En dokusåpa om manliga modeller som ska visa att modellvärlden minsann inte är så glamorös som den verkar? Sign me up!

Ja, det ligger naturligtvis (fortfarande) »rätt i tiden« att spela ut modedoku-kortet även om det känns gjort in absurdum. Men när SVT är avsändaren väcks mitt intresse. Det gör att man faktiskt är benägen att tro mer på insäljandet av serien Modellpojkar som en avslöjande bild av en cynisk, hetsig värld. Det första som sägs i serien är just också detta. Att folk inte har en aning om hur hård modellvärlden är för manliga modeller. Folk har inte en endaste aning. Direkt citat.

Okej, tänker man ju uppspelt då. Visa mig motsatsen! Visa hur det verkligen är! Jag är redo!

Ett avsnitt senare och jag har ännu inte blivit upplyst om att modellyrket skulle vara ett extra krävande eller särskilt missförstått yrke. Snarare tvärtom, allt man redan visste om auditions och klippkort på direktflygen till Milano verkar stämma. Klagomålen från killarna handlar mest om att man måste gå upp tidigt och ibland bo på andra klassens hotell, kanske eventuellt dela rum med annan modell (»Man känner sig inte som en rockstar direkt«) eller i en lägenhet tillsammans med andra killar och kolla in brudar på nätet, kommentera deras lår och röka marijuana.

Jo, en och annan klagan om att det är jobbigt att bli bedömd också förstås men det är mer något som sägs för att man bör säga det förr eller senare. En annan säger lamt att alla människor har komplex över sin kropp. Sedan sväljer han en näve vitaminpiller och tar en cigg vilket ändå är avsnittets absolut bästa enskilda scen.

Nä, killarna som är med verkar ju inte direkt lida av systematiskt nedbrutet självförtroende eller liknande. Att bli bedömda efter sin kropp verkar inte besvära dem nämnvärt ändå. Den yngsta av killarna, Philip, säger att han egentligen hade räknat med att »bli Zlatan« men nu blev han visst »mannekäng« i stället. Han garvar. Jag oroar mig inte för honom. Tror han sover bra på natten.

Att de här dudesen lever i en parallell och bekymmersfri verklighet gör dem också gott och bidrar säkert också till deras mentala hälsa. En spelar Gudfadern på en liten bärbar keyboard längs gatorna i Milano helt utan ironi vilket tyder på extrem världsfrånvändhet och avsaknad av självdistans. Säkert hans räddning. I brist på andra avslöjanden om modellyrkets baksidor i programmet skulle i och för sig detta fenomen kunnas tas upp som en sådan. Världsfrånvändhet, avsaknad av självdistans och humor verkar drabba manliga modeller. Samt, i viss mån, brist på högre intellektuellt tänkade. En dude försöker på allvar att verka kännande, analyserande och smart. Han säger att man känner sig ju väldigt unik som manlig modell. Men sen lägger han hastigt till att alla människor är ju såklart unika. Men han själv, som manlig modell, är lite mer unik än alla andra som också är unika.

Hade det varit en kommersiell kanal som sänt det hade man kanske kunnat lägga in ett tävlingsmoment och på så sätt gjort killarna mer älskvärda, alternativt stramt profilerade. Deras dumheter skulle kunnat omvandlas till charm. Deras bleka personligheter hade kunnat förstärkas. Deras Derek Zoolander-drag blivit till humor. För nej, inte är det ett krav att alla medverkande modeller måste må dåligt och visa upp klart destruktiva och störande personlighetsdrag för att jag ska ta denna satsning på allvar. Nej, naturligtvis inte. Men jag blir besviken, snuvad rent utav, när SVT påstår sig vilja visa ett program som avslöjar modellyrkets glamour men sedan inte gör det.

De har ju dessutom ett bra upplägg med just manliga modeller, det skulle ju kunna vara potentiellt intressant. Men man utnyttjar det inte? I dagarna har man ju läst om modellagenturen som försökte headhunta utanför anorexi-kliniker. Nog måste det finnas stoff här? Och perspektivet manliga modeller skulle ju potentiellt sett kunna vara intressant. Får manliga modeller också höra att de har feta lår? Får manliga modeller erfara sexuella trakasserier i samma utsträckning som kvinnliga? Hur känner de inför problemet att bli raggade på enbart i accessoarsyfte? Är de rädda för att tjejer eller killar ska bli kära i enbart deras utseende och vara ointresserade av dem som personligheter?

Om man inte hittar den typen av stoff, och det kanske man inte gör, tycker jag att man istället borde profilerat programmet annorlunda. Då hade man, på vanligt kommersiellt manér, kunnat glamma till det. Nu är det killarnas tur att ta oss med bakom kulisserna på catwalken och så vidare. »Visst går det en rysning i kroppen när man kliver ut på scenen i en helt ny Dolce & Gabbana-kostym«. Den typen av gångbara kommentarer, den typen av välbekant upplägg. Det är det andra alternativet man har.

Men icke. Första avsnittet av Modellpojkar är enda stort självmål. Jag hoppas på mer från kommande avsnitt.

På ytan kretsar Nashville kring två countrystjärnor, en gammal och en ny. Rayna James (Connie Britton) har gjort skivor i över tjugo år och tillhör den gamla countryskolan som gärna bluesar fram en låt på gitarr och uppskattar det goda hantverket. Juliette Barnes (Hayden Panettiere) är nykomlingen som poppar till sina countrydängor, klär sig sexigt och distribuerar skivorna på Starbucks.

När publiken sviker Rayna läggs idén om en gemensam tour fram. Det gamla ska möta det nya. De två stjärnorna måste dela scen, publik och – ska det visa sig – kanske också delar av sina liv.

