Bisarraste ögonblicket under årets Golden Globe-gala häromnatten: när bildproducenten, under Hanekes (sömniga) tacktal för Det vita bandet klippte över till en bister Arnold Schwarzenegger i publiken. »Hey, båda är ju från Österrike!«

Annars var det som vanligt rätt trevligt och precis vad Oscargalan borde vara: barmhärtigt kort (cirka två timmar), utan genanta musikalnummer och med behagligt högt tempo.

Rarast var Robert De Niros och Leo Di Caprios gemensamma hyllningstal till Scorsese som fick Cecil B. DeMille-priset. De Niro (som inte direkt brukar bjuda på skrattfest i såna här sammanhang) skojade om att Marty älskade film så mycket att det finns klipp på internet där han har sex med en fräsch svartvit 35mm-rulle, och när Leo satte Marty i samma grupp som genier som DaVinci såg den gamle ut att vara nära tårarna. I sitt vita hår och sina rejäla terminalglasögon börjar han se ut som Carl Fredricksen i Up. Montaget med klipp ur Scorsese samlade verk till väl valda låtar (Stones, Peter Gabriels musik till The Last Temptation of Christ) var fantastiskt snyggt gjort (även om det slutade snöpligt i en trailer för Shutter Island). Var det månne Thelma Schoonmaker själv som suttit i klipprummet?

James Cameron skrällde med att vara relativt ödmjuk – med Cameron-mått mätt, naturligtvis, vi snackar trots allt om The King of the World – och hyllade samtliga 3000 CGI-tjänstemän i sitt första tacktal. I det andra, för Bästa film/drama, blev det desto ostigare när Cameron uppmanade den samlade Hollywoodeliten att applådera sig själva, för att »vi gör underhållning till hela världen«, typ – vilket blev oavsiktligt roligt när värden Ricky Gervais hånat skådespelarskrået flitigt under sina monologer… som för övrigt var en av kvällens absoluta höjdpunkter. När Gervais satt hos Conan i tisdags och sa att han inte hade något att förlora och skulle gå bananas på galan lät det mest som säljsnack, men han levde upp till det, och levererade skämt som var hisnande snuskiga och fick publiken att vrida sig generat. Det var riktigt roligt.

Avatar fick som sagt flera tunga priser och Inglourious Basterds blev, förutom ett extremt välförtjänt skådispris till Christoph Waltz, snuvad på både manus och regi. Blir det månne en repris på Oscargalan? Peppen börjar nu!

När jag såg framsidan på Aftonbladet i torsdags och läste MILLENNIUM-SKÅDESPELAREN ÄR DÖD tänkte jag genast »Fan, är Lance Henriksen död??«

Men det var Gösta Bredefeldt, vars sista filmroll blev Harald Vanger i Män som hatar kvinnor, som gick bort i lördags, 74 år gammal.

Jag såg honom aldrig i yngre upplaga. Minns honom framförallt från Lars Molins tv-serie Tre kärlekar och Daniel Alfredsons lysande filmatisering av Kerstin Ekmans Dödsklockan.

Eller från Lars Molins Kunglig toilette, där Bredefeldt spelar det socialdemokratiska kommunalrådet som i den underbara slutscenen gör ett njutningsfullt toabesök på det specialbyggda rojalistiska skithuset medan han med hög röst skrålar Internationalen.

»På senare år har dock mer utpräglat patriarkala roller övervägt, kanske ett resultat av hans auktoritativa framtoning« skriver svensk Filmdatabas, och det är ingen överdrift: Bredefeldt var en bjässe, med nästan skräckinjagande framtoning, född att spela maktfullkomliga brukspatroner eller dominerande pappor.

Kommer också ihåg ett reklamgig han gjorde: det var i den där reklamfilmen för MER från, gissar jag, tidigt nittiotal, när en samlad presskår ivrigt ställer styrelsen för MER Corporations mot väggen under en dramatisk presskonferens. Ryktena haglar, folk pratar i munnen på varandra i den stimmiga lokalen: skulle de börja kolsyra drycken, eller behålla den som den var?

Till sist ställer en ängslig reporter frågan: »Will you carbonate?«

Det blir knäpptyst i salen. En kostymklädd Gösta Bredefeldt, vice direktör för MER, böjer sig ner mot micken, spänner ögonen i reportern och levererar svensk filmhistorias tyngsta »NEJ« med sin tordönsröst. Alla jublar och applåderar lättat.

Gösta Bredefeldt hade samma massiva, lätt demoniska framtoning som Jarl Kulle. Jag kommer att sakna honom.

