Weird Science
Folklighet som affärsidé

2011-02-18  

Att titta på SVTs nya produktion Dansbanan i Täfteå får mig att vilja parafrasera Doktor Kosmos: Är det på låtsas eller är det på riktigt?

Jag syftar inte på att händelserna skulle vara styrda eller påhittade (vilket de förstås till viss del är, dramaturgin trumfar med lätthet autenciteten i sådana här serier) utan på själva upplägget. Programmakarna behöver inte älska dansbandskultur, men tar de den på allvar? Är syftet med Dansbanan i Täfteå att med vänliga ögon skildra deltagare av en folkkultur, eller att exotisera?

Berättartexten är försiktigt neutral, och läses upp med dialekt – för att undvika känslan av Stockholmare på safari får man förmoda – men det tar inte bort faktumet att det finns en underliggande avsikt med varje berättelse, och att detta inte är något undantag. Från första bildrutan blottar serien strupen likt en vänligt undergiven hund: Här finns väl inget att ogilla? Vi lovar, vi är jättesnälla! Men det insmickrande tonfallet blir gradvis mer passivaggressivt – speakern säger inte rakt ut att Signars fylla är pinsam, men hans äventyr under dansbaneaftonen visas upp med illa dold skadeglädje. Nu pratar han för högt och är för känslosam! Nu springer han in på damtoan! Nu flirtar han olämpligt med en främmande dam!

I min fördomsfulla hjärna tänker jag mig tre målgrupper för Dansbanan i Täfteå: Lantisarna som föväntas känna igen sig i Kristoffers bilfixande och Ragnhilds egensinniga pyssel, de något mindre lantliga, boende i säg Borlänge, som kan se ner på bönderna och känna sig urbana i jämförelse.

Och så har vi de postironiska storstadsborna. De som aldrig i sitt liv skulle lyssna på dansband, men som njuter ända ner i hjärteroten av de härligt genuina Täfteåbornas äventyr med mopeder och bugg. Kungsholmare och Södermalmsbor som tittar på landsbygdsreality som om det var en lappkåta på Skansen.

När jag tänker på den sista gruppen ser jag Peter Settmans ansikte framför mig. Han som leder Dansbandskampen och Så ska det låta, och vars produktionsbolag Baluba ligger bakom Dansbanan i Täfteå. Peter Settman som säkerligen hellre skulle skjuta sig i foten än förfesta till Matz Bladhs (om det inte sker ironiskt), men som tycks ha ett varmt och innerligt engagemang i Folklighet. Som abstrakt begrepp. Som affärsidé.

Det går alldeles utmärkt att som utomstående ställa sig på lågstatuskulturens sida – men det går inte samtidigt som man flinar åt deltagarna. Vet Baluba själva på vilken sida de står?

Hur många Sam Winchester finns det?

2011-01-27  

Åh, Sam. I de första säsongerna av Supernatural var du en vettig motvikt till Deans fanatism. Lite präktig, men helt okej (särskilt när du kallade honom för »jerk«). Gradvis har du blivit mer och mer navelskådande och trist, och jag har till slut ledsnat på att försvara dig inför andra tevenördar. Men så bara WHAMMO! Dexter-Sam! Eller – törs jag säga det – Spike-Sam?

Buffy-trenden i säsong 6 av Supernatural visar inga tecken på att mattas av. När det avslöjas att sättet Sam kom tillbaka »fel«¬†på är att hans själ saknas, blir det klart att författarna i princip norpat Joss Whedons koncept rakt av: Själen är lika med människans moraliska kärna – tar man bort den förlorar personen i fråga allt vad medkänsla och moraliska gränser heter. Du vet, som Angelus. Eller, i det fall han lierar sig med vithattarna, som Spike.

Spike attackerar inte människor ens när han kan, eftersom det inte tjänar hans syften. Han tar duktigt hand om Dawn, eftersom det tjänar hans syften. Spike vill ha Buffy, därför gör han alla saker man ska göra för att få någon. När det inte frambringar önskat resultat går han över till plan b: våldtäkt.