Jag älskar hur temat gammalt/nytt är så ständigt återkommande i Nashville, och på så många nivåer. Gammal country versus ny country är den första nivån. Tradition kontra nytänk och så vidare. Rayna i sina storbältade jeans och hes countrystämma, med ett backing band fullt av fårade, livserfarna män. Typ. Mot Juliettes kommersiella glitter och poppiga nycountry. Publiken respekterar Rayna men nynnar på Juliette. Redan i första avsnittet får vi reda på att försäljningen av Raynas skivor dalar medan Juliette ligger på topp. Skivbolaget har en ny VD och han har nya idéer om hur vi ska ta countryn in i den nya tidseran.

Sedan har vi temat gammal kärlek kontra ny, vilket tar sig flera skepnader (spoilers på ingång här!). Som förhållandet mellan Rayna och Deacon, som är djup, grundad och hålls uppe av genuin tillit och starka band. Det ställs mot Deacons nya, flyktiga, snärjande och sexiga passionskärlek med Juliette som är allt annat än grundat men fullt av heta känslor. Och som en tredje parallell finns Raynas make Teddy, som känner sig ganska hjälplös efter att ha strulat i någon fastighetsaffär och inte längre kan bidra till hushållet på det där traditionellt manliga sättet, alltså genom pengar. Kanske kan man gå så långt som att säga att han känner sig avmaskuliniserad. Det skulle i alla fall förklara hans annars hyfsat obegripliga move att sukta efter den mäktiskaste sitsen i staden Nashville…

En fin grej här är också parallellen mellan Raynas mammas kärleksliv och Raynas eget. Det går igen, ungefär som om det är en tradition eller ett arv, att älska på ett visst sätt. Rayna älskar ungeför som sin mor gjorde. Men får då kanske också samma resultat..?

I serien ställs också gammalt liv mot nytt liv. I Juliette Barnes fall är det (också) i form av hennes mamma, som i sin trasighet och irrationella närvaro påminner Juliette om det sociala arv hon själv bär på. Nog kan man tycka att det visas lite väl tydligt ibland, vad resultatet av mammans frånvaro inneburit i Juliettes fall (svar: kärlekstörst och uppmärksamhetsbehov). Men det gör å andra sidan Juliette till mer än bara en diva eller en ny popsensation som fått smaka på för stora framgångar alldeles för snabbt i en tid där kärlek mäts i antal likes på Instagram.

Okej, det sista var mossigt sagt, men många sociala markörer används faktiskt i seren för att betona generationsskillnaderna de två sångerskorna emellan så det är inte en galen sak att ta upp. Man pratar ju faktiskt om att lägga upp »teasers« på iTunes, distribuera musiken bortom »traditionella kanaler« och så vidare.

Jag tycker det är bra med skillnaderna och markörsnacket. I synnerhet när hela serien också sätts mot staden Nashville som backdrop. En stad som inte går att skilja från sitt musikhistoriska arv, som är ett med musiken som lever i den. Som utvecklar traditionen country men också vördar den och håller den hårt.

Allt detta, skulle jag säga, kommer samman i en och samma fantastiska scen. Alltså ren tevemagi där gammal och ny country kommer samman, där gammal och ny kärlek blandas upp och där nytt och gammalt liv vinkar smärtsamt till varandra från olika håll. När Rayna och Deacon sjunger den bitterljuva, törstande, längtande och vackra No One Will Ever Love You (Like I Do) på varsin pall på Bluebird Café, då märker jag inte ens själv hur otroligt rörd jag är förrän jag inser att jag faktiskt håller andan.

Överspelet redan i inledningsscenen. Herregud. En upp-speedad Jeremy Piven som hojtar »We’re making history!« och använder ord som »razzmatazz« medan de timida engelska flickorna rodnar åt den energiske amerikanens joie de vivre. Rada upp varorna! Blända kunderna med urval! We’re making history here! Stora gester, bländvitt leende, armarna som slås ut. Razzmatazz, alla! Razmatazz!

Jag var faktiskt väldigt peppad på ITV:s nya kostymserie om entreprenören Mr Selfridge (Jeremy Piven) och hans uppfinning »varuhuset«. Här fanns en hel del potential, tänkte jag. Nouveau riche, fina miljöer, roliga nyheter. I synnerhet också som om peppen i brittiska tidningar kretsade kring om detta kunde vara nya Downton Abbey.

Det är det inte. Både kläderna och maneren är mer Willy Wonka/cirkusdirektör än Lord Grantham. Svårt att ta på allvar med andra ord. Det här är en pastisch och en hyllning till alla utanför lådan-tänkare därute, inte en historia om människoöden och plikt kontra vilja eller vad man nu vill kalla Downton för. Säga vad man vill om Downton, och jag är inte seriens största fan, men den är välskriven, har en fungerande dialog, bra skådespelare och ambitionerna att i alla fall försöka problematisera saker som tradition och ärvda plikter.
Försöker i alla fall.

Ibland.

Stundtals.

En sak har dock Mr Selfridge gemensamt med Downton Abbey och det är de enormt många birollerna. Man kan omöjligt hålla reda på alla från första avsnittet. Rikt persongalleri om man är optimist. Förvirring, om man är pessimist. Men tyvärr finns här ingen bitsk farmoder med skarpa oneliners att ändå gilla från början, de bästa replikerna tillhör Mr. Selfridge själv även om de är mer effektsökande än riktigt smarta (»To work is elavating, to accomplish is superb«).

Och en annan sak: Downton ser i alla fall aldrig ut som en enda stor kuliss. Det gör Mr Selfridge. Jag köper inte miljön. Synd, eftersom själva tanken på ett stort, engelskt varuhus anno 1909 verkligen skulle kunna vara något av en visuell fest. Alla kläderna, de vackra färgerna, de nya materialen, färgerna…och visst är det färgglatt men allt ser ju ut att vara i technicolor och överdrivet till seriemagasinestetik. Efter Harry Selfridges initiala utrop om att varuhuset ska komma att »show the world how to make shopping thrilling!« så hade man ju gärna sett mer ur 1900-talsmänniskans ögon, till exempel. Alltså verkligen upplevt känslan av att gå in i en enda stor butik med allt istället för en liten specialbutik. Det är visserligen lite för tidigt att säga något om saken men lite nya pengar versus gamla pengar-problematik skulle inte skada heller eftersom man trycker så oproportioneligt mycket på att han är den tossiga amerikanen med helt galna idéer (en affär med massa småaffärer?!) i en traditionsälskande värld av stiffa britter.