Med undantag för Martins sextiotalslista har vi lyckats hålla oss rätt bra från listor här på Weird Science, i denna höst av listorgier. Men såhär sista dagen på året känns det ändå på sin plats med en sammanfattning av filmåret 2009. Så, here goes: Årets…

…bästa film: Fish Tank. Efter mästerliga Red Road (hyr den!) drämde Andrea Arnold till med den bästa Ken Loach-film Ken Loach aldrig gjorde. Med absolut tonträff i regi och spel, och strålande insatser av Michael Fassbender och i synnerhet Katie Jarvis (som ofattbart nog aldrig gjort film förut) i huvudrollerna blev Fish Tank årets absolut mest knäckande film. Förkrossande bra. (Bubblare: Up, District 9, Coraline, Watchmen, In the Loop.)

…bästa svenska film: Flickan. Vilsna unga män som klafsar runt i skogen utanför Trollhättan i all ära, men jag fastnade istället för Fredrik Edfelts och Karin Arrhenius fina coming of age-historia, med imponerande spel av Blanca Engström i titelrollen. Fotot av Hoyte van Hoytema var svindlande snyggt, precis på rätt sida om för snyggt, och med vibbar av Jörgen Perssons foto i En kärlekshistoria. Som om Terence Malick regisserat Home Alone.

…största badass: Colonel Quaritch i Avatar. En cigarrtuggande, deffad hårding i rakt nedstigande led från Robert Duvalls Kilgore i Apocalypse Now. Bästa scenen i Avatar är när Quaritchs axel börjar brinna, och han lätt irriterat borstar av sig elden och plockar upp bössan igen. Mäktigt spelad av flitige birollsmannen Stephen Lang, i år även polis med hjärta av guld i Public Enemies.

…bästa överspel: när Meryl Streep gör entré som kokboksgurun Julia Child i Julie & Julia, som ett bullrande ångvält till fruntimmer, tror man knappt det är sant. Rösten! Det känns först buskis – sen vänjer man sig, och upptäcker att Streep som vanligt är briljant även med volymen uppvriden tll 11. En film bräddfull med charm, och det är skönt att se att Nora Ephron fortfarande är med på banan.

…snyggaste Star Wars-hyllning: (500) Days of Summer. I dessa mörka tider när begreppet romantisk komedi oftast betyder att Sandra Bullock/Kate Hudson paras ihop med valfri hunk för två timmars krystade omaka par-turer lyste Marc Webbs kontorsromans upp romcomhimlen. Japp, det gick fint att reta sig på Zooey Deschanels patenterat quirky, Audrey Hepburn-söta och helt outgrundliga drömtjej (en manlig nörds skrivbordskonstruktion for sure) men med ett så smart manus och trevligt soundtrack (Smiths!) gick det att förlåta mycket. Jag menar, hur många filmer bjuder på både musikalnummer, fyllekaraoke till Pixies och en parodi på Bergmans Persona? (500) Days of Summer sportade också årets snyggaste hommage till Star Wars och Han Solo – blink and you’ll miss it. (Bubblare: Fanboys, Family Guys Something Something Something Dark Side-avsnitt.)

…photoshop disasters: affischerna till Stieg Larsson-trilogin. Först den där bilden när Micke Nyqvist buttert stirrar in i linsen och man inte riktigt förstår om han vill ligga med en, slå ihjäl en eller bara tar en liten tupplur med ögonen öppna. Sen Noomi Rapace inklistrad på huven till en (flämt!) brinnande bil. Och till slut, kronan på verket, en bild där Micke Nyqvist plötsligt krympt och blivit ca 25% mindre än Noomi, nu i »tuff« mohikanfrisyr från 1986. Classy, it ain’t.

…HD: Public Enemies. Det tog en stund att vänja sig vid en tommy gun-viftande Johnny Depp anno 1933 på en bioduk – i high definition. Manns nya favoritformat är tänkt att skapa ökad närvaro men jag kan ändå sakna det lyxiga cinemascopefotot på 35 mm i t ex Heat. Public Enemies är så högupplöst att man tydligt kan studera de små håren på Christian Bales öron när han skjuter ner Pretty Boy Floyd i början av filmen. Ännu ett bevis på att porr på blu-Ray måste vara en väldigt dålig idé.

…onödigaste remake: The Taking of Pelham 1-2-3. Originalet hade en butter Walter Matthau, en ännu buttrare Robert Shaw i trenchcoat, och polisongförsedda män i breda slipsar som svor åt varandra på bräkig NY-dialekt (filmen är bizarrt underhållande i sitt eviga skrikande – många av gubbsen i filmen är koleriska på gränsen till hjärtinfarkt.) Remaken av Tony Scott (på sedvanligt adhd-humör i klipprummet) bjöd på… John Travolta i en löjlig toppluva. Note to casting agents: John Travolta ska aldrig, aldrig spela bad guy. Se Battlefield Earth.

