Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Rescue Me (FX)
2. Mad Men (AMC)
3. Louie (FX)
4. Work of Art (Bravo)
5. Sherlock (BBC)
6. Hung (HBO)
7. Identity (ITV)
8. The IT Crowd (Channel 4)
9. The Pillars of the Earth (Starz)
10. Entourage (HBO)

De första fem avsnitten av nya Rescue Me-säsongen är bland det trasigaste jag någonsin sett i tevedramaväg. Och det mest frustrerande, för det snubblar hela tiden på gränsen till det obegripliga och kanske rentav dåliga. Jag skriver mer om detta snart.

Nya Mad Men-säsongen kommer att bli den största hittills, att döma av all förhandsinfo som läckt bland amerikanska kritiker och bloggar, och ouvertyren var storartat välkomponerad. Vi skriver givetvis mer om detta men förmodligen inte förrän semesterperioden är över.

Hung började stapplande men veckans avsnitt var helt underbart. Det känns som om Dmitri Lipkin börjar fatta vad han ska göra för att få ett hårdare grepp om de olika rollgestalterna och deras storypotentialer. Två höjdpunkter senast var när sonen gick med på poetry slam-jammet, och den suveränt iscensatta slapstickdetaljen när poethallicken böjde sig utanför rullbandet för att fiska upp flyern, och fick upp den samtidigt som hon fortsatte längs rullbandet och slog huvudet i väggbalken – imponerande skickligt filmat och fysiskt utfört!

Entourage är definitivt på väg att ta revansch på förra skitsäsongen – utan att vara i närheten de två toppsäsongerna dessförinnan.

Halva listan är engelska serier. The IT Crowd har efter den trista upptakten kommit tillbaka i sjuk, uppfinningsrik toppform. Identity har vuxit rejält de senaste två veckorna, om den får fortsätta har den potential att bli en ny Murphy’s Law. Vi återkommer till den, och flera av de andra brittserierna inklusive underbara Sherlock – Conan Doyle-storyn dekonstruerad och remonterad av Dr Who-kreatörerna som just haft storpremiär.

Work of Art fortsätter imponera – för mig är det den bästa tävlingsrealityn som gjorts. Och jag fortsätter att reta mig till vansinne på domarna. Och på Miles, som tokfuskade sig igenom senaste veckans uppgift men fick vara kvar… i och för sig logiskt, sett till att han utan tvekan är den mest kompetente konstnären. Det måste ju sägas att han gör även fuskandet till en konst. Det kändes dock för jävligt att den sämre hipstern åkte ut senast, när han äntligen blottade sig och sin tragiska Jehovas vittnen-uppväxt, komplett med en brytning med morsan som han fortfarande saknar och älskar.

Förra veckans avsnitt var ännu bättre – grupparbetet då Eric sket i allt och givetvis åkte ut. Det störde mig att han inte körde ett provokationsargument inför domarna, hävdade att hans konfrontation med Miles var konstnärlig, att han ville skapa en clash och spela en viktig roll genom att ställa sig utanför…

Precis utanför listan hamnar The Gates, som jag fortfarande gillar rätt mycket, och The Glades, som är precis som Burn Notice – rappt, mysroligt, härliga skådisar, traditionell men omsorgsfull ramstory… men sega, ospännande kriminalfall och inget jag kommer att fortsätta följa.

Och så, förstås, Persons Unknown, som fortsätter att vara för dåligt för min Topp 10 men omöjligt att sluta följa. Man vill ju veta hur det går. Men de senaste veckorna har väldigt mycket avslöjats och mysteriet har krympt ihop till i stort sett ingenting – ungefär som FlashForward.

OK, då är det dags för er att påminna mig om vad jag glömt…

Inception innehåller modern tids bästa raggningsreplik, det får man ändå ge den. Joseph Gordon-Levitt frågar Ellen Page lite casual om hon vill hänga med och »se lite paradoxal arkitektur«. Det är snyggt och kan mycket väl komma att ersätta den rådande klassikern »Vill du följa med hem och kolla på mina etsningar?«. Minns var du läste det först!

