Jag hade inte mage att titta på Idrottsgalan i går, särskilt inte med den outhärdlige smilfinken Peter Settman som programledare. I stället följde jag en Publicistklubben-debatt om journalisternas roll i Sverigedemokraternas framgångar, via Raketen-nominerade Bambuser.

Skillnaden visade sig, rent tematiskt, inte vara så stor som man skulle kunna tro. I debattpanelen pratade SVT:s Eva Landahl om varför Jimmie Åkesson inte kommer att bjudas in till kommande partiledardebatter. Samtidigt levererade hennes kanalkollegor en teveunderhållningens mostvarighet till SD-ledarens retorik − en provinsiell och anti-intellektuell spya, hemmahörande i ett obehagligt förflutet.

Det var Magnus Uggla, som sjöng en nygammal nidvisa om Norge, uppbackad av fyra gubbsunkigt strippstajlade damer med nollställda blickar och blonda peruker. (Går att se även i efterhand på SVT Play.)

Det må finnas humor i Hasse & Tages originalvisa om norrmän som ett jävla rövarband. Den framfördes i en annan tid och ett annat sammanhang, med lyhörd känsla för skillnaden mellan att retsamt peta någon i sidan och att dra ner brallorna och fisa dem i ansiktet. Calle Norléns uppdatering av texten är inte heller mycket att jaga upp sig över (även om den är förutsägbar och inte särskilt fyndig).

Men i Ugglas klumpiga händer går alla poänger hjälplöst förlorade. Den historiska blinkningen och den lekfulla rivaliteten mellan grannländer syns inte i rutan. Det står en hyperaktiv medelålders pajas och fyra karikatyrkvinnor med kåta leenden i vägen.

Att ge grönt ljus till en sådan skitidé är så häpnadsväckande omdömeslöst av SVT och Idrottsgalans producenter att det är svårt att tro sina sinnen. Är det här verkligen public service-teve på bästa sändingstid, och inte ett inbäddat Youtube-klipp på en blogg för »politiskt inkorrekta« Slitz-läsare?

Magnus Uggla är som bekant en av vår statsministers favoritartister. Ett av brödrafolken har anledning att skämmas efter Idrottsgalan. Det är inte norrmännen.

Årets bästa tevenyhet var kanske att Mindy Kaling ska utveckla en ny sitcom åt NBC. Du känner igen Kaling som Kelly Kapoor i amerikanska The Office, men hon har också skrivit och producerat några av seriens allra bästa avsnitt (utöver egna projekt som House Poor).

Veckans klassiskt pinsamhetsmysiga julavsnitt av The Office kommer från Kalings penna. Det är en perfekt avslutning på en höst som har varit en liten återkomst för serien efter den ganska tama femte säsongen.

Inför den här julen har Jim lovat Phyllis att få vara jultomte, till Michaels stora förtret; han brukar ju kunna mellanchefa sin vilja igenom så att han själv får stå i centrum. Samtidigt sker julklappsutdelningen på kontoret enligt Secret Santa-principen, och Andy har bönat och bett om att bli Erins hemliga tomte. Hans romantiska julklappsidé fungerar dock inte riktigt som han har tänkt sig: han ger henne gåvorna som omsjungs i julsången The Twelve Days Of Christmas, men har inte riktigt funderat igenom att presenterna i den medeltida visan inkluderar 30 levande fåglar…

Efter över 100 avsnitt är en av The Office största styrkor att även de mindre birollsgestalterna har fått tid att utvecklas. Det ger manusförfattarna en hel ensambleuppsättning av excentriska personlighetsdrag att skoja med. Som när Kelly blir rörd till tårar av att Jim ger henne en vampyrhunkig Twilight-poster i julklapp.