…genombrott: Paul Rudd. Efter att ha varit nästan rolig i hur många filmer som helst kom Paul Rudd äntligen ut som fullblodskomiker i John Hamburgs lysande bromance I Love You, Man. Scenerna (de är många) är han tafatt försöker vara one of the guys och trasslar in sig i daterade eller bara helt surrealistiska slangord är smärtsamt, pinsamt roliga.

…besvikelse: Det regnar alltid i Provence. Efter två av nollnolltalets skarpaste komedier, I andras ögon och Se mig, kom det hittills gudabenådade paret Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri tillbaka med en avmätt, däst middagsrap utan mål och mening. Vad heter WTF! på franska?

…solreflexer: Star Trek. JJ Abrams uppryckning av Star Trek-franchiset blev årets bästa actionfilm – och den ser helt fantastisk ut på blu-Ray. Filmen är så full av kärleksfullt datorrenderade solreflexer i kameralinsen att den kallats Lens Flare av elaka tungor – men jag älskar det. Scenen där Kirk och Sulu hoppar fallskärm ner på borren – komplett med en helt galen crash zoom, och väldigt fina solkatter – är en sanslös showstopper.

…dvd-kommentar: Brüno. Inte alls samma skrattfest som Borat, kanske för att en aningslös dåre från Kazakhstan är charmigare än en extremt egocentrerad och puckad fashionista från Österrike. Men när man ser om filmen med kommentarsspåret från Sacha Baron Cohen och Larry Charles växer filmen med många, många snäpp. Cohen och Charles är underhållande och roliga exakt hela tiden, och berättelserna om hur teamet gerillafilmar militanta abortmotståndare eller nästan blir ihjälslagna av ölstinna rednecks när Cohen och Gustaf Hammarsten (som är lysande!) plötsligt omfamnar varandra i en innerlig bögkyss är hisnande.

…comeback: Sam Raimi. Spider-Man-filmerna har sina stunder (i synnerhet tvåan), men vi är många som saknat den gamla lågbudget-Raimi, han med galna steadicamlöpningar genom mörka skogar satt till öronbedövande demonvrål eller slapsticksplatter med en härjad Bruce Campbell. Så därför blev det fest när Drag Me To Hell visade sig vara precis så kladdig, läskig och over the top som man vågat hoppas.

…psykopat: Hans Landa. SS-officeren och antihjälten i Inglourious Basterds – spelad av Christoph Waltz i ett monumentalt genombrott – är en av de absolut bästa rollkaraktärer som runnit ur Quentin Tarantinos nördiga penna. Landa är en Tarantinofigur som – för en gångs skull – inte känns som ett hopkok av hundra andra karaktärer från hundra coola obskyra b-rullar, utan som en redan klassisk superskurk. Den inledande scenen där Landa under en mycket lång halvtimme småpratar med den judegömmande franske bonden är i en mästarklass för sig. Landa leker med stackarn som en däst katt leker ihjäl en förskrämd mus – och när han plockar fram och ledigt börjar stoppa sin gigantiska Sherlock Holmes-pipa skapas stor humor.

…cameo: Bill Murray i Zombieland. Alla som sett Ruben Fleishers splatterfest förstår – för er andra vill jag inte förstöra glädjen. Men kul är det, och Murray får äntligen göra lite avbön för Gustaf-filmerna. Zombieland vinner också priset för årets brutalaste och snyggaste förtexter, som pedagogiskt visar hur man bäst slaktar de odöda på olika fiffiga sätt.

...birollsgubbe: Frank Langella. Lågmält lysande både som presidenten i Ron Howards Frost/Nixon och som mystisk mörkerman i Richard Kellys märkliga The Box.

Vad har jag missat?

Gott Nytt År!

I dagens DN skulle Kjell ha haft ett genmäle på Johan Cronemans påhopp på oss i fredagens Vita bandet-recension. Han drog dock tillbaka det eftersom han kände att detta liksom skulle legitimera Cronemans personangrepp om han gick in i en regelrätt »debatt«. DN har försökt övertala oss att låta dem publicera svaret, men jag håller med Kjell om att alltihop bara känns ännu sjaskigare om vi fortsätter köra detta i deras trycksvärta. Vi är nöjda med att inga ytterligare anonyma påhopp inkommit på dn.se efter Kjells svar där, och att vi i våra kontakter med DN:s redaktion tycker oss ha fått både förståelse och en ursäkt – i form av att Croneman nu blivit tillsagd att inte skriva om oss på det här sättet igen.

Vi utgår från att denna tillsägelse bara gäller privata vendettor. Ingen skulle bli gladare än vi om Croneman lyfte sin nivå till ämnesdiskussioner med oss i stället för smutskastning.

Upprinnelsen till alltihop var alltså att Kjell häromveckan hyllade SVT:s julkalender. Han pekade på de spännande kulturpersonligheter som – tidigare ouppmärksammat – ligger bakom dess regi och musik, och skrev i en kort passus att Johan Croneman, som ägnat SVT-programmet en helsida i DN, gjort en »okunnigt slarvig läsning« av det.