Det jag imponeras av i Cristopher Nolans senaste storfilm är inte nödvändigtvis storyn om drömtjuvarna, eller ens de tekniska lösningarna (paradoxal arkitektur!). Faktum är att just storyn ter sig ganska löjlig när den först läggs fram. Leo DiCaprio, med vattenkammad snedbena (gentlemannatjuvar har alltid vattenkammad snedbena och kostym av 1950-talssnitt) och framåtböjd överkropp, påpekar för en rik affärsman att om han vill skydda sig mot intrång och den värsta formen av industrispionage gör han bäst i att investera i en workshop med världens bästa extractor (Leo själv) där affärsmannens undermedvetna tränas i självförsvar.

Tjenare.

Nej, själva storyn är för mycket pojkfantasi för att imponera på mig, på samma sätt som Matrix lämnade mig helt oberörd. Vad är det med det här med att rädda det parallella universumet för att rädda sig själv som alla gillar?

Säkert kommer Inception också, liksom Matrix, att resultera i en ny våg av tröttsamma scifi-filmer som utspelar sig i drömmen/i det undermedvetna/i kroppen/i hjärnans mest outforskade områden. Räkna med en slick heistfilm där Oceans 11-gänget ska sno minnen från en rik affärsman inom ett år. Casey Affleck som hjärnvaktmästare säkert, som kanske glömmer att städa i ett visst hörn av hjärnan innan han, genom något högteknologisk lösning, försvinner ut genom affärsmannens öra eller liknande.

Nå.

Förutom att Nolan lyckats få med Hollywoods kanske tre största babyfaces i ensemblen (Leo DiCaprio, Ellen Page och Cillian Murphy kommer aldrig någonsin att se ut att vara något annat än mellan 20 och 30 år gamla, och ovan nämnda Joseph Gordon-Levitt besitter liknande chanser) är det våldet som imponerar på mig mest.

Nolan gillar ju bombastiska våldsscener, explosioner och raseringar av stora byggnader, det vittnar flera av hans tidigare filmer om.

Jag hade stora problem med våldet i Batman Begins, tyckte det var onödigt rått. Jo, visst förstår jag att tanken var att mänskliggöra Batman, visa att han är en skicklig slagskämpe, som inte besitter superkrafter. Men våldet var i överkant, tycker jag, det skitade ned en annars briljant film, gjorde den blodsstänkt och obehaglig på ett enbart otrevligt sätt som kändes som en akutmottagning tre på natten en lördagskväll. Den sortens våld man inte vill veta om, som man gärna vill glömma bort.

Folk som känner mig vet att jag lider av en psykos som gör att jag inte kan se våld, inte ens på film. Jag har därför inte sett filmer som Pulp Fiction eller teveserier som The Wire och Oz, som säkert är jättebra, men som jag vet kommer att vålla mig obehag på grund av sin våldsamma natur. Det går inte, jag mår illa, jag får något man kanske kan kalla våldsflashbackar eller våldsföreställningar som skrämmer mig för alltid efteråt.

Jag har avstått från att, mot betalning, recensera filmer eftersom de antagligen innehåller obehagligt våld. (Hur jag kan tycka att 24 är min favoritserie är något jag får återkomma till, förklaringen är invecklad.)

Så hur kan då Inception vara ett undantag?

Jo, därför att jag både förstod och kände våldet. Trots mina mediokra kunskaper inom naturvetenskap och teknik hängde jag ändå hyfsat med på Inceptions metanivåer, baskunskaper i psykologi och hypnosteorier. Jag såg våldet för första gången inte som våld utan som symbolen och känslan av att ens undermedvetna attackeras och försöker försvara sig. Murarna som rasar – inte bara ett uttryck utan här faktiskt rent fysiskt – för att blotta ens innersta, det man aldrig, aldrig, aldrig vill visa en enda människa. Jag har varit med om det flera gånger.

I natt drömde jag (igen) om min döda pappa. Känslorna i min dröm, när han är med, är så starka att jag i vaket tillstånd skräms av dem. I natt drömde jag att jag bröt mig in i pappas gamla lägenhet. Ja, jag bröt mig in med all förtvivlad kraft jag kunde uppbåda, slog på dörren, svettades, tog till allt jag kunde hitta. Jag skulle in.

