Weird Science
Överdrifternas magi

2013-10-17  

Överspelet redan i trailern. Den fejkade italienska accenten, dramatiken hos de hetlevrade italienarna när de kastar saker i väggen och i golvet. Att ingen trashkanal (läs: Hallmark) gjort en dramatisering av Donatella Versaces liv förut ter sig nästan som ett svek mot tittarna. Men nu har amerikanska Lifetime i alla fall tagit steget fullt ut och producerat en minifilm om det dramatikförföljda modehuset.

Jo, det är riktigt uselt naturligtvis. Och självklart gottar man sig i alla pikanta detaljer. Men varför skulle man inte göra det? Det här är en story som har supermodeller, droger, mord, famljepolitik och glamour, allt serverat gratis. Versace är utan tvekan det modehus som har mest snask att bjuda på. Det borde, som sagt, bara varit en tidsfråga innan någon produktionsbolag lade fram manusidén.

Fenomenet med tevekanaler som gör små biopics farligt snabbt nära inpå verklighetens händelser är på många sätt ändå flerbottnat. Å ena sidan är det givetvis sensationslystet och rubrikskapande men å andra sidan är det nästan som en forna tiders bulletin. Följande har hänt, låt oss summera åt dig. Det är skvaller på hög nivå, iscensatt skvaller, med rötter från de grekiska dramernas tid om man så vill. Det är fett och kolhydrater utan näringsinnehåll, men ibland finns suget där. För vad är den stora skillnaden, till syfte och inte kvalitet sett, mellan House of Versace och, säg, nya Diana-filmen?

Lifetimes produktion (som för övrigt bygger på en bok av Deborah Ball) missar förstås målet med flera kilometer genom att överdriva och strunta i all form av karaktärsbyggande och psykologisering. Man pratar som alla som någonsin försökt parodiera ett italiano-amerikan från Brooklyn (tänk Min kusin Vinny) och dialogen känns härligt styltig som när Allegra Versace tar över ett styrelsemöte och avsätter sin mor Donatella med orden »Du sa alltid åt mig att leda, aldrig följa, mamma«. En annan favorit är för övrigt när Gianni Versace säger att Armanis kläder ser ut som »förra veckans ciabatta«. Och när Donatella trycker ned brorsan Gianni genom att påpeka att hon är något han aldrig kommer att bli – kvinna!

Nå. Jag tror att inte ens i händerna på några riktigt begåvade manusförfattare hade man kunnat berätta denna historia utan att känna överdrifternas vingslag. Det finns helt enkelt för många spår. Och då är det kanske, trots allt, det enda rätta att göra snaskig skvallerfilm av det hela för det kan man ändå någonstans inte tro på och då hamnar sympatierna hos de faktiska personerna som måste stå ut med att se den här typen av versioner av sig själva på teve.

Fiendens fiende

2013-10-11  

Visst, det är lite svartvitt på sina håll. James Hunt är den där bekymmersfria engelska playboyen som ser livet som ett skönt, alkoholindränkt äventyr (emblemet på hans föraroverall bär mottot »Sex: breakfast of Champions«) medan Niki Lauda är den humorlösa, kalkylerande österrikaren som tar allting på lite för stort allvar, sådär som österrikare gör.

Men som jag älskar det.

Tidvis är det lite svårt att skilja på Chris Hemsworths dumglada Thor och hans dumglada James Hunt men i de stunder då just den där dumglädjen blir till allvar är han briljant. Som han själv säger vid ett tillfälle så är det när man börjar prata dödsrisk och allvar i Formel 1 som det slutar vara roligt att köra, då blir det nära på omöjligt och det är då man dör. Döden, eller möjligheten att det faktiskt är på fullaste allvar, får inte finnas med i bilden. Precis som när hans skojfrieri resulterar i ett faktiskt giftermål, när den sexiga leken blir till allvar, så tappar han intresset och äktenskapet självdör. Och inför varje race spyr han, för just den sekunden, innan han sätter sig i bilen påminns han, vare sig han vill eller inte, om att allting inte är bara en lek. Döden och allvaret lurar runt hörnet och det kommer man aldrig ifrån, även om champagnen smakar bra och tjejerna är villiga.

Daniel Brühl som en ytterst porträttlik Lauda är Hunts totala motsats. Alltid kalkylerande, alltid med döden krasst med i beräkningen. Det är som om han lever sida vid sida med den, till skillnad från Hunt. Vad driver honom, denna torra, övervetenskaplige man från överklassen, att satsa på en Formel 1-karriär med någon slags 20%-ig potentiell dödlig utgång varje gång han spänner fast sig i den där tossiga lilla bilen?
»För det är det enda jag kan«, är hans svar. Både till sig själv och till sin besvikne far. Så därför ser han döden i vitögat (och hamnar ruskigt nära också) i stället för att, säg, ta ett hederligt jobb på en bank eller klockfabrik eller vad nu österrikare i gemen sysslar med?

Att han går emot sin familjs businesstradition är någonting han har gemensamt med Hunt liksom de bådas vilja att överbevisa någonting. Men vad? Och för vem, egentligen? De förmögna, stränga fäderna? Det verkar ju rätt så dödfött att försöka imponera på dem med att vinna en buckla så vad är det då som ska bevisas? Jag är fascinerad.

Att Hunt lockas av spänningen och glamouren i första hand står klart. Men det är när Lauda kommer in i bilden som åkandet för Hunt börjar handla om någonting annat. För Lauda handlar det om solida bevis. Om bekräftelse. Det är som om Laudas iskalla vinnarskalle får Hunt att syna sin egen drift i sömmarna. Vad är detta liv värt för mig? Hur mycket kostar en vinst?