I kommentartråden till bloggtexten skrev jag att jag tyckte Cronemans text mer var att likna vid »kåseri« än tevekritik.

Detta föranledde Croneman att, i fredagens DN, inleda sin recension av Mikael Hanekes nya film med 1 600 tecken där han karakteriserar mig som »tjock, obegåvad och illaskrivande« och oss båda som delar av en tyst och »hukande« majoritet på samma onda sida som barnamördare och allsköns »förövare«.

Croneman tycker att vi skulle ringt eller skrivit till honom, om vi hade några synpunkter på hans texter. Men det skulle vi »givetvis aldrig våga« eftersom vi »tillhör den hukande generationen«. Men Croneman brydde sig inte heller om att försöka få tag på oss i förväg, utan gick direkt ut i Sveriges största dagstidning och hävde ur sig grova personangrepp av en typ som, när de då och då dyker upp bland kommentarerna på Weird Science, genast plockas bort.

I motsats till Croneman, som är socialt osynlig på nätet och aldrig kommunicerar öppet med någon annan än sin fiktive spanske vän »Manuel«, är jag och Kjell,  liksom alla skribenter på Weird Science, dagligen tillgängliga och diskuterar hett och ärligt med våra läsare.

Under bloggens fem år har vi skrivit om Croneman-texter elva gånger, ibland hårt kritiskt men flera gånger också djupt uppskattande. Och alltid i kontexter av film- och tevekritik. Vi har aldrig angripit Croneman personligen.

De gånger Croneman svarat har det skett utanför sådana kontexter – med personliga påhopp och förminskande härskarteknikaliteter. Fullständigt obegripligt för vanliga DN-läsare, i synnerhet som Croneman, till skillnad från hur vi agerar, aldrig länkar till oss eller överhuvudtaget berör vår argumentation eller passionerat journalistiska bevekelsegrund. I stället har han ironiserat över den senare som »nördig« (för att vi alltså är för intresserade av våra bevakningsområden – en slutledning som antagligen bottnar i att han blivit förbannad när vi stört oss på hans okunnighet) och demoniserat oss genom att klumpa ihop oss med nät-anonyma »haters«.

Weird Science är en film- och teveblogg som består av 14 skribenter, de flesta etablerade journalister, som avhandlar saker vi älskar. I kommentarsfältet fyller läsarna på med reflektioner och åsikter som alltid berikar texterna vi lägger ut. Det är ett helt öppet forum och har ingenting att göra med det ljusskygga och illasinnade näthat Croneman försöker angripa i sin märkliga recension.

Johan, om du fortsättningsvis har åsikter om våra texter, eller vill gå i svaromål om vi behandlar något du skrivit, är du varmt välkommen att delta i diskussionen här på Weird Science.

Hoppas vi ses!

I dag kommer Luc Besson till Stockholm Filmfestival för att ta emot sin Visionary Award – av en slump (?) samtidigt som hans samlade verk får nyrelease på dvd och bluray. Ett val som kanske inte känns direkt brännhett, och att filmen han tar med sig på röda mattan är en datoranimerad barnmatiné med svenska röster av Kristian Luuk och Marie Serneholt känns  talande.

Tidigare vinnare av priset – som Wes Anderson, Wong Kar-Wai och Darren Aronofsky – känns i högsta grad som aktuella och spännande filmskapare, medan Besson lever på gamla meriter. Har han gjort något bra sedan Léon som kom för 15 år sen? Angel A, någon?

Men även om festivalens val känns hyfsat lamt och lite underligt (tackade de andra kandidaterna nej?) så är Besson inte bara en Minimojmaskin. Även om han knappt regisserat de senaste tio åren har han inte slöat till utan varit extremt flitig som manusförfattare och producent, bland mycket annat till den framgångsrika Transporter-serien, den rätt lyckade franska thrillern Berätta inte för någon, brutalskräckisen Frontiere(s) och Tommy Lee Jones hyllade nywestern The Three Burials of Melquiades Estrada.

Men Bessons tveklöst största kulturgärning sen Léon är som manusförfattare och producent till Taken, en av nollnolltalets bästa actionrullar. Den känns vid första åsynen som en dussinthriller, och avfärdades som en sådan av den svenska kritikerkåren när den gick upp på bio i våras, men är i själva verket ett smärre mästerverk i sin genre. I kid you not.

