron åker iväg till Phoenix för bortamatch. Att det låter tråkigt är bara bra – för det tyder på att inget är riggat. Tvärtom är det riktigt intressant att få inblick i NHL-superstjärnors vardag. Givetvis får man också snygga bilder och inte minst flugan-på-sargen-ljudupptagningar (som man saknar mest post-24/7) från matcherna.

Det är inte djuplodande, avsnitten är inte längre än 23 minuter, men om man gillar hockey och NHL är det ju förstås godis. Peter Coyote fungerar utmärkt som berättare. Det är bland annat Ross Greenburg (före detta chef för HBO Sports) som producerar och serien visas i NBC Sports. Tio avsnitt ska det bli, och i det tredje som visas den 25 januari får vi följa Nicklas Lidström.

De två avsnitt som hittills visats finns att se på NHL.com och Youtube.

(Spoilervarning för den som följer Southlands tredje säsong i TV8)

När Southland gjorde entré igen efter den traumatiska (Kevin Alejandros uttåg) och fantastiska tredje säsongen så var jag superpeppad. Ben och Sammy verkade trivas att åka ihop. John (briljant spelad av Michael Cudlitz) som var ett pillerknaprande vrak under hela förra säsongen gjorde sin första dag på gatorna eftersin vända på rehab. Lydia har fått en ny kollega igen! Den femte i ordningen om jag inte räknat fel.

Southland är ju i grunden en procedural men det som skiljer den från andra polisproceduraler, och driver den framåt, är att det hela tiden fokuserats på hur kemin mellan poliskollegorna fungerar. Att den dessutom inte har tagit ut svängarna utan hållit sig till realistiska proceduralfall, gestaltade med handkamera och genuin L.A.-gatukänsla, är underbart.

Ett litet mörker i serien är de rasistiskt osmakliga replikerna, oftast yppade av det högljudda praktarslet Dewey. Och just detta skulle det bli mer av i denna säsongspremiär, då två nya poliser kommit in i handlingen: Jessica (Lucy Liu), en erfaren polis som ska hålla ett öga på John, och Danny (Lou Diamond Phillips) – att den senare är kontroversiell förstår man direkt. Det är just Jessica och Danny som är i händelsernas centrum i detta avsnitt och som gör mig tveksam till att denna säsong ska komma upp i samma kvalitet som den förra.

Jessica utsätts för sexistiska och rasistiska tillmälen från Dewey där han pratar om hennes asiatiska urspung ett flertal gånger. I en scen klämmer han ur sig: »Sayonara, 57! You come back next time for happy ending.« Efter första avsnittet känns det som att de tagit in Jessica i handlingen enbart för att det ska »skämtas« om sex och hennes nationalitet. Danny är en okänslig vedervärdig polis som låter barn stå och peta med pinnar på lik och han fäller provocerande kommentarer hela tiden. När en 14-årig tjej blivit utsatt för ett brutalt våldtäktsförsök av sin mammas pojkvän spyr han ur sig: »Who wouldn’t pound the hell out of her.« En del av poliserna är mer uppfuckade än brottslingarna.

Problemet är att polisrasismen känns krystad – inskriven i manus för att skapa konflikter mellan karaktärerna snarare än för att skildra det reella problemet. Här känns det som en brist på fantasi hos manusförfattarna och en alldeles för enkel utväg för att skapa spänning i berättandet. Om det fortsätter är jag osäker på hur sugen jag är på att fortsätta åka med.