Visst, kanske läser jag in för mycket i en film som egentligen bara handlar om testosteron och bilar. Men jag kan inte låta bli, jag blir uppriktigt engagerad. Jag tänker på boken I huvudet på John McEnroe, journalisten Tim Adams fantastiska nedmontering av tennisproffset som aldrig kunde nöja sig med att vara bäst. Meningslösheten i det hela, att vara på toppen, höll på att ta knäcken på honom. Räddningen kom i en rival, en fiende. Björn Borg.

Samma sak här. Hunts till ytan bekymmersfria leverne kan egentligen stanna där. Hans största problem är att få sponsavtal annars är allting lugnt. Tjejerna står på rad, spriten flödar, livet är gott. Egentligen går hans problem naturligtvis djupare än så (han dog av en hjärtattack vid 44 års ålder, trots allt) men med lagom mycket sprit och bilkörardistraktioner så rullar det på. Tills Lauda kommer och genom sin fokuserade, disciplinerade hållning (i både bilen och i privatlivet) retar Hunt till vansinne men får honom att därigenom ifrågasätta sina val. Ibland är det inte vänner vi behöver utan fiender, tänker jag. De är de som får oss att jobba hårdare, sikta högre. Det är bara svårare att känna igen en vän när han har fiendekläderna på sig.

Wolverine som grungare på japanska klichéäventyr

2013-07-26  

Inte för att jag tältar utanför Sergel när det ska släppas biljetter till en ny Superman, men jag fnyser inte åt superhjältefilmer. Ser fram emot Thor II som jag ser fram emot julafton. Grät till Superman Returns. Däremot drar jag ofta ihop ögonbrynen till ett slags bekymrad rynkning, inte olik Wolverines, när det blir alldeles för uppenbart att filmstudiorna hostat ur sig ännu en uppföljare av absolut och enbart cyniska skäl.

Som senaste Wolverine The Immortal. Vår hjälte har blivit grungare. Han har långt hår, skägg och shorts. Bor i en grotta. Flyr världen ty världen är som bekant full av känslor (jag hör dig, Wolverine!).

Men av diffusa anledningar befinner han sig tjugo minuter senare i Tokyo. Renrakad och iförd wifebeater som vanligt. Och ytterligare tio minuter senare har en hel arsenal av up-and-coming asiatiska skådisar fått presentera sig så att även den delen av världen också ska kunna bidra till vinstintäkterna för denna usla film (var det Pirates of the Caribbean III vi såg det i senast? eller Fast and the Furious III? Blandar så lätt ihop de där två) och någon minut senare är första svärdfajten i gång. Samurajsvärd. Man kastar faktiskt också in lite harakiri så att vi västlänningar ska få en smak av det äkta Japan också. Rituella bad, »ett möte av gamla traditioner och moderna trender«, högteknologi. Ja, det finns inte en enda liten klyschdel av Nippon som inte levereras under filmens första timme. Just det, yakuza också. Japanska maffian. Fräscht. Jättefräscht. Som att låta en film utspela sig i Rom bland en högljudd familj som lagar pasta, där flickorna har urringningar och männen är hetlevrade kavaljerer och alla gestikulerar vilt med händerna och är med i maffian som styrs av någon tjock gubbe med hes röst… Vänta, den filmen har jag sett.

Hur som helst. Hur bilden av Japan nyanseras i Wolverine The Immortal längre in i filmen vet jag inte eftersom jag lämnar salongen. Det är inte ofta jag gör det men då och då händer det. Någonstans runt en tröttsam svärdfajt ombord och ovanpå ett tåg. Någonstans då en liten asiatisk brud – Yukio – tar upp sitt flera hundra år gamla samurajsvärd och kickfajtas. Läser i en presstext att regissören James Mangold tycker att hennes karaktär är en dödlig kämpe som »är både sexig och som uppstånden ur animevärlden«.

Spare me. Det finns gränsen för hur mycket skit jag tar. Cynism kan jag leva med om den är levererad väl. Klyschor kan man leka med om man har insikt och distans. Nationella karikatyrer är farligare men allra farligast är ett dåligt manus, en ointressant historia, pengadriven regi och pengadrivet skådespeleri. Om inte ens de inblandade bemödat sig med att engagera sig, varför ska jag?

Don Drapers och tittarsympatins bortre gränser

2013-06-24  

Denna text innehåller spoilers om Mad Men säsong 6.

Ena säsongen är det som om man medvetet bestämt sig för att svärta ned Don Draper, göra honom mörk, elak, känslokall, svettig och allmänt svinig. Någon som har en kall kyla inom sig som fryser alla hans eventuella känslor för andra människor, inklusive hans familj, till is.
Andra säsongen gör man honom till en rejäl man. En som kan hålla ett företag i rullning, rädda Peggy från sig själv och kanske Joan också i samma veva. En som kan vara make och far om inte klanderfritt så i alla fall hjälpligt och i sina barns ögon underbart.

Det är förstås ingen konstig dramaturgi. Givetvis vill man göra sin hjälte komplex och givetvis vill man också skapa en dynamik hos tittarna som hela tiden aktivt måste tänja på sina gränser för hur många oförsonliga drag man kan stå ut med hos en karaktär (eller människa) och fortfarande bry sig om dennes väl och ve.

Denna sjätte säsong av Mad Men verkar en enad manusförfattarskara ha bestämt sig för att de ska se exakt var den gränsen går någonstans. Man går ut hårt, låter honom redan i säsongsinledningen spy på en begravning, för att sedan glömma bort att han har fru och barn. Ja, så kan alkoholproblem se ut, säger den empatiska delen av min inre tevetittare. Och den delen av mig har givetvis rätt, Dons alkoholism är ett reellt och äkta problem som förvärras under säsongen och som slutar i katastrof. För både honom och de omkring honom. Men att peka på alkoholism som enskilt, isolerat problem för Don är att göra det lätt för sig.