Liam Neeson är en pensionerad Secret Service-agent som försörjer sig som livvakt åt kändisar, samtidigt som han försöker få en senkommen kontakt med sin sjuttonåriga dotter Kim (Maggie Grace aka gnälliga Shannon från Lost) som han försummat å det grövsta under sina år på fältet. Exfrun (Famke Janssen) är bitter och alienerad och har hookat upp med Xander Berkeley som är stenrik och kan ge Kim den kärlek hon aldrig fick medan pappa var ute och knäckte nacken på ryssar. Neeson har efter många år som agent blivit gravt yrkesskadad och vill knappt låta Kim gå utanför dörren utan livvaktsskydd, så när hon och en tjejkompis vill resa till »Europe« för att spana in kulturen säger han blankt nej… men ändrar sig snart och låter henne åka, förutsatt att hon ringer varje dag och rapporterar.

Första intrycket av Taken är att Neeson är lite väl gammal. Åldrade actionmän  var legio under hela 1990-talet och i viss mån även nu – Sly, Bruce Willis och Harrison Ford klamrar sig fast med varierande framgång –  även om genren tillhör Matt Damon-generationen. Neeson var 55 bast när filmen spelades in, vilket betyder att han fick sin dotter när han var 38 och väl nästan borde varit pensionsfärdig som agent. Maggie Grace, 25, känns också snäppet för gammal för att passera som yster 17-åring. Men det köper vi. Däremot fixar irländaren Neeson fortfarande inte sitt amerikanska uttal trots att han varit stjärna i Hollywood i snart tjugo år, vilket är oerhört fascinerande.

Tillbaks till filmen. Kim åker till Paris, och pappas farhågor slår in med råge när dottern efter ca fyra minuter på fransk mark blir attackerad av slemma bovar i skinnjackor. Turligt nog har han gett Kim en specialmobil, och medan skurkarna rövar bort henne lyckas hon ge såpass bra signalement att Neeson har ett hyfsat spår att följa.

Om man inte fick nog med 24-vibbar av att tonårsdottern heter Kim och Xander Berkeley har en biroll, så får man det nu – för det är här Neeson förvandlas till en grufft direktivspottande men samtidigt känslig Jack Bauer, bara knotigare och med risigt hår.

Neeson beger sig supersnabbt till Frankrike, lyckas efter tio minuters spaning i miljonstaden Paris hitta exakt den snubbe som ledde kidnappningen av Kim, och ger sig vidare ner i traffickingindustrins smutsiga katakomber.

Det är här Bessons manus slänger all verklighetsförankring i rännstenen som en rykande Gitane och satsar helhjärtat på tempo, raffel och våld – och det tackar vi för. Neesons nedstigning i Paris undre värld blir som en ödesvandring i sexträsket à la Paul Schraders Hardcore (fast mycket våldsammare) eller Joel Schumachers 8MM (fast inte hälften så löjlig). Det är nu Neeson förvandlas från överbeskyddande farsa till samvetslös mördarmaskin. Han går från scen till scen, från ett smutsigt kyffe till ett annat, från en biljakt till nästa, och slaktar allt som kommer i hans väg.

Det gamla fina uttrycket »ultravåld« kommer bra till pass här. Typisk scen: Neeson går in i ett rum där ett gäng orakade albaner sitter och spelar poker. Efter att ha låtsats vara polis i några minuter är det som att han säger Äh, skitsamma i sitt inre, och sen drar han upp bössan och avrättar så många thugs han hinner på en meters avstånd, knäcker armarna på resten, och skjuter eventuella överlevande i ryggen när de flyr, Dirty Harry-style. Jag vet inte exakt hur många adamsäpplen och knäleder han krossar och knäcker under filmens lopp, men det är många.

Det ska villigt erkännas att som tittare, speciellt som förälder, är det extremt tillfredsställande att se Liam Neeson om och om igen låta rätt gå före nåd och resolut förinta alla skurkar han möter. De är albaner, de är fula, de rövar bort tjejer till prostitution – och har därmed förverkat sin rätt att leva. End of story. Alla som inte håller med är pedofiler. Och i dessa tider av CGI-extravaganser i actiongrenren är det mycket trevligt med lite hårdhänt old school-våld.

Besson är lyckligtvis inte helt stenhjärtad utan sockrar anrättningen en smula med en ytterst rar subplot om tonårsdotterns popstjärnedrömmar, och bjuder på en slutscen så ostig att den blir helt lysande.

Längtan efter gammeldags benknäckaraction verkar varit stor i hela världen. Taken har blivit en braksuccé: den kostade runt $30 miljoner att spela in och har hittills plockat hem närmare det tiodubbla, och en sequel sägs förstås vara på gång.

Så även om Bessons visionära dagar eventuellt är över så får vi unna honom priset – det var länge sedan jag hade såhär basalt brutalroligt i dvd-soffan senast.

Det ska allra först sägas att jag fortfarande inte sett haveriet (?) Southland Tales, så för mig är Richard Kelly fortfarande the boy wonder som skrev och regisserade mästerliga tidsresekaninskräckisen Donnie Darko vid blott 25 års ålder. Sen ska det sägas att Kellys nya film The Box är ett mästerverk. Eller, kanske inte – men den är oerhört mycket bättre än dom säger.

