Det var en WS-tät kväll i onsdags när Fred Armisen körde sin första europeiska ståuppföreställning på Strand i Stockholm. Martin Degrell fick komma upp på scenen som snuttefilt (Armisens ord) när det var Q&A, och både Per Perstrand och jag själv tog vårt ansvar och ställde frågor. (Per: Fråga om hans faktiska arbete. Jag: Fråga om ställen han gillar i Portland.)

Det gick förstås inte att låta bli att fnissa lite åt hipstertätheten i publiken. Eller åt att Armisen uppträdde på Strand, så när han sa att hans favoritfigur i Portlandia var föreståndaren för den feministiska bokhandeln och frågade om vi hade några såna i Stockholm kunde vi svara att ja, Hallongrottan ligger precis runt hörnet.

Överlag var det ganska mycket Stockholms- och Sverigefokus. Armisen charmade publiken med att dra lite svenska glosor, och prata om hur mycket han älskar Sverige och Stockholm, och som alltid är det lite svårt att avgöra hur uppriktigt menat det är. Ganska? Tror jag? Dock var det roligt att klassikern »Ni är så snygga här« följdes upp med den logiska följdfrågan »Ser vi andra ut som monster när ni reser utomlands?«.

Charmigt var kanske också ledordet. Ganska snäll observationshumor om hotellmusik och olika gitarrist- och trummisstilar, bilder på Armisen som barn och tonåring och när han första gången träffade Carrie Brownstein. Inga elakheter, inte särskilt vasst. Och först var jag lite besviken, jag tänkte att jag hade väntat mig lite mer edge, lite mer gapflabb och lite mer syra. Men sen insåg jag att det egentligen är helt i linje med Portlandia – som är oerhört kärleksfullt gjord. Den är inte hipsterhånande för hipsterhatare, den är hipsterhånande för hipsters. Lite självmedveten och koketterande men oerhört ömsint.

Vad det egentligen var, är den där snubben man känner som är sjukt rolig men som inte behöver ta plats hela tiden, inte stå i centrum och skämta jämt. Alla småroliga saker han säger under ett år fast ihopklämt på en dryg timme. På gott och ont.

Det känns lika tomt i år som det gjorde förra året när HBO:s välgjorda dokumentärserie 24/7 Road to the NHL Winter Classic avslutats. Det är ju en lyx att få följa med bakom kulisserna i NHL och framför allt stifta bekanskap med lirare som Ilya Bryzgalov (superskön) och Sean Avery (pajas) men som tur är får man faktiskt lite mer i år – i nya dokumentärserien NHL 36. Ett slags 24/7 i miniformat där kameror följt en spelare under 36 timmar. De två spelare som varit med hittills är Blackhawks Patrick Kane och Bruins Patrice Bergeron; avsnitt med vitt skilda karaktärer där Kane (som inte gjort mål på åtta matcher) har en ledig dag, umgås med sin far och käkar burrito (roligare än det låter) medan Bergeron åker iväg till Phoenix för bortamatch. Att det låter tråkigt är bara bra – för det tyder på att inget är riggat. Tvärtom är det riktigt intressant att få inblick i NHL-superstjärnors vardag. Givetvis får man också snygga bilder och inte minst flugan-på-sargen-ljudupptagningar (som man saknar mest post-24/7) från matcherna.

Det är inte djuplodande, avsnitten är inte längre än 23 minuter, men om man gillar hockey och NHL är det ju förstås godis. Peter Coyote fungerar utmärkt som berättare. Det är bland annat Ross Greenburg (före detta chef för HBO Sports) som producerar och serien visas i NBC Sports. Tio avsnitt ska det bli, och i det tredje som visas den 25 januari får vi följa Nicklas Lidström.

De två avsnitt som hittills visats finns att se på NHL.com och Youtube.

(Spoilervarning för den som följer Southlands tredje säsong i TV8)

När Southland gjorde entré igen efter den traumatiska (Kevin Alejandros uttåg) och fantastiska tredje säsongen så var jag superpeppad. Ben och Sammy verkade trivas att åka ihop. John (briljant spelad av Michael Cudlitz) som var ett pillerknaprande vrak under hela förra säsongen gjorde sin första dag på gatorna eftersin vända på rehab. Lydia har fått en ny kollega igen! Den femte i ordningen om jag inte räknat fel.