Svårare att sympatisera blir det i tveksamma situationer av sexuell natur. Det är inte enbart alkoholen som får Don att vara en minst sagt bristfällig make och far. En självisk egocentriker som ser kvinnor som antingen horor eller madonnor och så vidare. Ett inte helt unikt problem. I Dons fall försöker man denna säsong att psykologisera det hela ytterligare genom att berätta att hans mamma faktiskt var båda delarna på en och samma gång. Cirkeln sluts en aning när han presenterar detta för sin egen dotter Sally som faktiskt också har antydan till dubiöst förhållande till flaskan, precis som sin far.

Jag upplever att denna säsong av Mad Men fokuserar mer på olika typer av förhållanden (och äktenskap) än tidigare säsonger och jag gillar det. Det kan ju dels bero på att huvudrollskaraktärerna blivit äldre, skaffat sig mer djup i sina förhållanden. Skaffat förhållanden överhuvudtaget. Men också för att strössla ned ännu mer komplexitet hos våra vänner på reklambyrån.

Jag uppskattar detta väldigt mycket, i synnerhet kanske den vacklande balansen man väljer att visa upp i de olika kärlekarna där den gemensamma nämnaren är att någon alltid ger mer men får mindre tillbaka. Dons och Megans förhållande står givetvis i någon slags fokus där Don slåss mot den sida av honom som gärna ser att frun är mer mannekäng, scenografi, barnvakt och tillgänglig sexleksak än en självständig varelse med egna känslor och viljor. Mot detta ställs Bettys och nya makens förhållande på ett intressant sätt, där Betty faktiskt öppnar upp förhållandet och stärker det genom att bli just mer självständig. Och, måste påpekas, stöttande i sin mans karriär. Dons förhållande till den alltmer brådmogna men också tonårsfrustrerade Sally är intressant, liksom Peggys (och Joans) förhållande till jobbet och till karlarna omkring dem. Är de gifta med jobbet? Ett inte helt lösryckt påstående, som också läggs fram, tycker jag, under denna säsong.

Men jag skulle nog också vilja kasta in Pete Campbells och frun Trudys äktenskap på listan över de bäst dissekerade denna säsong. Jag har så svårt för Pete, och det är ju meningen att man ska ha förstås. Någonstans ska man kanske också stundtals tycka synd om honom, sympatisera med hans längtan efter erkännande, hans törst efter att ha det lika soft som Don verkar ha. Kvinnorna kastar sig över honom, han kan spotta ur sig en reklamkampanj i sömnen och ingenting verkar nå honom. Inte på det sätt som saker når Pete.

För Pete har ju egentligen alltid, i hela sitt liv, velat vara Don. Ha Dons jobb, ha Dons status, ha Dons lätt klacksparkande syn på kvinnor. Minns också att det var Pete som luskade fram Dons förflutna, Dons egentliga identitet. Pete vet egentligen massor om Don, och kan inte sluta leta efter mer. Efter receptet på hur man blir Don.

Den här säsongen lyckades Pete. Kanske inte med att helt och fullt laga till receptet och bli en fullfjädrad Don men i alla fall kunde han ta på sig en rock som i mångt och mycket skräddarsytts för Don. Pete kunde låtsas, med mer allvar än tidigare, att vara sin hemliga läromästare. Han förför sin frus väninna Brenda. Men till skillnad från Don så kommer Pete inte undan med sånt här.

Det är det intressanta med Pete. Att han egentligen borde vara nöjd. Han borde, med lite mindfulness och kbt, faktiskt kunna vara en riktigt lycklig person om han kunde ta ett steg tillbaka och se att han har en trogen fru, ett välskapt barn, ett jobb med hög status och en lägenhet med rätt adress. För en statusjägare som Pete borde detta egentligen vara nog. Men hans besatthet av Don gör att det aldrig blir nog. Han inleder en affär med Brenda och Trudy svarar med att kicka ut honom.

För Pete är inte Don. Don är känslomässigt störd. Pete är bara girig, småsint, avundsjuk och besatt. Det är i och för sig egenskaper jag kan relatera till bättre än Dons apati även om jag för den sakens skull inte känner någon särskild ömhet för Pete. Han är för ego för det. Don har allvarligare problem. När han förför grannfrun bara sådär (Lindsay från Freaks & Geeks!) och sedan delar en cigg med henne i sängen drabbas hon av dåligt samvete men inte han. »Jag känner mig hemsk«, säger grannfrun. Don svarar »Varför då? Det här hände aldrig«, och sedan ger han henne några sedlar. Det är alltid smidigare med horerier än känslomässiga affärer.

Men, jag kan inte låta bli att tänka på den eventuella perversa signifikansen i detta. Inte bara det sorgliga i det hela, eller det tunna försvaret i att om man ger någon pengar så blir äktenskapsbrottet mindre allvarligt. Nej, jag tänker på det faktum som nu presenterats denna säsong, nämligen att Dons välmenande och godhjärtade mamma också horade. För Dons skull, för att han och hon skulle kunna få ett drägligare liv. Att Don sedan gör om sin affär, med en faktiskt till synes uppriktigt engagerad grannfru, till ett enkelt sexköp som han kan gå iväg från utan närmare bekymmer, tycker jag signalerar någonting riktigt stört. Antydan om att ligga med sin mor. Antydan om att kvinnor är kvinnor endast tills man ger dem en sedelbunt. Då slutar de vara kvinnor.

Och det är någonstans där som jag tror manusförfattarna lyckats denna gång. Med att se exakt var gränsen går för tittaren i sin ansträngda, krävande och ytterst påfrestande generösa sympati för Don Draper.

Den blodiga chocken

2013-06-04  

Denna text innehåller spoilers om Game of Thrones.