The Box gick upp i fredags och sågades rätt friskt både i USA och härhemma, och visst förstår man det – Kelly börjar i det lilla formatet och slutar i nåt slags gigantisk existentialistisk och inte så lite pretentiös science fiction-soppa, men resan dit är oh so sweet. Ni kan storyn: det är 1976 och ett medelklasspar i suburbia (han rymdforskare på NASA, hon låghalt lärarinna) får besök av en mystisk man (en lysande lågmäld James Langella med halva fejan bortsprängd av CGI) som ger dem en snygg liten låda med en illröd knapp. Det är det gamla vanliga upplägget: tryck på knappen och ni får en miljon dollar i cash, men nånstans dör en människa ni inte känner. Eller strunta i att trycka. Jag kommer tillbaks imorgon och hämtar lådan. De trycker, såklart, och allt går sakta men obönhörligt åt helvete, såklart.

Filmen bygger på en novell av Richard Matheson som också blivit till en Twilight Zone-episod, och första halvtimmen är precis så myror i huvudet-perfekt som ett riktigt bra Twilight Zone-avsnitt kan vara. Sen går det mer och mer överstyr, fast på ett oerhört snyggt sjuttiotalsbrunt sätt. Det blir konspirationsrulle med ekon av Invasion of the Body Snatchers, featuring polisonger och kavajslag lika feta som O. J. Simpsons i Capricorn One, och ett svinsnyggt foto (av Kellys ständiga DP Steven Foster) som andas inte så lite Kubrick – överhuvudtaget vilar Kubricks ande tungt över filmen, framförallt visuellt. Men jämfört med The Box är 2001: A Space Odyssey lika lättsam och tydlig som ett avsnitt av Månbas Alfa. Kelly tar med allt: liv på Mars, andra dimensioner, en mystisk cover-up från regeringen, aliens, hjärntvättade hemmafruar, och slutligen en rejält ruskig final med vibbar från de utstuderade moralstraffen i Saw-filmerna.

Det är en förvirrande röra alright – men samtidigt en av de mest fascinerande och rafflande filmer jag sett på mycket länge. Om man kan låta bli att irriteras på att allt bara flummar iväg – och istället njuter av den extremt ominösa stämningen och den stiliserade scenografin – så har man två underbara timmar framför sig.

Men ni får gärna förklara vad som egentligen hände, och vad Kelly ville säga med filmen. Någon?

Vi har alla hånskrattat åt den töntiga »You wouldn’t steal a car!«-piratvarningen, där en hotfull mansröst läxar upp oss till ylande elgitarrer samtidigt som en tjej försöker ladda ner en film från en torrentsajt (som tydligen heter FEATURE FILMS,  och som praktiskt nog har en enorm cancel-knapp som tjejen till slut klickar på).

Den här snutten parodierades lysande i ett avsnitt av The IT Crowd – se den här. (Efter den parodin kan man inte längre ta piratvarningar på allvar, i stället kommer man osökt att tänka på en snubbe som bajsar i en polishjälm.)

Men nu slår filmindustrin tillbaka.

Nya piratvarningen från Fox, som exempelvis ligger före X-Men Origins: Wolverine på dvd (nej, hyr den inte) är lite annorlunda upplagd. Borta är hotet och tordönsstämman, här satsar man mer på livsstilsreklam.

Ensam i ett grått klaustrofobiskt rum sitter en gråklädd kille vid ett grått skrivbord och laddar ner film. Men det går segt, tickar framåt i snigelfart. Killen blir stressad.

Samtidigt på en annan plats sitter ett gäng ungdomar tillsammans i ett vardagsrum med mysig soffa och ostbricka. Allt är grällt, som om man hyrt in set designern från Friends och tvingat i honom LSD.

Gänget ser en oerhört spännande och rolig film – som verkar bestå av korta, slumpmässiga klipp ur Dodgeball, Independence Day och Die Hard 4 – på den stora platteven, de  skrattar och nojsar och är måttlöst spralliga och peppade. Troligen är detta, att samlas hela gänget och se en film tillsammans, det utan konkurrens absolut största och roligaste som någonsin hänt i deras liv, eller också har de just tagit tre kilo amfetamin var. (Eller både och.)

Speakerröst: »They bought it – he’s gonna steal it. They’re watching it – he’s waiting for it.«

Klipp tillbaks till den ensamma killen som är kvar vid sin dator och blir mer och mer frustrerad ända tills en gigantisk dialogruta skriker »FILE CORRUPTED – ABORTING DOWNLOAD« och killen bryter ihop.

