Hur många gånger kan man klippa ihop bilder på helikoptrar i Vietnam med »The End« på ljudspåret innan det blir klysch-o-rama?

Knappast en frågeställning som fått Tom DiCillo att ligga sömnlös.

I inledningen till Doors-dokumentären When You’re Strange ska det etableras att sextiotalets slut var en jäkla turbulent tid och DiCillo lägger Doors och Hendrix till det sedvanliga kollaget av journalfilm från morden på JFK och RFK, korsbrännande Ku Klux Klan-tomtar, Martin Luther King, brända barn i Song My och kravaller på Kent State som vore det första gången i film- och tevehistorien. Allt detta till monoton berättarröst av Johnny Depp, som efter röstjobbet på Hunter S. Thompson-dokun Gonzo häromåret nu är the go-to guy för coolt släpig berättarröst till filmer om kontroversiell amerikansk alternativkultur (fast på tryggt avstånd). Uppsåtet är nog ärligt men resultatet blir sliten sextiotalsporr för alla oss som föddes försent.

Det finns en del att gnälla på och Tom DiCillos regi och manus känns föga spännande, trots att hans spelfilmer alltid varit sympatiska indierullar – framförallt hans mästerverk Living in Oblivion, fortfarande den smartaste och roligaste film om film som gjorts. Men den tar sig lite, även om DiCillo inte gräver fram mer fakta än man kan hitta på wikipedia, inte tar med andra låtar än de som finns på en Greatest Hits-cd på närmsta Statoil, och inte riktigt belyser om Morrisons poesi var besjälad eller bara högstadiefånig. (Men snygg var han, som satan.)

Filmens selling point är scenerna från den knappt visade bilderna från HWY: An American Pastoral, Jim Morrisons egenhändigt producerade experimentfilm från 1969. Där får vi uppleva hur Morrison går runt i Mojaveöknen, åker bil, tittar på en karta, badar i en sjö och begrundar en överkörd hund. Total snarkfest för alla andra än extrema Morrison-fans men fascinerande på två sätt: bildkvallan är så fräsch att scenerna ser ut att vara filmade häromåret – och Jim Morrison ser ut att vara spiknykter. Ty i samtliga andra klipp på Morrison lallar han runt hög som ett höghus och/eller på fyllan vilket blir sorgligt efter en stund.

Trots allt, några minnesvärda saker med When You’re Strange:

1. Det var fascinerande att se hur primitiva och bristfälliga konsertarrangemangen verkar ha varit i slutet av 1960-talet. I dessa minnestider för Roskildetragedin är det häpnadsväckande hur nära publiken kom artisterna (några meter), bristen på kravallstaket, och hur horder av fnissiga fans (peppade småkillar i tioårsåldern!) tilläts hänga backstage. Det fanns viss säkerhet men de buttra konstaplarna som stod i ring kring Morrison var mest inriktade på att ingripa om Mr Mojo Rising visade ballen men hade inte mycket att sätta emot när publiken började slänga stolar efter att en påtänd och bitter Morrison bett dem dra åt helvete.

2. Jag blev sugen på att se om Apocalypse Now igen. Den inledningssekvensen med »The End« och napalmbomberna i extrem slo-mo… Slurp.

3. Jag blev också peppad att se om Oliver Stones film. Haja att det snart är tjugo år sen den kom! Val Kilmer med ölmagen på slutet, Kyle MacLachlan med löspolisonger som Manzarek och Johhny Drama som Densmore, den där knarkade sexscenen med Nico i hissen… Scenen där Morrison ser de dansande indianhövdingarna bredvid sig på scen i slow motion… Hur pajig är den egentligen? Eller håller den fortfarande?

Jag knäppte i gång Spotify så fort jag kom hem efter bion för att lyssna in mig på Doors igen, men kom inte längre än till »Takeover«, som samplar »Five to One«. Och där stannade jag, för Doors har nog aldrig varit bättre – och Jim Morrison aldrig sexigare, farligare och coolare – än på Jay-Z:s monumentala låt.

Vad har hänt med Roger Ebert? För en man som spottar ur sig hundratals tweets en vanlig dag har han varit lite oväntat teknikfientlig på sistone.