Man skulle kunna jämföra med när Nina Meyers dyker upp i säsong 3 av 24, eller när Agent Cooper stirrar in i spegeln den sista minuten av Twin Peaks. Gårdagens chocker i Game of Thrones orsakade känslostormar av sällan skådat slag. Twitterkonton upprättades likt forna tiders helplines där fans fick bearbeta vad de just sett på 140 ord. Många valde att helt enkelt uttrycka sitt hat mot George RR Martin och mot HBO. Andra vrålar ut sin sorg, en del hotar med att aldrig se ett enda avsnitt till av serien. »I WANT TO TEAR MY EYES OUT IN SADNESS«, skriver någon enkelt och sammanfattande.

Säga vad man vill om George RR Martin men han har inga problem med att »kill your darlings«. Eller andras darlings för den delen. När han lät Ned Stark tappa huvudet i redan första säsongen kände jag att här fanns en viktig  beröringspunkt mellan Game of Thrones och favoriten 24. Ingen går säker. Det kändes härligt. Så kittlande och farligt befriande att inte veta. Tills igår då, då den spektakulärt blodiga slutscenen gjorde gällande att det här med att ingen går säker gäller också huvudpersoner som är ytterst drivande i serien.

Nej, jag har inte läst böckerna, då hade jag självklart vetat. Måste man det? Jag håller på med första boken nu men mest för att jag fortfarande har svårt att hålla i sär alla Lannisters och Baratheons. Familjen Stark, däremot, har alltid känts tydliga och centrala och år av tv-serietittande har lärt oss att det finns en tydlig och trygg navigation i berättandet. En central konflikt förblir en central konflikt. Däri låg också en del av gårdagens chock. Genom att låta döda några av dem dör också de vi hejat på. De som stått för högburet huvud, stolthet och i viss mån moral. De är kanske inte seriens populäraste figurer. Tyrion har roligare repliker, till exempel. Men de har stått för någonting som känts som kärnvärden och vi har därför kommit att se deras närvaro som trygg och säkrad. Med Catelyn och Robb dog också hoppet om de rätta segrarna, den rätta på järntronen. Vad kommer att hända nu, och vilka kan vi sätta vårt hopp till? Arya? Men hon är ju så liten, och Bran är så svag.

Alltså känslan när man har investerat tid, kärlek och engagemang i en teveserie för att sedan känna sig snuvad eller i alla fall omskakad kan vara nog så kraftig. Det vet alla vid det här laget. Och förvirringen, otryggheten, kan kännas nog så äkta. Ser vi inte en teveserie för att engagera oss i någonting, om än på en behaglig, vegetativ nivå? En nivå som inte kräver vårt samarbete eller interaktion, men som ändå engagerar oss, och får oss att tänka, känna? Är det då så konstigt att reaktionerna rör sig kring otrygghet och förvirring? Nej. Nästa tanke blir så självklart vad som ska hända sen, och twitterreaktionerna i stil med »Jag kommer sluta kolla« är därför fullt logiska.

Jag skulle väl veta svaret redan om jag läst böckerna. Som folk påpekar på Facebook och Twitter och alla andra möjliga medier inklusive brevduva. För från seriens början har det funnits en tydlig uppdelning mellan tevefansen och bokfansen. Nybörjarna (som kan hånas) och de som utexaminerades från George RR Martin Academy för länge sedan. De som läst böckerna är naturligtvis inte sena med att påpeka att de suttit på info om Starks öde sedan långt tillbaka. De har heller inte varit sena med att påpeka att tv-serien med undantag från första boken och säsongen, skiljer sig en hel del från böckerna. Det bidrar såklart också till uppdelningen mellan fansen. De som fina fansen »vet« hur det ligger till och pöbelfansen som ser den kommersiella versionen i teveväg.

Gårdagens matsalsmassaker gjorde än en gång en sak väldigt tydlig. Ett, att bröllop i Westeros sällan är en trevlig tillställning. Med Sansas och Tyrions i minnet, och även Danaerys och Khal Drogos, så kan man ju snabbt konstatera att grisfötter och flödande vin till trots är ett bröllop mest en legitim inramning av ofrivilligt sex i RR Martins värld. Även om en bröllopsfest med Walder Frey som värd tar priset i obehag.

Gamla modellen är nya modellen

2013-04-22  

En dokusåpa om manliga modeller som ska visa att modellvärlden minsann inte är så glamorös som den verkar? Sign me up!

Ja, det ligger naturligtvis (fortfarande) »rätt i tiden« att spela ut modedoku-kortet även om det känns gjort in absurdum. Men när SVT är avsändaren väcks mitt intresse. Det gör att man faktiskt är benägen att tro mer på insäljandet av serien Modellpojkar som en avslöjande bild av en cynisk, hetsig värld. Det första som sägs i serien är just också detta. Att folk inte har en aning om hur hård modellvärlden är för manliga modeller. Folk har inte en endaste aning. Direkt citat.

Okej, tänker man ju uppspelt då. Visa mig motsatsen! Visa hur det verkligen är! Jag är redo!

Ett avsnitt senare och jag har ännu inte blivit upplyst om att modellyrket skulle vara ett extra krävande eller särskilt missförstått yrke. Snarare tvärtom, allt man redan visste om auditions och klippkort på direktflygen till Milano verkar stämma. Klagomålen från killarna handlar mest om att man måste gå upp tidigt och ibland bo på andra klassens hotell, kanske eventuellt dela rum med annan modell (»Man känner sig inte som en rockstar direkt«) eller i en lägenhet tillsammans med andra killar och kolla in brudar på nätet, kommentera deras lår och röka marijuana.

Jo, en och annan klagan om att det är jobbigt att bli bedömd också förstås men det är mer något som sägs för att man bör säga det förr eller senare. En annan säger lamt att alla människor har komplex över sin kropp. Sedan sväljer han en näve vitaminpiller och tar en cigg vilket ändå är avsnittets absolut bästa enskilda scen.