Vem kunde vara mer lämplig att göra en sådan här liten transplantation på än Sam Winchester, den angstigaste, blödigaste, handlingsförlamadaste monsterjägaren i tevehistorien? I ett slag förvandlas han från black om seriens fot till en svårt behövd vitamininjektion.

Supernatural har nämligen ett problem: Man kan inte gå tillbaka till de första säsongernas relativa lättsamhet hur som helst. Grabbarna Winchester har offrat sina liv bildligt och bokstavligt flera gånger om, och är – konstigt vore det annars – gravt traumatiserade. Allt detta är logiskt, men gör avsnitten tungrodda och odynamiska. Det som behövs är lite ös, handlingskraft och bekymmerslöshet utan att backa från den mörka stämningen. Et voila: Monster-Sam.

Sam klarar alldeles utmärkt av att bete sig som folk, han förstår bara inte riktigt vad som är poängen med det. När man pliktskyldigt följt alla ledtrådar till sin brors försvinnande, då kan man väl lika gärna passa på att ligga lite? Vad vinns egentligen på att sitta ensam på sin kammare och ha ångest? Det mina vänner, är en fråga som vi tittare har haft många tillfällen att fråga oss genom säsongerna.

Men underbart är kort. Monster-Sam fick bara några avsnitt på sig innan Döden trädde in som en snudd på bokstavlig deus ex machina – förvisso inte innan Sam varit på vippen att skära halsen av Bobby i en gruvlig fadermordsritual, men ändå.

Och här är vi nu, efter ett alldeles för långt jullov. Redo för ännu en emovår á la Sammy. Till skillnad från bröderna Winchester ämnar jag dock se hoppfullt på framtiden: Den här »väggen«¬†som stoppats in i hans själ för att hindra honom från att bli en grönsak – kan det vara så att den inte bara stänger in helvetestrauma utan även allmänt gnällande och grubbleri? Jag har bestämt mig för att så är fallet och ser fram emot att träffa Stepford-Sam på lördag.

Backa från korset och lämna pojkstackarn ifred!

2010-10-08  

Det är sant att vi skriver omåttligt mycket om Glee den här säsongen, men jag måste få något ur systemet:

Vad i hela friden menades med religionsavsnittet? Det började bra med att ateistiska Kurt vänligt men bestämt avbad sig sina kamraters försök att köra ner gud i halsen på honom. När Mercedes sedan kom fram till honom med sin mest medkännande min trodde undertecknad i sin oskuld ¬†att hon skulle be om ursäkt för sitt tämligen okänsliga sångnummer – men där blev det totaltji. Det »fina snacket«¬†gick ut på hur besvärligt det var för Mercedes att den kristna standardtrösten inte fungerade, och innehöll ett krav på att han – i processen att förbereda sig på att förlora sin andra förälder – skulle¬†sluta säga emot och bara vara tacksam för de oombedda missionsförsöken. Och det framställs som helt rimligt! Holy crap people, vad är det för fel på er?

För övrigt känner jag ¬†manad att påpeka att de religiösa människor jag känner hellre skulle skjuta sig i foten än ställa till med något så osmakligt som en komabäddsandakt när den närmast anhöriga uttryckligen undanbett sig den typen av grej. Inte. Okej.

Steg för steg mals Kurts motstånd ner, och till slut är det han som ber om förlåtelse för att han haft mage att säga ifrån. Extra obehagspoäng ges för skolkuratorn (!) Emmas utbrott över att Sue Sylvester ställt sig på Kurts sida i hans önskan om att slippa exploateras som ett alibi för andliga sånger. Igen är det alla andras känslor som är i centrum. Någon har hittat på nåt som ska göra allt bra för Kurt – nevermind att det går direkt emot hans önskningar och gör honom synbart illa till mods. Det är faktiskt skittaskigt mot honom att protestera.