Southland är ju i grunden en procedural men det som skiljer den från andra polisproceduraler, och driver den framåt, är att det hela tiden fokuserats på hur kemin mellan poliskollegorna fungerar. Att den dessutom inte har tagit ut svängarna utan hållit sig till realistiska proceduralfall, gestaltade med handkamera och genuin L.A.-gatukänsla, är underbart.

Ett litet mörker i serien är de rasistiskt osmakliga replikerna, oftast yppade av det högljudda praktarslet Dewey. Och just detta skulle det bli mer av i denna säsongspremiär, då två nya poliser kommit in i handlingen: Jessica (Lucy Liu), en erfaren polis som ska hålla ett öga på John, och Danny (Lou Diamond Phillips) – att den senare är kontroversiell förstår man direkt. Det är just Jessica och Danny som är i händelsernas centrum i detta avsnitt och som gör mig tveksam till att denna säsong ska komma upp i samma kvalitet som den förra.

Jessica utsätts för sexistiska och rasistiska tillmälen från Dewey där han pratar om hennes asiatiska urspung ett flertal gånger. I en scen klämmer han ur sig: »Sayonara, 57! You come back next time for happy ending.« Efter första avsnittet känns det som att de tagit in Jessica i handlingen enbart för att det ska »skämtas« om sex och hennes nationalitet. Danny är en okänslig vedervärdig polis som låter barn stå och peta med pinnar på lik och han fäller provocerande kommentarer hela tiden. När en 14-årig tjej blivit utsatt för ett brutalt våldtäktsförsök av sin mammas pojkvän spyr han ur sig: »Who wouldn’t pound the hell out of her.« En del av poliserna är mer uppfuckade än brottslingarna.

Problemet är att polisrasismen känns krystad – inskriven i manus för att skapa konflikter mellan karaktärerna snarare än för att skildra det reella problemet. Här känns det som en brist på fantasi hos manusförfattarna och en alldeles för enkel utväg för att skapa spänning i berättandet. Om det fortsätter är jag osäker på hur sugen jag är på att fortsätta åka med.

Vad jag kollat på och tyckt sämst om den senaste veckan:

1. Dag (SVT)
2. Above Suspicion (ITV)
3. Betty White’s Off Their Rockers (NBC)
4. Djurgården-Timrå (Canal+)
5. Stella (Sky)

Ägnade några timmar igår åt att – på Stefans fina uppmaning här nedan – plöja igenom hela första Dag-säsongen (eller, så mycket jag klarade av utan att storkna) och avskydde det dessvärre ännu mer än när jag såg piloten i höstas. Jag var så frustrerad under SVT Play-sittningen att jag körde en livetwittring. Så här lät det mellan klockan 20.30 och 23.00 igår:

• Ger norska Dag en sista chans innan hela S1 försvinner från SVT Play. Men ep 2 lika usel som första. Slappt skriven pseudo-Showtime. Nu ep 3…
• Kanske Dag är gjord för dem som aldrig sett en riktig Showtime-serie? Som tycker det är lite fräckt när Dag kastar en katt genom en vikskärm?
• Sexscenerna i Dag = ersatz-Californication. Cynismen = ersatz-Party Down. Relationspsykologin = ersatz-Huff. Finns inget riktigt vildsinne.
• Nä, nu avslutar jag episod 3 av Dag i förtid (23 min) och går på fyran.
• När Benedikt jagas av bodybuilderraggets slaktarbrorsor i ep 3 tänker jag på Nadjas raggarbröder i Tomas Alfredssons Bert (överlägsen Dag).
• Kan ni som gillar Dag berätta: gillade ni det direkt eller växte den efterhand? När blev den i så fall bättre? Inne på att ge upp ep 4 nu…
• Snart klar med ep 4 och allt är så okänsligt segt fokuserat på att »chocka«. Nu: serbisk slaktarkille med sju vänsterfötter. Gäsp.
• Nu – episod 5 av Dag. Högen av detaljer jag ogillar är enorm men skam den som ger sig.
• [Efter respons från bland andra @hannesdukler och @YlvaLilja:] Tack. Motståndsrörelsen växer. Exakt, det skruvade är rent själv(ända)mål. Och chockdetaljerna för straight skrivna.
• Går nu på episod 6 av Dag. Stängde av ep 5 i Benedikt-episoden med pensionärstanten.
• Det här är komplett slöseri med tid. Går nu rakt på första säsongsavslutningen av Dag för att åtminstone få någon form av closure.
• Nu är det slut. Orkade 1/3 av Dag-finalen. Serien är inte »vågad« utan tvärtom provocerande själ- och livlös, heteronormativt kartongklippt.