Det började i april med hans passionerade bredsida om att tevespel inte kan vara konst – en diskussion som sammanfattas bra här (och där Ebert själv, ska sägas, nyligen gjorde en nyanserad pudel). Två veckor senare fortsatte han med att dissa Hollywoods nygamla vurm för 3D i en krönika i Newsweek, där han radar upp tio anledningar varför han avskyr 3D-tekniken, somliga av dem motiverade (biljetterna blir dyrare, det handlar om biografägarnas och filmstudiornas desperation snarare än konstnärlig utveckling) och somliga minst sagt lama (det blir suddigt, ingen film kan bli bättre i 3D, man kan få ont i huvudet). Och som en fin avrundning twittrade han för några veckor sen om att han aldrig nånsin tänker sen en film på sin iPhone. (Vilket jag gärna bestrider: man kanske inte vill se Lawrence of Arabia på liten ruta, men dialogdrivna och icke-visuella filmer som I Love You, Man eller Funny People funkar helt perfekt på en iPhone och kan förgylla den tristaste tågresa, jag har provat.)

Roger Ebert kämpar som bekant sen flera år mot den cancer som tvingat honom att operera bort delar av käken. Trots att han numera kommunicerar via datoriserad röst och ständigt har en sköterska vid sin sida tuffar han idogt på och recenserar fem, sex filmer varje vecka i Chicago Sun-Time, och de texterna är fortfarande bland de mest smart och välskrivna som finns. (Mer om Eberts kamp finns i den här fina Esquire-intervjun från i februari – den som inte blir rörd av den läsningen har ett hjärta av papp.)

Ebert betackar sig för fler smärtsamma operationer och räds inte döden. Han verkar fast besluten att sluta med flaggan i topp. Mannen lever på film, och vägrar ge upp. Det är otroligt rörande och imponerande.

Så varför går han ut så hårt mot de här moderna otygen?

Kanske vill han göra bokslut och markera sin position, skitsamma om han framstår som en gammal gnällspik som tiden sprungit ifrån? Och det får han såklart göra. Jag tycker bara det är lite synd att en man som varit så filmälskande (trots att han sågat ofta och furiöst) kanske blivit så inskränkt att han faktiskt riskerar missar något.

OBS: inlägget innehåller enorma spoilers för filmen Orphan. Läs bara om du redan sett den! (Jag fattar ju att det här exkluderar 97% av alla WS-besökare men what the hell.)

Någon, nånstans hade peppat på Jaume Collet-Serras Orphan så jag gav den en chans. Bisarr film. Vanligtvis halvindieskådisarna Peter Sarsgaard och Vera Farmiga (pre-Up in the Air) slummar till det i sleazy men välgjord skräckfilm om söt adopterad flicka från ryskt barnhem som snabbt får lille Damien från Omen att likna Dakota Fanning.

Esther som flickan heter spelar ut föräldrarna mot varandra, skadar kamrater i lekparken, slår ihjäl en snäll nunna med en hammare, eldar upp en trädkoja, knivhotar sin styvbror med mera – och allt slutar i en sinnessjukt melodramatisk slasherfinal då man mest tittar för att det inte går att sluta titta. Det är här twisten avslöjas också (filmens tagline: »You’ll Never Guess Her Secret«) på ett hysteriskt roligt sätt, inklusive (oavsiktligt) underhållande makeup.

Men det jag vill prata om är Peter Sarsgaard som alltid brukar vara snygg och bra (till och med i Bigelows sömnpiller K-19: The Widowmaker) men här har den otacksamma genretypiska rollen som Mannen som inte tror på sin fru, trots att ALLT i den här filmen verkligen talar för att frugans misstankar om att de adopterat ett ondskefullt barn stämmer till hundra procent. Det absurda är att det knappt finns någon scen som etablerar hans känslomässiga band till lilla Esther – ändå bestrider han tjurskalligt ALLT Farmiga säger, och plockar fult fram hennes gamla alkoholism som trumfkort trots att de strax innan haft ett jättefint förhållande som till och med innehöll en passionerad ståfralla mot diskbänken – för Farmiga givetvis med behån på (så gör de ju i USA) och givetvis fanns scenen mest för att Esther ska komma på dem och bli svartsjuk. Det finns ingen rim och reson ihans beteende, förutom att driva handlingen plågsamt enkelriktat framåt.