Jeremy Piven saknar knappast charm och karisma, så vad är hans problem? Varför gestaltar han Harry Selfridge som om det var en parodi? Är det en parodi? Jag blir osäker. Jaja, givetvis är det menat att Mr Selfridge, som är amerikan, ska skilja sig oerhört jämte britterna som bara vill dricka te och se till att saker och ting fortsätter vara som de var förut. Men man kan väl skippa överdrifterna för det? (De stereotypa) skillnaderna framgår ju ändå. Han måste sluta få repliker som »Don’t you all look fine and dandy?«. Det är problemet.

Efter att jag sett klart tredje säsongen av Downton Abbey har jag seriens catchphrase och butlerns eviga »problems with the new footman« ringande i öronen. Ett återkommande problem för honom, tydligen. Mitt största problem är att jag ogillar seriens främsta huvudpersoner så mycket att jag löper risk för blodpropp. »Problems with the new aristocracy«, snarare, i mitt fall.

De första två säsongerna kunde jag se med den förälskades milda blick och därmed förlåta intrigens Falcon Crest-nivå och Lady Marys allmänna äktenskapsidioti. Misstag gör vi alla i ungdomen. Men det hela sjönk ju sedan till Rederiet-nivå för att nu vara tillbaka i trevlig Falcon Crest-anda igen och alltså borde jag vara nöjd. Men i nyktert tillstånd kan jag numera inte se Lady Mary som annat än jobbig, världsfrånvänd och i behov av en hurring hur mycket jag än försöker. Jag känner inte med henne. Lady Edith kan jag ändå, i viss mån, få någon slags stackars lilla rika flicka-sympati för. Jag uppfattar henne som seriens mesta underdog och en sådan vill man ju alltid heja på. Lady Sybil har alltid sin höga moral och sin besvarade kärlek att falla tillbaka på. Lady Edith bara en väl grundad bitterhet som bara växer tillsammans med känslan av att alla springer om henne. Jag kan, i viss mån, sympatisera.

Sedan ser jag klart Girls på ren trots (jag gillar den inte heller och avskyr tjejerna i den) och blir sängliggande av trötthet. Nostalgisk också, och längtar tillbaka till den bekymmersfria tiden med Sex and the City då huvudpersoner var tillrättalagda och roliga och löste det mesta med en gruppkram.

För även om karaktärerna i Sex and the City var äldre än mig då det begav sig, hyfsat irriterande tunna på sina håll, så kunde jag ändå mycket lättare identifiera mig med dem. Ja, för att de var just endimensionella och därmed lätta att tillskriva egenskaper, säger den skeptiske.

Avbryt inte, säger jag då. Vad jag menar är att i både Downton Abbey och Girls finns faktiskt ett identifieringsproblem. I båda fallen har man försökt att göra karaktärerna inte bara komplexa utan också ge dem svärta. Lady Marys snedtramp med en viss diplomat, till exempel, och vit mans börda. Nej, rättelse: vit aristokratkvinnas börda. Hannahs uppvaknande i en kall och hård värld vi andra kallat verklighet ganska länge nu. Men har man kanske, i detta nymodiga försök att ge karaktärer flera lager, kanske brett på lite för mycket? För jag hittar ingen kärna, inget att tycka om. Faktiskt hittar jag inte så mycket alls utom förvuxna bebisar som sluppit ta snavar för någonting alls länge nog nu. Vad är det jag missar?

Jag är en Charlotte men en hälsosam dos Samantha. Detta vet jag med säkerhet. I Downton Abbey är Ms Hughes, den gamla gråhåriga hushållerskan, den enda jag eventuellt skulle kunna se mig själv liknas vid. Hos det halvt streetsmarta, halvt fårskockliknande gänget downstairs snarare än hos de uppbröstade anomalierna upstairs definitivt men ändå med visst personalansvar. Ja, jag är väl Ms Hughes då men det är ju inte på långa vägar lika kul som att vara en Charlotte. Och hon var ändå den rigida av dem!

I Girls avskyr jag allihop. Om någon jämförde mig med någon av tjejerna skulle den redan nämnda hurringen delas ut. Vem vill vara en tjurig, trulig, oresonlig egoist står med händerna i kors och lyssnar på Feist medan livet och alla möjligheter tickar förbi?

Serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham har presenterat Girls som ett slags osminkad Sex and the City. Det är så här det verkligen ser ut, tjejer och killar. Okej, hur ser den ut då? Den är rätt tom, ihålig, ointressant och allt annat än vad som känns äkta om du frågar mig. I Sex and the City (nu slutar jämförelserna) fick man ändå ganska tidigt köpa att det rörde sig om en fantasivärld, en amerikansk dröm och ett enda långt retuscherat vykort från New York. Brudarna hade å ena sidan fantastiskt overkliga problem som vilket party man bör gå på, men också väldigt verkliga sådana som cancer, barnlöshet och ensamhet. Och ja, man fick se dem jobba också även om det var låtsasjobb på viss nivå. Men i en säsong har Carrie verkliga pengaproblem och i en annan är det Mirandas omänskligt grymma jobbtimmar som pajar förhållandet med Steve. Men framför allt har tjejerna kul ihop, gillar varann och skulle vara roliga att hänga med. Alltså, vem i hela världen vill hänga med Girls-tjejerna? Och hängde jag med Lady Mary skulle jag förvandlas till Branson av ren överlevnadsinstinkt och det vill vi ju inte, naturligtvis.