Något mer Dag blir det inte för mig nu, men jag inser att det måste finnas logiska skäl till att så många gillar serien, och håller det inte för omöjligt – kanske rentav är det troligt – att jag missat något. Alla kan inte fatta allt och ibland är det jag som är på no clue-sidan. Så eftersom andrasäsongen av Dag började på SVT igår hoppas jag att Stefan eller  någon annan här på WS fortsätter att bevaka den.

Min egentligen jobbigaste tevesoffsittning just nu är nya Above Suspicion-säsongen. Visserligen hade jag med den på veckolistan senast – förmodligen av slentrian, anar jag efter andra avsnittet. Märkligt, egentligen, att jag fortfarande alltid ryser till lite när jag ser »Written by Lynda La Plante« i förtexterna (och inte bara en »created by«). Storyn om en ung mördad »promiskuös« stjärnskådis är så sövande seg, så trött uttänkt och utförd… persongalleriet av »skådespelare«, agenter, chaufförer och knarkare är bara skrattretande. Och »medvetna« beståndsdelar som en mockup-tonårsvampyrfilm och att mordoffrets heroinisttevespelskompis gjorts till en mix av Pete Doherty och Blake Fielder-Civil, gör det hela bara sämre eftersom försöken till samtidsmedvetenhet och realism ändå hamnar på Morden i Midsomer-nivå.

Jag lär se klart skiten på grund av ofrivilliga ryckningar i whodunnit-nerven, men visst känns det knäppt i en tid då det brittiska kriminaldramat numera regelbundet når poetiska höjdpunkter som Top Boy.

Betty Whites salta gäng av dolda kameran-pensionärer i Betty White’s Off Their Rockers var riktigt generande. Vad är poängen med att få folk på stan att, i stället för att ignorera äldre människor, bara skratta och skaka på huvudet åt dem för att de är idioter? Och White, som kan vara så vass fortfarande, till exempel när hon gästade Jon Stewart nyligen, hade här lånat sig till billigt skrivna Florida-punschpanschis-inpass. Värst: när hon smörjde in en barbröstad hunkmodell med chokladkräm.

När det gäller tidernas sämsta elitseriematch, den mellan Lions och Timrå i tisdags, var det inte bara spelet som var uselt utan framför allt tidernas sämsta expertkommentatorn Arto Blomsten. Dags att börja använda termen bisittare igen.

Stella, slutligen, är givetvis inte den klassiska Comedy Central-serien från 2005 utan Ruth Jones nya dramedy för folk som aldrig sett igenom det reaktionära i Gavin & Stacey.

I kväll börjar andra säsongen av den kanske bästa skandinaviska komediserien någonsin… eller det kanske finns någon bättre, men just nu kommer jag inte på någon. Det handlar givetvis om norska Dag som sänds på SVT1 klockan 22:50. Samtalsterapeuten Dag Refsnes har nu tömt sina Pez-behållare och det råder kaos på mottagningen, Benedikt är i Egypten men vaknar med dåligt samvete i Libyen och Eva (Tuva Novotny), som ju var gravid senast, drogar ner en kompis i Goa… Can’t wait!

Jag tyckte första säsongen var toppen, medan Kjell såg första avsnittet och hatade det… Ni som inte sett första säsongen hinner ännu bilda en egen uppfattning, men ni får skynda på; säsong 1 ligger kvar på SVT Play till och med fredag!

Vi har bjudit in läkarstudenten Andreas Östberg att som gästskribent analysera realismen i skildringen av psykisk ohälsa i Homeland. OBS! De tre sista styckena innehåller en spoiler,  för den som ännu inte sett sista avsnittet.

Sjukdom är ett tacksamt ämne på teve och film. Många älskade rollfigurer i såpoperor har dukat under av en inoperabel hjärntumör när skådespelarens lönekrav blivit för stort. Ofta verkar skaparna bakom de sjuka karaktärerna aktivt välja att inte göra research för att inte verkligheten ska förstöra fiktionen. Sedan Cityakuten somnade in har det varit ont om serier med ambitionen att beskriva sjukdom korrekt. House har fått beröm får sina porträtteringar men dessa speglar sällan det normala. Själva meningen med House är att beskriva märkliga symtom som till slut sätts ihop till en diagnos.