Secret Santa-avsnittet är fullt av den sortens humorprecisa detaljer och små, charmiga sidointriger. Under tiden klär Michael, fortfarande sur för att att han inte får vara tomte, ut sig till en bittertjurig Jesus och ringer David Wallace för att klaga − och får sensationella nyheter om Dunder Mifflins framtid, lagom till att serien tar juluppehåll…

När The Office är som bäst är humorn precis så: tillskruvad, subtil och mysempatisk på samma gång. Inte sällan är det just avsnitten som Mindy Kaling har skrivit som lyckas bäst med den blandningen. Att ge henne en egen serie (samtidigt som hon har skrivit på för ytterligare två år på The Office) kan vara det smartaste NBC har gjort sedan de gav Tina Fey grönt ljus för 30 Rock.

Den första säsongen av Sons Of Anarchy slutade med uppslitande inre konflikter, med att lojalitetsband inom mc-klubben, mellan familjemedlemmar och gamla vänner, tänjdes till bristningsgränsen.

I slutat av den andra säsongen är de interna konflikterna uppklarade och hoten kommer utifrån. Med inte en utan två machiavelliska ränksmidare − vit makt-opportunisten Zobelle och den skrupelfria ATF-agenten Stahl − verksamma i Charming har The Sons hamnat mitt i ett nät av undre världen-politiskt dubbelspel. FBI, IRA, ATF, Mayans, nazister och gangsters har kretsat runt varandra med obönhörligt accelererande hastigheter, medan Sam Crow har gjort sitt bästa för att klamra sig fast vid varandra i stormens öga.

Säsongsavslutningen blåser undan fotfästet för dem allihop. Avsnitt elva och tolv var besynnerligt slutgiltiga, och nu förstår man varför. De konflikter som vi trodde var säsongens bärande  − mellan Clay och Jacks, mellan mc-klubben och Zobelle − framstår nästan som dramaturgiska skenmanövrar när andra, mer lågintensiva, intrigtrådar får sina upplösningar med hisnande, omskakande oförutsägbarhet.

Sons Of Anarchy-finalen är helt enkelt det bästa som har sänts på teve i höst; en intrikat narrativ väv av stegrande spänning som fullständigt tar andan ur en.

Det finns en sällsynt lätthet i The Good Wife, CBS nya advokatdrama med Julianna Margulies i huvudrollen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag skulle beskriva det precis så: en lätthet eller luftighet, som i en riktigt snyggt mixad poplåt eller en återhållsamt formgiven tidningssida.

Det handlar delvis om att The Good Wife inte tar i från tårna. Här finns inga dramedy-dumheter, inga tillskruvade thriller-förvecklingar eller klurigt konstruerade gimmicks. Bara en solid ramintrig, med rättssalens vardagsdramatik som motor i de enskilda avsnitten.

Alicia Florrick (Margulies) är utbildad advokat, men har stannat hemma med barnen medan maken gjort karriär som överåklagare i Chicago. När karlsloken åker dit i en prostitutionsskandal och hamnar i häktet i väntan på rättegång tar Alicia jobb på en advokatfirma för att försörja familjen. Hon får börja på botten, överkvalificerad men oerfaren, och dessutom ständigt igenkänd från den där presskonferensen som följer på alla politiska skandaler i USA, där den manlige politikern ska be om ursäkt med hustrun vid sin sida.

Julianna Margulies gestaltning av Alicia är den andra anledningen till att The Good Wife känns så tyngdlös. Hon är verkligen den goda hustrun, slipad av ett halvt liv i villaförorten och härdad av den offentliga förnedringen i skandalens spår. Marguiles gör henne neutral, behaglig, professionell, men med sorg och styrka under ytan och nyfikenhet, stolthet och knivskarp intelligens i sättet hon återupptäcker sin talang som jurist.

Det är ett nedtonat porträtt, men det blir rikare och fylligare för varje avsnitt. I det femte och senaste finns en lite nyckelscen. Motståndaradvokaten försöker störa Alicia genom att antyda att kollegan som har tagit henne under sina vingar har något annat än en professionell relation i åtanke. Hon svarar, leende men med en trötthet som bara går att ana i blicken: »Jag vet vad du försöker göra. Men efter de senaste sju månaderna är jag vaccinerad mot det.«

Den där kollegan, firmapartnern Will, spelas förresten av Josh Charles och det är förstås en annan anledning att följa The Good Wife. Brittiskan Archie Panjabi är också mycket bra som skrupelfri sidekick i knähöga stövlar.

