1. Min kusin Sabine i Connecticut, projektledare, mamma, 50+, uppdaterade nyss sin Facebook-status till »Go see AVATAR!! What an experience!!« Det är därför Avatar är en game changer: den har en bred publik av vanliga människor – lite på samma sätt som T2, som ju på sin tid gjorde specialeffekterna till ett fristående försäljningsargument igen. Kommer ni ihåg att tekniken då kallades »morphing«? Det öppnade dörren för den ocean av hisnande skönhet och frånstötande skit som nu kallas »CGI« – en ganska meningslös term om man beaktar vidden på vad den ska rymma, inklusive Avatar. Vi kommer raskt att behöva en ny mainstreamvokabulär. I den mer specialiserade världen av actionfilmer och genreunderhållning har ribban direkt höjts på både kort och lång sikt. Avatar är måttet på vad som går att köpa för pengar och sedan kränga ut just nu – och det är dyrt, så det kommer att ta ett tag före revolutionen kommer. Spektakulär fantasiunderhållning kommer att ligga i täten. Jag kan rapportera att mina förväntningar på Guillermo del Toros Mountains of Madness har stigit något extremt. Men redan om 18 eller 36 månader är animationsteknologin och motion capturen (eller vad det nu är Cameron använder) mycket billigare, och publiken mer 3D-van. Då har hela spelplanen förändrats för alla och ja, kanske representerar det här tillsammans med digital distribution och globala premiärer biografbranschens räddning.

2. Det visuella berättandet i Avatar, som bild för bild verkligen är jättevacker, är däremot inte särskilt hisnande eller alls överraskande för en publik som intresserar sig för genrefilmer, avancerad animation och dataspel. Jag kom på mig själv med att tänka »åh, det här är verkligen snyggt, lite som den där EVE Online-trailern som jag älskar«. Bilderna på duken är pretty much exakt vad vi genre-konsumenter redan i årtionden föreställt oss i fantasin, även om de förstås inte brukar vara fullt lika spot-on utanför skallen. Det finns liksom redan en visuell grammatik för hur man hanterar space marines (cue Warhammer 40k by way of Starship Troopers) eller för hur rymd- och djungelfantasy ska kännas (lite Le Guin, lite Fantasia). Men trots bristen på nyheter ska Cameron ha en eloge för sitt casual sätt att bara totalt lyckas med grejer som mechas och drakar. Och för de små, genomtänkta detaljerna (brandsläckare på väggen i cockpit, kroppsspråket hos drakflygarna). Förstå mig rätt – det här är beröm: han har kanske inte presenterat nåt nytt men han har fullbordat det gamla.

3. Berättelsen följer till punkt och pricka den klassiska strukturen i tusentals vakna-upp-till-en-magisk-verklighet-berättelser. Det här är Matrix, eller Garth Nixs Sabriel, eller för den delen T2: vardagsvärlden etableras, den magiska världens existens avslöjas, dess betydelse omvärderas, en konflikt eller uppstår mellan världarna där de ofta konkret sammanblandas, resolution. Det är därför det känns lite tråkigt också när det är spännande – för att jag såg den här filmen nyligen, och den hette Stardust. Jag raljerar, men ni fattar.

4. Å andra sidan, vilken berättelse vore bättre lämpad för att demonstrera en »ny« teknik? Det är inte en slump att manuset är fullt med karaktärer som spionerar på varann, tittar på videodagböcker och skärmar och hjärnscannar och rituellt hälsar på varann med orden »jag ser dig«. Filmens sista bild bekräftar förstås att det är just det det hela tiden har handlat om: en ny blick, bättre ögon. Och där sitter vi med brillorna på, lätt åksjuka, och inser om vi inte är höga på spektaklet att vi precis har betalat 150 spänn för att titta på en, typ, glorifierad Sony Bravia-reklam.

