På den feta Criterion-utgåvan av Fanny and Alexander finns en av de bästa bakomfilmer jag sett: Bergmans egen Dokument: Fanny och Alexander. Dämonregissören bad fotografen Arne Carlsson låta kameran rulla under inspelningen, och klippte sen själv ihop materialet till en långfilmslång making of. Resultatet är en anspråkslös film, okronologiskt berättad och befriad från voiceovers, lika opedagogisk som fascinerande, med stort fokus på själva hantverket och brottandet med scenlösningar: gå så, håll så, sväng här, med Sven Nykvist och Mäster i mumlande symbios.

Jag kommer att tänka på den när jag ser Stig Björkmans nya Fanny, Alexander och jag, en dokumentär om repetitionsarbetet med Stefan Larssons Dramaten-uppsättning av Ingos mäktiga epos om livet, konsten och teatern. Filmteamet fick full access och följde arbetet från kollationering till premiären i februari förra året. Björkman använder samma befriande metod som Bergis: ingen berättarröst, inte ens några titelskyltar, ytterst få intervjuer. Merparten av filmen är diskret filmade scener från repetitionerna varvat med bilder på Dramatens fotfolk – kostymörer, snickare, ljussättare, perukmakare – i idogt arbete.

Det börjar rätt illavarslande med en påminnelse om hur asjobbiga teaterskådisar kan vara: självupptagna, pretentiösa känslomänniskor som skrattar högt åt sina egna tråkiga skämt och ska hålla på och ta på varandra hela tiden. Men efter kollationeringen blir alla varma i kläderna (och/eller man vänjer sig) och filmen blir en ren fröjd. Björkman är en genial berättare: han kommer in när arbetet med en scen redan börjat, glider ur den efter en stund för att gå på nästa, rör sig mjukt och obehindrat i det roterande scenbygget. Fluga på väggen-känslan är maximal, och teater har nog aldrig varit bättre på film än här.

Allteftersom premiären närmar sig blir stämningen mer nervig, skådisarna blir alltmer stissiga, och man bjuds också på det obligatoriska regissörsraseriet inför stoiskt tigande scenpersonal, även om Stefan Larsson är snäppet lugnare än Bergmans legendariska tokspel (se exempelvis bakomfilmen till Larmar och gör sig till för lite smarrigt gormande).

Med filmen Fanny och Alexander i bakhuvudet är det svårt att inte sitta och jämföra hur de »nya« skådisarna tar sig an Vergerus, Isak, Ismael och alla de andra. Så dokun blir sadistiskt nog en fantastisk teaser för en föreställning som redan gått ner, och nu sörjer jag såklart att jag aldrig lyckades komma iväg till Dramaten medan tid var. Det kan ju ha varit affischen med Jan Malmsjö som spexig vitsminkad narr som drog ner peppen lite.

Fanny, Alexander och jag ska visas på SVT under våren, men då i en nerklippt version (från 91 minuter till 57). Här gäller precis samma tumregel som med filmen Fanny och Alexander: det är den längre versionen man ska se, för att Björkmans långa, nästan hypnotiska scener ska komma till sin fulla rätt. Filmen hade vod-premiär i veckan och finns strömmande här. Obligatorisk tittning för Bergman-fans!

»Oh no, it wasn’t the airplanes. It was beauty killed the beast.« Har just hört de klassiska slutorden från finalen av King Kong och klämt en tår – av glädje, för 8o år efter premiären är Cooper & Schoedsacks monsterklassiker fortfarande en mysig filmupplevelse. Framförallt impas man fortfarande av actionscenerna och Willis O’Briens stop motion-sekvenser. Först sitter man och gosar åt den uppenbara modelleran i Kongs nederläpp och de lite ryckiga fajterna med diverse skräcködlor på Skull Island, men när den kärlekskranka apan väl snott med sig Fay Wray och jagas i djungeln blir det inte bara barndomstevenostalgiskt och specialeffekthistoriskt intressant, utan väldigt bra på riktigt.