The Good Wife är tillräckligt lågmäld för att hamna i bakgrunden när mer extroverta serier pockar på uppmärksamhet i tevetablån, men tittarsiffrorna har varit riktigt bra. Tack och lov: med tid till att fördjupa och finslipa kan The Good Wife bli en av de bästa kvalitetsdramerna på amerikansk network-teve sedan West Wing.

De senaste årens genant-stämning-humor har ofta kretsat kring en ensam huvudrollgestalts patologiska oförmåga att hamna rätt i sociala situationer. David Brent och Larry David, förstås. Lisa Kudrows självsinsiktslösa föredettingskådis i The Comeback, Leslie Knope i Parks & Recreation, och så vidare.

ABC:s nya tjugotvåminutare Modern Family tar genren i en annan riktning genom att göra titelns udda familjekonstellation till ett helt mikrokosmos av neurotiskt beteende och klavertrampande genantiker. Här finns ingen David Brent som ångestkomiskt gravitationscentrum utan hela ensemblen har samma kapacitet för pinsamheter.

Modern Family följer tre grenar av samma familj. Patriarken Jay Pritchard är frånskild och omgift med den trettio år yngre Gloria, en storbystad, excentrisk colombianska med en son från ett tidigare äktenskap. Jays biologiske son Mitchell har precis adopterat en koreansk bebis tillsammans med sambon Cameron (Cameron som i Crowe, inte Diaz, alltså…) medan systern Claire har tre barn med Phil, en självutnämnd »cool farsa« som kallar dotterns pojkvän för »D-Money« och mörkar sonens hyss för att frugan inte ska tycka att han har dålig pli på ungarna. Claire oroar sig mest för att äldsta dottern inte ska bli lika urspårad som hon själv var i tonåren.

Det låter som mycket att hålla reda på, men Modern Family löser det snyggt i pilotavsnittet genom att presentera klanen Pritchard som tre av varandra oberoende familjer. De förs samman först i slutscenen, som är en stilstudie i ansträngd stämning men också väldigt kärleksfull i all sin avighet.

I veckans avsnitt dyker Jays exfru upp hemma hos Mitchell och Cameron. Hon har fått new age-inspirerad självsinsikt och behöver lägga en viss »incident« bakom sig innan hon kan gå vidare i livet (och ligga med sin fransk-kanadensiske new age-karl). »Incidenten« finns förevigad på en brutalt plågsam hemmavideoupptagning från Jay och Glorias bröllopsmiddag; en social implosion i bitterhet och vitvinsfylla som hade fått till och med en bröllopsmarodör som Michael Scott att skruva besvärat på sig i stolen.

Men Mitchell tar trots allt på sig att sammanföra sin mor med pappa Jay och den grovt förolämpade Gloria, och avsnittet blir ännu mer se-mellan-fingrarna-pinsamt när den före detta fru Pritchard ryker ihop med den nuvarande, samtidigt som barnbarnets tonårsluns till pojkvän plockar fram gitarren…

Men styrkan med Modern Family är att pinsamhetsvältrandet aldrig blir cyniskt. Serien ironiserar över familjelivet och alla dess ångestmoment men är lika mycket en uppriktig hyllning till familjens gemenskap, hur den än må se ut.

Allra finast av relationerna i Modern Family är den mellan de nyblivna adoptivpapporna Mitchell och Cameron. De gnabbas ständigt, och kan aldrig motstå en att pika varandras små brister och hang-ups. Samtidigt är de i underbart ömsint samklang som par, som när de börjar nynna på samma låt och instinktivt synkroniserar i falskskorrande stämsång.

Det finns en oförställd, vacker vardagsvärme i den sortens små detaljer, och Modern Family är full av dem. Man får känslan av att serieskaparna har visat samma omsorg om serien som deras rollgestalter visar varandra.