Och när Sarsgaard till slut förstår sitt misstag är det försent. Och upptakten till den scenen är HELT obetalbar: Sarsgaard har just kommit hem från sjukhuset där hans son nätt och jämnt blivit kvävd av Esther med en kudde (vilket bara Farmiga förstått, men hon är på sedvanligt genrevis diagnostiserad som hysterika och fullproppad med valium av de manliga läkarna), sätter sig i soffan, dricker hastigt en flaska rödtjut, slumrar till – och när han vaknar ser han allting suddigt och fyrdubbelt, som i ett prisma.

Det har lite oväntat blivit dags för George Lucas att reboota Star Wars ep 4 igen, denna gång i en två minuter lång reklamfilm för Adidas. Nu är det dock bara Mos Eisley Cantina-scenen som piffats upp av Lucas IT-män, och det är sannerligen svinsnyggt och sömlöst gjort. Men också oerhört absurt, när ett gäng random kändisar glider runt bland ursprungsmiljöerna och tokar till det. Det är tur att ens barndom redan förstörts av Jar Jar Binks och hans upptåg, annars hade nog den pinsamma sekvensen där Snoop Dogg kommer in och är street vid baren varit rejält traumatisk.

Bizarrast i hela filmen är inget av ILM:s gummimonster utan britpopfarbröderna Ian Brown och Noel Gallagher som sitter och nojsar vid ett bord – de ser ut som två kranier insmorda med brunkräm som nån satt tantperuker på. Och David Beckham bevisar att han inte har en promille skådespelartalang i kroppen.

Borde man bli upprörd av det här? Borde man oroas över att det är ett smått imponerande showcase i hur man kan integrera nya skådisar i gamla filmer, och därmed fritt fram att göra våld på klassikerna? »Snart kan Sam Worthington spela mot Ingrid Bergman i Casablanca 2« etcetera? Eller bara ta det som ännu ett bevis för att den som är allra sämst på att förvalta Star Wars-arvet återigen visar sig vara George Lucas själv.

Med det sagt är det rätt coolt när Daft Punk möter C-3PO.

Dennis Hopper har sorgligt nog gått ur tiden, och i dödsrunorna hyllas han helt rätt för sitt outsiderskap och för att han på senare år blev en oöverträffat otäck filmpsykopat (med Frank »I’ll fuck anything that moves!!« Booth i Blue Velvet och Howard »Pop quiz, hot shot!« Payne i Speed som de klarast lysande exemplen). Att Hoppers regikarriär inte får lika mycket plats kan förklaras med att den blev otroligt ojämn: efter den massiva debuten med Easy Rider 1969 förlorade han sig i problemfyllda The Last Movie (nån som sett den?) som floppade hårt och gjorde att han inte regisserade igen förrän på åttiotalet med Out of the Blue och hårdkokta snutdramat Colors med Sean Penn och Robert Duvall. Regikarriären avslutades snöpligt med actionrullen Catchfire (där Hopper tog Alan Smithee-credit efter att filmbolaget vägrade släppa hans originalversion) och hans allra sista film som regissör är 1994 års lumparkomedi Chasers, där Tom Berenger ska eskortera Baywatch-bruden Erika Eleniak till fängelset, och knasigheter uppstår (tagline: »It was supposed to be a routine prisoner transfer. But this was no ordinary prisoner!«).

Men däremellan regisserade Dennis Hopper en av de märkligaste, ostigaste och snyggaste nynorfilmerna jag sett – The Hot Spot. Don Johnson (vid den tiden fortfarande kungen av mäkt efter Miami Vice) spelar en hal drifter som landar i en liten håla i Texas där han snart blir insnärjd i en kärlekstriangel mellan mörkhåriga, oskuldsfulla, blyga (yet sexiga) sekreteraren med en mörk hemlighet Jennifer Connelly, och blonda, manipulativa sexmaskinen Virginia Madsen, som vill leja Don att mörda hennes förmögne make. Ogenerade film noirklichéer alltså, men Dennis Hopper hanterar dem med fingertoppskänsla, låter dialogen vara extremt korthuggen och hårdkokt, och slänger in oerhört mycket naket så att vi inte tappar intresset. »Overlong by 30 minuters and never once hits the bull’s-eye, but there’s so much ornery sex that you may be compelled to keep watching«, som Maltin så träffande summerar.