Utöver Houses egna missbruksproblem är det sällan hans team möter psykisk sjukdom. I höstens serieskörd har Homeland stått för den mest realistisk beskrivning av psykisk ohälsa. Mina förväntningar på att personerna bakom 24 skulle kunna beskriva psykisk sjukdom korrekt var små. Men farhågorna kom på skam. Carries och Brodys psykiska besvär har hanterats skickligt och omsorgsfullt vävts in i handlingen. Naturligtvis är inte sjukdomsbeskrivningarna helt autentiska. Varken i läroböcker eller i verkliga livet träffar man på någon exakt som Carrie eller Brody. Så ska det heller inte vara.

Till sin natur har beskrivningen av sjukdom på teve och film släktskap med patografin. En patografi beskriver en människa och hur sjukdom påverkar dennes liv. Sedan antiken har genren dominerats av berättelser skrivna av läkare, ett sentida exempel är neurologen Oliver Sacks som skrivit bland annat Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. Senaste halvseklet har ett skifte skett. De sjuka och anhöriga har fattat pennan och skriver sin egen historia. På 1960-talet kom de första svenska böckerna av denna moderna form av patografi, därefter har genren vuxit explosionsartat. Patografier skrivna av Ulla-Carin Lindquist, Maj Fant, Caroline af Ugglas, Arvid Lagercrantz och Ann Heberlein är några svenska exempel. Grunden för berättelsen är beskrivningen av den egna eller anhörigs sjukdom. En patografi ger värdefulla insikter om att leva med en sjukdom men har sällan som mål att beskriva sjukdomen i sig. Det är viktigt att ha i minnet. Kritiserar man en patografi utifrån idealbilden av en sjukdom eller tvärtom hamnar man fel. Varje människa drabbas olika. Samma gäller för en fiktiv karaktär.

Att en beskrivning inte kan bli helt rätt betyder inte att den kan vara helt fel. Man kan inte kalla ett brutet ben för en förkylning. Hur självklart det än kan låter händer det ideligen. Litteratur, film och teve är fullkomligt nerlusad av felaktigt beskriven sjukdom. Den används för att lappa ihop en osammanhängande historia eller, än värre, driva en ideologisk tes. Att slarva eller medvetet förleda är ett svek mot tittare och läsare, i synnerhet de som lider av sjukdomen som beskrivs fel.

Det är med dessa utgångspunkter jag skriver om Carrie och Brody i Homeland – för att ge en bakgrund av hur deras sjukdomar yttrar sig i verkligheten för att bättre förstå hur skickligt karaktärerna är uppbyggda.

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, har under varierande namn och med skiftande förklaringsmodeller varit känt sedan antiken. Dagens syn på PTSD växte fram i samband med Vietnamkriget. Kriget satte krigsveteraners psykiska ohälsa på dagordningen och blev startskottet för den moderna forskningen kring dess orsaker och behandling. Omsvängningen går att se även i filmvärlden. I 1960-talsfilmer som Den stora flykten och Kanonerna på Navarone syns inga sprickor i hjältefasaden. Decenniet efter är bilden en annan. Veteranerna i Deer Hunter och Taxi Driver är brutna, PTSD har fått en huvudroll. Nu är det sällan en kvalitetsproduktion om krig görs utan att de själsliga ärren visas.

PTSD delas in i tre symtomgrupper: återupplevande, undvikande och förhöjd arousalnivå. Återupplevande innebär att får man flashbacks till den traumatiska upplevelsen, mardrömmar är den vanligaste formen. Med undvikande menas att man undviker sådant som påminner om traumat men även att man förtränger vad som hänt. Hemska händelser undertrycks, ett slags minnesförlust. Fenomenet är skickligt beskrivet i Waltz with Bashir från 2008.

Förhöjd arousalnivå betyder att man har svårt att slappna av. Ofta får den drabbade sömn- och koncentrationssvårigheter. Det finns även ett tillstånd som kallas komplex PTSD. Det kännetecknas av att man utöver symtomen på PTSD drabbas av instabilt humör som vrede, depression, ångest och kroppsliga besvär. Personer utsatta för långvariga, upprepade trauman som tortyr eller krigsfångenskap löper risk att utveckla komplex PTSD. Min tolkning är att Brody lider av just detta. Skaparna av Homeland har stått emot frestelsen att låta PTSD:n spela en för stor roll. Mindre skickliga berättare kunde ha fallit för frestelsen att låta Damian Lewis leva ut hela sitt register och låta handlingen domineras av Brodys försök att hantera sina trauman. I stället är Brodys känslor nedtonade. De finns alltid där, i kroppsspråket, i ögonen. Ibland kan man nästan se hur stormen inom Brody vill komma fram men tvingas tillbaka till sin plats under helyllefasaden. Damian Lewis lyckas skickligt förmedla Brodys själsliga smärta. Det är sällan mörkret ges fullt spelrum men ibland kokar det över, som när ett rådjur får möta den uppflammande vreden.