Girls påstår sig ha verkliga avsändare, till skillnad från Sex and the City. Alltså blir ju tonen annorlunda och förväntningarna likaså. Girls handlar om hur dessa »flickor« (bebisar) måste klara sig själva. För Hannahs del innebär det att klara sig utan att hennes föräldrar betalar hennes hyra. I Downton Abbey handlar det om att Lady Mary ska hitta en make med pengar. Jag är ledsen men jag bryr mig inte. Dessa »problem« är löjliga.

När Hannahs föräldrar talar om för sin vuxna dotter att hon måste börja tänka på att försörja sig själv blir hon tjurig och sur. Precis som Lady Mary när Matthew vägrar ge henne sina arvepengar till en början. Plötsligt står både Hannah och Lady Mary inför en situation vi ska förväntas sympatisera med. De har fått navelsträngen bortklippt, något har ryckt bort mattan från under deras fötter. Men herregud, det var väl ändå på tiden?

Ja, jo. Men Lady Mary levde ändå i en annan tid under andra konventioner. Hon är ju en överklassdam och då förväntas man vara försörjd.

Kanske det, men det betyder inte att hon har mina sympatier. Eller att jag förstår henne när hon tjatar och tjurar till sig Matthews pengar. Eller att jag ska orka bry mig. Då uppskattar jag Lady Edith mer som i mångt och mycket har ännu mer gemensamt med Hannah i Girls. De sörjer bittert sitt tilltänkte, dystra öde som singelkvinnor utan större utsikt för giftermål utan att för en sekund reflektera över de privilegier de faktiskt har. Mer ärligt ändå, kan jag tycka. Jag känner igen den sortens personer mer än Lady Mary-sorten. Och då känner jag mer med poor old Charlotte som fick sig sin perfekta drömprins helt enligt hennes Upper East Side-konventioner men som vidade sig vara oförmögen att ge närhet. Också helt enligt rådande Upper East Side-konventioner. Se? Same same but different.

En genusgrej nu bara också, killarna i dessa serier har jag inte mycket större sympati för heller men det är inte de jag upplever som seriens huvudkaraktärer. En stor höjdpunkt i Downton var till exempel när Matthews skjorta försvann och han nödgades (nödgades!) äta middag i en smokingskjorta. Jag menar, sånt kan jag ju inte förväntas lägga min tid och ork på? Hellre fördjupar jag mig i Dr Treys impotens, hur glattig den än må vara.

Nej, jag måste sluta nu. Jag vet inte ens varför jag plågat mig igenom dessa serier över huvud taget, det är inte bra för mitt blodtryck. Mitt nyårslöfte blir därför att inte se varken säsong 2 av Girls eller kommande Downton om inte Lady Mary och Hannah tvingas ta sig i kragen ordentligt, klippa sig och skaffa ett jobb som får dem att åtminstone lite, lite grann lyfta blicken bortom det egna kvarteret, utveckla en empati för andra människor och en något nyktrare syn på sin omvärld.

Amerikas förenta stater skapades av jurister och lobbyister. Länge leve juristerna och lobbyisterna! Utan dem hade vi haft slavar än i dag. Kanske också riktigt märkliga polisonger och opraktiska kläder.

Det är budskapet som USAs alla åttondeklasser kommer att ta med sig när deras högstadielärare tar med dem på Lincoln, Steven Spielbergs två och en halv timme långa sömnpiller som handlar om hur en lag blir till.

Ingen skugga ska falla över Daniel Day Lewis som, såklart, gör en fantastisk insats som stel, underfundig, allt igenom god landsfader vars enda minus är att han inte är så bra på att älska sin fru. Men hey, fruar »förr i tiden« var ju ändå mest till för prydnad och barnafödande och Sally Field som spelar makan har inte en enda replik som hon inte antingen skrikgråter fram eller levererar med den där patenterade neddragna underläppen. Hon gör inte direkt kvinnoporträttet en tjänst, om man säger så. Och hon är en av endast två kvinnliga roller i denna politikerförhärligande film.

Lincoln framställs som den klokaste och rättvisaste man världen skådat. Det kanske han var också, vem vet, men med den speciella Spielbergtouchen som består av lika delar sentimentalitet och pampighet blir han nästan parodiskt god. Han leker med sonen i fridfullt motljus medan de andra politikerna gormar och kivas. Han tar sig tid och pratar med enkelt bonnafolk från Missouri, med tonåringar och med kvinnor. Han tar en slav i hand. Allt medan hans närmaste i kabinettet bråkar om det föreslagna tillägget i konstitutionen, det som gör slavar fria, och allt tyder på att förslaget kommer att röstas ned. Hur ska det gå?

Visst går det att se, säg, en film om Jesus, andra världskriget eller en version av Romeo och Julia och hitta spänning trots att man vet hur det kommer att sluta. Men att uppbåda entusiasm från en publik – i två och en halv timme – över ett tillägg i den amerikanske grundlagen, som alla vet finns där, är ändå svårt.

Men så är det. Hela filmen fokuserar på detta. I viss mån vill Spielberg säkert visa att denna lag som vi mer eller mindre tar för självklar var kontroversiell en gång i tiden. Inte nödvändigtvis för att folk generellt var mer dumma i huvudet förr (det motbevisas ju av huvudrollsfiguren om inte annat) utan för att frågan hade ekonomiska och kulturella implikationer. »Vilka är vi utan våra slavar?« säger senatorerna och generalerna som ska representera södern. »Vår ekonomi, hela vår struktur är beroende av slaveriet«.

Lagen går igenom såklart (spoiler?) men med hjälp av två saker:

1. Lobbyister. En tjock, glansig och hummerätande James Spader gör hembesök hos representanter som kan övertalas och bjuder på antingen mutor eller hot. Och som jurist kan Lincoln se till att fixa lite cleana papper.