Jag har inte sett The Hot Spot sen den kom 1990 och kan egentligen inte svara på om den fortfarande håller idag. Vad jag minns (förutom den helt orimliga nakenscenen med Jennifer Connelly): att den dallrande ökenhettan låg som en täcke över varje scen, att foto av Ueli Steiger var svinsnyggt, att Jack Nitzsches soundtrack – framfört av bluesgubbar som John Lee Hooker och Taj Mahal – var fruktansvärt tungt och stämningsskapande. Att Don Johnson faktiskt var rätt cool, att David Lynch-favoriten Jack Nance gjorde ännu en bizarr liten biroll. Att den trista hålan skildrades med samma goda öga för det absurda i stillastående småstäder som hos just Lynch. Och att de hade sex hela tiden.

Första halvan av nittiotalet var en härlig tid för ny-noir (The Grifters! One False Move!) och även om The Hot Spot tydligen floppade när det begav sig står den sig mycket väl i konkurrensen med två andra favoriter, båda regisserade av John Dahl: Linda Fiorentino-rafflet The Last Seduction och Red Rock West med Nicolas Cage (och Hopper i en oförglömlig biroll som hitman). Nu för alla tre en undanskymd och ovärdig tillvaro i 2 för 99 kronorsbacken på närmsta Ica Kvantum, men ser du The Hot Spot ligga där så är det bara att slå till. Mer stiliserad och ogenerat snuskig nynoir har kanske aldrig gjorts. Tack, Dennis!

(Dude, Lost-spoilers galore!)

Så var det slut. Nätet  vimlar av tusentals, nay, hundratusentals besvikna kommentarer och Facebooksidor av typen »1,000,000 people who want the producers to reshoot the LOST ending« (dock i skrivande stund med bara 145 hoppfulla fans). Igår sågade Kjell hur slutscenen togs över helt av The Kristet Utseende, och de flesta i kommentarstråden neggar. Men kom igen, det var ju oerhört fint!

Säsong sex med sina flash sideways har fått alla de andra säsongerna att kännas pedagogiska och raka i jämförelse. Säcken har knutits ihop sakta men säkert, och specialavsnittet om Jacob och den onda brorsan var, eh, intressant. Med dialog bitvis så högstämd och kantig att man var tvungen att hyra in Alison Janney i Robinson-Mirre-outfit för att skapa gravitas. Det funkade sådär.

Även om Lost aldrig varit känt för sina lyckade specialeffekter (många suddiga CGI-segelbåtar blev det under årens lopp) kändes öns mäktiga energicentrum – en liten grotta med en gul lampa i – extra lågbudget. Och vad var grejen med Claires risiga tokkärring-peruk?

Men på det hela taget har jag njutit som satan av sista säsongen, på samma förbryllande WTF?-plan som man girigt lapade i sig den allra första säsongen för sex år sen. Och det fanns väldigt mycket att glädja sig åt i det allra sista avsnittet:

Några lysande replikväxlingar, med Miles »I don’t believe in a lot of things. But I do believe in duct tape« som odiskutabel höjdpunkt. (Fick också rysningar av Lockes självklara »You don’t have a son« till en förvirrad Jack på sjukhuset.)

Lapidus uppdykande som gubben i lådan.

Den ohyggliga pianorocklåten Driveshaft feat Daniel Faraday spelade.

Och den extremt dramatiska slutuppgörelsen mellan Jack och Man in Black var som sagt EPISK.

Men framförallt var det förstås de oerhört varma återföreningsscenerna i parallellverkligheten/skärselden som var allra bäst. De betades av som på löpande band, men jag satt där med tårar i ögonen varenda gång. Av nån anledning blev jag mest berörd av kombon Sayid och Shannon, med Sawyers och Juliets härliga scen vid godisautomaten som god tvåa. Loved it.

Jag köper hela upplägget med skärselden, men förstår ändå inte några saker. Varför blev exempelvis Sun och Jin så förbannat lyckliga när de var på ultraljud och förstod hur allt hängde ihop? De drunknar tillsammans (jäkligt jobbig scen, för övrigt) och hamnar (ovetandes) i parallellverkligheten/skärselden där de blir med barn och allt är mysigt – och sen förstår de att de egentligen är döda och ska få komma till himlen och aldrig kommer att få träffa sitt barn (som aldrig ens existerade)? Borde inte det vara rätt smärtsamt? Samma problematik gäller för Claire, som först förlorar Aaron i »verkligheten« på ön, och sen föder honom igen i skärselden, bara för att förlora honom – igen? Även om man själv kommer till himlen, borde man inte vilja att ens nyfödda bebis ska få leva sitt mänskliga liv på jorden först?