Jag undrar vad Magdalena Ribbing skulla ha att säga om Curb Your Enthusiasm.

I senaste Filter pratar DN:s oefterhärmliga folkvettsexpert om sina grundprinciper för trevligt beteende, och jag tror att Larry David skulle gilla de flesta av dem.

Som när han börjar bråka med stolsgrannen på flyget i senaste avsnittet. Grannen har shorts på sig, och Larry måste förstås påpeka att det inte är så trevligt att titta på.

»Jag har alltid shorts på mig när jag flyger. Det är bekvämt«, säger grannen, och Larry går loss i en tirad om allt han gillar att göra − sjunga, vissla, spela trummor på knäna − men som han låter bli eftersom »det sitter någon bredvid mig«. Det är som ett blad ur Ribbings etikettbok.

Det är bara på en avgörande punkt som Larry David och Magdalena Ribbing inte skulle komma överens. Jag citerar Ribbing som citerar Tjechov i Filter: »Det är inte den som spiller sås på duken som begår etikettsbrottet. Det är den som påpekar det.«

Larry kan förstås aldrig motstå att påpeka när någon spiller sås på duken eller har shorts på sig på flyget. Den impulsen − att inte bara påpeka utan dessutom förklara för vederbörande vilken idiot han är − sänkte sånär planerna på en Seinfeld-återförening i förra veckans avsnitt. Och den ställer till det igen i helgens avsnitt, när Larry inte kan låta bli att poängtera för Christian Slater att han tar alldeles för mycket kaviar från buffébordet, och Slater får gruvlig hämnd.

Säsong sju av Curb Your Enthusiasm har annars börjat ungefär som Curb-säsonger brukar börja. Trots allt förhandssnack känns Seinfeld-återföreningen mest som ett nostalgiskt (om än underhållande) sidospår. Som alla andra förvecklingar i serien är den bara en förevändning för att sätta Larry David i nya sociala situationer att sabotera.

Visserligen är den också, i serien, en förevändning för Larry att försöka få tillbaka sin fru, som ju lämnade honom förra året.

Men romantiken i Curb Your Enthusiasm är underbart platt och falsk. Serien handlar ju i grund och botten bara om en sak: att Larry David inte kan hålla tyst när någon spiller sås på duken. Han kan som bekant inte ens stå emot sin missriktade gå-över-lik-rättfärdighetsimpuls ens om hans äktenskap står på spel.

Jag hade vissa förväntningar på Community, NBC:s nya torsdagssitcom. Försiktiga förväntningar, visserligen, men ändå: trailern såg lovande ut, med oväntade och roliga namn bland birollerna. Jag såg fram emot Community.

Kjell kallade piloten »lite blek« men jag tycker att den levererade. Rappt, lagom smart manus; en rollbestättning av excentriska arketyper som är lätta att knyta an till utan att vara så förutsägbara att det tråkar ut; ett effektivt upplägg att bygga förvecklingar kring.

Men i natt kom det andra avsnittet av Community och… oj. Plötsligt känns det här som en av hösttablåns riktiga högtidsstunder.

Premissen i Community är klassisk. Huvudkaraktären Jeff Winter är en självisk, narcissistisk lirare som glidit genom livet på total skrupelfrihet och en extrem talang för att snacka sig till det han vill ha. Men nu har bubblan spruckit, hans fejkade advokatexamen är indragen och han måste jobba sig tillbaka den hårda vägen: genom fyra år på community college, en nidbild av amerikansk lågstatushögskola.

Första dagen försöker han lägga an på den snygga tjejen i spanskaklassen genom att fejka en studiegrupp − som blir en riktig studiegrupp, och utan att det alls var meningen blir Jeff insyltad med en samling älskvärda loseroriginal, som får honom att långsamt omvärdera sin inställning till livet.

Så långt sitcom 101, men Community tar sig an händelseförvecklingarna som följer med både hantverksskicklig exakthet och lekfull underfundighet. Efter den ganska straighta piloten tar serien ut svängarna ordentligt i avsnitt två.