Därinne visste jag att det var bråttom, skulle jag hinna? Hinna haffa något, känna något som pappa en gång rört vid, bara för att komma honom lite, lite nära innan det var för sent – igen. Jag kände att »de« var hack i häl. Men det var livsviktigt för mig att hinna.

Jag såg mig febrilt omkring i lägenheten, såg att den höll på att förändras, inte mycket av pappa kvar i den nu. Såg hans gamla skrivbord bortglömt i ett hörn bland bråte och i drömmen lägger jag mitt svettiga och tårfuktiga ansikte så nära skrivbordsskivan jag kan. Jag tog ett djupt andetag och känner den där doften av tobak, mörkt trä och något metalliskt som är pappas lukt. Lite till, lite till. Bara lite pappa till.

Sen var det för sent, de skulle snart komma och ta det ifrån mig. Jag visste att de var nära nu.

Vilka? Vad är de ute efter?

Jag vet inte, mitt minne av pappa, tror jag.

Ni får tycka vad ni vill. Kanske har jag tappat bort er redan, kanske orkar ni inte läsa, jag vet att det är trist att höra på andras drömmar. Men i min drömvärld ser jag dem inte, de som är ute efter mig och mitt minne av pappa, men jag känner dem. De känns som i Inception. De är ansiktslösa, farliga män. De vill krossa minnet av pappa samtidigt som de vill åt mig på något sätt, jag vet inte så noga. Det ligger mig inte för att slåss tillbaka men hade jag varit mer av DiCaprios/Doms sort hade jag gjort det. Försvarat min rätt till minnen, mot det undermedvetna som säger att jag måste släppa taget, ge upp, låta skurkarna få det de vill åt. Nej, säger jag. Nej! Fast det är kanske mitt förnuft jag slåss mot, egentligen. Jag vet inte.

Det innersta är en labyrint, ett pansarsäkert kassaskåp, precis som i Nolans vision. Mitt undermedvetna skyddar det. Känslan av att det är under attack är stark, när det händer. Också precis som i filmen.

I Inception är det granater, skjutvapen och arsenaler av teknologi. Det är hemliga kombinationer, valv och inlåsta dokument. Försvar till vilket pris som helst, innan det där oförutsägbara inträffar, eller, i mitt fall, innan nattens sista festprissar passerar förbi utanför min port och skrålar så att jag vaknar, förvirrad för en sekund, fortfarande i försvarsställning, i alla fall i sinnet, redo att försvara det jag gömt i hjärtat. Det smakar blod och våld då, i min mun. Det enda blod och våld som jag faktiskt kan begripa.

Och det våldet såg jag i Inception.

Vad har hänt med Ernst Kirchsteiger?

För det första gör han, i årets TV4-serie Sommar med Ernst, bara upprepningar av tidigare Ernstfix. I förra avsnittet gjöt han en köksbänk och snickrade ett tallriksskåp – precis som han gjort i ett och samma avsnitt av en tidigare serie. I gårdagens avsnitt lade han stenar längs en vägg och tryckte ner belysning i dem samt byggde träsittbänkar under stora fönster – precis som han gjort tidigare.

Men om han åtminstone bara hade upprepat formeln så hade det betytt att han kopierat det egna gamla patenterade miffomyset också – det som jag och familjen älskade att sitta och håna de första somrarna med Sommartorpet. Då det var snickaren, inredaren och trädgårdsmästaren som var proffsen medan Ernst bara drumlade runt i marginalen, låg på knä och målade små blommor på kalkstensplattor så man förtvivlade över den usla smaken samt »byggde« en »safthörna« där han bjöd snickargänget på lemonad i skymningen.

Nu är myset borta. Ernst har slutat skrota och skrocka.

Nya Ernst bär ett Lemmy-i-Motorhead-skägg och inreder skittråkigt i Norrgavel-stil, använder anglicismer som »upgrade«, »stylish« och »random« (!), snackar om sina »mysiga vingårdsvänner i Toscana« och, värst av allt, bjuder kändisgäster typ Kock-Tina på prettomiddag »för bara oss två«, som någon sorts ohumoristisk Dame Edna, medan snickargänget får sitta kvar på övervåningen utan mat.