Att döma av Bens frivilliga kvardröjande i skärselden (kanske ville han hinna få ligga med den betydligt fräschare alternativ-Rousseau innan det var dags?) kunde Lostisarna tydligen själva välja när de ville gå in i ljuset, så varför inte föda sitt barn, leva sitt liv, och sen gå hädan, lycklig?

Men men – när Christian Shephard (ett namn så övertydligt att manusförfattarna till och med ironiserade över det) öppnar porten till Nangijala och man ser ljuset är det kanske inte så mycket att snacka om.

Kjell har redan sågat gruppkramen i kyrkan men det funkade för mig. Själv tillhör jag gruppen Ateister med dödsångest och tycker att alla tänkbara alternativ till totalt utslocknande – hur pajiga och sentimentala de än må vara – känns härliga och inspirerande. Och att se alla de mer eller mindre olyckliga Lostisarna man följt sen 2004 återförenade och i frid med sig själva och varandra var bara väldigt tillfredsställande och vackert.

Den stora frågan nu är – hängde allting verkligen ihop? Fanns det verkligen en Lindelofsk master plan från första scenen till den sista? Och eftersom allt det centrala tydligen hände i första och sista säsongen, ska man betrakta allt däremellan – hela Dharma-grejen, The Others, Charles Whitmore, oändliga vandringar genom djungeln etc – som utfyllnad?

Enda sättet att få svar är att se om hela serien, men jag känner mig färdig. Och faktiskt helt nöjd.

Har ni hört talas om det senaste: podcasts? Efter att ha börjat med Kino, nosat på Creative Screenwriting och blivit direkt beroende av /Film på jobbpromenaderna under vintern och våren har jag äntligen upptäckt I Love Movies – komikern Doug Bensons film och comedy-podcast, som spelas in live inför publik på alt comedy-meckat Upright Citizen’s Brigade Theatre i Los Angeles. Benson jammar på om olika filmer och har en gästlista som vid det här laget formar sig till en imponerande Who’s Who-lista över de främsta komikerna idag: Zach Galifianakis, David Cross, Bob Odenkirk, Patton Oswalt, Scott Aukerman… eller som jag kallar det, People Martin Degrell Likes.

Ibland blir det lätt sövande, som när Sarah Silverman och Steve Agee (från The Sarah Silverman Show) såsar på om filmer de inte sett, oftast blir det fruktansvärt roligt och helt briljant, som när Jon Hamm, Paul F Tompkins (Mr Show) och Tom Scharpling (The Best Show on WFMU) gästade för ett par veckor sedan. 45 minuter komediguld.

Eftersom han är en filmnörd har Benson ett stående inslag: sällskapsleken »Name That Movie«, där man utifrån rollistan från Leonard Maltin’s Movie Guide (uppläst nerifrån och upp) ska gissa filmen. Väldigt roligt – och en underbar resa nerför Minnenas Allé för mig.

För Leonard Maltin’s Movie Guide – eller »Maltin« som den kort och gott kallades – var filmbibeln nummer ett under mina mest formativa filmnördsår mellan 1990 och 2000. På den tiden snittade jag på 200 filmer om året, betygsatte allt, skrev periodvis ner produktionsuppgifterna för att minnas.

Infopunkt för unga läsare: det här var alltså före internet – första gången jag fick smaka på IMDb var runt hösten 1994 då sajten inte på långa vägar hade lika många filmer listade som Maltin. För att få uppgifter på regissör, manusförfattare och skådisar var man tvungen att skriva av rollistan från teveskärmen eller gå till Maltin, vars årliga lunta var till stor hjälp under de år då jag var ordförande för ett löst sammanhållet John Lithgow-sällskap. (För övrigt Doug Bensons ständiga drömgäst, som han lovat få med på showen under 2010.)

Maltin och hans team var mästare på korta, snärtiga »capsule reviews« och hade oftast »rätt«. Ibland blev det fel – som sågningen av Taxi Driver (»ugly  and unredeeming«)  och hans faiblesse för schmaltziga Hollywoodklassiker såg jag i yngre år som en brist (på äldre och mer sentimentala dar har jag insett att Maltin givetvis hade rätt).