Scenen där regissören Denhams mannar desperat klänger sig fast vid en trädstam men en efter en faller ner mot en säker död när Kong obarmhärtigt ruskar om trädet är stark, de olika bildlösningarna med skådisar framför O’Briens back projections är snillrika, actionscenerna är briljant klippta och oändligt mer effektiva än de osammanhängande bildkaskader många av dagens shaky cam-kåta regissörsklåpare har mage att kalla action.

King Kong släpptes i veckan i smarrig nyutgåva på dvd av Studio S, som i samma veva ger ut en hel svit med RKO-favoriter som The Thing, Suspicion och Bringing Up Baby. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om, utan The Most Dangerous Game från 1932, som medföljer som bonusfilm på Kongen. En film jag velat se ända sedan John Woos halvlyckade USA-debut, Van Damme-rafflet Hard Target, blev jämförd med den. Det tog tjugo år, men var väl värt väntan.

The Most Dangerous Game spelades in på nätterna i samma överdådiga djungelkulisser som användes för King Kong, med Fay Wray och Robert Armstrong (också från King Kong) i två av rollerna och med Cooper och Schoedsack bakom spakarna. En tajt, nätt liten skräckis på perfekta 63 minuter som levererar.

Efter en pratig och stel inledning lider stilige jägaren slash författaren Joel McCrea skeppsbrott och hamnar som enda överlevande på en ö, där den mystiske och excentriske Greve Zaroff (Leslie Banks) härskar, med extratjock rysk brytning och vilda, ständigt uppspärrade ögon. Greven är också han storviltjägare, och lägger ut texten om hur uttråkad han blivit av vanlig jakt, ända tills han upptäckte »the most dangerous game« och fick peppen tillbaka.

I det gotiska slottet finns också Fay Wray, en gäst från ett tidigare skeppsbrott, som diskret försöker få McCrea att greppa det vi anat redan från början: de är i själva verket fångar hos den galne greven, läcker kanonmat som snart ska bli mänskliga villebråd i Zaroffs brutala gentlemannajakt genom öns buskage!

McCrea och Wray lyckas dyrka upp Zaroffs hemliga troférum, där man förväntar sig uppstoppade människohuvuden med ansikten förvridna i dödsångest i långa rader längs väggarna, men bara får ett sketet huvud i papier maché. (Jag läste på och det visar sig att scenen var mycket längre i ursprungsversionen, med huvuden konserverade i glasburkar och annat läbbigt, men 1931 års testpublik rusade i panik mot utgångarna så scenen trimmades rejält.)

Så långt är allt småtrevligt, men här kommer filmen verkligen igång på riktigt, för nu följer en lång jakt genom King Kong-kulisserna med en alltmer galen greve med pilbågen i högsta hugg. Det finns några för tiden klart avancerade reverse dolly-bilder där Wray/Armstrong springer genom buskaget medan kameran rusar bakåt i närbild, och några smått hisnande scener vid ett vattenfall. Och det är pre-Code, så det bjuds på härliga doser våld.

Bäst i hela filmen är givetvis Leslie Banks, en brittisk teaterskådis som blev skadad under första världskriget och fick halva ansiktet förlamat och ett saftigt ärr  vid ena ögat, två attribut som blir perfekta komplement till hans enorma (och enormt underhållande) överspel som den flamboyante greve Zaroff.

Det sägs att man inte levt förrän man sett en zombie brottas under vattnet med en haj. Nu har jag äntligen levt! Zombie vs Shark-sekvensen från Zombie Flesh Eaters känns just nu som den vackraste, märkligaste, mest poetiska filmscen jag sett i hela mitt liv. Den är härligt lång, mjukt klippt och till synes utan specialeffekter – det är verkligen en zombie som tar brottargrepp på en hungrig haj (medan en förskräckt halvnaken tjej i dykarmask tittar på, så det mitt i det vackra bjuds på lite genresäkert tits and ass också).

Den scenen, och den ohyggligt groanworthy sekvensen där nästan overkligt sjuttiotalssnygga Olga Karlatos utsätts för filmhistoriens kanske gruvligaste våld mot öga, är nog de mest kända från Lucio Fulcis zombieklassiker, som nyss släpptes i en rent sjukligt smarrig och med extramums helt fullmatade bluray/steelbox-utgåva från pålitliga Arrow, ett brittiskt Criterion specialiserat på kärleksfulla återutgivningar av skräck och sleaze från sjuttio- och åttiotalen.