Det var länge sedan jag kände mig så här illa berörd av ett teveprogram.

Bröderna Winchester åker spårvagn

2010-10-07  

Säsong 5 av Supernatural var planerad att bli den stora finalen. Sam och Dean skulle agera käril åt änglar som rev världen i stycken mellan sig – meeen så blev serien förnyad. Från jordens undergång featuring offret av en protagonist som tittarna haft fem år på sig att knyta an till, ska man nu på drygt 40 minuter ta sig till en plats där man inte bara har alla huvudpersoner i spel utan dessutom lagt ut lösa trådar nog för en helt ny säsong – och det utan att hasta över den känslomässiga botten i serien.

Låter det bekant? Det är för att exakt samma sak hände med Buffy och vampyrerna efter femte säsongen. Där löste författarna situationen med en svårt alienerad återuppväckt Buffy, lika avigt inställd som de många fans som önskade att hon hade fått vila i frid. Men tur var väl att hon inte fick det. Säsong sex av Buffy innehåller sensationella avsnitt som Once More, with Feeling och Normal Again, för att inte tala om hela det underbart kolsvarta »Life is the big bad«-konceptet.

Hur klarar då Supernatural av motsvarande lillreboot? Sådär. Sekvensen i början av säsongspremiären, där varje moment i villaområdesvardagen ger den traumatiserade Dean apokalypsflashbacks är smått fantastisk. Men så kan man tydligen inte hålla på, sega med tålmodigt, karaktärsförankrat berättande på det där viset. Vi har en slutdestination att nå fram till och då får inte tjafs som känslomässig logik eller konsekvens komma i vägen. I stället tas vi med på en frejdig men aningen forcerad spårvagnstur till avsnitt där all nödvändig information otåligt prickas av. Sam? Ja alltså han har ju varit levande nästan hela tiden, han ville bara inte sabba Deans läge. Förresten, här är generisk kusin 1, tjejkusinen och Parker Lewis i rollen som kusinen med någon som helst personlighet. Vaddå att vi redan dödat av morfar? Ja men han är ju så bra. När vi ändå viftar med trollstaven kan vi väl lika gärna ta hem honom också? Nu har vi väl trevligt!

Vad ägnar sig då den framkrystade jägarklanen åt? Inte änglar och demoner i alla fall, i stället är det tillbaks till de ostiga rötterna som gäller. Upplägget för det som verkligen faktiskt på riktigt ska bli sista säsongen är monstren och deras ursprungsberättelse. Man undrar om the writer’s room har haft något slags tävling om minst subtila sätt att introducera det här på – morfar Campbell och Sams Basil Exposition-doftande »Jaha, det måste vara en Alpha! Vi visste förresten att det fanns såna hela tiden«-dialog i avsnitt två skulle i så fall vara en värdig vinnare.

Starten för nya säsongen är både ryckig och ojämn, men det finns ändå skäl att inte tappa sugen. Deans brottning med papparollen är mysjobbig och håller liv i den fina traditionen av Winchestersk familjedysfunktion. Jag utgår förstås här från det – medgives naiva – antagandet att man inte kommer att stoppa undan Lisa och Ben i ett skåp så fort det etablerats att Dean jagar igen. Klanen Campbell är ett av de spår som jag väntat på fördjupning av i evigheter, och om monsterplotten kan undvika den extrempinsamma eurocentrismen som kunde beskådas i världsreligionavsnittet i säsong 5, så kan det säkert också bli nåt fint av den. I det här sammanhanget kanske författarna också kan hitta på något roligare för stackars Jared Padalecki att göra än emo-Sam, och det vore ju en välgärning.