Carrie, fantastiskt spelad av Claire Danes, är en udda fågel vid CIA. Driven, taggig, arrogant och skickligare än sina kollegor. Svårkontrollerad men accepterad på grund av sin briljans. Med tiden växer bilden av en person med bipolär sjukdom typ 1 fram.

Grunden i bipolär sjukdom är ett svängande stämningsläge. Vid bipolär 1 svänger man mellan normalt stämningsläge, depression, hypomani och mani. Hypomani är ett tillstånd av förhöjt stämningsläge men inte så förhöjt som vid mani. Man behöver mindre sömn, är mer pratsam, impulsiv, idérik, aktiv, slösar pengar, dricker mer alkohol och kaffe. Självförtroendet är stort, självbevarelsedriften liten.

Den berömda kreativiteten som brukar nämnas i samband med bipolär sjukdom är som mest framträdande under hypomanin. Konstnärer målar tavlor, böcker skrivs och symfonier komponeras. Vid bipolär 1 kan hypomanin övergå till mani. Hypomanins drag blir mer uttalade. Tankarna glider ihop, det blir svårt att fullfölja sysslor eftersom man hela tiden kommer på nytt som måste göras.

Under en mani är man inte särskilt produktiv. Man kan vara vaken många dagar i streck. Humöret svänger snabbt, gråtmildhet kan bli raseri på nolltid. Att hålla ett sammanhängande samtal med en manisk person kan vara svårt, ibland omöjligt. Depression är den vanligaste humörsvängningen vi bipolär sjukdom, ett faktum som ofta glöms bort. (I studier har man uppskattat att en person med bipolär 1 befinner sig i depression tre gånger så lång tid som i hypomani/mani.)

Efter en mani är det vanligt att man rasar ner i en depression. En bipolär depression kan vara mycket djup och svårbehandlad. Min tolkning av Carries beteende är att hon redan från pilotavsnittet är lätt hypoman. Ska man vara noga tycker jag inte hon blir manisk i avsnitt elva utan mer uttalat hypoman. Hon kan hålla en hyfsat rak linje i sina tankar och slutföra det hon påbörjat. Gränsen mellan hypomani och mani är flytande, alla håller säkert inte med. Vägen till sammanbrottet är välskriven och trovärdig. Flera månader av extrem stress och ovanpå det en fysisk skada skulle kunna få även en person utan extra känslighet ur gängorna.

Den medicinska behandlingen av Carrie är så realistisk att den förtjänar ett eget stycke. Det märks att manusförfattarna ansträngt sig för att få det så rätt som möjligt. Utöver ett en miss då ett läkemedel som inte används vid behandling av bipolär sjukdom (Clozapin) nämns i ett tidigt avsnitt finns det få saker att anmärka på. När Carrie varvar upp i avsnitt elva ordinerar hennes syster en av de standardbehandlingar man brukar ge till människor i liknande situation även i Sverige (ökad dos Litium och det lugnande medlet klonazepam, i Sverige kallat Iktorivil).

Efter någon vecka går Carrie in i en djup depression och beslutar hon sig för att genomgå elektrokonvulsiv behandling, ECT. Vid djup bipolär depression är ECT en relativt vanlig behandling. Effekten är kraftig och kommer snabbt men är kortvarig. Därför ges ECT i kombination med läkemedel. När Saul sprang in som en furie på avdelningen för att avbryta Carries behandling reste sig mina nackhår.

ECT har, som de flesta vet ett dåligt rykte – oförtjänt dåligt. Från McMurphy till Janne Josefsson har den utmålats som ett skräckinjagande tortyrinstrument och minnesrensare. Men min oro för en ännu en skräckbild kom på skam. Slutscenen är den bästa beskrivningen av ECT-behandling jag sett på teve och film. Vilket egentligen inte säger särskilt mycket. Naturligtvis finns det överdrifter. Minnesproblemen överdrivs för att skapa en cliffhanger inför nästa säsong, skakningarna brukar inte vara så kraftiga, maskiner piper inte så mycket och jag undrar om inte till och med sprutorna är extra stora. Allt för att öka dramatiken. I verkligheten är behandlingen odramatisk. Inräknat sövning tar det runt en kvart, själva ECT-behandlingen inklusive kramperna under en minut.