Ernst är liksom inte med tittarna längre, han identifierar sig mer med sina kändisgäster, sitt eget kändis-ego (har ni sett hur han skivomslagsposerar med armarna på alla pressbilder i år?) och sitt pinsamt uppenbara fiskande efter att själv kunna kalla sig tevekock, och försöker imponera på allvar i stället för att jönsa till sig pajasskratt.

Hur många gånger kan man klippa ihop bilder på helikoptrar i Vietnam med »The End« på ljudspåret innan det blir klysch-o-rama?

Knappast en frågeställning som fått Tom DiCillo att ligga sömnlös.

I inledningen till Doors-dokumentären When You’re Strange ska det etableras att sextiotalets slut var en jäkla turbulent tid och DiCillo lägger Doors och Hendrix till det sedvanliga kollaget av journalfilm från morden på JFK och RFK, korsbrännande Ku Klux Klan-tomtar, Martin Luther King, brända barn i Song My och kravaller på Kent State som vore det första gången i film- och tevehistorien. Allt detta till monoton berättarröst av Johnny Depp, som efter röstjobbet på Hunter S. Thompson-dokun Gonzo häromåret nu är the go-to guy för coolt släpig berättarröst till filmer om kontroversiell amerikansk alternativkultur (fast på tryggt avstånd). Uppsåtet är nog ärligt men resultatet blir sliten sextiotalsporr för alla oss som föddes försent.

Det finns en del att gnälla på och Tom DiCillos regi och manus känns föga spännande, trots att hans spelfilmer alltid varit sympatiska indierullar – framförallt hans mästerverk Living in Oblivion, fortfarande den smartaste och roligaste film om film som gjorts. Men den tar sig lite, även om DiCillo inte gräver fram mer fakta än man kan hitta på wikipedia, inte tar med andra låtar än de som finns på en Greatest Hits-cd på närmsta Statoil, och inte riktigt belyser om Morrisons poesi var besjälad eller bara högstadiefånig. (Men snygg var han, som satan.)

Filmens selling point är scenerna från den knappt visade bilderna från HWY: An American Pastoral, Jim Morrisons egenhändigt producerade experimentfilm från 1969. Där får vi uppleva hur Morrison går runt i Mojaveöknen, åker bil, tittar på en karta, badar i en sjö och begrundar en överkörd hund. Total snarkfest för alla andra än extrema Morrison-fans men fascinerande på två sätt: bildkvallan är så fräsch att scenerna ser ut att vara filmade häromåret – och Jim Morrison ser ut att vara spiknykter. Ty i samtliga andra klipp på Morrison lallar han runt hög som ett höghus och/eller på fyllan vilket blir sorgligt efter en stund.

Trots allt, några minnesvärda saker med When You’re Strange:

1. Det var fascinerande att se hur primitiva och bristfälliga konsertarrangemangen verkar ha varit i slutet av 1960-talet. I dessa minnestider för Roskildetragedin är det häpnadsväckande hur nära publiken kom artisterna (några meter), bristen på kravallstaket, och hur horder av fnissiga fans (peppade småkillar i tioårsåldern!) tilläts hänga backstage. Det fanns viss säkerhet men de buttra konstaplarna som stod i ring kring Morrison var mest inriktade på att ingripa om Mr Mojo Rising visade ballen men hade inte mycket att sätta emot när publiken började slänga stolar efter att en påtänd och bitter Morrison bett dem dra åt helvete.

2. Jag blev sugen på att se om Apocalypse Now igen. Den inledningssekvensen med »The End« och napalmbomberna i extrem slo-mo… Slurp.

3. Jag blev också peppad att se om Oliver Stones film. Haja att det snart är tjugo år sen den kom! Val Kilmer med ölmagen på slutet, Kyle MacLachlan med löspolisonger som Manzarek och Johhny Drama som Densmore, den där knarkade sexscenen med Nico i hissen… Scenen där Morrison ser de dansande indianhövdingarna bredvid sig på scen i slow motion… Hur pajig är den egentligen? Eller håller den fortfarande?

Jag knäppte i gång Spotify så fort jag kom hem efter bion för att lyssna in mig på Doors igen, men kom inte längre än till »Takeover«, som samplar »Five to One«. Och där stannade jag, för Doors har nog aldrig varit bättre – och Jim Morrison aldrig sexigare, farligare och coolare – än på Jay-Z:s monumentala låt.