5. Avatar levererar sense of wonder. Det gör den. Särskilt i flygsekvenserna.

6. Den visuella rikedomen tar upp så mycket processorkraft att det är svårt att få grepp om det politiska innehållet, som jag misstänker är övertydligt och möjligen naivt. Det ekologiska budskapet är självklart starkt, liksom kritiken av en resurskolonial utrikespolitik. Men det finns nåt lite konstigt och intressant i det också. Jag blev väldigt förvånad över hur starkt berättelsen i slutstriden fokaliseras till aliensen – eller snarare, hur detta faktum att synvinkeln är deras tillåts dehumanisera de mänskliga soldaterna, som slaktas så det står härliga till. Får man det i en film från ett krigförande USA? Sedan kom jag på att de inte är amerikansk militär, de är military contractors hos ett privat företag, Blackwater-snubbar. Jag tror att den detaljen gör det mycket mer acceptabelt att kritisera verksamheten. Fast hade jag varit republikan och ur en militär familj hade jag nog kanske valt att lämna salongen mot slutet – trots att Quaritch sannolikt är den hårdaste first recon-veteranen i Amerikansk filmhistoria. Det bästa är när hela hans arm har fattat eld och han bara fortsätter, tralala, som om inget hade hänt.

7. Några av krigs- och flyktingbilderna på aliensen är gripande på ett sätt som motsvarande bilder på människor i ett specifikt etniskt och kulturellt jordiskt kontext kanske inte skulle vara. Den politiska agendan är uppenbar men man känner sig inte lika smutsig som när en trivial actionfilm passar på och slänger in lite bilder på tex lidande palestinska eller somaliska familjer. (Även om man sympatiserar politiskt sitter man ju och skäms för att man har valt att lägga sin energi på en actionfilm i stället för nåt slags verklig handling). Å andra sidan kände jag mig manipulerad av att Na’vi-folket har samma erogena zoner som människor – dvs gillar att kyssas – och också gråter av rörelse. Varför skulle de det, på en främmande planet med annars så igenomtänkt creature design? Jo, för att publiken ska förstå att det är synd om dem fast de inte är som oss. Och det kan vi väl hantera även om de så skulle uttrycka sorg genom att spruta slem från under naglarna? Nähä. Tack för förtroendet.

8. Skådespeleriet är väldigt bra. Överallt. Jag upprepar att jag inte vet nånting om tekniken bakom filmen men jag antar att det vore oekonomiskt att animera ansiktena utan nåt slags motion capture i botten, och det fungerar fruktansvärt bra. Det finns inte heller något uncanny valley-problem över huvud taget: man köper för filmens ändamål att allt levande är levande. Avatar får Beowulf att se ut som den där Carpenters-filmen med stop-motion Barbie-dockor.

9. Under allt det uppenbart symboliska och visuellt mättade ligger det nånting genuint intressant och kämpar om luft, och det är det som gör att jag tänker se om Avatar: den handlar i grunden om virtualitet och identitet, om transhumanism och om kollektiva medvetanden av den typ som vissa människor menar att internet redan representerar. Huvudpersonen är ett slags reboot-standin för sin döde bror; hans medvetande laddas upp och ner i en lånad kropp; aliensen delar medvetande med andra varelser, sin planet och varandra…  Det är inte de existentiella frågorna från Asimovs Stiftelse eller ens the Borg, det här är frågorna från Dollhouse – fabler för vår tid, för våra rädslor och förändringar. Och om Avatar visar sig ha bärkraft utöver sin mäktiga yta lär det bero på att den är en hoppfull saga om teknologins förenande möjligheter.

10. Jag såg filmen i lördags. Det var skönt med snön och den tysta staden efteråt, jag ville helst det skulle vara tyst och så mådde jag lite dåligt av all input (det var också då jag rafsade ner de nio punkterna ovan på en lapp, för att inte huvudet skulle sprängas). På södagen hade jag glömt hela filmen och kom först på kvällen ihåg att jag sett den. Just nu känns det som att den är inkapslad i min hjärna, helt separat från all annan erfarenhet. Det kan bero på att den är ett fantastiskt mästerverk på ett nytt språk som utmanar min kognitiva kapacitet. Eller så kan det bero på att den består av spunnet socker. Det enda som kvarstår efter 48 timmar är ett kladdigt avtryck i negativ, ett vagt minne av sötma och illamående. Självklart ska du se den. Men helst med förväntningarna så lågt ställda som möjligt. Då fungerar det, ungefär.

Jag tävlar i På spåret i år och hade varit i tevehuset i Göteborg i typ fem minuter när jag insåg att det här, det här är something else. Studiovärdinnan, som heter Ulla, hälsade vänligt på mig och vände sig sedan till Jessika Gedin för att meddela att det där glaset Cola, det har stått där i några timmar. Och i stället för att svara »öh… ja?« eller »Ska jag anpassa mitt schema efter din cola, mänska?«, log Jessika det där finaste leendet som hon har och utbrast i en hyllning! »Åh, söta rara«, kvittrade hon.