Maltin kunde som ingen annan sammanfatta en films själ (»slick but empty«) och i en tid när varken blockbusterrullar eller b-skräck hade fått en given plats på –kultursidorna var det uppfriskande med någon som bedömde film efter genrens måttstockar och kunde hylla både det mest obskyra och det bredaste breda med samma mix av entusiasm och syrlighet.

Maltins sedvanliga förord till varje ny upplaga var en läsfest – mannen älskade film, det var så uppenbart – och eftersom informationscybermotorvägen var i sin linda var det enda foto av honom att tillgå den glossiga omslagsbilden: den välansade skepparkransen blev snäppet vitare för varje år, medan det äppelkindade leendet och den lätt maniska blicken bestod. Och boken var alltid tillägnad hans dotter Jessie.

(Ja ni hör ju att jag totalt ikoniserar honom. Freud would have a field day. Som sagt: det var formativa år.)

I takt med att jag sett mer och mer film, och »allting finns« på internetz, har vi glidit ifrån varandra jag och Maltin. 2007 var senaste utgåvan jag köpte, mest för gamla tiders skull – jag skummade förordet och sen dess har den legat ovanpå The Godfather-boxen och samlat damm.

Men tack vare Doug Benson har jag trillat dit igen. Maltin himself var nämligen gäst i programmet i februari – och han var, eh, helt underbar. Dvs enormt geekig och rolig och skrattade gott åt Bensons riffande (Maltin blev kallad »the Voldemort of film criticism«) och var lyckligtvis inte så helylle som jag föreställt mig. Mannen är för övrigt bara 59, trots att det känns som om han hållit på hur länge som helst.

Så jag köpte Maltin-appen på iTunes för 22 kr och har numera min skäggige idol inuti iPhonen dygnet runt, vilket känns mysigt. En random sökning visade tyvärr att varken Funny People eller Eden Lake finns listade vilket är oroväckande, annars är appen snygg och funktionell med lite längre och mer personliga recensioner av nestorn himself på nyare filmer. Och även om jag älskade filmen så känns det nånstans tryggt att Maltin – som är en family man av rang – fortfarande har svårt för kombinationen barn och våld, och konsekvent sågar Kick-Ass: »At the risk of sounding completely un-cool…«

Oroa dig inte, Leonard: du kommer alltid att vara den coolaste.

Om man går på bio och det bestående minnet är att Johan Kinde satt på raden bakom var det nog inte någon överväldigande filmupplevelse. Såg nyligen Joann Sfars Gainsbourg (ett legendariskt liv) och har svårt att dela de svenska dagstidningarnas entusiasm.

Sfar säger i sitt efterord att han inte är intresserad av Gainsbourgs liv utan av hans lögner, vilket påminner om taglinen »Tusen kärleksfulla lögner« från Picassos äventyr – en film Gainsbourg faktiskt har fler beröringspunkter med, även om den helt saknar charmen hos Hasse & Tages skröna.

Sfars grepp att använda dockor, drömsekvenser, »magisk realism« och tecknade avsnitt påminde mig mest om Per »Apollinaire« Oscarssons vandringar i den Per Åhlin-designade Rousseau-djungeln och den där maskeraden där någon är utklädd till en garderob än den fiffiga bild av Gainsbourgs leverne Sfar ville ge – vimsigheten i de scenerna kändes ansträngd. Det blir väldigt knasigt hela tiden, alla konstiga hattar och roliga lösmustacher skymmer sikten för Gainsbourgs säkerligen intressanta liv. Det gör att filmen känns ytlig och självupptagen. Och det finns fler problem: pappa Gainsbourg förvandlas från självföraktande hustyrann till sprallig comic relief-gubbe på fem minuter, och Serge själv skildras som en disträ dagdrömmare innan han breakar – hans metamorfos från fumlig Papphammar till dekadent knullmaskin går väldigt snabbt, och man förstår aldrig riktigt varför han fick ligga så oerhört mycket.

Filmens parad av lösnäsor, nakna villiga brudar och drömscener blir som en sövande blandning av de pajigaste knarkscenerna i The Doors och den där lite skrämmande Tintin-serien som gick på svensk barnteve när jag var liten, där Kapten Haddock och professor Kalkyl spelades av skådisar med papier mache-huvuden storlek XL.