Vad jag kollat på och tyckt sämst om den senaste veckan:

1. Dag (SVT)
2. Above Suspicion (ITV)
3. Betty White’s Off Their Rockers (NBC)
4. Djurgården-Timrå (Canal+)
5. Stella (Sky)

Ägnade några timmar igår åt att – på Stefans fina uppmaning här nedan – plöja igenom hela första Dag-säsongen (eller, så mycket jag klarade av utan att storkna) och avskydde det dessvärre ännu mer än när jag såg piloten i höstas. Jag var så frustrerad under SVT Play-sittningen att jag körde en livetwittring. Så här lät det mellan klockan 20.30 och 23.00 igår:

• Ger norska Dag en sista chans innan hela S1 försvinner från SVT Play. Men ep 2 lika usel som första. Slappt skriven pseudo-Showtime. Nu ep 3…
• Kanske Dag är gjord för dem som aldrig sett en riktig Showtime-serie? Som tycker det är lite fräckt när Dag kastar en katt genom en vikskärm?
• Sexscenerna i Dag = ersatz-Californication. Cynismen = ersatz-Party Down. Relationspsykologin = ersatz-Huff. Finns inget riktigt vildsinne.
• Nä, nu avslutar jag episod 3 av Dag i förtid (23 min) och går på fyran.
• När Benedikt jagas av bodybuilderraggets slaktarbrorsor i ep 3 tänker jag på Nadjas raggarbröder i Tomas Alfredssons Bert (överlägsen Dag).
• Kan ni som gillar Dag berätta: gillade ni det direkt eller växte den efterhand? När blev den i så fall bättre? Inne på att ge upp ep 4 nu…
• Snart klar med ep 4 och allt är så okänsligt segt fokuserat på att »chocka«. Nu: serbisk slaktarkille med sju vänsterfötter. Gäsp.
• Nu – episod 5 av Dag. Högen av detaljer jag ogillar är enorm men skam den som ger sig.
• [Efter respons från bland andra @hannesdukler och @YlvaLilja:] Tack. Motståndsrörelsen växer. Exakt, det skruvade är rent själv(ända)mål. Och chockdetaljerna för straight skrivna.
• Går nu på episod 6 av Dag. Stängde av ep 5 i Benedikt-episoden med pensionärstanten.
• Det här är komplett slöseri med tid. Går nu rakt på första säsongsavslutningen av Dag för att åtminstone få någon form av closure.
• Nu är det slut. Orkade 1/3 av Dag-finalen. Serien är inte »vågad« utan tvärtom provocerande själ- och livlös, heteronormativt kartongklippt.

Något mer Dag blir det inte för mig nu, men jag inser att det måste finnas logiska skäl till att så många gillar serien, och håller det inte för omöjligt – kanske rentav är det troligt – att jag missat något. Alla kan inte fatta allt och ibland är det jag som är på no clue-sidan. Så eftersom andrasäsongen av Dag började på SVT igår hoppas jag att Stefan eller  någon annan här på WS fortsätter att bevaka den.

Min egentligen jobbigaste tevesoffsittning just nu är nya Above Suspicion-säsongen. Visserligen hade jag med den på veckolistan senast – förmodligen av slentrian, anar jag efter andra avsnittet. Märkligt, egentligen, att jag fortfarande alltid ryser till lite när jag ser »Written by Lynda La Plante« i förtexterna (och inte bara en »created by«). Storyn om en ung mördad »promiskuös« stjärnskådis är så sövande seg, så trött uttänkt och utförd… persongalleriet av »skådespelare«, agenter, chaufförer och knarkare är bara skrattretande. Och »medvetna« beståndsdelar som en mockup-tonårsvampyrfilm och att mordoffrets heroinisttevespelskompis gjorts till en mix av Pete Doherty och Blake Fielder-Civil, gör det hela bara sämre eftersom försöken till samtidsmedvetenhet och realism ändå hamnar på Morden i Midsomer-nivå.

Jag lär se klart skiten på grund av ofrivilliga ryckningar i whodunnit-nerven, men visst känns det knäppt i en tid då det brittiska kriminaldramat numera regelbundet når poetiska höjdpunkter som Top Boy.

Betty Whites salta gäng av dolda kameran-pensionärer i Betty White’s Off Their Rockers var riktigt generande. Vad är poängen med att få folk på stan att, i stället för att ignorera äldre människor, bara skratta och skaka på huvudet åt dem för att de är idioter? Och White, som kan vara så vass fortfarande, till exempel när hon gästade Jon Stewart nyligen, hade här lånat sig till billigt skrivna Florida-punschpanschis-inpass. Värst: när hon smörjde in en barbröstad hunkmodell med chokladkräm.