Jessika Gedin har en outtalad rider som specificerar avslagen cola.

Det visste Ulla, eftersom Jessika var med i fjol och Ulla är läskigt bra på sitt jobb.

Då kom det fram en dam och frågade om hon skulle stryka min klänning. Jag insåg att jag inte behöver ta ansvar för något över huvud taget utom att peppa med Marcus Birro och tävla. Det kändes ganska tryggt.

Jag fick en egen loge, vilket aldrig i något sammanhang har hänt mig förr. I På spåret är det inget konstigt: i princip alla tävlande hade egna loger utom, tydligen, Filip och Fredrik, som delar. Filip och Fredrik var också mest taggade av alla lagen och hade ordnat så att producenten Martin Sundborn sms:ade dem efter varje match med resultatet. Bland annat på grund av detta var FF vinsttippade från första sekund bland nästan alla tävlande. Att de tvingades dela loge kan ha varit producentens hämnd.

Fredrik Lindströms loge var fylld med slipsar. Jag misstänker att han bodde i sin loge under inspelningen och bara kom till hotellet för att äta frukost. Eller så har han en form av slips-asperger som gör att han alltid måste ha femtio, sextio stycken att välja mellan. Vi hade senare på kvällen en djupt nördig diskussion om anglosaxiska och fornnordiska, som fick de andra vid bordet att vilja slita håret ur skallen. Några öl senare förstod jag hur det kändes när Fredrik envisades med att berätta hela Phineas Gages livshistoria för mig i detalj trots att jag kanske fem gånger föregick honom med nästa vändning eller ropade saker som »du, jag vet, det ingår liksom i första tentan i neurovetenskap« (märk att jag låtsades som att jag tagit fler än en neurovetenskapstenta; min frustration var var väl egentligen ett förklätt bildningskomplex). Fredrik lät sig inte avskräckas. »En järnbalk«, sa han. »Genom hjärnan. Och hans vänner…«

När man går ut på krogen i Göteborg med Kristian Luuk och Fredrik Lindström vill fulla män gärna skaka hand med Fredrik Lindström och fulla tjejer gärna tala om hur fantastiskt det var den gången då The Knife var gäster i Sen kväll med Luuk. Det är förstås bara för att de ännu inte har hört Augustifamiljen vara husband i På spåret. Inget ont om The Railers (och jag uppskattade särskilt alltid kameraåkningen över den kvinnliga trummisens genuina spelglädje och kompetens) men Augustifamiljen är det bästa husband jag har sett i en tevestudio – Lenos och Lettermans inkluderade. I framtiden kommer tjejerna bara att vilja tala med Luuk om hur tight det nya arrangemanget av På spåret-signaturen är. Det skulle inte förvåna mig om Håkan Hellström kommer att vilja spela in den.

På spåret-studion är mindre än man skulle tro, oval och fylld med kameror. Fyra, fem, sex stycken, känns det som, inklusive en SteadiCam-snubbe. Luuk och Lindström värmde upp publiken med samma skämt inför varje match. Sedan presenterade de de tävlande, vilket i mitt fall skedde med ord som »och ni vet nog inte vem det här är, men… öh… det kommer ni att göra om en timme«. Och det skulle de minsann. Det första som händer när själva tävlandet går i gång är nämligen att ens sanna och ocensurerade personlighet kommer fram eftersom man är för upptagen för att förställa sig.

I mitt och Marcus fall betyder det att han blir svartsynt och grinig när det går dåligt och muttrar »kom igen, kom igen, kom igen, kom igen« när jag försöker koncentrera mig. När det går bra blir han i stället lycklig och kaxig och skiner som en sol. Han vet på det stora hela saker direkt – han typ vet, eller vet inte. Jag blir i stället ett slags lallande fåne som måste tänka högt och resonera mig fram och gissa. Ibland funkar det.

Efter vår första match sa Marcus att han ändå tyckte att jag trots all fungerar ganska bra »när det är skarpt läge«.

»Ja«, sa jag. »Det är underligt, för i vardagslivet kan jag inte ens föra en normal konversation.«

»Det är sant«, sa Marcus fundersamt. »För du är verkligen konstig. Jag menar… schysst, men konstig.«

Jag låtsades som inget men blev ganska nojig över det där inför den andra matchen. Betyder det att jag inte är särskilt konstig i teve? Eller att jag är ganska konstig i teve och ett totalt freak i verkligheten? Är jag verkligen beredd att låta typ två miljoner mänskor bilda sig en egen åsikt om det nästa fredag? Det var ju så dags att tänka på det när vi redan hade spelat in första programmet.