Först introduceras Ken Jeong som bitterpsykopatisk spanskalärare i en scen som fick mig att sätta frukostäggröran i halsen av skratt. Sen tvinnas avsnittet upp på två parallella trådar. En bisarr demonstration mot förtrycket av oliktänkande i Guatemala karaktärsfördjupar Jeffs kärleksintresse Britta på ett snyggt sätt. Samtidigt  försöker Jeff göra spanskaläxan tillsammans med Chevy Chase pensionerade våtservettsentreprenör Pierce, som börjar pluggsessionen med att korka upp en flaska »Hemingway’s lemonade«.

Det slutar med att Pierce hamnar i tidningen och att Jeff misslyckas i sina försök att få Britta intresserad. Eller rättare sagt, det ser ut att sluta där. Men Community-skaparen Dan Harmon tvinnar sitt manus ett varv till, och avsnittet kulminerar i en uppvisning i sentimental male bonding och totalt, hysteriskt vansinne som inte liknar något på den här sidan The Office. Utan att säga för mycket − och den som kan utläsa några spoilers ur den här informationen vinner en juristexamen från ett colombianskt universitet − inbegriper slutscenen en marionettdocka i form av ett lamadjur, två mimartister i peruk och en lösning på konflikten i mellanöstern.

Det är ett rent fysiskt feel good-ögonblick. Fortsätter Community så här kommer det väldigt snabbt att bli en favorit.

En HBO-dramedy med Jason Schwartzman som Raymond Chandler-skadad privatdeckare utan kvalifikationer, och med Zach Galifianakis och Ted Danson i biroller? Sedan HBO smög ut den första Bored To Death-trailern i våras har det känts som höstens mest lovande tevekoncept. Ett par preair-avsnitt har läckt ut inför premiären i helgen, och Bored To Death ser ut som… något utöver det vanliga.

Schwartzman spelar författaren Jonathan Ames, ett stilgreppsligt alter ego till den verklige författaren Jonathan Ames, som har skapat Bored To Death. Schwarzmans fiktiva Ames pendlar mellan neurotisk och totalt verklighetsfrånvänd. Framför allt är han impulsiv, vilket blir tydligt redan i pilotavsnittets öppningsscen, när hans flickvän flyttar ut ur deras gemensamma lägenhet. Jonathan reagear genom att, efter att ha hittat en tummad Raymond Chandler-pocket i flyttstöket, annonsera ut sina tjänster som privatdetektiv på Craigslist.

Det sker knappt fem minuter in i pilotavsnittet och rent dramaturgiskt är det förbryllande. Borde inte en teveseries grundläggande premiss etableras mer omsorgsfullt än så?

Det är inte det enda i Bored To Death som bryter mot hur man är van vid att tevedrama ska fungera. Känslan är snarare amerikansk indiefilm − och inte bara för att Jason Schwartzman är i bild hela tiden. Serien har en vagt absurdistisk kvalitet, som förstärks av glappet mellan det skruvade, ofta väldigt roliga, manuset och de dramatiska film noir-maneren i foto och musiksättning.

Bitvis blir kontrasten för övertydligt uttänkt, men ju mer man lär känna karaktären Jonathan Ames ser man logiken. Bored To Death är liksom filtrerad genom hans sinnestillstånd: nerrökt, ständigt salongsberusad och med den litterärt överdoserade drömmarens oskarpa gränser mellan verklighet och fiktion.

Dialogen i serien är dessutom strålande, särskilt i samspelet mellan Schwartzman och de två bärande birollsskådespelarna.

Ted Danson är helt makalös som den excentriske magasinsredaktören George. Han är en nästan Denny Cranesk uppenbarelse: välskräddad pondus på ytan och totalt, regregerat vansinne så fort han öppnar munnen. Relationen mellan George och Jonathan är ett slags märkligt mentorskapsförhållande, som mest verkar gå ut på att den yngre av dem bistår den äldre med gräs och hjälper honom ur bisarra knipor − som när George får en enorm herpesblåsa på läppen timmarna innan en viktig middag, och ringer in Jonathan som får slå honom på käften för att maskera blåsan som fläskläpp.