2. Tommy Lee Jones som spelar parlamentarikern Stevens som med klatchiga oneliners och sarkastiska, stå upp-liknande övertalningstal lyckas få med sig en del röster. Men så har han också, får vi reda på ett ytterst personlig skäl att rösta för slavars frihet (SPOILER!). Det är inte nödvändigtvis så att han tror på jämställdhet mellan raser eller människans rätt till frihet oavsett. Nej, han vill kunna ligga med sin afro-amerikanska hushållerska. Ett skäl som genom Spielbergs lins förefaller ytterst ädelt. Eller så är jag bara aningen irriterad och elak här, det är möjligt.

Varför gör man en så här tråkig film? Det är inte ens en biopic, det är en avancerad diabildsserie från Pogo Pedagog. Vill Spielberg mest etablera sig på den amerikanska filmkartan som pedagogen som förklarade amerikas (och Europas) historia för skolbarn? Med tanke på vilka vallfärder som gjordes till visningar av Shindler’s List och i USA säkert också Amistad tyder mycket på detta. Gud vilket trist öde han valt åt sig själv i så fall. Oscarsspekulationer eller ej – Lincoln är utan tvekan den tråkigaste film jag sett i år. Mitt hjärta klappar för alla högstadieelever som kommer att behöva genomlida den framöver. Här, kids, har ni summeringen som ni kan skriva på ett papper och lämna in till lärarinnan sen: USA är världens bästa land. Lincoln var världens bästa president. När jag blir stor ska jag bli lobbyist för då kan man förändra världen.

Nicholas Barclay gick ut och spelade basket en dag och sen kom han aldrig tillbaka hem. Förrän nu, tre år senare då han hittas på ett barnhem i Spanien.

13-årige Nicholas var blond och blåögd när han försvann. Men nu har han mörkt hår och bruna ögon. Jaja, mycket kan ju hända på tre år, i synnerhet i den åldern. Han pratade inte engelska med en fransk brytning när han försvann heller men vaffan, han är tillbaka nu och det är väl det viktigaste. Att han sen har skäggstubb och små rynkor kring ögonen, ja det får väl förklaras av att han troligtvis var med om en massa hemskheter när han var försvunnen.

Eller kidnappad, enligt honom själv. Sånt sätter sina spår.

Säger Nicholas mamma.

Säger Nicholas syster.

Säger de amerikanska myndigheterna.

Fast det är ju inte han. Det ser ju vem som helst. Och den jäveln som lurar denna stackars familj, som återger dem hopp och hanterar deras känslor så oerhört ovarsamt vill man ju ge en örfil. I alla fall till en början.

För där sitter han, framför kameran, och berättar hur lätt det var för honom att luras, att få alla att tro att han var Nicholas Barclay. Familjen, Nicholas syster, de spanska myndigheterna, de amerikanska välfärdsmänniskorna och slutligen också FBI. Ja, FBI blir faktiskt inkopplade eftersom han berättar en så otrolig historia om vad som egentligen hände med honom under de där tre åren han var försvunnen. Om varför han plötsligt har bruna ögon och inte kan prata engelska ordentligt. Han har en förklaring, om än en alldeles för otrolig sådan för att den ska kunna tas på allvar. I alla fall av oss i publiken, på behagligt avstånd från bedragaren, familjen, känslorna och allt det andra. Allt som händer när man liksom harklar sig och säger nej men vänta nu.

The Imposter, som får svensk biopremiär i morgon, handlar dels om en av världens mest ögonbrynshöjande sociopat, men också om alla de skäl vi har för att vilja tro. Eller spela med. Låta oss luras. Eller helt enkelt inte orka peka på kejsarens nya kläder, utan i stället tänka »jaja, om ingen annan tycker nåt så…«. Just de – ytterst mänskliga – faktorerna gör The Imposter till inte bara en dokumentär utan också en thriller. Vem, vad och varför? I uppbyggnad och känsla påminner den en del om tevedokumentären The Staircase, fallet om en man som ger ett sympatiskt intryck och som vi inte har någon anledning att misstro. Tvärtom. Och när vi får anledning väler vi kanske ändå att fortsätta att tro på honom, för alternativet kräver så mycket mer av oss.

Vi i publiken ser som sagt direkt att denne vuxne man inte har någonting gemensamt med en bortsprungen 16-åring från Texas. Och det är ingen spoiler, vi blir tidigt presenterade för detta faktum. Men varför ser inte familjen det? Och hur länge orkar en människa posera som någon annan utan att ständigt kolla sig över axeln eller med något slags ständig rädsla att försäga sig? Varför gör man ens något sådant? Det måste vara bland de elakaste skämt man kan dra, att utge sig för att vara någons förlorade son.

Men så här då, om man tar ett steg bakåt. Då kan man se filmen som ett slags kalejdoskop. Då kan man säga att den består av tre delar. Familjens historia, bedragarens historia och Det Som Händer Sen. Det är så skickligt utfört att jag häpnar och lämnar biosalongen med någonting som kan liknas vid en rädd skakning.

För frågan som poppar upp i mitt huvud är denna: varför ljuger folk inte oftare om vilka de är? Det är ju rätt så enkelt egentligen. Varför skulle någon ifrågasätta vem jag är, om jag påstår att jag heter någonting och kommer från någonstans och det här är min historia. Är det egentligen inte så att det är mycket enklare att tro, att utgå från att folk talar sanning och inte har någon anledning att ljuga, till och med när det är uppenbart att det inte är så? Den 16-årige Nicholas är en vuxen man, och han har aldrig varit blond eller blåögd, den saken är klar. Engelska har aldrig varit hans modersmål. Men även dessa i det närmaste obestridliga fakta drunknar i familjens goda vilja. För mig är detta en påminnelse om hur sårbar sanningen är, hur lätt det är att ljuga eftersom det krävs mer mod att inte tro på lögnen än att tro på den.