Det som förvånade mig allra mest i hela produktionen var hur sjukt kul det var att tävla. Det var faktiskt sensationellt roligt. Det som förvånade mig näst mest var att det finns skillnader mellan dressinen och förstaklass-kupén. I dressinen får man kranvatten i plastmuggar. Man skriver med blyertspennor och den platsen som jag skulle sitta vid var märkt med en tejpbit med ordet KVINNA på. I första klass skriver man med svart bläck, dricker mineralvatten ur glas och sitter vid en tejpbit märkt DAM.

När jag satt i sminket inför den allra första inspelningen av den nya säsongen – det är inte det programmet som sänds i kväll, utan det som går nästa vecka – kom det in en farbror och ställde sig vid Kristian Luuk som satt bakom mig. »Jag avbröt semestern för att komma in, självklart«, sa han. För att vara ett rum fullt med speglar misslyckades jag fullständigt med att se hans ansikte men rösten var väldigt bekant. Kristian och farbrorn talade allvarligt och lågmält om respekten för programmet, det viktiga i att inte blir för tramsig. Sedan var det dags. »Kommer du ner«, undrade Kristian. »Jag sätter mig i kontrollrummet«, sa farbrorn. »Det blir bäst så.« Kristian nickade nervöst. När farbrorn hade gått kom jag på att det var Ingvar Oldsberg. Men när jag frågade så påstod dom i produktionen att det inte kan stämma eftersom han inte var där och Kristian och han inte har kommunicerat alls: det måste ha varit dramachefen Christian Wikander. Det må vara sanningen, men jag kommer alltid att minnas det på det andra sättet.

»Jag tycker vi gör så här«, sa Kristian Luuk. »Jag tycker vi går ner och låtsas att vi är hemma i mitt vardagsrum och spelar TP.« Så gjorde vi det. Det börjar i kväll klockan 20, och det är must-see-TV.

Poeten Thomas Hardy skriver om moments of vision, när man tittar på nåt alldeles alldagligt, typ en spräcklig yta på ett löv eller ett djur, och i sin kontemplation plötsligt upplever något sublimt eller omskakande.

Så var det sjätte avsnittet av Dollhouse hemma hos oss. Vi steg upp från soffan med den där yrvakna vindtunnelslooken och en känsla som jag plötsligt kommer ihåg från det tätaste Buffy-ruset att det här avsnittet, det vill jag se om omedelbart.

Plötsligt har serien ett konkret tema, en övergripande handling och en fascinerande riktning. Att de första fem avsnitten måste ses som något slags seg pilot är förstås ett minus, men jag tror ändå att jag kan talar för alla Dollhouse-sitters på Weird Science när jag säger att från och med nu är det officiellt tummen upp. Så här sägs det alldeles på slutet:

»You played a very good hand.«
»I played a very bad hand very well. There’s a distinction.«

Och så är det med startsträckan för den här serien också. Och jag skiter högaktningsfullt i om ässet kom från rockärmen eller handen, för nu är vi äntligen vid high stakes-bordet och vad som helst kan hända.

Dearest Joss,

det har gått några år sedan jag skrev dig senast. Vi är ju vuxna, framgångsrika människor nu, med scheman som har varit lite svåranpassade för intima möten. Firefly såg jag bara på DVD, lite hipp som happ. Serenity var inte heller riktigt min kopp te, och jag har först nu blivit klar med det första seriealbumet av Buffy, säsong åtta. (Det är i gengäld asbra – tack för det, mannen). Jag älskar dig fortfarande, självklart, men jag minns inte alltid varför. Inte alla dagar. Därför vill jag skriva till dig nu, när jag ännu inte har sett episod fem av Dollhouse.

Dollhouse har inte börjat dåligt. Men den har inte heller rockat mig. Jag ser hur du positionerar dina karaktärer och ditt upplägg för att möjliggöra senare feta vändningar, och det händer att jag blir överraskad – som när den där sheriffen helt plötsligt sköt chauffören – men Dollhouse har ännu inte rockat mig en enda gång. Noll gånger, Joss. Du brukade rocka mig flera gånger i veckan och nu har det gått en hel månad. Jag är rädd att vi håller på att glida ifrån varann.