När jag nämnde för en kompis att jag skulle skriva en WS-text om Louie svarade han: »Jag kan skriva den åt dig: Kolla på Louie om du älskar bra saker.« Mer än så behövs liksom inte, menade han. En WS-text vore dock inte en WS-text om den inte innehöll något slags försök till analys, även om jag på sätt och vis håller med om att det ibland egentligen borde räcka med att konstatera att det här, det är något man måste se.

För det är något alldeles enastående han har gjort, Louis CK. Utifrån sin egen standup – fylld av personliga, kompromisslösa iakttagelser, alltid skruvade ett extra varv, alltid med en djupt mänsklig kärna – skapar han i sin nya halvtimmessitcom Louie små historier om livet som »Louis CK«, frånskild småbarnspappa och ståuppkomiker i New York. Och det är lysande genomfört. Stundtals mörkt och deprimerande, men också fantastiskt roligt.

Inte för att konceptet i sig är helt nytt. Men jämförelsen med Seinfeld stannar vid ytan – komiker drar skämt inför publik som sedan blir ett tematiskt avstamp för avsnittet – eftersom Louie gör något annat med premissen. Där Jerry Seinfeld kunde säga något allmängiltigt om hur äcklig flygplansmat är, och låta det bli tydlig utgångspunkt för avsnittets berättande (Kramer bestämmer sig för att leva enbart på flygplansmat!), förhåller sig CK mer löst till ämnet. Han gör små scener, sketcher från sitt liv som inte nödvändigtvis hänger ihop på ett traditionellt sitcomvis, men som på ett briljant sätt illustrerar varifrån han får inspirationen till sin standup. Och tvärtom. Andemässigt har Louie mer gemensamt med Curb Your Enthusiasm, om man nu ska sträcka Seinfeld-parallellerna ännu längre.

Stilmässigt påminner Louie mer om CK:s tidiga kortfilmer än en vanlig sitcom, och inte bara för att han ibland lånar friskt av sig själv. Kontrasterna till hans förra projekt, HBO-serien Lucky Louie, kunde knappast vara större. Där Lucky Louie närmast slaviskt använde sig av den gamla skolans självmedvetna sätt att filma och berätta en tevekomedi, med studiopublik och ett tydligt definierat spelrum, går Louie helt åt andra hållet: ingen studio, inga kulisser, bara autentiska miljöer, ett foto som känns mer film än teve, dialog som känns improviserad, inga skådismanér, CK:s komikerpolare Nick DiPaolo och Todd Barry spelar själva, och så vidare. Karaktären Louie ligger för övrigt nästan till förvirring nära CK själv, mycket mer än i Lucky Louie.

Och hela serien är i princip en enmansshow: CK spelar huvudrollen, skriver, regisserar, klipper och bestämmer allt själv. FX gav honom full frihet – otroligt ovanligt vad gäller teve, men något som enligt CK själv var en förutsättning för att den skulle se ut som den nu gör. (Det ska bli väldigt intressant att se om det blir en andra säsong av serien, men det får vi återkomma till vid ett senare tillfälle.)

Alla som såg Louis CK uppträda i Stockholm i vintras (själv såg jag honom i London) känner igen mycket av materialet som används som grund för Louie – åtminstone att döma av de första tre avsnitten. Och ni som undrar var Hilarious, den konsertfilm CK spelade in i januari utifrån det material han turnerat runt med i vintras, har tagit vägen, så ligger den i limbo. CK ville ursprungligen att den skulle upp på bio, som final på triptyken Shameless, Chewed Up och Hilarious, men planerna har tydligen ändrats, och nu är det oklart vem (eller ens om) den kommer att visas på teve. På DVD lär den hursomhelst dyka upp så småningom.

Avslutningsvis några essentiella intervjuer gjorda i anslutning till Louie-premiären, som alla med något slags intresse av Louis CK bör ta del av: på A Special Thing (text) berättar han om hur otroligt »hands-off« FX var med serien, hur han bokstavligen skötte hela processen från ax till limpa; hos Terry Gross på Fresh Air (ljud) är han brutalt ärlig och underhållande; i Punchline Magazine (text) får vi bland annat ta del av hans vurm för Rohmer och Godard.