Likafullt är detta imponerande tevedramapsykiatri. Det finns många fallgropar vid skapandet av en karaktär med psykisk sjukdom; många har försökt, de flesta misslyckats. Skaparna av Homeland har åstadkommit något som påminner om patografier, sammansatta karaktärer där sjukdom är en naturlig del, inte en påklistrad nödlösning för att knyta ihop en dålig historia.

Alla har haft den där känslan någon gång. När luften blir extra krävande men hjärtat extra fritt. När man vet – om så bara för en sekund – att det finns något där som hänger och darrar, något gnistrande och öppet. Något som smakar möjlighet och alternativ. När det sprakar till mellan två personer och ögonen bekräftar att ja, jag känner det jag med.

Just så smakar filmen My week with Marilyn. Som en stunds samhörighet som känns så stark att den färgar ett helt rum (eller en hel värld, för den delen), i alla fall för de två inblandade. Det är den unge assistenten Colin Clark och världsstjärnan Mailyn Monroe i det här fallet men det skulle lika gärna kunna vara jag och Han. Eller du. Som springer genom den höstlöviga allén och tänker – på allvar – att såhär skulle det kunna vara varje dag, varje sekund och våra hjärtan glöder. Vi skulle alltid vara lyckliga, vi skulle alltid vara precis som vi är nu, i den här stunden. Handen, blicken, dunket, längtan. Ögonen talar, kroppen svarar men ingen säger ett ord.

Allting blir så mycket tydligare i ett sånt ögonblick, det är som om det hamnade under ett förstoringsglas. Hettan i bröstet, vinden i löven, smilgropen på hans kind, värmen från hans hand som är len och fingrarna som är så långa och smala. Och så blicken, löftet och upptäckten. Jag vill. Du vill. Vi vill. Allt känns så mycket mer, allt syns så mycket starkare. Du känner det också.

Vad snackar du om, säger han. Vad du hittar på.
Jag gjorde ingenting. Ingenting alls.
Nej, jag vet inte vad du talar om säger han.

Och man vet att han också känt det.

Man kan inte känna det från bara ett håll nämligen, det ligger inte i sakens natur. Den där elektriciteten. Den där kemin. De där sprakande, utsträckta små, små känslorna som är skillnaden i en blick och i en annan. Det händer bara mellan två personer som fattar eld exakt samtidigt. Som ställer en fråga med blicken, som leker med svaret i hjärtat. Bara och endast då.

Vaddå, jag tittade ju som vanligt.
Nej, det gjorde du inte.
Inte alls, inte på något sätt.

Säger man, tänker man, helt fruktlöst. För det finns aldrig bevis, det är aldrig en fråga om övertalning eller förhandling.
Och det är därför det är så svårt. Så ömt. Så förkrossande.

När jag såg My week with Marilyn rördes jag över det.
Igen.

Visst presenteras ett intressant tema direkt i säsongsinledningen av Californication: Beccas tendens att välja boyfriend som liknar hennes pappa. Och som, precis som Hank med sin senaste avbrutna relation, kräver att få ta det »lite casual« eftersom de är en »casual guy«. Men i övrigt var det en helt hopplös halvtimme där hart när varenda sekvens var trött och illa skriven, trött och illa spelad:

Från flygplansscenerna (och dess koppling till hiphopstjärnan i slutet) till porrslapsticken hemma hos Marcy och, värst av allt, mötet mellan Hank, Karen och Karens nya, stadige sambo.

Jobbigast var i och för sig den trötta nörddialogen mellan Hank och Runkle, men den är ju medvetet corny och det på ett ganska trovärdigt sätt – i samklang med hur två longtime friends pratar med varandra. Och jag gillar det faktum att de bara pratar så där med varandra.

Det är väl spår av sådan hyfsat kvalitativ grundpsykologi som gör att jag någonstans inom mig fortfarande vågar hoppas lite på ännu en säsong av Californication.