Jag hörde intervjun med dig på Salon Conversations där du säger att ni nånstans runt episod fem plötsligt kom ihåg att ni brukar bli nedlagda efter en säsong. Att ni drog ut alla plupparna på fetorgeln efter det och liksom apor började klättra på väggarna i skrivarrummet. Att ni hällde ner några säsonger handling i de resterande avsnitten eller, som du uttryckte det, ”började kasta vårt bajs hej vilt på den amerikanska befolkningen”. Det här är inte en metafor som helt tilltalar mig.

Dessutom är jag ärligt talat lite svartsjuk på Eliza. Du lät så kärlekskrank när du sa att du har skrivit serien för henne. Hon har hittills klarat en ny roll varje vecka med den äran, men i gengäld känns hon som ett totalt överspelande mongo i rollen som själva Echo. Echo får Buffybot att kännas som en subtil tolkning. Elizas Echo skulle kunna vara OK om det snart visar sig att Echo i själva verket, liksom den där Alpha tydligen, har fullständiga minnen en komplex personlighet med bristande skådespelartalang som ett centralt drag. Men det tror jag inte. Jag tror att det hon lider av är ett löjligt dock-kvinnemanus och en allmän känsla av keffhet. Det är liksom inte hennes huvud som är tomt, tomt, tomt utan hela dockskåpet.

Jag skriver till dig idag för att idag kanske är sista dagen vi är ihop, du och jag. Killarna på The Company P som har sett ep 1-5 och läst manus för hela säsongen säger nämligen att femman är storartad; själv säger du att det är i sexan det lyfter. Okej. Två veckor. Det är nu det ska hända, Joss. Nu eller aldrig.

Jag sitter här hemma i min soffa och väntar på dig. Rocka mig, älskade. Vänd dig till mitt hjärta och min hjärna, inte till Fox, och inte till Marknaden. Gör Eliza Dushkus förvandlingar lika förbluffande som Eliza Doolittles. Låt mig bry mig lika mycket om Sierra och Victor som jag har känt för Willow och Xander. Inspirera mig till diskussioner om samhället och könsroller och världen. Och rocka mig med sense of wonder och almindelig, hårresande wow.

Om det inte blir så, om vår relation inte kan växa in i mitt vuxenliv, är detta mitt adjö. Vår kärlek har länge varit ett hemligt leende i mig, men det finns en hel värld med teve där ute.

Jag har inte sett Fångarna på fortet på bokstavligen tio år men fastnade för detta medley av den franska versionen som tydligen lever och har hälsan. Fort Boyard är om jag inte missmisser mig själva originalet och som man det sig bör med gamla hedervärda varumärken har konceptet finstämt utvecklats vidare sedan jag brukade titta. Om ni inte sitter på en fruktansvärt överspänd arbetsplats tycker jag ni ska klicka på länken nu och likt mig låta er förföras av tuttrörets hypnotiska makt.

Den här typen av serier spelas in på kort tid en säsong i stöten så man kan förmoda att tjejerna inte själva har sett klippen – och alltså inte fattar vad kameraplaceringen innebär. De juckar sig lyckligt ovetande och nästan naivt sexuellt fram över cylindrarna. En stor del av njutningen kommer sig av deras totala fokus på en punkt strax ovanför kameran där nyckeln de ska få fatt i hänger. Lite halvöppen mun, tung andning, och en uppåtriktad blick som åtminstone jag har väldigt svårt att associera till något annat än de allra sista sekunderna före en avsugning. Sekunder som i denna mästerliga tevesport alltså töjs ut och töjs ut, så att tittarens spänning till sist blir lika olidlig som den tävlandes. En retning som alltid avslutas med besvikelse, men som ändå får en att hoppas att en här gången kanske hon ska nå ända fram til mig. Det här är teve som, kallas det i branschen, går genom rutan.

Det här medleyt kanske bara plockar snyggingarna och kvinnliga franska kändisar är förstås inga hundar till att börja med. Men visst är vinkeln också sällsamt nådig: alla ansikten är snyggast snett uppifrån och här kommer även brösten verkligen till sin rätt, liksom stjärten som liksom guppar fram bakom den kåtblickna skallen som en annan tumlare.

Tjejernas tischor är valda med en mästerlig känsla både för vilka nyanser som passar deras hudtoner bäst och vilka urringningar som främst tjänar tävlingsmomentets egentliga ändamål. Man anar sig till konstiga spänningar backstage mellan de småbröstade och de ymniga. Typ, varför får inte jag ha v-ringat? Men allt är genomfört med under omständigheterna god smak – notera att tjejen som mest ser ut att kunna ha sillisar också är mest påklädd.