Det är klart att jag hellre hade sett Dean göra en Jesse Custer och ge sig ut på jakt efter Gud, men hey –Castiel har ju inte visat sig än, så det är ju inte för sent för det heller. Eller så kanske Supernaturals manusförfattare gör vad de gjort ett antal gånger förut: tar ett koncept som borde vara lika töntigt som ohållbart – i det här fallet ett sammanhållet mythos för ¬†monster från världens alla kulturer – och gör genialisk äventyrsteve av det. Jag lever på hoppet.

Buscemi! Scorsese! It’s the best show in town!

2010-10-05  

Den som inte bli alldeles till sig över tanken på Steve Buscemi som dålig kille i snörrät sidbena måste vara trött på livet. Men¬†Boardwalk Empire har ännu mer att erbjuda än så: De extremt opraktiska jugendlockarna slingrar sig ner för ryggen även på den mest blygsamma arbetarfru. Chicagogangstrarna glider runt i fotsida pälsrockar, underhuggarna har perfekt luggslitna tweedkepsar. Atlantic City 1920 ser mer ut som kolorerade vykort än någon stad som någon verkligen levt i.

När jag nu fått kostymnörderiet ur systemet kanske vi kan prata om manuset. Satan vad bra det är. Steve Buscemi spelar alltså Enoch »Nucky«¬†Thompson, kommunalpolitiker och inofficiell kung av staden – korrupt ut i fingertopparna. Han lever som en prins på skattebetalarnas pengar men är älskad av alla eftersom han alltid är beredd att sticka åt diskarna några hundringar, eller hålla ett flammande tal om spritens skadeverkningar på samhället för damernas nykterhetsförening – detta på vägen till att inspektera hembräntfabriken. I första avsnittet inträder spritförbudet, vilket får Nuckys menageri av köpta politiker, poliser, skeppare och gud vet vilka andra yrkesgrupper att lägga i högsta växeln. Sprit ska smugglas in, spädas ut, säljas vidare. Kontakter med köpsugna brottssyndikat i andra städer ska odlas och hack i häl har man sammanbitna federala agenter.

Det här, mina vänner, är så njutbart att det är helt sjukt. Solitt hantverk inifrån och ut, välskrivet, välspelat, välfilmat, ett dream team med bland andra Martin Scorsese vid producentspakarna – om SVT:s årliga julkostymdrama är korpfotboll så är detta NBA. Än så länge har bara tre avsnitt sänts, gör dig själv en tjänst och häng på.

En galen Mad Men-Expressentyckare till..?!

2010-06-16  

Det är en skräckupplevelse.

Som en skock zombies stapplar de fram på Expressens kultursidor, de nymuterade Mad Men-mördarna.

I dag tycker sig en viss Anna Hellgren ha sett »något så oerhört freudianskt mellan raderna i hyllningskören«, i det att »seriens främsta tillskyndare är väletablerade, heterosexuella kulturmän (och deras yngre, ännu barnlösa epigoner) som från sina positioner¬†i Stockholms innerstad och/eller villaförorter är noga med att framställa sig själva som moderna män«… och, vi måste citera till slutet, »…svingar sig i tweets och bloggar mellan dagisavslutningar och kultursidesuppslag samtidigt som de ser ljuset i en teveserie där deras motsvarigheter för 40 år sedan dricker sprit till frukost, klappar sekreterare på stjärten och matar frugan med benzo medan de själva kryssar vidare mellan karriärbekräftelse och knapplösa knull… Någon borde ringa radiopsykologen.«

Sedan avslutar människan:

»Nej, jag gillar inte¬†Mad men … för att den trots alla prålverk inte säger något som jag inte redan visste: att västerländska män med makt inte har särskilt mycket till övers vare sig för bögar, blattar eller kvinnor.«

Jag blir galen. Galen. Kan vi komma överens om att bara hålla käften om Mad Men i stället, om alternativet är den vattenpölsgrunda »debatt«¬†som pågår i svensk press? Eftersom kulturjournalister häromkring tydligen inte läser internationell kritik tänkte jag ge en kort for-dummies-introduktion till samtida diskussion om Mad Mens politiska undertoner. Det är ju egentligen helt onödigt eftersom majoriteten av Weird Sciences läsare har mer samtida tevedramatikbildning i sina lillfingrar än… ni kan resten av den ranten utantill vid det här laget. Och anledningen till det är att svenska tidningar fortsätter sin envisa vägran att publicera vettiga artiklar i ämnet. Jag är lika trött som ni på det, men vad ska jag göra? Det var inte jag som började.