När det gäller tidernas sämsta elitseriematch, den mellan Lions och Timrå i tisdags, var det inte bara spelet som var uselt utan framför allt tidernas sämsta expertkommentatorn Arto Blomsten. Dags att börja använda termen bisittare igen.

Stella, slutligen, är givetvis inte den klassiska Comedy Central-serien från 2005 utan Ruth Jones nya dramedy för folk som aldrig sett igenom det reaktionära i Gavin & Stacey.

I kväll börjar andra säsongen av den kanske bästa skandinaviska komediserien någonsin… eller det kanske finns någon bättre, men just nu kommer jag inte på någon. Det handlar givetvis om norska Dag som sänds på SVT1 klockan 22:50. Samtalsterapeuten Dag Refsnes har nu tömt sina Pez-behållare och det råder kaos på mottagningen, Benedikt är i Egypten men vaknar med dåligt samvete i Libyen och Eva (Tuva Novotny), som ju var gravid senast, drogar ner en kompis i Goa… Can’t wait!

Jag tyckte första säsongen var toppen, medan Kjell såg första avsnittet och hatade det… Ni som inte sett första säsongen hinner ännu bilda en egen uppfattning, men ni får skynda på; säsong 1 ligger kvar på SVT Play till och med fredag!

Vi har bjudit in läkarstudenten Andreas Östberg att som gästskribent analysera realismen i skildringen av psykisk ohälsa i Homeland. OBS! De tre sista styckena innehåller en spoiler,  för den som ännu inte sett sista avsnittet.

Sjukdom är ett tacksamt ämne på teve och film. Många älskade rollfigurer i såpoperor har dukat under av en inoperabel hjärntumör när skådespelarens lönekrav blivit för stort. Ofta verkar skaparna bakom de sjuka karaktärerna aktivt välja att inte göra research för att inte verkligheten ska förstöra fiktionen. Sedan Cityakuten somnade in har det varit ont om serier med ambitionen att beskriva sjukdom korrekt. House har fått beröm får sina porträtteringar men dessa speglar sällan det normala. Själva meningen med House är att beskriva märkliga symtom som till slut sätts ihop till en diagnos.

Utöver Houses egna missbruksproblem är det sällan hans team möter psykisk sjukdom. I höstens serieskörd har Homeland stått för den mest realistisk beskrivning av psykisk ohälsa. Mina förväntningar på att personerna bakom 24 skulle kunna beskriva psykisk sjukdom korrekt var små. Men farhågorna kom på skam. Carries och Brodys psykiska besvär har hanterats skickligt och omsorgsfullt vävts in i handlingen. Naturligtvis är inte sjukdomsbeskrivningarna helt autentiska. Varken i läroböcker eller i verkliga livet träffar man på någon exakt som Carrie eller Brody. Så ska det heller inte vara.

Till sin natur har beskrivningen av sjukdom på teve och film släktskap med patografin. En patografi beskriver en människa och hur sjukdom påverkar dennes liv. Sedan antiken har genren dominerats av berättelser skrivna av läkare, ett sentida exempel är neurologen Oliver Sacks som skrivit bland annat Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Senaste halvseklet har ett skifte skett. De sjuka och anhöriga har fattat pennan och skriver sin egen historia. På 1960-talet kom de första svenska böckerna av denna moderna form av patografi, därefter har genren vuxit explosionsartat. Patografier skrivna av Ulla-Carin Lindquist, Maj Fant, Caroline af Ugglas, Arvid Lagercrantz och Ann Heberlein är några svenska exempel. Grunden för berättelsen är beskrivningen av den egna eller anhörigs sjukdom. En patografi ger värdefulla insikter om att leva med en sjukdom men har sällan som mål att beskriva sjukdomen i sig. Det är viktigt att ha i minnet. Kritiserar man en patografi utifrån idealbilden av en sjukdom eller tvärtom hamnar man fel. Varje människa drabbas olika. Samma gäller för en fiktiv karaktär.