Här skulle man kunna komma med feministisk kritik eller åtminstone önska sig nåt lika smäktande moment där muskulösa män klättrar upp för klätterväggar (frågan är om man i så fall borde fokusera på deras trånande blickar eller spelande sätesmuskler). Men jag låter bli, emedan min beundran för det inblandade hantverket är större än mina ideologiska övertygelser. Detta kunde vara bildmaterialer i nåt ännu mer talande och poetiskt? Nåt svenskt indietjejband kanske skulle kunna spela in ett melankolisk soundtrack och lägga ut en konstversionen på YouTube? Inte för att det behövs. Kolla själva.

Halvvägs igenom en helt storartad Oscarsgala – vi har skrattat högt FLERA GÅNGER!!! – blir de några få skönhetsfelen extra tydliga. Och nu menar jag inte till exempel James Francos uttals-kaos – för sånt blir bara jättecharmigt på detta hela världens kramkalas – men de få gångerna vi faktiskt skruvar på oss i soffan.

Jag oroar mig inledningsvis för Jennifer Anistons karriär. Det känns inte som att den där hundfilmen kommer att ge hennes vitaduksnärvaro den skärpa den behöver och He’s Just Not That Into You är ett ensemblenummer. Så vi gör lite imdb-research här i soffan och det andra hon har på gång är nåt som heter The Baster med synopsiset ”An unmarried 40-year-old woman turns to a turkey baster and her married friend’s sperm in order to become pregnant”. Efter hennes genant okarismatiska och illa tajmade presentatörsframträdande känns faran överhängande att den rullen inte blir hennes självironiskt edgy Mickey Rourke-återuppståndelse utan mer som när Mark Hamill skulle etablera en icke-Skywalker identitet i Red Corvette (eg. Corvette Summer, but who cares). Det var direkt jobbigt när regissören klippte från Anistons mänskliga svaghet till gudinnan Angelina och hennes prinsgemål.

Den andra stora katastrofen hittills i kväll är Baz Luhrmans musical-medley som till och med Baz själv skämdes för. En liten stilpoäng ger jag de sista sekunderna för att man fick in Wizard of Oz och West Side Story i triumferande samklang. Men annars… herregud. Platt, meningslöst, med en enorm imbalans i intensitet mellan den riktiga sångerskan och filmisarna inklusive Jackman. Och vadfan, High School Musical-kidsen får göra reklam för sin DVD-aktuella icke-nominerade rulle? Om musikalen var tillbaka, vilket jag som stenhård entusiast verkligen hade gillat, är dess revival tyvärr död sedan några minuter.

Fast shit, galan kommer snabbt på banan igen. Heath Ledger-grejen sköttes på det stora hela ganska snyggt. Fast när pappan tackade den fina filmindustrin för att den finns så skrek jag ändå ”industry killed your kid, man” åt teven. Men det är väl til syvende og sist sådana emotionellt komplicerade metagrejer som är Hollywoods vansinne och en betydande del av fascinationen – av vad som får oss att sitta uppe på andra sidan jorden och engagera oss.

Det var inte Hugh Jackman som blev barnkalasclown som vi förutspådde, utan mannen On Wire Philippe Petit. Charmigt, näpet, familjärt – ändå jävligt skönt att Will Smith dyker upp med sin avslappnade professionalitet och sätter lite fart på förfarandet.

…only death can part us now. Eller inte ens den om man är Heath Ledger. (Vilket iofs får mig att tänka att shit, fanns det tex ingen film man kunde nominera River Phoenix för i tiderna? Och ska alla som dör få ett pris nu?) Och måste Orvar uttala hans namn Hitler Jerk?

Teresa: Tur att de berättar i inför-programmet hur det kommer att kännas att se själva galan om några minuter.

Johanna: Har lite hjärtklappning nu. Tur att vi köpte konstiga energivatten för det börjar bli lite intensivt på WS Central.

OCKULT SCENOGRAFI! Det nämnde de INTE i förprogrammet! This broadcast is sponsored by Angels and Demons!

OK guys. Let’s focus.

P.S. En till lustig länk på kvällens tema. Den första var ju den här.

Om ni vill printa en officiell ballot från Oscar.com så kan ni klicka här.