Kolla på Louie om du älskar bra saker.

Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Ingen bor i skogen (SVT)
2. Rescue Me (FX)
3. Louie (FX)
4. Happy Town (ABC)
5. Work of Art (Bravo)
6. The Gates (ABC)
7. Fotbolls-VM (SVT, TV4)
8. Identity (ITV)
9. Rev (BBC)
10. Boston Med (ABC)

Klungan är den mest talangfulla och viktiga komikergrupp vi någonsin sett debutera i svensk teve. Men inte är de helt unika, som de kritiker jag läst hävdat. Flera trycker på att det inte finns några referenser överhuvudtaget, men självklart har de uppenbara paralleller och förebilder – jag återkommer till det när jag samlat mig för en ordentlig Ingen bor i skogen-text.

Rescue Me har påbörjat sin rekordlånga 1,5-finalsäsong och den övertygar redan oerhört. Skriver snart mer om detta separat.

Happy Town hade en ohyggligt underhållande final, och här kände man för första gången en direkt Twin Peaks-atmosfär. Jag var först nöjd med att bara få reda vem »Magic Man« var, men när jag sedan läste de här avancerade spekulationerna om bakgrunden – och den Twin Peaks-värdiga djupstoryn vi aldrig riktigt hann få ta del av, thanks to ABC, kände jag både ännu mer tillfredsställelse och lite sorg över att serien inte fick fortsätta.

ITV-deckaren Identity var klyschig men så illusionistiskt tempostarkt berättad att jag blev rätt förförd, ändå. Ska kolla vidare några veckor.

Tom Hollanders priestcom Rev är lite snällare och tråkigare än jag hoppats, men jag ger den några veckor till. Och om BBC ger den några år har den – just tack vare den dröjande humorn och vardagssävligheten – alla chanser att, trots allt, bli en ny Graham Linehansk Father Ted eller Richard Curtisk The Vicar of Dibley.

Nya sjukhus-dokun Boston Med är engagerande och gripande, på ett rakt och traditionellt human interest-doku-sätt. Men det märkligaste är att känslan är som att se en ny säsong av Miami Medical. Och när skillnaden mellan en primetime-läkarserie och en dokumentärserie är så liten får man funderingar över vad som är äkta och falskt, på båda håll – vilket även det bidrar till nöjet, om inte med Miami Medical så defintivt med Boston Med.

En serie jag följt i fem veckor nu är Showtimes och komikern Paul Provenzas The Green Room, men jag har ingen lust att lista den nu heller. Jag blir fortfarande mer besvärad än road – hur mycket de löst snackande komikerna runt bordet (med publik runtom) än säger »fuck« så blir det i slutändan Provenzas halvmediokra snällhet som sätter tonen.

Det är klart att det är kul ibland, men i det andra avsnittet av Louie – där Louis C.K. sitter runt pokerbordet med sina standuppolare och spöar varandra verbalt, men snart rör sig ut på skakiga djup med ett snack om bögskämt – visar på allt som är fel med The Green Room.

Snart kommer för övrigt Martins efterlängtade Louie-hyllning här på WS!

Och Jason Lees Memphis Beat? Memphis Skit.

Omtittandet av gamla klassiker fortsätter. Den här gången var det Tillbaka till framtiden.

Först var det för att sambon sett på twitter att fjärde juli 2010 var datumet som Doc ställer in i bilen – vilket vi inte kunde hitta belägg för, och sen visade det sig också att det inte stämde. Internet fortsatte att i flera dagar hävda att just i dag var datumet, inklusive photoshoppade bilder. (De första bovarna erkände igår att de fejkat bilden.) Men, upptäckte vi, i lördags var det faktiskt tjugofem år sen filmen kom på bio i USA. Och man kan aldrig se om Tillbaka till framtiden för många gånger.

En bekant hävdade senare att det är den fulländade filmen. Jag vet inte om jag nödvändigtvis håller med, men… fan vad bra den är. Faktiskt. Och ganska lite av nostalgiska eller ironi-retro-skäl. Det är i och för sig roligt när Huey Lewis and the News får stå för högljudd rebellisk råckenråll, eller att vissa greenscreenscener är så underbart uppenbara, men tjugofem år som gått lägger ändå inte ett särskilt störande raster emellan.