En skrämmande tanke och påminnelse.

Varför familjen ändå väljer att se denne främling som sin förlorade son förblir en gåta. Föregår känslorna det uppenbara? Väger sorgen över att än en gång inse att sonen och brodern Nicholas är försvunnen tyngre än självbedrägeriet? Alltså, är lögnen lättare än sanningen? Även om det handlar om något så vitalt som detta?

Den skickligaste och djävulska bedragaren i världen är förstås bedragaren som tror på sin egen lögn. Men han behöver hjälp för att lyckas.  Vilket brott begår egentligen familjen som murar in lögnen och upprätthåller den genom att blunda, även om det är för att skydda sina egna känslor?

Okej, det är teoretiska och abstrakta frågor. Vi kan lägga dem åt sidan, det är okej, vi talar om nåt annat. Låt oss konkretisera en grej istället. Låt oss tala om FBI. Amerikanska staten godkänner den nya Nicholas utan omsvep, de ger honom ett amerikanskt pass och id-kort eftersom familjens godkännande och intygande av att detta är deras son räcker som bevis. Detta konkretiserar alltså lögnen. Jag är inte FBI-agent men varför, speciellt när tvivel finns, gör man inte en så enkel sak som att kolla »Nicholas« blodgrupp? Kanske finns det regler som åberopar någon form av privata gränser eller nåt men det känns som en enkel rutingrej man skulle kunna ta till för att försäkra sig om att det inte är bedrägeri på gång. Och hur kan de ta hans otroliga förklaring till den ändrade ögonfärgen på allvar, utan något som helst konkret bevis? FBI agerar alltså precis som familjen, alltså genom att tro. För vem ljuger om att han är ett förvunnet tonårsbarn? Vilken mamma känner inte igen sin son efter tre år?

Det får mig att tänka precis det jag tänker: att man borde ljuga oftare. Varför gör man inte det? Bedragaren tittar in i kameran och beskriver den totala friheten i att uppfinna sig själv gång på gång. Ge sig själv en ny barndom, en ny start.

Okej, nu bör man vara en sociopat av stora mått om man dessutom också ska lyckas radera de inre upplevelsen av sitt förflutna, inte bara ljuga om de yttre, men han är ändå inne på något viktigt här och det är det som gör det hela så skrämmande: folk är mer benägna att tro på en bekväm lögn än en obekväm sanning.

Man skulle nästan kunna få för sig att det började med Mad Men. Men vår, amerikanernas och i synnerhet engelsmännens i det närmaste perversa vurm för snygg klass-och-retro-porr fanns långt innan Don Draper blev genrens egen Playmate of the Year.

Det är inte klasskildringar som sådana som jag syftar på nu och som tv-publiken älskar. Det måste vila något estetiskt retroskönt över dem också. De bör utspela sig i en era man sedan kan göra H&M-kollektioner av, och skriva stylistböcker om. Men framför allt måste klasskildringarna ligga så pass långt borta att man själv inte behöver känna sig träffad men nära nog för att man ska kunna drömma godsägardrömmen, beundra de specialsydda kläderna och tänka att så där var det förr, tänk så långt vi har kommit idag. Som i Upstairs/Downstairs, Downton Abbey och nu Parade’s End. Det finns faktiskt ingen hejd.

Att dramerna utspelas på behagligt avstånd, förlagda till en svunnen tid, är en förutsättning för att de ska lyckas. För ju mer vi kan njuta av »dåtidens« vackra kläder och förarga oss åt underklassens arbetsvillkor, desto mer kan vi blurra ut alla eventuella likheter med nutiden och skaka på huvudet åt den dåtida och förlegade idén om att folk ska veta sin plats, och att det är det som håller samhället i gång.

För så har vi det ju inte i dag. Eller jo, kanske. Den konservative MP:n Andrew Mitchell kallade visserligen vakterna utanför 10 Downing Street för plebejer senast härom veckan och skrek åt dem att de skulle veta sin plats. Men ändå, de har ju försäkringar och så nu. Och alla föds ju med samma förutsättningar att lyckas och bla bla bla. Kom låt oss njuta av Lady Marys vackra klänningar i stället och se hur Mrs Patmore kämpar på i köket, så skulle man ju aldrig kunna jobba i dag.

Downton är verkligen värst. Gång efter annan får vi en påminnelse om att det ändå är ett privilegium att arbeta under den ständigt så moraliska Lord Grantham. På Downton får tjänarna i alla fall fira jul, det är det inte alla herrgårdar som tillåter. Och redan under den tredje säsongens tre inledande avsnitt har det vid ett flertal tillfällen påpekats att aristokratin på många sätt har det ännu svårare än underklassen och arbetarklassen ty de har plikter och skulder som de enkla arbetarna aldrig behöver känna på sina enfaldiga axlar. Aristokratins plikt är att bibehålla traditionen och visa respekt för historien. Detta sägs av Lady Mary som är förargad över att varken Matthew eller mormodern kan tänka sig att ösa in sina privata pengar över henne. Eller, mer konkret i godset i enda syfte att bevara det och den livsstil som krävs av de som bor där. Att aristokratins andra plikt är att förse underklassen med jobb berättar baronessan över en middag där det undras lite om man verkligen behöver ytterligare en tjänare.

Ja, jo, det är underhållning detta, inte en historieskildring som utger sig för att porträttera fakta. Men jag ser ändå en viss anledning till höjt ögonbryn över denna trend där det estetiska överdådet och det trygga tidsavståndet placerar en romantisk slöja över hela eran. Tidstypiska markörer som till exempel introducerandet av telefonen blir till en liten lustighet, eller lite övertydligt strategiskt ungefär som stundtals rasismen och kvinnoförtrycket i Mad Men. Detta betonar underhållningsvärdet och framför allt är det en fictionmarkör på realismens bekostnad. Det uppstår något halvbakat i detta.