Och här är våra gissningar:

Bästa film:
Vi gillar: The Reader
Akademin gillar: Milk
Skandal: Politiskt spel – homoäktenskap trumfar tredje världen (Slumdog)

Bästa regi:
Vi gillar: Frost/Nixon och Milk
Akademin gillar: Slumdog
Skandal: Var är Gran Torino?

Skådis, kvinns, huvudroll
Vi gillar: Anne Hathaway
Akademin gillar: Kate Winslet
Skandal: Tydligen får man bara god åldersspridning eller etnisk diversitet, inte bägge.

Skådis, karl, huvudroll
Vi gillar: Mickey Rourke
Akademin gillar: Mickey Rourke
Skandal: Mickey Rourke brister i tårar och hans ansikte smälter.

Skådis, karl, biroll
Vi gillar: Robert Downey Jr
Akademin gillar: Heath Ledger
Skandal: Om the gay vote splits mellan Brokeback-nostalgikerna och Milk-fansen så att typ Phil Hoffman tar kategorin. Och han har inte ens skrivit ett tal och så står han bara där och stammar och svettas.

Skådis, kvinns, biroll
Vi gillar: Viola Davis
Akademin gillar: Penélope Cruz
Skandal: Ay mamacita! Om bara Marisa hade större bröst.

Animation:
Vi gillar: Wall-E
Akademin gillar: Wall-E
Skandal: Att ljudkillen Ben Burtt inte är nominerad mot Mickey Rourke

Screenplay original:
Vi gillar: Happy-go-Lucky
Akademin gillar: Milk (tröstpris)
Skandal: Ingen bryr sig, men vi efterlyser fler roliga independentfilmer.

Screenplay adapted:
Vi gillar: The Reader
Akademin gillar: Benjamin Button
Skandal: Att akademin gillar Benjamin Button

Andra språk:
Vi gillar: The Class (Entre les murs)
Akademin gillar: Waltz With Bashir
Skandal: Alla förvirrade pro- eller antisionistiska läsningar av Waltz With Bashir

Specialeffekter:
Vi gillar: Iron Man, särskilt den där mekaniska armen som Downey spelade mot i labbet.
Akademin gillar: Benjamin Button
Skandal: Svensken som gjorde gamle Benjamins plasthår blir inte tackad från scenen.

Dokumentär:
(Här har vi inte sett en enda film men det har aldrig hindrat oss förr)
Vi gillar: Man on Wire
Akademin gillar: Trouble the Water
Skandal: Trouble the Water -tacktalet blir en scathing indictment of the Bush era. Och publiken som egentligen ogillar politik kan inte hålla sig och jublar.

Dessutom:
Teresa skulle offra en arm för att få bära vilket som helst av damplaggen från Benjamin Button. Johanna skulle i så fall inte märka att Teresa saknar en arm eftersom kläderna både är perfekt skurna och fulländade som Miley Cyrus diamanttårar.

Här på WS Central avslutar vi Frost/Nixon-screeningen och blinkar förvånat mot ljuset av vår egen twitterfeed där Per tycker filmen var, typ, meningslös. Verkligen? Den var ju snyggt filmad i sin retroestetik, både Ron Howard och Hans Zimmer hade lagt band på sina sedvanliga blandningar av sentimentalitet och epik, och manuset kändes snäppet vassare än i versionen jag såg på scen i West End i fjol. Dels kanske för att fler människor varit inne och pillat på finesserna, dels för att de politiska parallellerna är mer drabbande i år när vi redan sett en besegrad George W Bush klättra in i sin helikopter och flyga sin kos, och dels för att en berättelse om tevenärbildens förödande makt liksom funkar bättre när man inte försöker föreställa sig det från en sista minutenbiljett i trettioåttonde raden.

(Om ni tyckte den här meningen var lång ska ni bara vänta till fyrasnåret då ren stream of consciousness utlovas).

Två grejer med filmen känns extra viktiga att tänka på just i kväll:

1) Det är typiskt att just Frank Langellas i och för sig lyckade Nixon-gestaltning är Oscarnominerad bland alla de porträttlika och/eller vansinneskarismatiska rollsprestationerna. Toby ”den andra Capote” Jones som Swifty Lazar! Matthew Macfadyen, som varit osynlig i Hollywood sedan han spelade Mr Darcy, byter sin smouldering sexsymbolsblick mot det fulaste håret och de hemskaste brillorna. Clint Howard ser för en gångs skull inte ut som att han kommer från en annan planet och Oliver Platt – vi har nu inte tid att tala om hur mycket vi älskar Oliver Platt men jag säger bara: Huff.