Vad jag kollat på och gillat mest den senaste veckan:

1. The Good Wife (CBS)
2. Portlandia (IFC)
3. Revenge (ABC)
4. Hinsehäxan (SVT)
5. Above Suspicion (ITV)
6. Desperate Housewives (ABC)
7. Sherlock (BBC)
8. 24/7 Flyers/Rangers: Road to the NHL Winter Classic (HBO)
9. Public Enemies (BBC)
10. Mr D (CBC)

Med jämna mellanrum är mitt tevetittande kaotiskt – i synnerhet när nya serier börjar och jag redan ligger efter med gamla, som samtidigt återupptas. Så är det just nu. Jag brukar egentligen endast publicera mina veckolistor när jag är hyfsat i fas, men gör ett litet undantag i dag.

Så, först denna disclaimer – det är flera grejer jag ännu inte kommit i gång med än, exempelvis Californication, Harry’s Law, House of Lies och The Firm.

Däremot kollade jag Hinsehäxan igår. Jag gillar verkligen när SVT använder denna typiska BBC-berättarform – hudnära nedslag i en noggrant utmejslad retrovardag men däremellan osentimentalt tvära tidshopp framåt. Där uppstår en känsla av på samma gång filmisk och socialrealistisk defaitism som man sällan upplever i det miniseriebefriade amerikanska utbudet. Tycker dessutom att Molly Hartleb gav den första delen en känsla av franska nya vågen och andra delen en känsla av inte bara Stockholms utan även, säg, Alain Tanners 1970-tal.

Något jag emellertid störde mig lite för mycket på var det oerhört slarviga i att Vera Vitali, som Lillemor Östlin, har två olika håruppsättningar i samma sekvenser. I inledningsscenen i andra delen går hon gatan fram och svänger in på krogen där hennes gäng sitter, i nästa scen kommer hon in i lokalen och då har hon plötsligt stannat i trappan och – satt upp sitt långa hår där bak på ett annat sätt? När allt annat är så noggrant (frånsett att geten på Moderna är inglasad), hur kommer det sig att man glömmer bort att se till att skådespelarna har rätt hår i rätt scener?

Sherlock är jag kluven till. Jag har både riktigt kul och tämligen tråkigt under ett avsnitt – som känns både överdådigt och överlångt. Och det är inte så att jag gillar somt och ogillar annat, nej, det är samma typ av smarta detaljer och tonfall som jag både uppskattar och tröttnar på. Svårt att förklara, men kanske är det för att serien känns för mycket stilövning och uppvisning och för lite genuint drama.

Det bästa jag sett på nyåret är Alienation of Affection, omstarten av The Good Wife. Ännu ett av de perfekta avsnitt som radats upp efter den lite trögare säsongsstarten. Bäst av allt är förstås Will bestämde sig för att köra på kufiska Tascioni som sin försvarsadvokat – vilka möten det kommer att bli mellan henne och Wendy Scott Carr, rollgestalten som man älskar att hata och som ingen hittills kommit åt att rubba ur sin försåtligt härskartekniska mjukhet.

Sen måste jag säga att jag föll hårt för scenen där Cary är inkallad som vittne och så reservationslöst ställer upp för Alicia.

»I don’t know about you George, but I’m feeling seriously underfucked.«

Spoiler alert, men frågan är om inte Kathy Burkes lilla inhopp i Tinker Tailor Soldier Spy bjöd på den finaste scenen (och definitivt den snyggaste repliken) i hela filmen?

Burke spelar Connie Sachs, före detta anställd på »the Circus«, och sitter i en lika kort som ljuvlig sekvens och snackar minnen med Smiley (Gary Oldman) – som givetvis är helt uttryckslös när hon fyrar av sin zinger. Möjligen kan man ana en liten antydan till stress i den outgrundliga, registrerande blicken bakom gammelmansbrillorna.

Scenen får extra mysfaktor av att det är första gången på länge sen Oldman och Burke möts på vita duken, sist var 1997 när Oldman stod bakom kameran i sin urstarka regidebut Nil by Mouth, där en lysande Burke spelade blåslagen fru till Ray Winstones vidriga kvinnomisshandlare.

Repliken, och stämningen i scenen, fångar så perfekt hela essensen i en film som inte är så mycket en whodunnit eller spionfilm utan mer en vemodig betraktelse över några desillusionerade statstjänstemän i vilset sökande efter mening och längtan efter en tid då deras jobb faktiskt betydde nånting. När de kände att de levde. Och fick ligga lite oftare.