Okej. Några grundläggande fakta var det. Mad Men, som har en majoritet kvinnor bland manusförfattarna, anses generellt vara en av de mest kompromisslöst radikala teveserier som sänts. Det finns de som inte håller med. Det är de politiska hardcorebloggarna, som invänder mot att kvinnokampen som skildras i Mad Men har den gamla vanliga vita medelklasskvinnan i fokus, och menar att serieskaparna är kassa på ras.¬† You see, ni svenska skribenter som just insett att Mad Men visar sunkiga könsroller: Det här kom resten av världen på under de första fem minuterna av piloten. Sedan började man fundera på vad som möjligen kunde menas med detta. Man gjorde en så kallad analys.

Det är helt okej att släppa ifrån sig en suck av typen »Åååh vad det är jobbigt att alla gillar den här serien som stryker mig mothårs.«¬†Det är inte okej att dra ut på den i 2 000 tecken och sedan begära att insatta kulturkonsumenter ska ta den på allvar. Min »analys«¬†av till exempel Björn Ranelids litteratur skulle ligga på ungefär den nivån. Jag håller den för mig själv.

Är anden i maskinen Angela Chase?

2010-02-14  

Hittills har alla Caprica-avsnitt slutat på samma sätt.

Skärmen blir svart och jag utropar ett spontant: »NEJ!«

Ett lovande tecken om något. Efter att alltför många gånger ha investerat hjärta och själ i serier med gigantisk potential men varierande faktiskt resultat (Dollhouse comes to mind) är det skönt med en serie som levererar jämn, hög kvalitet här och nu, med en gång. Säkerligen finns det brister i Caprica som kommer bli mer framträdande med tiden, och förälskelsefasen kommer inte att hålla för evigt, men alltså:

Robot/avatar-Zoes existensiella kris. Sasha Roiz mentor in the ways of smart småkriminalitet (»Men vad har jag sagt? Man går till skolan på morgonen så att man får närvaro, sen smiter man!«). Eric Stoltz läskiga/kärleksfulla uppfinnarmiljonärpappa. Scott Porters mysmanipulativa sektmedlem. Och så underbara, underbara Magda Apanowicz som Lacy, en alldeles vanlig tonåring klämd mellan sin lojalitet med bästisen fångad i en mördarmaskins kropp, terroristanklagelser, monoteisternas charmoffensiv och sin egen allmänna hispighet.

Smart science fiction med organiserad brottslighet, robotar och en lätt känsla av My So Called Life. Vad kan man mer begära?

Dra ner på romantikspammen, tack

2010-02-03  

Fringe har fått mycket beröm av will-they-or-won’t-they-trötta fans för Peters och Olivias fina platoniska vänskap. Ser de samma serie som jag? I förrförra veckans avsnitt lät man en tonårstjej gå och tråna efter Peter och därmed Visa Upp Huvudpersonen Som Åtråvärd. Hon förhörde sig även om hans och Olivias förhållandestatus, vilket gav honom tillfälle att ge den officiella Förnekelsen Av Romantiskt Intresse. Som bonus: Den Kryptiska Varningen Från Främlingen Som Förstår Sig Bättre På Huvudpersonens Känsloliv Än Hon Själv.
Showrunnern Jeff Pinkner har lovat att Olivia/Peter-romansen ska gå »at a glacial pace« och det verkar ju vettigt. Men glaciärer är tydligen inte vad de har varit, för redan i nästa avsnitt börjar pappa Bishop dra i gång en monolog om vilken lämplig hustru Olivia skulle utgöra. Personligen tycker jag att det vore mer logiskt om han försökte rekrytera Astrid, som verkar ha lämnat sin egen FBI-karriär bakom sig för att på heltid agera labbassistent/hemvårdare/rart barnbarn åt honom till familjen, men det visar ju bara hur dåligt jag förstår mig på sånt här.