Nä, det är helt enkelt en väldigt bra film. Det är lite nördig scifi och tidsreseteori, lite spänning, lite bildung, lite incest, Christopher Lloyd som spelar över precis lagom mycket, en imdb-sida med massa underbar trivia. Vad kan man mer behöva? (Förutom en kväll till att se de andra två.)

Vad har hänt med Roger Ebert? För en man som spottar ur sig hundratals tweets en vanlig dag har han varit lite oväntat teknikfientlig på sistone.

Det började i april med hans passionerade bredsida om att tevespel inte kan vara konst – en diskussion som sammanfattas bra här (och där Ebert själv, ska sägas, nyligen gjorde en nyanserad pudel). Två veckor senare fortsatte han med att dissa Hollywoods nygamla vurm för 3D i en krönika i Newsweek, där han radar upp tio anledningar varför han avskyr 3D-tekniken, somliga av dem motiverade (biljetterna blir dyrare, det handlar om biografägarnas och filmstudiornas desperation snarare än konstnärlig utveckling) och somliga minst sagt lama (det blir suddigt, ingen film kan bli bättre i 3D, man kan få ont i huvudet). Och som en fin avrundning twittrade han för några veckor sen om att han aldrig nånsin tänker sen en film på sin iPhone. (Vilket jag gärna bestrider: man kanske inte vill se Lawrence of Arabia på liten ruta, men dialogdrivna och icke-visuella filmer som I Love You, Man eller Funny People funkar helt perfekt på en iPhone och kan förgylla den tristaste tågresa, jag har provat.)

Roger Ebert kämpar som bekant sen flera år mot den cancer som tvingat honom att operera bort delar av käken. Trots att han numera kommunicerar via datoriserad röst och ständigt har en sköterska vid sin sida tuffar han idogt på och recenserar fem, sex filmer varje vecka i Chicago Sun-Time, och de texterna är fortfarande bland de mest smart och välskrivna som finns. (Mer om Eberts kamp finns i den här fina Esquire-intervjun från i februari – den som inte blir rörd av den läsningen har ett hjärta av papp.)

Ebert betackar sig för fler smärtsamma operationer och räds inte döden. Han verkar fast besluten att sluta med flaggan i topp. Mannen lever på film, och vägrar ge upp. Det är otroligt rörande och imponerande.

Så varför går han ut så hårt mot de här moderna otygen?

Kanske vill han göra bokslut och markera sin position, skitsamma om han framstår som en gammal gnällspik som tiden sprungit ifrån? Och det får han såklart göra. Jag tycker bara det är lite synd att en man som varit så filmälskande (trots att han sågat ofta och furiöst) kanske blivit så inskränkt att han faktiskt riskerar missar något.

Jag varken röker eller dricker men jag missbrukar teveserier och i synnerhet 24. Min tyngsta drog heter Jack Bauer. Jag injicerar. Jag får abstinens utan honom.

24 gav mig en fix varje gång. Inte bara för att det var så bra, men också för att den var en sådan adrenalinkick. Tempot och formatet! Den tickande klockan! Jacks allt tröttare ögon! Kom igen! Så nära målet!

När den kicken försvinner finns bara tomhet kvar.

För få saker lämnar ett så stort hål av saknad som när en älskad teveserie går i graven. Det är så definitivt, så absolut. Säkert kan Lost-fans hålla med mig. Eller Vänner-fans? Där tittarna fick se relationer skapas och försvinna, och barn födas. Till och med.

Nej, det går kanske inte att jämföra. Inte många dödsfall, verklighetsrelateringar, politiska dilemman och nationens säkerhet där. Mest trivsamma skratt och gruppkramar. Men i alla fall. En teverollgestalt följer man så länge, man ser den växa upp och utvecklas. Man lär känna dess sidor, både bra och dåliga. Man lär sig förstå valen som görs. Man lär sig älska och förlåta. Det är poängen.