Jonathans andre anförvant är Zach Galifianakis som den hunsade serietecknaren Ray. I en underbar scen i väntrummet hos tarmhygienisten (av alla ställen) berättar han att han har lovat sin flickvän att börja äta hälsosamt men att han tänker fortsätta att äta »som en amerikan«, i smyg. Han protesterar mot Jonathans verklighetsfrånvända upptåg med ungefär samma besvärade uppgivenhet.

Anslaget i Bored To Death är så tillskruvat att det är upplagt för en viss ojämnhet. Upplösningen på Jonathans första deckarfall är mer överansträngd 90-talsdeckare med Tarantino-komplex än smart noir-pastisch. Men Bored To Death överlever det magplasket, och fallet som Jonathan tar sig an i avsnitt två är oändligt mycket snyggare utfört, med Kristen Wiig som njutbart neurotisk kund och en antiklimaktisk upplösning helt i linje med Jonathans totala oduglighet som detektiv.

Så verkar Bored To Death inte alls vara den dramedy-deckare den marknadsförs som, utan en excentrisk karaktärskomedi med vimsigt välskriven dialog, sällsynt skådespelarkemi och egensinnig deadpanhumor.

Det händer inte så mycket på akutmottagningen i Showtimes nya sommarserie Nurse Jackie. Vackra människor ligger inte med varandra i städskrubbar. Ingen blir inrullad på bår ingjuten i cement eller med ett samurajsvärd i lungan, och ingen håller melodramatiska monologer.

Eller för den delen: ingen langar knark, ingen har flera personligheter eller fruar, ingen ritualmördar kriminella på fritiden. Folk går till jobbet, som är ganska tråkigt och jobbigt. Sen går de hem igen. De är dysfunktionella och excentriska, visst. Människor är ju det. Men de är människor, utan mörkare hemligheter än ett missbruksproblem eller en otrohetsaffär.

Man kommer på sig själv med att njuta av bristen på uppskruvad dramatik i Nurse Jackie, av att slippa smarta gimmicks och tagline-vänliga koncept. Det är nästan meditativt − lagom meditativt. Ett avsnitt kommer och går utan att särskilt mycket händer, men man vill ändå se nästa så fort som möjligt.

Den största anledningen till att det funkar är förstås Edie Falco. Hon spelar Jackie med samma djup, nyans och personlighet som gjorde Carmela Soprano till en så oförglömlig karaktär. Hon lyser upp varje scen hon är med i, och i Nurse Jackie är det är nästan varenda en.

Rollbesättarna har dessutom gjort ett genidrag när de plockat in Merritt Wever, i princip i samma tafatta sidekickroll som hon spelade så briljant i Studio 60 on the Sunset Strip. Wever har ett nervöst deadpan-maner som är obetalbart, och perfekt i den här sortens serie. Hon är konstant rolig utan att offra det minsta i realism.

Det enda jag inte gillar med Nurse Jackie (förutom den förskräckligt jingelgeneriska intromusiken) är att den hakar på betalkabeltrenden att överge heltimmesformatet för en 28-minuters dramedykompromiss. Det funkar för relativt ytliga serier som Entourage, Weeds och Californication (som väl delar på ansvaret för att ha populariserat 28-minutaren), men ett långsamt, karaktärsdrivet drama som Nurse Jackie hade förtjänat mer tid till fördjupning och ensemblespel. Och jag gillar inte tendensen att kategorisera och vinkla den här sortens serier som »dark comedy«Â snarare än regelrätta dramer.

Det korta formatet, i kombination med det lågsamma, återhållsamma i berättandet, gör Nurse Jackie lite flyktig. Avsnitten blir små stunder av bitterljuv vardagslunk som är över innan de riktigt hinner börja.

Som tur är verkar Nurse Jackie få tid. Showtime beställde en andra säsong redan efter premiäravsnittet.