Jag är relativt ny på området, det är först senaste året jag på allvar börjat beta av Bava, Argento och nu Lucio Fulci. Sist jag klämde en Fulci var för nästan tjugo år sen när jag pluggade film och såg mysiga House by the Cemetery och ökänt misogynistiska New York Ripper, där en psykopat i läderrock skär sönder prostituerade medan han kvackar som en anka. Zombie Flesh Eaters är betydligt trevligare, och har några hypnotiskt snygga scener där zombies långsamt stiger upp ur myllan, täckta av lera och slingrande daggmaskar, till frän elektronisk musik av Fabio Frizzi. Samt en massa härlig gore med klarrött sjuttiotalsblod, Mias syster Tisa Farrow i en storögd (men rätt risig) rollprestation och extremt långsamma men ändå otäcka zombies. Ian McCulloch är en rejäl leading man – och osannolikt castad med dagens mått mätt, med sin farbroderliga aura och fascinerande tunnhårighet.

Ni som har koll, vilken Fulci ska man se härnäst?

De två mäktigaste skräckfilmerna jag såg i år är en reissue av en b-film så hypnotiskt långtråkig att bara det är skrämmande, och en hyperstiliserad saga av männen bakom den kanske vidrigaste film jag sett – jag pratar såklart om Carnival of Souls respektive Livid, som båda nyligen släppts direkt på dvd/bluray.

Carnival of Souls är en lågbudgetchiller från 1962, regisserad av Herk Harvey som här spelfilmsdebuterade efter en framgångsrik karriär som pålitlig leverantör av instruktionsfilmer och företagsdokumentärer i Kansas. Carnival gjorde inget väsen av sig då men fick på senare tid kultstatus och sägs ha inspirerat både Romero och Lynch i deras tidiga faser.

En ung kvinna som heter Mary Henry och hennes två väninnor ger sig in i ett misslyckat chicken race med några kaxiga snubbar, brakar genom ett broräcke över en sjö och försvinner ner i det svarta djupet. Polisen draggar men hittar inget, tills Mary plötsligt kommer upp ur vattnet flera timmar senare, förvirrad och med minnesförlust. Hon repar sig hjälpligt och åker till Utah för att ta jobb som organist på en kyrka, men på vägen får hon märkliga hallisar där en otäck flinande man (Herk Harvey själv i effektivt vitsmink) vill henne något. Och sen blir tillvaron mer och mer drömlik och konstig.

Carnival of Souls var  en av de första filmerna jag köpte, på en skolresa till Manchester april 1991, och jag kommer aldrig att glömma den hisnande känslan av att stå inuti ett kvalmigt HMV Mega Store (himmelriket, givetvis, för en enkel pöjk från Umeå) och bläddra bland de klossiga vhs-omslagen, nogsamt kontrollera att det stod »Widescreen Edition« på ryggen (inget j-a pan & scan här inte!) och räkna ihop i huvudet hur många Smiths-singlar man också hade råd med innan man trampade till kassan med bultande hjärta, livrädd för att inte prata perfekt brittisk engelska med det coola biträdet.

Det här var före internet så jag måste ha läst om Carnival of Souls i nån frän kultfilmsbok av Joe Bob Briggs, för jag hade koll på att det var ett bortglömt mästerverk, och framförallt en oerhört viktig byggsten i min självbild som filmnörd. (Det var den här utgåvan från Palace Video, som också hade oantastliga skräckklassiker som Evil Dead och Basket Case på sin etikett.)