I synnerhet i Jacks fall. »Man försöker göra de val man kan leva med resten av livet«, säger han i sista avsnittet och tårarna rinner. Jack, älskade Jack. Otacksamheten, dina svåra år, knivsticken i ryggen och den förlorade dottern. Allt i hans ögon, allt i mitt hjärta. Jomen, jag lovar. Så känner jag. Ingen ironi, ingen överdrift. Missbrukar man en teveserie tillräckligt länge och allvarligt så blir det så här. Det är nästan så att man frågar sig om det är värt det. Värt att älska igen? En dag tar det ju slut. Jag vet ju det.

Jag saknar Jack, saknar hans trygghet. Saknar att sätta mig in i hans frustrerande liv och dela det med honom en gång i veckan. Le igenkännande åt catch phrases och höja på ögonbrynen åt återkommande karaktärer. Ett parallellt universum är vad det är. Ett alldeles speciellt förhållande. Ensidigt? Javisst, men många förhållanden är, i ärlighetens namn det. De är vad vi gör dem till.

Jag medverkar i en bok som heter 00-tal. Mitt kapitel handlar om 00-talets teve. Jag utnämner Jack Bauer till 00-talets störste tevehjälte och jag gör det med stolthet och självklarhet. Jag har skrivit spaltmetrar om 24. Och ännu har jag kvar saker att säga.

Men mest av allt känner jag saknad. Jack, var är du nu?

Din tillgivna beundrare,
Caroline

Den senaste, fjärde episoden av Work of Art, när de kvarvarande konstnärerna uppmanades att skapa så chockerande verk som möjligt, gjorde mig lite upprörd.

Själva ämnet var förstås tacksamt för tävlingen och teveunderhållningen, men faktiskt också för konsten – jag upphör inte att imponeras över hur kreativt konstnärerna löser sina uppgifter, med tanke på att de måste leverera ett färdigt verk på bara två dagar, även om samtliga i slutändan misslyckades med att »chocka«. Åtminstone hälften av verken var ändå  intressanta och ett par verkligt bra (som vanligt Miles och Abdis).

Genomusla var bara verken av de två slagpåsarna, Tatuerade Hobbysnubben och Kristna Bruden. Ändå fick de vara kvar – igen.

I stället slängdes den i och för sig irriterande, men kunniga och erfarna, performanceartisten Nao ut ur tävlingen. Hon hade byggt ett galet irrationellt teepee-fågelnäste åt sig själv där hon satt outhärdligt utsmetat utspökad på galleriet och smekte sig själv, eller en påse med exkrementer, eller vad det skulle föreställa.

Inget jättelyckat verk, men i sanning äckligt och förunderligt. Konstkritikern bland domarna, Jerry Saltz från New York Magazine, avskydde det och gav det en slentriansågning (i princip allt han sa om bristande konstnärlighet skulle jag vilja applicera på honom själv) och fick oväntat banalt medhåll av både programledaren China Chow och galleristen Jeanne Greenberg Rohatyn.

Vad som upprörde mig var överkörningen av den inbjudne kändisgästen, Andres Serrano.

Han var nämligen full av beundran för Naos performance, läxade upp Saltz, och associerade verket till hur besvärade vi blir av hemlösa människor som ter sig »obegripliga«. Vi tycker synd om hemlösa och vill gärna försöka hjälpa dem – men de bör vara nyktra och hyfsat hela och rena. Grejen är att många hemlösa också är psyksjuka. Dem skyggar vi för.

Serrano hade helt rätt om Naos verk, men resten av juryn sket i det. De hade fått sina förment goda konstomdömen utmanade av Serrano men valde – kanske just därför? – att slänga ut performancekonstnären.

Och samtidigt, vansinnigt nog, behålla Hobbysnubben och Jesusbruden.

För övrigt stör jag mig ofantligt på hipstern Ryan också. Det han gör är alltid kompetent, alltid snyggt, men aldrig vare sig kul eller spännande. Förstår inte vad en illustratör som skulle få nobben av Vice gör i tävlingen. Eller, jo, det förstår jag ju – här finns ju Hipstern, Homon, Amatören, Hippietanten, Black Guy, Indiebruden, Jesusfreaken, Modefotografen… (förresten, Hipstern är ju smart uppdelad i två inkarnationer; Ryan är Dumhipstern, Miles Genihipstern).

Och Work of Art: The Next Great Artist fortsätter att vara veckans mest engagerande teve och årets största realityfynd.