Filmen har två plus: Eric Elmosnino i huvudrollen är sjukt porträttlik. Han måste gått runt och väntat hela sitt liv på att spela Gainsbourg, på samma sätt som Mathieu Amalric är självskriven när Polanskis liv en dag ska bli film.

Sen är det kul att Gainsbourgs irriterande alter ego/id/överjag/judiska arv/whatever spelas av Doug Jones, den 192 cm långe spenslige mimaren/skådisen som är Abe Sapien i Hellboy-filmerna och faunen i Pans labyrint. I vanlig ordning under tung makeup och dessutom dubbad till franska men ändå.

Man ska nog vara fransman, införstådd med Gainsbourgs liv och ett fan av tjocka män i pastellfärgade trikåer för att uppskatta filmen, och jag kvalar inte in på någon av de tre. Så om någon har en bra playlist med Gainsbourgs, säg, 40 bästa låtar så tveka inte att posta den bland kommentarerna! Jag behöver rensa öronen med lite äkta vara.

I förrgår startade USA Networks kriminalserie White Collar på TV4+. En snygg och charmig lurendrejare får sitt straff utbytt mot fotboja om han i gengäld hjälper en smart och nitisk FBI-agent med att fånga andra lurendrejare. Catch Me If You Can-vibbar alltså, även om Matt Borner som den förment oemotståndlige gentlemannatjuven sannerligen skulle behöva lite mer av Leonardo DiCaprios karisma.

Nej, seriens selling point för mig är snarare Tim DeKay som den briljante men härjade FBI-mannen som med ständig »Inte nu igen!«-rynkad panna måste hålla efter sin bångstyriga protegé. DeKay har gjort massvis med tv-inhopp och det tog en stund innan jag förstod varför han kändes så oerhört bekant: det är ju han som spelar Elaines pojkvän Kevin i »The Soul Mate« från säsong åtta av Seinfeld – han som är så synkad med Elaines ointresse av att skaffa barn att han går med på att sterilisera sig för hennes skull. Och DeKay hänger med till nästa episod, gudabenådade »The Bizarro World«, där han dumpas av Elaine men snabbt  blir en bättre, mer omtänksam vän än någonsin Jerry – och ledare för det alternativa gänget, featuring den trevlige Gene och den sansade Feldman. Ett av de absolut bästa Seinfeldavsnitten, som avrundas med en härlig gruppkram och Kevins kärleksfulla »Me so happy. Me want to cry.«

Bara att se Tim DeKay gör mig med andra ord lycklig – och han är perfekt i White Collar. Jag gillar seriens lätta ton och skamlösa trivselstämning, även om pilotens huvudplot om jakten på »The Dutchman« var oroväckande lam, med en gravt ospännande jakt på förfalskade dokument – den som hade hoppats på con-inslag à la Mamet blir djupt besviken.

White Collar har nyss avslutat första säsongen i USA, och en andra är beställd. Ni som till äventyrs följt serien – är det värt att fortsätta kolla?

Häromveckan landade nya numret av min favvoblaska Empire hos landets alla tidningshökare. Men istället för den vanliga, månatliga dosen av godis bjussar man på Empires kanske mest sinnesförvirrade stund – faktiskt värre än när de gav Attack of the Clones en femma (något man senare gjort skämtsam avbön för). Efter Kick-Ass (förväntad femma) och Shutter Island (fyra) är det nämligen dags för The Girl with the Dragon Tattoo (aka Män som hatar kvinnor) att recenseras – och betyget blir fem knallröda stjärnor. FEM!

Oj, en glad praktikant har varit i farten, tänker man – men icke: det är Empires skräcknestor och en av Englands främsta sci-fi/horror-skribenter Kim Newman som delat ut betyget. Kim Bloody Newman! Jag föll ihop i en lallande hög på golvet och har inte läst texten, det räckte liksom med att se utdraget »The best euro action hero since Nikita and female thriller lead since Clarice Starling« innan jag började böla igen. Att ens nämna fanskapet i samma andetag som Demme och Besson… och Newmans slutkläm, »this is a franchise express you’ll want to get aboard soon«, låter så andefattigt och nästan snuskigt corporate att man undrar om recensionen är köpt av den brittiska distributören.