»They’re getting the experience of a real dvd – he’s just not getting it!«

Exakt samtidigt får vardagsrumsgänget en kollektiv orgasm av lycklig vänskap och maxad underhållning. Bruce Willis slänger ur sig en oneliner på teven, en av killarna kastar huvudet bakåt i ett lyckligt asgarv, och sen avrundar hans polare med en klockren hi-five.

»Get with it!«

Jag tycker att det på ett sätt är trevligt att man skrotar skrämseltaktiken och i stället påpekar hur trevligt det är att umgås och dela en filmupplevelse. Vem kan inte relatera till den jobbiga känslan att sitta och glo på en dator som trilskas? Och vem vill inte spendera quality time med sina vänner i en mysig soffa?

Att sen den ensamma killen, med vagt geekigt utseende, ser hundra gånger roligare ut än det helt igenom vidriga gänget i vardagsrummet – och att målgruppen för reklamfilmen troligen hellre skulle snacka zombiefilm med honom än att bli mobbad av soffgänget –hade Fox nog inte tagit i beräkningen.

Vad kan man skriva om Up, en film som redan och med all rätt höjts till skyarna (häpp!) och som kan vara Pixars bästa sen… ja, sen Wall-E faktiskt?

Kanske att hawaiiskjortmännen på Pixar fortfarande har problem med att få in kvinnliga, drivande karaktärer i sina filmer. Men bättring utlovas faktiskt: premiär hösten 2011 för The Bear and the Bow med Reese Witherspoon i huvudrollen, skriven och regisserad av Disneyveteranen Brenda Chapman, den första kvinnan i grabbledet.

Up är ett mästerverk. Tänk dig en film där klimax – obs, spoilers! – utgörs av att en ondskefull åttioplussare jagar efter en annan gammal stöt, den här med en tjock liten pojkscout i släptåg, flankerad av en extremt korkad exotisk fågel och en packe talande hämndlystna hundar, ovanpå en zeppelinare?

Att en av 00-talets  största blockbusters har en slutsekvens som är hur påtänd som helst ger hopp åt både mänskligheten och filmkonsten.

Två höjdpunkter i Up: hundgänget med små elektroniska voiceboxar som gör att deras tankar blir tal – och det blir uppenbart hur underbart genompuckade och basala deras tankar är. En familjekomedi där hundar inte är söta och signalerar kärnfamiljelycka utan avslöjas som ett gäng lättledda, lallande idioter är balsam för själen och mumma för oss kattmänniskor.

Och så montaget i början av filmen. Att Pixar är kungarna av hjärtevärmande montage bevisade de redan i Toy Story 2. Sekvensen där vi följer cowgirldockan Jessies öde, från den första förälskelsen till att hennes ägare tröttnat och slänger dockan på sophögen, tonsatt med Randy Newmans måttlöst vackra When She Loved Me (sjungen av Sarah MacLachlan) är en av filmhistoriens allra sorgligaste och bitterljuva ögonblick. Jag vet inte hur mycket jag grät när jag såg den på bio första gången. It gets me every time. (Precis nu, bara för att jag skrev titeln på låten, började det strömma till i tårkanalerna, I kid you not.)

Men frågan är om inte montaget i början av Up är ännu mer storartat? Där grät jag tre gånger – nytt personligt Pixarrekord! Vi får se hur Ellies och Carls tillvaro tillsammans blev, och hur vardagen och livet liksom kom i vägen för deras gemensamma dröm, den dröm som får den gamle Carl att skita i allt och lyfta till väders med sin gamla kåk.

Det är så känsligt, så välskrivet, så vackert gestaltat att jag saknar ord. Up är värd att se bara för de oförglömliga tio minuterna.

Förhandssnacket viskade om ett specialavsnitt med bara House och Wilson, vilket lät som rena våta drömmen för oss Robert Sean Leonard-fans. Nu blev det inte så. Helt logiskt – efter Houses beslut att skriva in sig på psykiatrisk klinik efter den knäckande säsongsfinalen – blev det istället Gökboet. Med en milt leende psykiater istället för en demonisk Ratched, och en tafflig rappare med adhd istället för en skör Billy Bibbit. Och med en nyklippt Gregory House som McMurphy – toppluvan var bara en av många passningar till Milos Formans film. Det var så mycket Gökboet att man nästan satt och väntade på en Christoper Llloyd-cameo. Istället fick vi Frank Pembleton från Homicide som mjuktuff överläkare med döende pappa.

Det blev ett fantastiskt avsnitt.

Efter en inledande lättsam halva där House spelade ut hela sitt register med manipulationer och mind games, blev han till slut tvungen att möta sina demoner på allvar – och gjorde det också. Efter att ha dränkt Pembletons terapisessioner i sarkasmer (»my mother caught me masturbating… to pictures of her mother«) öppnade han faktiskt dörren. Och hans romans med Lydia – Franka Potente, briljant casting som också lät House leverera några sköna tyskskämt – var så självklar och så fint skildrad.