Att en beskrivning inte kan bli helt rätt betyder inte att den kan vara helt fel. Man kan inte kalla ett brutet ben för en förkylning. Hur självklart det än kan låter händer det ideligen. Litteratur, film och teve är fullkomligt nerlusad av felaktigt beskriven sjukdom. Den används för att lappa ihop en osammanhängande historia eller, än värre, driva en ideologisk tes. Att slarva eller medvetet förleda är ett svek mot tittare och läsare, i synnerhet de som lider av sjukdomen som beskrivs fel.

Det är med dessa utgångspunkter jag skriver om Carrie och Brody i Homeland – för att ge en bakgrund av hur deras sjukdomar yttrar sig i verkligheten för att bättre förstå hur skickligt karaktärerna är uppbyggda.

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, har under varierande namn och med skiftande förklaringsmodeller varit känt sedan antiken. Dagens syn på PTSD växte fram i samband med Vietnamkriget. Kriget satte krigsveteraners psykiska ohälsa på dagordningen och blev startskottet för den moderna forskningen kring dess orsaker och behandling. Omsvängningen går att se även i filmvärlden. I 1960-talsfilmer som Den stora flykten och Kanonerna på Navarone syns inga sprickor i hjältefasaden. Decenniet efter är bilden en annan. Veteranerna i Deer Hunter och Taxi Driver är brutna, PTSD har fått en huvudroll. Nu är det sällan en kvalitetsproduktion om krig görs utan att de själsliga ärren visas.

PTSD delas in i tre symtomgrupper: återupplevande, undvikande och förhöjd arousalnivå. Återupplevande innebär att får man flashbacks till den traumatiska upplevelsen, mardrömmar är den vanligaste formen. Med undvikande menas att man undviker sådant som påminner om traumat men även att man förtränger vad som hänt. Hemska händelser undertrycks, ett slags minnesförlust. Fenomenet är skickligt beskrivet i Waltz with Bashir från 2008.

Förhöjd arousalnivå betyder att man har svårt att slappna av. Ofta får den drabbade sömn- och koncentrationssvårigheter. Det finns även ett tillstånd som kallas komplex PTSD. Det kännetecknas av att man utöver symtomen på PTSD drabbas av instabilt humör som vrede, depression, ångest och kroppsliga besvär. Personer utsatta för långvariga, upprepade trauman som tortyr eller krigsfångenskap löper risk att utveckla komplex PTSD. Min tolkning är att Brody lider av just detta. Skaparna av Homeland har stått emot frestelsen att låta PTSD:n spela en för stor roll. Mindre skickliga berättare kunde ha fallit för frestelsen att låta Damian Lewis leva ut hela sitt register och låta handlingen domineras av Brodys försök att hantera sina trauman. I stället är Brodys känslor nedtonade. De finns alltid där, i kroppsspråket, i ögonen. Ibland kan man nästan se hur stormen inom Brody vill komma fram men tvingas tillbaka till sin plats under helyllefasaden. Damian Lewis lyckas skickligt förmedla Brodys själsliga smärta. Det är sällan mörkret ges fullt spelrum men ibland kokar det över, som när ett rådjur får möta den uppflammande vreden.

Carrie, fantastiskt spelad av Claire Danes, är en udda fågel vid CIA. Driven, taggig, arrogant och skickligare än sina kollegor. Svårkontrollerad men accepterad på grund av sin briljans. Med tiden växer bilden av en person med bipolär sjukdom typ 1 fram.

Grunden i bipolär sjukdom är ett svängande stämningsläge. Vid bipolär 1 svänger man mellan normalt stämningsläge, depression, hypomani och mani. Hypomani är ett tillstånd av förhöjt stämningsläge men inte så förhöjt som vid mani. Man behöver mindre sömn, är mer pratsam, impulsiv, idérik, aktiv, slösar pengar, dricker mer alkohol och kaffe. Självförtroendet är stort, självbevarelsedriften liten.