Den som verkligen dominerar filmen är naturligtvis Michael ”inte en Sheen” Sheen, som egentligen inte skulle behöva spela andra roller än Tony Blair i The Queen och så Frost i denna för att befästa sin status som en av årtusendets ädlaste uttolkare av astronomiska parallelldoser ambition, osäkerhet och karisma.

Men honom kan akademin naturligtvis inte uppmärksamma, för han spelar en brittisk playboy som vinner på slutet, medan Langella uttolkar en amerikansk tragedi. Nåja. Kanske jag mest har problem med detta för att Langella som Nixon får mig att tvångsmässigt tänka på Leslie Nielsen.

2) Kommer kvällens sändning att bli ett David Frost-ögonblick för Hugh Jackman? Och vad betyder det i så fall för Wolverine? Vad är det för karriär han försöker bygga upp egentligen – en kombination av song and dance-man och actionhjälte? Jag kommer inte på några paralleller utom typ den tidige Bruce Willis om man inte går tillbaka till Hollywoods Guldålder.

Detta inlägg innehåller inte särskilt mycket information, för jag har ingen. Jag skriver mest för att registrera min överraskning och djupa avund. Var så goda:

Alla håller väl om att Sanningen om Marika som tevedrama betraktat var ganska kefft. Men det går inte att förneka att det som multiplattformdrama har spridit ringar på vattnet långt utöver rikets gränser. Emmyn serien kammade hem var bara början.

För det Stockholmsbaserade produktionsbolaget The Company P (ja, de vet om att namet inte är helt lyckat) var det en minst sagt häftig branschdebut, och många är väl vi som har kluckat över att den skrällen inte går att följa upp med vad som helst. Typ, okej, den svenska nördbranschen och inte minst P-personalen har en solid kombination av webb- och spelkompetens kombinerad med en mediastockholmsk gogetterattityd, och det sitter folk på firman som har tänkt länge och systematiskt på hur man berättar berättelser som publiken är en del av. Men… öh… so what? Vem i den riktiga världen bryr sig? Egentligen?

Joss Whedon, visar det sig. Joss Fucking Jävla Whedon.

Jag dör. JAG DÖÖÖÖÖR.

Mannen som gav oss Buffy, Angel och Firefly är förstås något av en multiplattformpionjär själv, inte minst när det gäller integration mellan serietidningar och teveserier. Han är också, vilket man förstås inte behöver förklara för WS-läsare, en helgad husgud inom den västerländska nördrörelsen. (Jag säger »rörelse«, för vad ska man egentligen kalla en subkultur som har blivit helt mainstream?). Låt mig uttrycka det så här: jag kissar nästan på mig av chock och avund när jag inser att mänskor som jag känner har suttit i möten med The Joss.

Whedons nya teveserie Dollhouse med Eliza Dushku i huvudrollen börjar i kväll på Fox. The Joss har redan tidigare utlovat att de vanliga episoderna ska ledsagas av webisoder med extra innehåll. Och i går öppnade Fox också dörrarna till The Company P:s interaktiva webbrollspel Dollplay, ett webbkamera-mysterie-drama som spelas in, kan vi säkert avslöja utan att sabba nåt för nån, i gamla Svedala.

En tjej som heter Hazel sitter inspärrad och vill ut. Tittarna kan lösa mysterier, kommunicera med henne via inspelade webbkamerameddelanden, och känna den djupa tillfredsställelsen av att innehållet i morgondagens Hazel-avsnitt påverkas av deras personliga input i dag. Mer än så vet jag ännu inte, men ni kan ju testa själva. Spelet ligger här och lär köra i, vet inte, några veckor? Första säsongen?

Ju tidigare man hakar på, desto mer kan man naturligtvis påverka vad som händer. Och vem vet – det här kan ju vara enda chansen vi vanliga dödliga har att medskapa ett drama with the blessing of The Joss. Det vill säga, om vi inte söker jobb på små produktionsbolag som anser att verkligheten är ett spel där man själv får bestämma vilka samarbeten som är möjliga. Och vilken relation mellan friskt vågande och stort vinnande som är den sanna just för dem.

EDIT: Produktionen heter tydligen Dollplay, och ”Save Hazel!” som jag kallade den innan är bara en reklamfras.