Nä, killarna som är med verkar ju inte direkt lida av systematiskt nedbrutet självförtroende eller liknande. Att bli bedömda efter sin kropp verkar inte besvära dem nämnvärt ändå. Den yngsta av killarna, Philip, säger att han egentligen hade räknat med att »bli Zlatan« men nu blev han visst »mannekäng« i stället. Han garvar. Jag oroar mig inte för honom. Tror han sover bra på natten.

Att de här dudesen lever i en parallell och bekymmersfri verklighet gör dem också gott och bidrar säkert också till deras mentala hälsa. En spelar Gudfadern på en liten bärbar keyboard längs gatorna i Milano helt utan ironi vilket tyder på extrem världsfrånvändhet och avsaknad av självdistans. Säkert hans räddning. I brist på andra avslöjanden om modellyrkets baksidor i programmet skulle i och för sig detta fenomen kunnas tas upp som en sådan. Världsfrånvändhet, avsaknad av självdistans och humor verkar drabba manliga modeller. Samt, i viss mån, brist på högre intellektuellt tänkade. En dude försöker på allvar att verka kännande, analyserande och smart. Han säger att man känner sig ju väldigt unik som manlig modell. Men sen lägger han hastigt till att alla människor är ju såklart unika. Men han själv, som manlig modell, är lite mer unik än alla andra som också är unika.

Hade det varit en kommersiell kanal som sänt det hade man kanske kunnat lägga in ett tävlingsmoment och på så sätt gjort killarna mer älskvärda, alternativt stramt profilerade. Deras dumheter skulle kunnat omvandlas till charm. Deras bleka personligheter hade kunnat förstärkas. Deras Derek Zoolander-drag blivit till humor. För nej, inte är det ett krav att alla medverkande modeller måste må dåligt och visa upp klart destruktiva och störande personlighetsdrag för att jag ska ta denna satsning på allvar. Nej, naturligtvis inte. Men jag blir besviken, snuvad rent utav, när SVT påstår sig vilja visa ett program som avslöjar modellyrkets glamour men sedan inte gör det.

De har ju dessutom ett bra upplägg med just manliga modeller, det skulle ju kunna vara potentiellt intressant. Men man utnyttjar det inte? I dagarna har man ju läst om modellagenturen som försökte headhunta utanför anorexi-kliniker. Nog måste det finnas stoff här? Och perspektivet manliga modeller skulle ju potentiellt sett kunna vara intressant. Får manliga modeller också höra att de har feta lår? Får manliga modeller erfara sexuella trakasserier i samma utsträckning som kvinnliga? Hur känner de inför problemet att bli raggade på enbart i accessoarsyfte? Är de rädda för att tjejer eller killar ska bli kära i enbart deras utseende och vara ointresserade av dem som personligheter?

Om man inte hittar den typen av stoff, och det kanske man inte gör, tycker jag att man istället borde profilerat programmet annorlunda. Då hade man, på vanligt kommersiellt manér, kunnat glamma till det. Nu är det killarnas tur att ta oss med bakom kulisserna på catwalken och så vidare. »Visst går det en rysning i kroppen när man kliver ut på scenen i en helt ny Dolce & Gabbana-kostym«. Den typen av gångbara kommentarer, den typen av välbekant upplägg. Det är det andra alternativet man har.

Men icke. Första avsnittet av Modellpojkar är enda stort självmål. Jag hoppas på mer från kommande avsnitt.

Gamla skolan möter nya och ljuv musik uppstår

2013-02-12  

På ytan kretsar Nashville kring två countrystjärnor, en gammal och en ny. Rayna James (Connie Britton) har gjort skivor i över tjugo år och tillhör den gamla countryskolan som gärna bluesar fram en låt på gitarr och uppskattar det goda hantverket. Juliette Barnes (Hayden Panettiere) är nykomlingen som poppar till sina countrydängor, klär sig sexigt och distribuerar skivorna på Starbucks.

När publiken sviker Rayna läggs idén om en gemensam tour fram. Det gamla ska möta det nya. De två stjärnorna måste dela scen, publik och – ska det visa sig – kanske också delar av sina liv.

Jag älskar hur temat gammalt/nytt är så ständigt återkommande i Nashville, och på så många nivåer. Gammal country versus ny country är den första nivån. Tradition kontra nytänk och så vidare. Rayna i sina storbältade jeans och hes countrystämma, med ett backing band fullt av fårade, livserfarna män. Typ. Mot Juliettes kommersiella glitter och poppiga nycountry. Publiken respekterar Rayna men nynnar på Juliette. Redan i första avsnittet får vi reda på att försäljningen av Raynas skivor dalar medan Juliette ligger på topp. Skivbolaget har en ny VD och han har nya idéer om hur vi ska ta countryn in i den nya tidseran.

Sedan har vi temat gammal kärlek kontra ny, vilket tar sig flera skepnader (spoilers på ingång här!). Som förhållandet mellan Rayna och Deacon, som är djup, grundad och hålls uppe av genuin tillit och starka band. Det ställs mot Deacons nya, flyktiga, snärjande och sexiga passionskärlek med Juliette som är allt annat än grundat men fullt av heta känslor. Och som en tredje parallell finns Raynas make Teddy, som känner sig ganska hjälplös efter att ha strulat i någon fastighetsaffär och inte längre kan bidra till hushållet på det där traditionellt manliga sättet, alltså genom pengar. Kanske kan man gå så långt som att säga att han känner sig avmaskuliniserad. Det skulle i alla fall förklara hans annars hyfsat obegripliga move att sukta efter den mäktiskaste sitsen i staden Nashville…

En fin grej här är också parallellen mellan Raynas mammas kärleksliv och Raynas eget. Det går igen, ungefär som om det är en tradition eller ett arv, att älska på ett visst sätt. Rayna älskar ungeför som sin mor gjorde. Men får då kanske också samma resultat..?