Den berömda kreativiteten som brukar nämnas i samband med bipolär sjukdom är som mest framträdande under hypomanin. Konstnärer målar tavlor, böcker skrivs och symfonier komponeras. Vid bipolär 1 kan hypomanin övergå till mani. Hypomanins drag blir mer uttalade. Tankarna glider ihop, det blir svårt att fullfölja sysslor eftersom man hela tiden kommer på nytt som måste göras.

Under en mani är man inte särskilt produktiv. Man kan vara vaken många dagar i streck. Humöret svänger snabbt, gråtmildhet kan bli raseri på nolltid. Att hålla ett sammanhängande samtal med en manisk person kan vara svårt, ibland omöjligt. Depression är den vanligaste humörsvängningen vi bipolär sjukdom, ett faktum som ofta glöms bort. (I studier har man uppskattat att en person med bipolär 1 befinner sig i depression tre gånger så lång tid som i hypomani/mani.)

Efter en mani är det vanligt att man rasar ner i en depression. En bipolär depression kan vara mycket djup och svårbehandlad. Min tolkning av Carries beteende är att hon redan från pilotavsnittet är lätt hypoman. Ska man vara noga tycker jag inte hon blir manisk i avsnitt elva utan mer uttalat hypoman. Hon kan hålla en hyfsat rak linje i sina tankar och slutföra det hon påbörjat. Gränsen mellan hypomani och mani är flytande, alla håller säkert inte med. Vägen till sammanbrottet är välskriven och trovärdig. Flera månader av extrem stress och ovanpå det en fysisk skada skulle kunna få även en person utan extra känslighet ur gängorna.

Den medicinska behandlingen av Carrie är så realistisk att den förtjänar ett eget stycke. Det märks att manusförfattarna ansträngt sig för att få det så rätt som möjligt. Utöver ett en miss då ett läkemedel som inte används vid behandling av bipolär sjukdom (Clozapin) nämns i ett tidigt avsnitt finns det få saker att anmärka på. När Carrie varvar upp i avsnitt elva ordinerar hennes syster en av de standardbehandlingar man brukar ge till människor i liknande situation även i Sverige (ökad dos Litium och det lugnande medlet klonazepam, i Sverige kallat Iktorivil).

Efter någon vecka går Carrie in i en djup depression och beslutar hon sig för att genomgå elektrokonvulsiv behandling, ECT. Vid djup bipolär depression är ECT en relativt vanlig behandling. Effekten är kraftig och kommer snabbt men är kortvarig. Därför ges ECT i kombination med läkemedel. När Saul sprang in som en furie på avdelningen för att avbryta Carries behandling reste sig mina nackhår.

ECT har, som de flesta vet ett dåligt rykte – oförtjänt dåligt. Från McMurphy till Janne Josefsson har den utmålats som ett skräckinjagande tortyrinstrument och minnesrensare. Men min oro för en ännu en skräckbild kom på skam. Slutscenen är den bästa beskrivningen av ECT-behandling jag sett på teve och film. Vilket egentligen inte säger särskilt mycket. Naturligtvis finns det överdrifter. Minnesproblemen överdrivs för att skapa en cliffhanger inför nästa säsong, skakningarna brukar inte vara så kraftiga, maskiner piper inte så mycket och jag undrar om inte till och med sprutorna är extra stora. Allt för att öka dramatiken. I verkligheten är behandlingen odramatisk. Inräknat sövning tar det runt en kvart, själva ECT-behandlingen inklusive kramperna under en minut.

Likafullt är detta imponerande tevedramapsykiatri. Det finns många fallgropar vid skapandet av en karaktär med psykisk sjukdom; många har försökt, de flesta misslyckats. Skaparna av Homeland har åstadkommit något som påminner om patografier, sammansatta karaktärer där sjukdom är en naturlig del, inte en påklistrad nödlösning för att knyta ihop en dålig historia.