Väl hemma i Sverige blev jag lite besviken på Herks epos, men nu tjugo år senare är det kalas framför teven. Långsamheten känns nu som en styrka, det taffliga skådespeleriet spär bara på den drömlika, underliga stämningen, och den tafatta regin gör det bara skevare. Styrkan i Carnival of Souls är framförallt orgelmusiken, som ligger som ett dovt täcke över ljudspåret och skapar en ödslig, kvävande, klaustrofobisk stämning. Det är inte svårt att se hur David Lynch gick igång på det här, det finns samma mardrömslika aura över Eraserhead (där huvudpersonerna Mary och Henry döptes efter Carnival of Souls Mary Henry som en hommage) och samma kreativa användande av ljud, även om Lynch föredrog industrislammer före läskigt kyrkorgel.

Candace Hilligoss (ett av filmhistoriens bästa namn för övrigt?) som efter detta bara gjorde ett par filmroller till är oförglömlig i huvudrollen med sin lätt drogade spelstil, och en man vid namn Sidney Berger är sjukt slipprig som Mary Henrys pilske granne, som snabbt slår om till vit kränkt man när han inte kommer till first base med den tankspridda Hilligoss. Ett sömnigt mästerverk!

Den andra av årets höjdpunkter är alltså Livid, en ny film av fransmännen Julien Maury och Julien Bustillos, (ö)kända för sin debutfilm Inside från 2007, om en gravid kvinna som softar hemma kvällen innan planerad födsel när Beatrice Dalle dyker upp som en svartklädd mordängel i stripigt hår och sätter igång en blodig händelsekedja så sinnessjukt brutal att det knappt går att titta. Lätt den mest obarmhärtiga, våldsamma och obehagliga skräckis jag sett, en iskallt grym home invasion-film i en trång lägenhet som bara blir mer och mer vidrigt otäck… Fast, eh, på ett bra sätt. Ett måste för fans av ny fransk skräck, men kanske ingen mysfilm för gravida.

Livid är något helt annat, en surrealistisk och mörk saga tydligt inspirerad av Argento. Lucile, en ung tjej som gör sin praktik som sjuksköterska i en liten fiskeby där flera barn försvunnit under mystiska omständigheter, hittar en överdådig herrgård där en åldrad balettdansös ligger i koma och tillsammans med sina kompisar bestämmer sig Lucile för att plundra huset på prylar. Men därinne möter gänget allehanda kusligheter såsom suveränt läskiga balettjejer utan ögon, en stram och oerhört sträng balettlärare, uppstoppade djur, läbbiga speldosor och vampyrer. Tror jag. Livid är ofta obegriplig, mer som en ruskig mardröm än en rak berättelse, med sanslöst snygga slow motion-sekvenser och årets vackraste foto. Mums!

Vilka är de bästa skräckfilmerna ni sett i år?

Efter en titt på nyrestaurerade versionen av E.T. på stor duk kan jag först av allt lätta alla oroliga: bössorna är tillbaka (de som Spielberg i ett anfall av post-11 september-blödighet lät ersätta med walkie-talkies i nyversionen från 2002) men inte bara det: alla de där nya CGI-scenerna från 2002 – som den hemska där E.T. ligger i badkaret – är bortplockade.

Kvar är alltså originalet med piffad bild. Men inte så piffad att man tagit bort de feta konturer som ligger runt barnen t ex på slutet när (SPOILER) rymdskeppet lyfter, eller runt de små dockorna som cyklar i luften i slutjakten. Det är så jäkla GÖTT att Spielberg besinnade sig, troligen efter att ha tagit lärdom av det närliggande skräckexemplet George Lucas.

Kvar är en påtagligt, och underbart analog film. Det är uppenbart att E.T. ibland är en sofistikerad docka med organiska och mänskliga ansiktsrörelser, ibland en Warwick Davis i gummidräkt som klumpigt vaggar fram i helbilder – men det fungerar. Hen finns i rummet, jämte barnen, inte instoppad i efterskott av en proffsig ILM-slav.

Det är omöjligt (och kanske inte heller önskvärt) att frigöra sig från minnena av första gången man såg E.T. Det blir en ren fröjd att se filmen, från Coyotes nyckelskrammel i början till »Beeee gooood« och gråtkalaset på slutet.