Snart kommer en miniserie om Mr Selfridges också, amerikanen som grundade en av Londons mest exklusiva varuhus. Det kommer förstås bli ytterligare ett överdåd i skräddarsydda plagg och resultera i tröttsamma artiklar av typen »Så får du Selfridge-stilen« och, gissningsvis, en orgie i teorin om att alla kan lyckas och en man med en vision inte kan stoppas. Se bara – han började med tomma händer, han skapade ett helt varuhus.

Jag kommer förstås att kolla och njuta, precis som jag kollar och njuter av Downton Abbey. Men det är ett guilty pleasure, kanske mitt allra största. För inte för en sekund kan jag köpa hela den här lajvgrejen med att leka godsägare i sinnet, köpa Lady Mary-kläder på H&M (ja, eller Mad Men-kläder snarare) eller tro att aristokratin är förenad med ett ansvarstagande gentemot underklassen. Eller att allt gick åt helvete så fort vi slutade veta vår plats. För mig känns det ändå lite, lite äckligt varje gång jag sett ett avsnitt som gång efter annan försöker sälja på mig detta. Om än i en underbart ljuv förpackning.

Förra säsongen försökte man poppa upp det hela, få en ungdomligare touch genom att ha med två unga, pigga morsor och en ung singelpappa från storstan  i Ensam mamma söker. Å ena sidan fick man in fler yngre, fräschare (manliga) kandidater och hetare dejter med både kyss i jacuzzi och flirtiga picnics. Men å andra sidan var de unga killarna betydligt mindre inställda på vad ett liv med en kvinna som har barn och vill stadga sig kan innebära. En 21-åriga kille förklarade att han hade en lista på saker han ville göra, och att »äga en Ferrari« var en av dem. Han ville också »vara galen och impulsiv och typ spontanflytta till en annan stad med bara 500 på fickan«.

Kanske inte den bästa kandidaten för en trygghetslängtande ensam mamma?

En annan framförde den egenkomponerade låten Fristad på gitarr, en låt som handlade om längtan efter att vara fri. En olyckligt riktad uppvaktning, kan jag tycka.

Nå.

I år har man gjort ett blandformat som mer speglar det gamla originalupplägget: två mogna kvinnor och en yngre. De mognare damerna (Jenny är urtypen av »tuff tjej« och Cecilia en typisk »känslomänniska«) uppvaktas av mestadels freaks men en och annan lugn, mogen karl som med åren lärt sig ta det lugnt, sluta tuppa sig så jävligt och istället prata om förhoppningar, behov och längtan.

Vi vet hur det kommer att gå: de första tre programmen har freak factor, står mer för komiken och de galna utfallen (en man ger the object of his affection en potta i gåva, en annan går ned på knä). Sen gallras de största galningarna bort och kvar blir då en del anonyma personligheter som går obemärkt förbi eller kliver fram och tar plötslig plats. Man hittar en favorit, man hittar någon att heja på.

För grejen med Ensam mamma är att bortom freak showen, som mer är att likna med diskotekens inkastare, ett sätt att locka tittarna att stanna kvar, så finns en bild av det moderna Sverige som är väldigt fin.

Det är ingen slump, till exempel, att man haft som regel att ljudlägga med enbart svenska, lättsmälta dängor som gränsar till dansband. Detta är sommar-Sverige. Detta är – som min spontana favorit MC-Danne uttrycker det – »längtan efter att bara komma hem,  ge henne en liten dask i rumpan, och sen pussa i nacken medan man lagar käk tillsammans«. Det finns flera program som försökt fånga just detta, den enkla svennevardagens värme. Bonde söker fru, till exempel, och Bara lite sällskap. Där den kitschiga realitystämpeln egentligen är en rökridå för vår allmänmänskliga önskan efter närhet och hur skönt vore det inte om någon annan presenterade alternativen för oss? Här är de du har att välja mellan, och alla vill de vara med dig. Ingen kan påstå att det inte finns något lockande i det.

Till skillnad från bönderna som söker fruar är tjejerna ofta väldigt på det klara med vad de söker. Bönderna längtar efter sällskap, mammorna längtar efter en delad trygghet, en stabil partner och en 2.0-version av livet. Det är befriande och väldigt vackert, att bevittna hur mogen kärlek faktiskt kan se ut. MC-Danne kör T-shirt med skön flanellskjorta och Limp Bizkit-shorts. Vaffan, han är den han är. Att då jämföra med alla del idel sportbilar, totalformade frisyrer, poser och missriktade uppvaktningsutfall som de yngre kavaljererna i förra säsongen visade upp. Här kör man med rosbuketter och »Det vore kul att ta med dig ut på en tur på bågen någon dag«. Ingen snack.

Program som Ensam mamma söker fyller ändå en roll i samhällstjänsten. Det är nyttigt och fint att visa äkta (well…) samtal om relationer, om vad man hoppas på att få ut av en sådan, om vad man längtar efter och behöver. Det är ett samtal vi borde föra oftare. Och gärna på prime time.

Jean Claude van Dammes ögon liknar mer Tom Jones sönderopererade, runda, små glaskulor medan Sylvester Stallones hänger som på en blodhund. Blicken är helt död.

Alla förväntade repliker i Expendables II har redan avklarats, från »I’ll be back« till »Yippie-ka-yay«. Explosionsscenerna har som pliktskyldigast bockats av, trött flirt med malplacerad tjej har utspelats, det är bara fistfighten kvar nu. Ge publiken vad publiken vill ha – eller snarare vad man tror att de vill ha utan att ha en jävla aning.

Innan jag fullkomligen förruttnar av idiotförklarandet försöker jag tolka Stallones blick, läsa in någonting där i de sorgligt trötta paddögonen i ansiktet som ser ut att smälta. Säkert lönlöst men om jag inte gör det så kommer jag att vara sur resten av veckan, månaden, kanske livet över att ha slösat två timmar på den sämsta film jag sett jämte Wild Hogs och Possibility of an Island.