I serien ställs också gammalt liv mot nytt liv. I Juliette Barnes fall är det (också) i form av hennes mamma, som i sin trasighet och irrationella närvaro påminner Juliette om det sociala arv hon själv bär på. Nog kan man tycka att det visas lite väl tydligt ibland, vad resultatet av mammans frånvaro inneburit i Juliettes fall (svar: kärlekstörst och uppmärksamhetsbehov). Men det gör å andra sidan Juliette till mer än bara en diva eller en ny popsensation som fått smaka på för stora framgångar alldeles för snabbt i en tid där kärlek mäts i antal likes på Instagram.

Okej, det sista var mossigt sagt, men många sociala markörer används faktiskt i seren för att betona generationsskillnaderna de två sångerskorna emellan så det är inte en galen sak att ta upp. Man pratar ju faktiskt om att lägga upp »teasers« på iTunes, distribuera musiken bortom »traditionella kanaler« och så vidare.

Jag tycker det är bra med skillnaderna och markörsnacket. I synnerhet när hela serien också sätts mot staden Nashville som backdrop. En stad som inte går att skilja från sitt musikhistoriska arv, som är ett med musiken som lever i den. Som utvecklar traditionen country men också vördar den och håller den hårt.

Allt detta, skulle jag säga, kommer samman i en och samma fantastiska scen. Alltså ren tevemagi där gammal och ny country kommer samman, där gammal och ny kärlek blandas upp och där nytt och gammalt liv vinkar smärtsamt till varandra från olika håll. När Rayna och Deacon sjunger den bitterljuva, törstande, längtande och vackra No One Will Ever Love You (Like I Do) på varsin pall på Bluebird Café, då märker jag inte ens själv hur otroligt rörd jag är förrän jag inser att jag faktiskt håller andan.

Mer Willy Wonka än Lord Grantham

 

Överspelet redan i inledningsscenen. Herregud. En upp-speedad Jeremy Piven som hojtar »We’re making history!« och använder ord som »razzmatazz« medan de timida engelska flickorna rodnar åt den energiske amerikanens joie de vivre. Rada upp varorna! Blända kunderna med urval! We’re making history here! Stora gester, bländvitt leende, armarna som slås ut. Razzmatazz, alla! Razmatazz!

Jag var faktiskt väldigt peppad på ITV:s nya kostymserie om entreprenören Mr Selfridge (Jeremy Piven) och hans uppfinning »varuhuset«. Här fanns en hel del potential, tänkte jag. Nouveau riche, fina miljöer, roliga nyheter. I synnerhet också som om peppen i brittiska tidningar kretsade kring om detta kunde vara nya Downton Abbey.

Det är det inte. Både kläderna och maneren är mer Willy Wonka/cirkusdirektör än Lord Grantham. Svårt att ta på allvar med andra ord. Det här är en pastisch och en hyllning till alla utanför lådan-tänkare därute, inte en historia om människoöden och plikt kontra vilja eller vad man nu vill kalla Downton för. Säga vad man vill om Downton, och jag är inte seriens största fan, men den är välskriven, har en fungerande dialog, bra skådespelare och ambitionerna att i alla fall försöka problematisera saker som tradition och ärvda plikter.
Försöker i alla fall.

Ibland.

Stundtals.

En sak har dock Mr Selfridge gemensamt med Downton Abbey och det är de enormt många birollerna. Man kan omöjligt hålla reda på alla från första avsnittet. Rikt persongalleri om man är optimist. Förvirring, om man är pessimist. Men tyvärr finns här ingen bitsk farmoder med skarpa oneliners att ändå gilla från början, de bästa replikerna tillhör Mr. Selfridge själv även om de är mer effektsökande än riktigt smarta (»To work is elavating, to accomplish is superb«).

Och en annan sak: Downton ser i alla fall aldrig ut som en enda stor kuliss. Det gör Mr Selfridge. Jag köper inte miljön. Synd, eftersom själva tanken på ett stort, engelskt varuhus anno 1909 verkligen skulle kunna vara något av en visuell fest. Alla kläderna, de vackra färgerna, de nya materialen, färgerna…och visst är det färgglatt men allt ser ju ut att vara i technicolor och överdrivet till seriemagasinestetik. Efter Harry Selfridges initiala utrop om att varuhuset ska komma att »show the world how to make shopping thrilling!« så hade man ju gärna sett mer ur 1900-talsmänniskans ögon, till exempel. Alltså verkligen upplevt känslan av att gå in i en enda stor butik med allt istället för en liten specialbutik. Det är visserligen lite för tidigt att säga något om saken men lite nya pengar versus gamla pengar-problematik skulle inte skada heller eftersom man trycker så oproportioneligt mycket på att han är den tossiga amerikanen med helt galna idéer (en affär med massa småaffärer?!) i en traditionsälskande värld av stiffa britter.

Jeremy Piven saknar knappast charm och karisma, så vad är hans problem? Varför gestaltar han Harry Selfridge som om det var en parodi? Är det en parodi? Jag blir osäker. Jaja, givetvis är det menat att Mr Selfridge, som är amerikan, ska skilja sig oerhört jämte britterna som bara vill dricka te och se till att saker och ting fortsätter vara som de var förut. Men man kan väl skippa överdrifterna för det? (De stereotypa) skillnaderna framgår ju ändå. Han måste sluta få repliker som »Don’t you all look fine and dandy?«. Det är problemet.

Hellre Carrie än Lady Mary och Hannah

2012-12-26  

Efter att jag sett klart tredje säsongen av Downton Abbey har jag seriens catchphrase och butlerns eviga »problems with the new footman« ringande i öronen. Ett återkommande problem för honom, tydligen. Mitt största problem är att jag ogillar seriens främsta huvudpersoner så mycket att jag löper risk för blodpropp. »Problems with the new aristocracy«, snarare, i mitt fall.