Några random thoughts:

Genidraget att bara filma vuxna från halsen och neråt, eller med ansikten mörka av motljus, funkar så otroligt bra. Överhuvudtaget finns det många snygga, smarta lågbudgettänk-lösningar i filmen. Till exempel när myndighetsmännen närmar sig Elliots hus och han står vid grinden och tittar upp mot skogsgläntan. Man hör bara ljuden av deras rumstreranden, ändå är känslan av hot påtaglig.

Första scenen i huset när Michael och hans polare spelar brädspel väckte fortfarande samma känsla av avundsjuk lycka som för trettio år sen. Allt var så exotiskt då, för en nioåring i Umeå: hämtpizza, Dungeons & Dragons, stora Coke-burkar vid middagsbordet… Vilket paradis! Och ljussättningen! Det trolska, trygga kvällsljuset. Det har, varken förr eller senare, funnits ett filmhem som känns så mysigt som just den här familjens villa en sen kväll i oktober 1981. (Att barnens relativt fria lejd berodde på att deras utarbetade, sorgsna, nydumpade ensamstående mamma inte orkade/ville sätta gränser begrep jag givetvis inte då.)

Forskarna som letar efter E.T. I skogsläntan, vilket skönt Berkeley-gäng av ex-hippies gone rymdforskare, i bekväma mockajackor, Tony Danza-frisyrer och utsvängda jeans!

Drew Barrymore är så otroligt söt. Scenen där Elliot gömt E.T. på sitt rum och Gertie är på väg in med special effects-blomkrukan på sin lilla röda dragkärra blev helt magisk i hi-def, när man ser hur extremt busig och nära till skratt hon är i helbilden. (I närbilden sen har hon samlat sig.) Scenerna när hon gråter äkta gråt senare i filmen är såklart helt hjärtskärande.

Elliott har ett Hulk-täcke när han ligger ute i vilstolen med ficklampan och väntar in E.T. Fint!

Vart tog Peter Coyote vägen? Så snygg och bra här, med sin mysiga jacka och torra röst, så härligt sleazy i Polanskis Bitter Moon. Vad hände sen?

BMX-jakten på slutet framkallar exakt samma rysningar av välbehag då som nu. Då var det första gången man såg en BMX-cykel och tyckte det var asmäktigt, nu känns det som om man inte sett dem på några år. Det har gått varvet runt och är fränt igen.

Det är synd att Dee Wallace aldrig riktigt fick fart på karriären. Hon är så perfekt här, även om hon ibland blir en karikatyr på härjad single mom. Spielberg har väl aldrig varit kung på kvinnoroller, men Wallace lyfter fram mammans sorg, enamhet och starka kärlek till sina barn på ett fint och säkert sätt.

E.T. må kunna få apelsiner att sväva i luften och sår att läka men hans rymdskepp känns väldigt… bulligt. Hur är de aerodynamiska egenskaperna för en rymdfarkost som är formad som en gigantisk lök?

Slutet! Jesus H. Christ vad John Williams krämar på med både stråkar och blås i slutscenerna. Resultatet är precis så episkt som Spielberg ville. Sanslöst over the top. Kom det tårar? Check!

»For the past 35 years, one of my greatest pleasures has been to see Star Wars passed from one generation to the next. It’s now time for me to pass Star Wars on to a new generation of filmmakers. I’ve always believed that Star Wars could live beyond me, and I thought it was important to set up the transition during my lifetime.« – George Lucas

Sent igår kväll svensk tid briserade bomben: Disney övertar LucasFilms, vilket också inbegriper en planerad release för en sjunde Stjärnornas krig-film år 2015.

Det är nu man som sjuttiotalistgeek ska brusa upp i en nerd rage värdig Darth Vaders legendariska »NoooOOOOO!!« men, men… vem orkar?

Star Wars Episode VII: Mickey Mouse Clubhouse kan i vilket fall som helst inte bli sämre än The Phantom Menace eller Clone Wars-filmen och som bekant har ju Star Wars varit barnfilmer ända från början (bara det att dom var bra när vi var barn, sen blev dom dåliga). Och, vilket många redan påpekat, Disney äger även Marvel och The Avengers var ju inte så pjåkig.