Min poäng är att man inte kan hålla på och strössla ut såna här hintar i vart och vartannat avsnitt utan att det leder någonvart. Risken med att skriva romantiska checkar man inte är beredd att lösa ut (om de blir tillsammans nu, vad händer då i nästa säsong?) är att man blir stående med kapsejsad sexuell såväl som annan spänning. Såg ni första säsongen av Reaper? Ingen vacker syn.

Det är helt möjligt att integrera den obligatoriska kärlekshistorien (och ja, den är en helt ofrånkomlig beståndsdel i kommersiell tevedramatik) på ett mer naturligt sätt genom att låta den stå och småputtra i några säsonger innan man gör något med den. Allt från¬†Bones till¬†West Wing har gjort det. Men då kan man inte slänga ut oblyga hints till höger och vänster. Om man vill att serien ska hålla får man hitta ett mellanläge och hålla sig till det. Hett tips: Pappa Bishop som tvingar sin son att säga att hans kollega »looks lovely« är inte ett mellanläge.

För övrigt måste man ju uppmärksamma det smått häpnadsväckande i att The Bishop Revival lyckades ta »familjen Bishop är inblandad i all galen vetenskap på planeten«–men ännu ett steg längre genom att dra fram ur rockärmen att farfar Bishop, förlåt Bischoff –¬†naturligtvis också var genial och naturligtvis forskade med Dr Mengele och gänget back in the day. Var ska det sluta? Kan vi vänta oss Blackadderliknande förfäder ända tillbaka till den första grottmänniskan? »Det som inte så många känner till är att Darwins forskningspartner, Methuselah Bischoff, är den som egentligen…«

Dystopivampyren får ingen mat

2010-01-23  

Jag var på en föreläsning om innovationer en gång där människan som pratade hävdade att för att uppfinna något nytt behöver man bara ta två saker som redan finns och sätta ihop dem. Denna visdom verkar Daybreakers skapare ha tagit fasta på. Skulle man ha tagit med enbart framtidsdystopibitarna skulle filmen ha blivit olidligt klyschig. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte »men vänta nu, var inte exakt den här bilden med i Children of Men?« Men vampyrvinkeln gör ju faktiskt saker och ting annorlunda. Eller ja, inte annorlunda än Blade då, som man plockat både badassgubbar och mattborstad metall-look ifrån, men ni fattar vad jag menar.

Storyn: Vampyrerna gjorde någon slags hostile takeover av människorasen för tio år sedan. Alla fick välja på att gå över eller bli jagade för sitt blod, och i filmens samtid år 2019 rullar världen på som vanligt förutom att det är blodfarmar i industriformat i stället för slakterifabriker som de kräsmagade förfasar sig över, och att levande människokroppar är den icke förnyelsebara resursen (som det dessutom börjar bli rejäl brist på). Yes. Daybreakers har folkmord, miljöboveri, fascism, illegala flyktingar, ekonomisk kris. You name it, den valhänta metaforen finns. Den skarpa 1930–40-talsstilen i kostym ger även lite sköna andra världskrigsvibbar för att göra mischmaschet komplett.

Därmed inte sagt att filmen inte har förtjänster: Till exempel håller den inre logiken från början till slut utan problem. Jag säger det igen för att det är så ovanligt: Den inre logiken håller, berättelsen är konsekvent. Ethan Hawke, mannen som gett den undfallande hakan ett ansikte, är klockren i rollen som mesig men idealistisk blodforskare. Det är också enormt charmigt att man har jobbat in klassiska nosferatuvampyrer i historien.