De första två säsongerna kunde jag se med den förälskades milda blick och därmed förlåta intrigens Falcon Crest-nivå och Lady Marys allmänna äktenskapsidioti. Misstag gör vi alla i ungdomen. Men det hela sjönk ju sedan till Rederiet-nivå för att nu vara tillbaka i trevlig Falcon Crest-anda igen och alltså borde jag vara nöjd. Men i nyktert tillstånd kan jag numera inte se Lady Mary som annat än jobbig, världsfrånvänd och i behov av en hurring hur mycket jag än försöker. Jag känner inte med henne. Lady Edith kan jag ändå, i viss mån, få någon slags stackars lilla rika flicka-sympati för. Jag uppfattar henne som seriens mesta underdog och en sådan vill man ju alltid heja på. Lady Sybil har alltid sin höga moral och sin besvarade kärlek att falla tillbaka på. Lady Edith bara en väl grundad bitterhet som bara växer tillsammans med känslan av att alla springer om henne. Jag kan, i viss mån, sympatisera.

Sedan ser jag klart Girls på ren trots (jag gillar den inte heller och avskyr tjejerna i den) och blir sängliggande av trötthet. Nostalgisk också, och längtar tillbaka till den bekymmersfria tiden med Sex and the City då huvudpersoner var tillrättalagda och roliga och löste det mesta med en gruppkram.

För även om karaktärerna i Sex and the City var äldre än mig då det begav sig, hyfsat irriterande tunna på sina håll, så kunde jag ändå mycket lättare identifiera mig med dem. Ja, för att de var just endimensionella och därmed lätta att tillskriva egenskaper, säger den skeptiske.

Avbryt inte, säger jag då. Vad jag menar är att i både Downton Abbey och Girls finns faktiskt ett identifieringsproblem. I båda fallen har man försökt att göra karaktärerna inte bara komplexa utan också ge dem svärta. Lady Marys snedtramp med en viss diplomat, till exempel, och vit mans börda. Nej, rättelse: vit aristokratkvinnas börda. Hannahs uppvaknande i en kall och hård värld vi andra kallat verklighet ganska länge nu. Men har man kanske, i detta nymodiga försök att ge karaktärer flera lager, kanske brett på lite för mycket? För jag hittar ingen kärna, inget att tycka om. Faktiskt hittar jag inte så mycket alls utom förvuxna bebisar som sluppit ta snavar för någonting alls länge nog nu. Vad är det jag missar?

Jag är en Charlotte men en hälsosam dos Samantha. Detta vet jag med säkerhet. I Downton Abbey är Ms Hughes, den gamla gråhåriga hushållerskan, den enda jag eventuellt skulle kunna se mig själv liknas vid. Hos det halvt streetsmarta, halvt fårskockliknande gänget downstairs snarare än hos de uppbröstade anomalierna upstairs definitivt men ändå med visst personalansvar. Ja, jag är väl Ms Hughes då men det är ju inte på långa vägar lika kul som att vara en Charlotte. Och hon var ändå den rigida av dem!

I Girls avskyr jag allihop. Om någon jämförde mig med någon av tjejerna skulle den redan nämnda hurringen delas ut. Vem vill vara en tjurig, trulig, oresonlig egoist står med händerna i kors och lyssnar på Feist medan livet och alla möjligheter tickar förbi?

Serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham har presenterat Girls som ett slags osminkad Sex and the City. Det är så här det verkligen ser ut, tjejer och killar. Okej, hur ser den ut då? Den är rätt tom, ihålig, ointressant och allt annat än vad som känns äkta om du frågar mig. I Sex and the City (nu slutar jämförelserna) fick man ändå ganska tidigt köpa att det rörde sig om en fantasivärld, en amerikansk dröm och ett enda långt retuscherat vykort från New York. Brudarna hade å ena sidan fantastiskt overkliga problem som vilket party man bör gå på, men också väldigt verkliga sådana som cancer, barnlöshet och ensamhet. Och ja, man fick se dem jobba också även om det var låtsasjobb på viss nivå. Men i en säsong har Carrie verkliga pengaproblem och i en annan är det Mirandas omänskligt grymma jobbtimmar som pajar förhållandet med Steve. Men framför allt har tjejerna kul ihop, gillar varann och skulle vara roliga att hänga med. Alltså, vem i hela världen vill hänga med Girls-tjejerna? Och hängde jag med Lady Mary skulle jag förvandlas till Branson av ren överlevnadsinstinkt och det vill vi ju inte, naturligtvis.

Girls påstår sig ha verkliga avsändare, till skillnad från Sex and the City. Alltså blir ju tonen annorlunda och förväntningarna likaså. Girls handlar om hur dessa »flickor« (bebisar) måste klara sig själva. För Hannahs del innebär det att klara sig utan att hennes föräldrar betalar hennes hyra. I Downton Abbey handlar det om att Lady Mary ska hitta en make med pengar. Jag är ledsen men jag bryr mig inte. Dessa »problem« är löjliga.

När Hannahs föräldrar talar om för sin vuxna dotter att hon måste börja tänka på att försörja sig själv blir hon tjurig och sur. Precis som Lady Mary när Matthew vägrar ge henne sina arvepengar till en början. Plötsligt står både Hannah och Lady Mary inför en situation vi ska förväntas sympatisera med. De har fått navelsträngen bortklippt, något har ryckt bort mattan från under deras fötter. Men herregud, det var väl ändå på tiden?

Ja, jo. Men Lady Mary levde ändå i en annan tid under andra konventioner. Hon är ju en överklassdam och då förväntas man vara försörjd.

Kanske det, men det betyder inte att hon har mina sympatier. Eller att jag förstår henne när hon tjatar och tjurar till sig Matthews pengar. Eller att jag ska orka bry mig. Då uppskattar jag Lady Edith mer som i mångt och mycket har ännu mer gemensamt med Hannah i Girls. De sörjer bittert sitt tilltänkte, dystra öde som singelkvinnor utan större utsikt för giftermål utan att för en sekund reflektera över de privilegier de faktiskt har. Mer ärligt ändå, kan jag tycka. Jag känner igen den sortens personer mer än Lady Mary-sorten. Och då känner jag mer med poor old Charlotte som fick sig sin perfekta drömprins helt enligt hennes Upper East Side-konventioner men som vidade sig vara oförmögen att ge närhet. Också helt enligt rådande Upper East Side-konventioner. Se? Same same but different.