Kevin Smith är »all for it« och har en bra analys  på sin Facebooksida: »The Disney purchase of Lucasfilm is the fulfillment of a wish the Mouse made upon a star a few years back: the wish for little boys. Sounds dirty but it’s just business: the Disney Princess market gave the Mouse all the little girls they could sell an Ariel costume to but Disney couldn’t interest boys in their wonderful world beyond the single digit years. Few boys are clamoring to play with a Peter Pan action figure and hooking the audience while their young is an important component of long term brand loyalty. So rather than develop their own boys brand in-house, they started buying »boy« stuff. It started with Marvel and it now continues with the world of STAR WARS.«

Det vi ska fokusera på nu är George Lucas. Han är fri! FRI! Hans uttalande ovan är torrt men ändå vackert i all sin enkelhet – det är dags att lämna över och gå vidare. Det här betyder i bästa fall att Lucas greppar megafonen och gör en riktig film igen. Det var extremt länge sen American Graffiti och THX 1138 men jag tror att han har mer att ge.

Alltså: pepp!

Den tyske schlock-entreprenören Uwe Boll oräknad, finns det någon filmskapare som är så dissad i nerdkretsar som Paul WS Anderson? Lika hatad och hånad som hans långtagningssugne och snart The Master-aktuelle namne är älskad och hyllad. (Det är som om WS blir lite extra irriterande bara för att han har fräckheten att heta likadant som lill-Altman.)

En snabb titt på PWSA:s kommentarssida på IMDb är rena trollskogen av febrigt hat, strösslat här och var med ett hoppfullt »Stop the hating!« Ett troll hotar med stryk, ett annat särdeles elakt troll kallar honom »Paul Wasted Semen Anderson.« Ouch…

Nu ska inte det här bli någon förvirrad, Armond White-nipprig drapa där jag tafatt ska återupprätta Paul WS Andersons filmgärning – även om Event Horizon var lite mäktig går det naturligtvis inte att överse med styggelsen Alien vs Predator – jag ville mest berätta att jag hade en riktigt trivsam stund framför hans senaste tv-spelsfilm, Resident Evil: Retribution, den femte i serien.

Första två Resident Evil-filmerna var, vill jag minnas, usla. Femtio miljoner Capcom-fans vill också minnas det. Inte mycket av känslan i tv-spelen fanns kvar, WS hade tagit Umbrella-konceptet, plockat ut ett par tre figurer och förlagt hela filmen till ett sterilt tråklabb. Till och med zombierna var trista, inte de fasansfullt otäcka döingarna man blåste skallen av med hagelbrakare i spelen. Sen tog det sig i trean, där WS lämnade över till gamle Highlander-regissören Russell Mulcahy med fint resultat. Man slängde in en massa kul: hologram, kloner, underjordiska baser, spaghettivästern, Mad Max-influerade dystopiska biljakter, zombies, estetiskt slo mo-våld, galna vetenskapsmän, djupt störda inavlade lantisar inlånade från Motorsågsmassakern – samt både zombiehundar (jyckar insmorda i köttfärs) och zombiekorpar (hyfsad CGI) som varit så läbbiga i spelen. Fyran fortsatte på samma spår (har ärligt talat vaga minnen  men det var en otroligt tuff scen med en zombiehord på toppen av en skyskrapa) och nu alltså femman, in glourious 3D.

En av de mest elaka sakerna en kritiker kan säga om film är att den »är som ett tv-spel«, det anses vara det lägsta av idéfattigdom och målgruppstänk. Samtidigt var det ju det faktum att ettan och tvåan var så olika spelen de var baserade på som gjorde dem så själlösa och ointressanta. Ironiskt nog är femman mest lik ett tv-spel och därmed den bästa filmen i serien. Inte alls lik ett Resident Evil-spel som ju ärligt talat inte är särskilt adaptionsvänliga till att börja med (häng med Jill Valentine på ett spännande äventyr där hon letar efter ett uggleformat ornament i 45 minuter för att kunna öppna en dörr och sen blandar en grön och en röd ört för att få full hälsa!) utan mer ett knivigt mission i valfri tredjepersonsaction. Mer »Vi måste nu ta oss från punkt a till punkt c via punkt b, på tid, sen sprängs byggnaden«, allt illustrerat med pedagogiska datoranimationer av ritningar och hologram, för att knyta ihop scenerna. Rätt simpelt men samtidigt också precis lika mysigt som i heistfilmernas planering av stöten. Framförallt scenerna i början, när Milla Jovovich levlar upp i långa smarriga slow motion-scener och låter horder av rasande zombies möta döden (igen) med boots, kedja, kniv, svärd och picka, är ogenerat tv-spelsaktiga… men på ett härligt sätt.