Daybreakers transcenderar inte sin genre. Går den bra kommer¬† den att bli den första i en serie, och sen kommer vampyrfans gräla på internetforum huruvida den eller Underworld är bättre (Underworld är verkligen inte bättre, men herregud vilken dålig smak folk har på internetforum). Och det är väl gott så. Solida hantverksprodukter utan alltför stora överraskningar har också sin charm.

Älskade skumgummisvärd

2010-01-21  

Svenska lajvnördar älskar att skratta åt amerikanska lajvnördar. Detta är ett nöje vi har gemensamt med amerikanska icke-lajvare och, ja, de flesta andra. Fenomenet har exploaterats av två filmer de senaste åren: Tramskomedin Role Models och dokumentären Darkon (som i ärlighetens namn producerades för tevekanalen IFC redan 2006, men har tagit lite tid på sig att spridas). Efter att ha sett båda filmerna drabbas jag av en allt överskuggande fråga: Hur kan det vara Hollywoodproducenten och inte de härliga guerillafilmarna som hittar den klockrena »we’re geeks and we don’t care«-tonen?

Darkon är en 90 minuter lång film ihopklippt av hundratals timmar material som regissörerna Luke Meyer och Andrew Neel fått ihop genom att följa lajvare i Baltimore under tre år (att den utspelar sig i samma stad som The Wire förhöjer förstås absurditetsnivån ytterligare). Intervjuer varvas med bofferstridscener och »rollspelande« som uppenbart är regisserat för att se extra filmiskt och pampigt ut.

Handlingen påminner inte så lite om den moderna nörddokuklassikern King of Kong: Lajvkampanjen Darkon består av att vuxna människor går med i olika lag/klaner/guilds kallade nationer, samlas i parker och boffrar. Och boffrar. Och sen boffrar lite till. Eventuellt hålls några episka tal, och sen går man och äter hamburgare. Nationen Mordom dominerar kampanjvärlden och har gjort så de senaste femton åren genom att med sin strategiska – och numera numerära – överlägsenhet tvinga alla andra länder att ingå som lydstater. Fram träder så huvudpersonen i filmen: Skip Lippmans lajvroll Bannor, som beslutat att leda sitt betydligt mindre land Laconia i ett uppror mot jätten. Cue mängder med scener där Skip svettas över stridsstrategi, skäller ut polare som inte ställer upp tillräckligt och förklarar för kameran hur detta ska bli hans stora upprättelse i livet.

Det som är märkligt med Darkon är att regissörerna, som uppenbarligen är djupt engagerade, ändå verkar gett sig fan på att framställa hobbydeltagarna som bittra gnällspikar. I princip alla pratar med uppdämt hat i rösten om sina mcjobb och hur lajvkampanjen är det enda stället där de kan låtsas att de är någon (man får känslan av att Darkon till skillnad från svenska lajv är ett utpräglat arbetarklassfenomen), för att i nästa andetag ösa skit över någon av sina medlajvare.

Det är uppenbart att deltagarna gör sitt bästa för att på dokusåpemanér servera »bra film«: Småaktigt drama uppblåst till smått befängda proportioner är det ingen brist på. Hela tiden finns en glimt i ögonen, en liten förtjusning över hur duktig man är när man som (typ hundrafemtielfte) intervjuobjekt fastslår att Darkon är en fristad där man får vara en riktig hjälte. Och att detta är den amerikanska drömmen. Förstås. Att deltagarna verkar vara tämligen sviniga mot varandra och att offlajvprestigen de utvinner ur kampanjen lett till ett rätt sunkigt kastsamhälle av coola och ocoola deltagare nämns i förbifarten men ägnas inte hälften så mycket utrymme som käpphästarna om vad Darkon Gör För Deltagarna och den ganska klyschiga underdoghistorien. Filmen lever högt på exotismfaktorn, men lyckas aldrig riktigt kommunicera hur spelet egentligen går till – eller ge tittaren någon som helst lust att delta.