Slutet med Lydias stumma bästis borde varit cheesy, hade varit cheesy i vilken annan normalbra amerikansk dramaserie som helst. Men eftersom manusförfattarna till House resolut har vägrat leverera closure eller feelgood i fem säsonger nu, blev det nästan chockartat att det faktiskt slutade lyckligt. För en gångs skull slutar det inte med konstaterandet att alla karaktärer är ensamma i ett slumpartat gudlöst universum utan mening – och det blir faktiskt omskakande.

Frågan man ställer sig nu är förstås: hur ska en House som är – om inte lycklig, så iallafall lite mindre olycklig – bete sig när han kommer tillbaka till Princeton‑Plainsboro och möter Wilson och – herregud – Puddy?

Världens bästa dramaserie blev just ännu mer spännande. Peppen inför nästa avsnitt – då allt väl inte kan återgå till det normala, eller? – är just nu monumental.

En remake på Romeros Day of the Dead, med hyfsat snygg affisch, starring Ving Rhames (som ju var med i Zach Snyders lysande nyversion av Dawn of the Dead) och regisserad av Steve Miner (som ju faktiskt var inblandad i de första tre Friday the 13th samt inte helt oävna Halloween: H20) – det borde ju kunna bli lite bra, och… eller vänta nu: inspelad i Bulgarien, släppt direkt på dvd även i USA, men kanske ändå att… nä.

Den var pissdålig.

Jag har vaga minnen av originalet – om Night of the Living Dead var en riktigt nasty liten lågbudgetrysare (flickan i källaren!) och Dawn mer episk och med comic relief-zombies kommer jag ihåg Day som ofantligt deprimerande. Zombierna har tagit över världen och det är kört redan från början, ett gäng militärer är instängda i ett underjordiskt labb med ett gäng »tama« zombies som de försöker förmänskliga utan något meningsfullt resultat. Bestående minnena är när en zombie försöker läsa en Stephen King-pocket (Romero och King är ju gamla polare) och när nån tar en spade och resolut skottar av huvudet på en zombie – annars tröstlöst, nattsvart.

Miners remake behåller ingenting av det här, utan börjar som en dussinslasher med några kåta teens (spelade av fula nobodies) som hånglar i en lada, tills en av dem börjar snora blod. Sen är hela hålan de bor i avspärrad, med hjälp av militären: Ving Rhames som hardass och Mena Suvari som är soldat trots att hon torde väga cirka 45 kilo och vara runt 160 centimeter lång (161, enligt celebrityheights) – har amerikanska armén inga minimikrav för sånt? Snart blir nästan hela bygden rasande zombies och Mena och hennes tjurige bror måste rädda sig själva. Kvar från originalet finns bara det underjordiska labbet, dock har det pågått hemlig forskning i biologiska stridsmedel så hela epidemin var arméns fel. Som får representeras av nån såpaskådis med vit rock.

Jag störde mig på några saker:

Som att huvudpersonen var så otroligt löjlig. Han spelas av en Michael Welch som tydligen var med i Twilight (wot?) och – vilket faktiskt var lite förmildrande – enligt Wikipedia »is featured in the online viral campaign Aczone: The Musical, which was created to inform teenagers about a new acne treatment.« Aczone! Gotta love it.

Eller att zombierna rörde sig så snabbt, Romeros klassiska hasande odöda (som jag föredrar) är ju totalt ur modet numera, här var det mer bindgalna tjurrusningar à la (mästerliga) 28 Days Later med uppföljare – inget fel i det, men det är jobbigt filmat, de har crankat upp hastigheten och plockat bort frames, så att det ska bli ballare. Sen ringde 2002 och ville ha tillbaks den effekten. Ingen svarade.

Eller att en av huvudpersonerna får det obligatoriska lätta zombie-bettet i armen nånstans mitt i filmen, och filmmakarna spelar ut det gamla goda will he/won’t he turn into a zombie-kortet fast på ett osannolikt sätt. Mena Suvari – som känt killen i en timme – insisterar på att han ska följa med (för att botas, eller?) i bilen trots att han börjar ruttna inifrån. Stackarn spelas av Stark Sands, som var bra som Nathaniel Fick i Generation Kill men tyvärr är ganska usel här.

Ärligt talat är faktiskt det mesta uselt. Även om det bjöds på en del trevligt splatter. Men nu fick jag iallafall svar på vad Mena Suvari gör nuförtiden. Som jag undrat! Och som hon antagligen undrat vad det var som hände – först blir man jagad av en pilsk Kevin Spacey i ett hyllat Oscardrama, tio år senare blir man jagad av hungriga zombies i en straight-to-dvd-skräckis. Same difference?