Han verkar ändå schysst, Stallone. En reko snubbe. Är han liksom jag trött på den här skiten? Han, som ändå visat att han kan så mycket mer, som i Cop Land. Till skillnad från fånen van Damme till exempel.

Det finns bara ett sätt att se Expendables II på – om man nu måste göra det alls – och det är genom att tänka att de faktiskt inte spelar en roll, de är sig själva. Det här är deras uppfattning om vilka de är, eller som de tror att vi vill tro att de är. De leker, lajar lite, före detta actionskådespelare emellan. Kivas lite, påminner varandra om vem som hade störst muskler back in the day. Endast då kan man se filmen, med viss ömhet till och med.

Van Damme är divan, Stratham kör på geezer-grejen. Och Stallone är arbetarklassgrabben som gör det han ska, försöker att inte blanda in känslor men det går sådär. Det är ett jobb för honom, ingenting mer. Precis som filmen i sig.

För det måste vara så. De inblandade kan inte under några omständigheter trott att de gör en skön rulle, bjuder publiken på lite najs insiderskämt genom att låta Schwarzenegger skrika »I’ll be back« för gud vet vilken gång i ordningen? Nej, det är ett jobb för dem. Ett förnedringsjobb, sista chansen innan de sönderstuvade kropparna säger ifrån ordentligt.

För här i ligger väl ett av problemen. Bland hela »ge publiken vad publiken vill ha«-tänkandet, allt uselt skådespeleri och bristen på handling, ligger själva grundproblemet: Att tro att publiken vill se detta. Igen och igen. Att helt enkelt inte lägga av i tid. Att tro sig yngre än man är. Att tro att alla andra ska tro att man är yngre än man är.

Det är inte helt osökt, tycker jag, att dra paralleller till dagens svenska kritikerscen och till min egen situation. Det här med att jobba för länge, inte lägga av i tid och så vidare. Skriva att Madonna är okej men inte lika bredbent som Springsteen och det är en dålig grej. Skriva att Superman Returns är bra fast med mycket »swish« och »boom«.

Min skräck är att bli precis så. Ha på mig kepsen bak och fram för att det är tufft. Tappa greppet. Jag kan inte hata på Stallone för att han försöker klamra sig kvar, snart kommer jag säkert att göra detsamma. Då kommer jag också att ha ledsna, tomma, döda ögon men till skillnad från Sly så hoppas jag att mina polare inte dunkar mig i ryggen och säger att det ändå är en bra idé utan säger som det är: det finns stolthet i att lägga av i tid och pengar köper inte nödvändigtvis respekt.

Det finns tre sorters nedfulningar som Den Seriöse Skådespelaren gör. Den vanligaste är givetvis jojobantningen. Trettio kilo upp eller ned för att visa att skådespelaren tar rollen seriöst (Exempel: Christian Bale i The Machinist, Robert DeNiro i Raging Bull).

Den lite mer sällsynta är förfulningensprocessen som går förbi kroppsviktsförändringens gräns och innefattar förfulad mimik, förfulat hår och ett slags nedsatt allmänutseendetillstånd mot oigenkännlighetens domäner. Denna process utförs i första hand av skådespelare som anses obektivt snygga (Charlize Theron i Monster, Daniel Day Lewis i x antal filmer) så att resultatet ska bli ännu mer dramatiskt. Denna nedfulning görs i det primära syftet att roffa åt sig en Oscarsstatyett och inget annat. Med undantag av mina två favoritnedfulningar nämligen Cameron Diazs risiga hår och John Cusacks jobbiga hästsvans i I huvudet på John Malkovich. Kosmetisk nedfuling, inget bestående, ingen Oscarsuppoffring. Men ändå ack så kul och tacksamt.

Men sen finns det då den tredje nedfulningen. Den som görs helt i onödan. Inte blir man tagen mer seriöst och någon Oscar är det inte tal om heller. Någon cred får man då definitivt inte. Som Jared Letos obegripliga uppoffring för filmen Chapter 27. Inte bara tjockade han upp sig till oigenkänningens gräns, han skaffade en tveksam frisyr, fet hårbotten och dålig hy till absolut ingen nytta. Filmen gick inte ens upp på bio i Sverige, eller knappt någon annanstans heller, utan direkt till DVD. Trodde Leto att han var en Oscar på spåren, var det därför han var villig att betala detta dyra pris? Var han trött på att bli castad som »snygg kille«, hela tiden, ville han bevisa sin talang? Vad som än motiverade Leto till att gå från hunk till blobb så kan det inte varit värt det. Tycker man. Det är ju inte direkt som att hans karriär bloomat och hans seriositetsaktie stigit sedan dess?

Tom Hardy kommer inte att gå samma öde till mötes naturligtvis men hans förfulning i The Dark Knight Rises tycks lika onödig eftersom hans absolut främsta feature, hans usp om man så vill, det vill säga hans himmelskt formade pussläppar aldrig får synas i bild. De är dolda bakom en märklig mask hela filmen igenom vilket betyder att man förnekar världen läpparna gud skapade och istället ger världen fläskig huligankropp.

Ja, jo, nu är ju Bane ett monster och en skurk. Hade vi fått se hans gudomliga mun hade vi kanske varit mindre benägna att förakta honom. Och visst, som skådespelare vill man väl utmanas, göra rollen utan att folk ska tänka »Där är Tom Hardy, han med läpparna«, och så vidare. Till skillnad från Chapter 27 så går ju faktiskt The Dark Knight Rises dessutom upp på bio över hela världen och efter deff-roller som i Warrior så har väl Tom Hardy inget han måste bevisa i kroppsväg.

Men ändå. Synd på så fina läppar, det måste jag säga.