Vilket för mig till Role Models, som oväntat nog ger¬†en sällsynt finstämd skildring av lajvhobbyns två nyckeldimensioner – pinsamhet och självförverkligande.¬† Flera tittare jag pratat med (gamers som ickegamers) har sagt samma sak: I början sitter man bakom skämskudden och hoppas att Guds hand ska komma ner och ta bort rollspelshobbyn från jordens yta – men när eftertexterna rullar kommer man på sig själv med att¬† fundera på huruvida man är för gammal för att åka på lajv i sommar. Role Models-boffrarna är oerhört plågsamma att bevittna, men i längden är de hjältar – och inte på det sätt som snubbarna i Darkon menar. Augie inbillar sig inte att han är cool när han springer runt med sin bordsduksmantel och sin tabard i lakanstyg, han försöker inte personifiera någon amerikansk dröm – tvärtom. Han tycker helt enkelt att det är mysigt att leka krig med ett gäng fullblodstöntar varje lördag. Att han inte vinner skiter väl han i, det är föräldrarna som vill att han ska prestera. Allt Augie vill är att få springa omkring med sitt skumgummisvärd, dra historiskt korrekta fräckisar och eventuellt få hångla lite.

Om socialt misslyckande är fienden som lajv besegrar ¬†i Darkon, så är den i Role Models cynism. Paul Rudds Danny får (fullt förståeligt) nästintill hjärnblödning av att behöva interagera med en massa loffon som helt ogenerat går runt och hojtar »good morrow« till varann. Han känner att det är hans jobb som motvillig mentor att lära Augie en läxa om att inte sticka ut så mycket, inte vara så pinsam.

Det Role Models gör så himla bra är glidningen i sympati. Publiken är helt med Danny i hans andrahandsskam inför lajvnördarna i sina ringbrunjehuvor och¬† pösskjortor, men rätt vad det är så har det blivit Augie man hejar på. Och då inser man tillsammans med Danny att det är han själv som är den sociala sabotören. I stället för att¬† stödja Augie i nörderiet som gör honom så lycklig, blir han ännu en i raden av vuxna som svikit. Men givetvis finns det ännu tid att reparera skadan – i den stora bofferslutstriden! Role Models urartar fullständigt på bästa sätt, från en distanserad smartassfilm till ett obehärskat kärleksbrev till töntigheten. Om du ännu inte är sugen på att se den vill jag meddela följande: Vi har ingenting gemensamt.

Åter till Darkon. Till viss del är problemet rent berättartekniskt (poängen, som inte är alltför subtil till att börja med, tuggas om av pratande huvud efter pratande huvud) men i botten är det mer grundläggande än så. King of Kong fungerar därför att den kompakta korruptionen i Donkey Kong-Amerika är fascinerande. Ett gäng snubbar som med glimten i ögat spelar fult i ett strategispel har liksom inte riktigt samma tyngd. En djupare studie av statusordningen utanför spelet i Darkon skulle kunna blivit helt fantastisk (och eventuellt höjt cringefaktorribban för dokumentärfilm till aldrig tidigare uppmätt höjd), men allt vi får är ett budskap som hade kunnat levereras lika fullständigt på tio minuter: En del som åker på lajv har tråkiga liv. Berättelsen kommer att handla om ett gäng i en förening som retar sig på varandra – inte episkt filmmaterial direkt.

Mest av allt är Darkon en lite tråkig påminnelse om vad det är som gör dokumentärfilmer som Capturing the Friedmans eller Grizzly Man så himla bra. Människorna är inte intressantare, det är inte händelseförloppen heller. Det som gör skillnaden är berättarkonsten och den genomträngande men varma reporterblicken. ¬†Darkon är nästan en jättebra film. Jag är glad att jag har sett den, och du borde göra detsamma – men bara om du är specialintresserad av nördkultur. Rolemodels däremot, borde alla se.