Retribution har lökig dialog, värdelösa oneliners och stendöda dialogscener, och man skruvar på sig så fort det är paus i pangandet och det blir närbild på skådisarna. (Kevin Durand som var så härligt vidrig i Lost är t ex helt bortslösad här.) Men den har å mycket annat kul att bjussa på, hela idén med kloner ger WS chansen att spexa till det med rätt fiffiga hopp (till synes) i tid och rum. Inledningen är en slow motion-festival som fick mig att dregla popcorn i pur lycka, sen följer en ohämmad Dawn of the Dead-stöld (Zach Snyder-versionen) som är rejält läskig. Och sen fortsätter den med en helt absurd story med diverse gott och blandat från spelserien inkastat: de där stora, otroligt otäcka gubbarna med säckvävsfejs och klubbor från Resident Evil 5, Las Plagas-zombies från Resident Evil 4, en gigantisk licker, till och med ett gäng ryska soldater från andra världskriget-zombies, med mera. Lägg på ett maffigt apokalyptiskt slut och jag känner faktiskt en liten fin pepp inför sexan.

Spanade äntligen in Joss Whedons The Cabin in the Woods och älskade den. Jag ska inte spoila – detta är ju filmen man absolut inte får säga något om för att inte sabba den stora hemligheten med hela upplägget – men jag måste bara säga att den sista halvtimmen är helt och hållet bananas, och har de snyggaste och blodigaste »high tech-labb efter slakten«-interiörerna jag sett sedan Resident Evil 5. Och castingen är perfekt, med Bradley Whitford (Josh i The West Wing) och Richard Jenkins (pappa Fisher i Six Feet Under) i samspelt högform. Whitford har med ålderns rätt plufsat till sig lite sedan Studio 60 men är fortfarande perfekt som snabbsnackande ärkecyniker.

Samtidigt trodde jag filmen skulle vara mer meta och tongue in cheek. När de stereotypa »tonåringarna« (som i en fin blinkning till genren spelas av skådisar som är runt 25–30) möter  skräckfilmsarketyper som Den Hotfulle Bondlurken eller Den Läskiga Stugan reagerar de inte som Randy i Scream-filmerna med att rabbla referenser och försöka förutspå vad som ska hända härnäst. Det är först senare de börjar förstå att de är brickor i ett dödligt spel där urgammal, pur H.P. Lovecraft-ondska möter iskall amerikansk Homeland Security-pragmatism med fascinerande resultat.

Annat är det med kidsen i Eli Craigs otroligt charmiga Tucker and Dale vs Evil (2010), som bygger på ett enda långt missförstånd: Dale är en snäll men blyg och tafatt bondläpp som collegekidsen från storstan träffar utanför macken och direkt antar är en blodtörstig redneckmördare sugen på slakt. De får panik och lyckas på olika geggiga och tragikomiska sätt massakrera sig själva medan Dale och hans lite smartare bästis Tucker desperat försöker rätta till situationen. Men de kan inte vinna, ett blodigt Motorsågsmassakern-scenario är redan igångsatt av de överpeppade (och popkulturellt överdoserade) stadsborna. Tucker and Dale är ett trivsamt radarpar i en film full av blodig slapstick och en bultande kärlek till genren.

Det här är två av de smartaste och roligaste skräckisar jag sett – kläm dem gärna efter varann, för en riktigt mysig och postmodern double bill.

OBS – texten innehåller spoilers.