En genusgrej nu bara också, killarna i dessa serier har jag inte mycket större sympati för heller men det är inte de jag upplever som seriens huvudkaraktärer. En stor höjdpunkt i Downton var till exempel när Matthews skjorta försvann och han nödgades (nödgades!) äta middag i en smokingskjorta. Jag menar, sånt kan jag ju inte förväntas lägga min tid och ork på? Hellre fördjupar jag mig i Dr Treys impotens, hur glattig den än må vara.

Nej, jag måste sluta nu. Jag vet inte ens varför jag plågat mig igenom dessa serier över huvud taget, det är inte bra för mitt blodtryck. Mitt nyårslöfte blir därför att inte se varken säsong 2 av Girls eller kommande Downton om inte Lady Mary och Hannah tvingas ta sig i kragen ordentligt, klippa sig och skaffa ett jobb som får dem att åtminstone lite, lite grann lyfta blicken bortom det egna kvarteret, utveckla en empati för andra människor och en något nyktrare syn på sin omvärld.

Länge leve Amerikas förenta lobbyister!

2012-11-23  

Amerikas förenta stater skapades av jurister och lobbyister. Länge leve juristerna och lobbyisterna! Utan dem hade vi haft slavar än i dag. Kanske också riktigt märkliga polisonger och opraktiska kläder.

Det är budskapet som USAs alla åttondeklasser kommer att ta med sig när deras högstadielärare tar med dem på Lincoln, Steven Spielbergs två och en halv timme långa sömnpiller som handlar om hur en lag blir till.

Ingen skugga ska falla över Daniel Day Lewis som, såklart, gör en fantastisk insats som stel, underfundig, allt igenom god landsfader vars enda minus är att han inte är så bra på att älska sin fru. Men hey, fruar »förr i tiden« var ju ändå mest till för prydnad och barnafödande och Sally Field som spelar makan har inte en enda replik som hon inte antingen skrikgråter fram eller levererar med den där patenterade neddragna underläppen. Hon gör inte direkt kvinnoporträttet en tjänst, om man säger så. Och hon är en av endast två kvinnliga roller i denna politikerförhärligande film.

Lincoln framställs som den klokaste och rättvisaste man världen skådat. Det kanske han var också, vem vet, men med den speciella Spielbergtouchen som består av lika delar sentimentalitet och pampighet blir han nästan parodiskt god. Han leker med sonen i fridfullt motljus medan de andra politikerna gormar och kivas. Han tar sig tid och pratar med enkelt bonnafolk från Missouri, med tonåringar och med kvinnor. Han tar en slav i hand. Allt medan hans närmaste i kabinettet bråkar om det föreslagna tillägget i konstitutionen, det som gör slavar fria, och allt tyder på att förslaget kommer att röstas ned. Hur ska det gå?

Visst går det att se, säg, en film om Jesus, andra världskriget eller en version av Romeo och Julia och hitta spänning trots att man vet hur det kommer att sluta. Men att uppbåda entusiasm från en publik – i två och en halv timme – över ett tillägg i den amerikanske grundlagen, som alla vet finns där, är ändå svårt.

Men så är det. Hela filmen fokuserar på detta. I viss mån vill Spielberg säkert visa att denna lag som vi mer eller mindre tar för självklar var kontroversiell en gång i tiden. Inte nödvändigtvis för att folk generellt var mer dumma i huvudet förr (det motbevisas ju av huvudrollsfiguren om inte annat) utan för att frågan hade ekonomiska och kulturella implikationer. »Vilka är vi utan våra slavar?« säger senatorerna och generalerna som ska representera södern. »Vår ekonomi, hela vår struktur är beroende av slaveriet«.

Lagen går igenom såklart (spoiler?) men med hjälp av två saker:

1. Lobbyister. En tjock, glansig och hummerätande James Spader gör hembesök hos representanter som kan övertalas och bjuder på antingen mutor eller hot. Och som jurist kan Lincoln se till att fixa lite cleana papper.

2. Tommy Lee Jones som spelar parlamentarikern Stevens som med klatchiga oneliners och sarkastiska, stå upp-liknande övertalningstal lyckas få med sig en del röster. Men så har han också, får vi reda på ett ytterst personlig skäl att rösta för slavars frihet (SPOILER!). Det är inte nödvändigtvis så att han tror på jämställdhet mellan raser eller människans rätt till frihet oavsett. Nej, han vill kunna ligga med sin afro-amerikanska hushållerska. Ett skäl som genom Spielbergs lins förefaller ytterst ädelt. Eller så är jag bara aningen irriterad och elak här, det är möjligt.

Varför gör man en så här tråkig film? Det är inte ens en biopic, det är en avancerad diabildsserie från Pogo Pedagog. Vill Spielberg mest etablera sig på den amerikanska filmkartan som pedagogen som förklarade amerikas (och Europas) historia för skolbarn? Med tanke på vilka vallfärder som gjordes till visningar av Shindler’s List och i USA säkert också Amistad tyder mycket på detta. Gud vilket trist öde han valt åt sig själv i så fall. Oscarsspekulationer eller ej – Lincoln är utan tvekan den tråkigaste film jag sett i år. Mitt hjärta klappar för alla högstadieelever som kommer att behöva genomlida den framöver. Här, kids, har ni summeringen som ni kan skriva på ett papper och lämna in till lärarinnan sen: USA är världens bästa land. Lincoln var världens bästa president. När jag blir stor ska jag bli lobbyist för då kan man förändra världen.