Nu har jag smält The Dark Knight Rises i en knapp vecka och måste nog acceptera att… jag blev besviken. Jag är givetvis inte ensam, den initiala vrålpeppen har kontrats av en påtaglig backlash, om än uttryckt i försiktiga ordalag – man får lätt ilskna troll på sig om man dissar Christopher ”Gud” Nolan alltför omilt. Harry Knowles, Slashfilmsredax med flera har radat upp alla logiska luckor och hål i manus – av varierande relevans.  (Somt är mest gnäll, som att Alfreds stora uppgörelse med Bruce inte borde skett i en illa upplyst och ofilmisk hall utan i salongen istället. Men det är såklart ett medvetet grepp av Nolan, i verkligheten är det är ju på precis såna alldagliga ställen som stora dramatiska livsvändningar händer. Och Michael Caine är så lysande i den scenen!)

Jag brukar ha starkt överseende med manusluckor, på samma sätt som jag likt en glad idiot som ser sin första film ytterst sällan räknar ut helt uppenbara twists i förväg. The suspension of disbelief är ju ett av de finaste koncept som finns.

Så jag kan nog förlåta tokigheter som att Batman på något magiskt sätt hann hälla ca 250 liter bensin på en bro samtidigt som bomben tickade ner, eller att det där fängelset som skulle vara HELL faktiskt var rätt pysmysigt för Bruce, ständigt ompysslad av Tom Conti och med en blind gubbe som höll honom sällskap med anekdoter. Eller att Gothams poliskår var så monumentalt korkad exakt hela tiden, beslutet att skicka ner hela styrkan på 3000 pers i en kloak saknade sannerligen en konsekvensanalys. Eller att glädjen över att en av mina favoritskådisar Matthew Modines comeback i en storfilm förbyttes i sorgsen häpnad när han tvingades spela ett sånt otroligt överdrivet dumdrygt och överspänt befäl av den typ som befolkade alla actionrullar från åttiotalet och framåt, han som kontrasterar mot den streetsmarte snuten (här Joseph Gordon-Levitt, bra och snygg som alltid). Eller att det plötsligt blir kväll efter att Bane kraschat börsen mitt på dan. Och så vidare, det finns mycket att gräva i.

Jag kan leva med allt det där. Det är svårare att tampas med att filmen känns lite… dum. Och lite klumpig. The Dark Knight var ett slickt, vuxet actionepos – detta är en lång, krånglig koloss. Smart och dum på samma gång. Smart: det är en bra story, Banes antikapitalistiska agenda är nästan lika intressant som Jokerns totala anarki. Dum: de enormt korkade poliserna med Matthew Modine i spetsen som sagt, en massa förklaring istället för vettig dialog, viss nerdumning (de elaka yuppiesarna på börsen, nu ska de få sitt straff!). För många parallellhandlingar inklämda med ett trubbigt skohorn.

Ta inledningssekvensen. En flygplanskapning som borde varit hur mäktig som helst, men först måste man köpa att CIA-snubben är så puckad att han inte kollar männen under huvorna, sen är hela scenen så hastigt klippt att man inte förstår riktigt vad som händer.

En kompis jämförde scenen med Moonraker, och redan i Inception var det uppenbart att Nolan är ett stort Bond-fan. Det är mycket Bond här, men tyvärr fel sorts Bond, den sene Roger Moore-Bond: stela och långsamma slagsmål (handgemänget mot Bane på slutet var nästan komiskt segt), en helt omotiverad sexscen, rörig intrig, malplacerade ordvitsar, exposition istället för dialog…

Jag tror det stora problemet för mig var 1) brist på ordentliga, riktigt härliga set pieces, och 2) att ghettot Bane skapade aldrig kändes hotfullt eller verkligt, som en realiserad värld, mest bara ett rörigt hattande mellan parallellhandlingar. Det var mycket story som skulle hinnas med på slutet.

Med det sagt diggade jag Bane. Åtminstone efter att jag kom över det faktum att han låter exakt som när Darrell Hammond imiterar Sean Connery i SNL:s Jeopardy-parodier.

Äh, jag vet inte. Klart det var smarrigt när man satt där i biosalongen! Vad tyckte ni?