Som storkonsument av tevekultur läser jag sällan romaner. Det till priset av att jag ibland känner mig en smula obildad, och sällan begriper vad folk pratar om i litteraturkrönikor.

Men visst händer det att jag pliktskyldigt sätter mig med en roman som jag vet att jag borde ha läst. Ibland händer det att jag inte riktigt fattar grejen, och boken blir liggande innan jag hunnit halvvägs.

Att jag med den utgångspunkten skulle skriva litteraturkritik är förstås alldeles orimligt. Ingen redaktör skulle tillåta det.

För att inte tala om hur stolligt det vore om jag utifrån en enda ofullbordad genomläsning av en ny roman skulle dra slutsatser om hela den moderna romankonsten.

Däremot är det tydligen okej att, som Malte Persson i Expressen i lördags, kolla lite halvhjärtat på några avsnitt av Mad Men och med det underlaget avfärda vår tids mest vitala berättandeform som snygg rekvisita och moralkakor om rökning.

Persson konstaterar att det har skrivits en hel del om Mad Men, inte minst på svenska kultursidor. Det har han alldeles rätt i.

Därmed är en hel del iakttagelser om serien redan gjorda. Till exempel den att rekvisitan i serien är snygg och att karaktärerna röker hela tiden. Än viktigare har de allra flesta kritiker som tagit sig an serien förstått att rekvisitan och cigaretterna inte är mer än yta, något man möjligtvis uppehåller sig vid när man slarvtittar på serien bara för att kunna hänga med i vad folk pratar om på fester.

Berättelserna i Mad Men är nämligen så totalt uppslukande att man glömmer det estetiska, manusarbetet och skådespeleriet precis lika minutiöst uttänkt som den 1960-talssnygga scenografin. I botten finns en vision som är helt och hållet konstnärlig. Så har Mad Men också redan fått ett slutdatum. Serieskaparen Matt Weiner vet exakt vart han är på väg och hur många avsnitt han behöver för att ta sig dit.

Problemet är inte att Mad Men med rätta har hyllats, utan att så många av texterna om serien är  skrivna precis som Malte Perssons: utan intresse för seriens tevekulturella sammanhang.

För som vana Weird Science-läsare vet är Mad Men inte unik. Just nu vågar allt fler teveaktörer att satsa på tunga dramaserier. HBO, vars serier brukade trigga den här sortens tvångsmässiga hyllningsbeteende hos svenska kulturskribenter, har förlorat sin särställning och i dess ställe finns en mångfald som gett upphov till makalösa dramaserier. Utöver Mad Men sådana som Breaking Bad och Sons Of Anarchy, väl värda lite av den uppmärksamheten som svenska kultursidor emellanåt skänker tevekulturen.

Dagens bästa tevedrama står för ett avancerat, konstnärligt ambitiöst berättande, med multipla perspektiv och bottnar i politik, filosofi, psykologi och historia. Det är ett berättande som brukade vara exklusivt för romanformen. I dag finns det också på teve.

Att Malte Persson inte fattar grejen med Mad Men är inget skäl att blunda för den utvecklingen. Däremot är det kanske ett skäl för Malte Persson att inte skriva krönikor om Mad Men.

Ibland ser man ett teveserieavsnitt och blir sittande alldeles vimmelkantig, rent fysisk lycklig över  hur en halvtimma teveunderhållning kan innehålla så mycket, så väl genomfört. Så kände jag efter avsnittet av Party Down som jag skrev om på Weird Science för ett år sedan, och så kände jag igen idag på morgonen när jag såg veckans avsnitt av samma serie.

De första fyra avsnitten av den andra Party Down-säsongen var lågintensivt njutbara. Ofta väldigt roliga, förstås. Megan Mullallys Lydia och Ken Marinos Ron som fejkar samlag i ett cateringtält var episk tramshumor. Rons fumliga, nedrökta livskris lika strålande tragikomik.

Annars har inte så mycket hänt. Det avslutade förhållandet mellan Casey (Lizzy Caplan) och Henry (Adam Scott) har legat och skavt utan att riktigt tränga upp till ytan. Casey får ett litet break med en roll i en Apatow-film, och dejtar nån snubbe. Henry har ihop det med cateringführern Uda Bengt (Kristen Bell, som fortfarande inte varit i bild under säsong två; hon lär dyka upp i avsnitt sju) och försöker ta sitt jobb som team leader på allvar − han har börjat vänja sig vid att ha sjukförsäkring.

Serieskaparna Rob Thomas och John Enbom verkar vilja jobba så; låta handlingen ligga och pysa i några avsnitt för att sen detonera den i en lika humoristisk som emotionell explosion. I helgens avsnitt kommer smällen, när cateringteamet hamnar på Steve Guttenbergs garageuppfart och möts av beskedet att Guttenberg har glömt att avboka dem till sitt inställda födelsedagskalas. Det utvecklar sig raskt till att den gamle Polisskolan-pajasen korkar upp några flaskor dyrt vin och böjar regissera cateringfirmans misslyckade skådespelarna i en uppsättning av den likaledes misslyckade manusförfattaren Romans senaste katastrof till sci fi-epos.

Roman (Martin Starr) har bjudit in sin »writing partner« Kent till Guttenbergs spontana födelsedagsfest. Att Kent spelas av »McLovin’«, Christopher Mintz-Plasse, är lika genialt som kongenialt − Starr och Mintz-Plasse är ju i princip samma person, med samma bakgrund som glasögonbeprydda nördspolingar i Judd Apatow-produktioner. Steve Guttenberg lyckas övertala Kent och en svårt nervös Roman att skriva in lite känsla i sin snustorra sci fi-scen. Kent blir inspirerad och skriver in en öm kyss mellan karaktärerna som i Guttenbergs regi råkar spelas av Casey och Henry…

Under tiden hinner Ron bjuda in sin AA-sponsor till festen och Lydia inspireras av Guttenbergs entusiastiska konstsamlande. Han har en »Koons« − ett akvarium fyllt med ishavsvatten − och en tavla som föreställer en muskulös man som försöker sätta på ett piggsvin.

Kvällen slutar i bubbelpoolen med en nyckelscen som är lika delar förlösande och förvirrande för två av huvudkaraktärerna, innan Guttenberg hoppar i spritt språngande (»it just feels great on your balls«) och drar med sig resten av festen.

Det är ett makalöst välkomponerat avsnitt, med avgörande karaktärsutveckling inskarvad mellan skämt som har dimensioner både i sidled och på djupet − hela avsnittet är en hejdlöst rolig drift med Hollywood-ytlig kvasi-intellektualitet. (»No, it’s pronounced Niche − it’s german.« är en av höjdpunkterna.)

Det är oförskämt att Party Down lever ett undanskymt liv på kabelkanalen Starz, med kassa tittarsiffror och nedläggningshotet hängande över sig som ett damoklessvärd. De inblandade verkar åtminstone hoppfulla om att det kan bli en tredje säsong, trots att Adam Scott har plockats upp av Parks & Recreation − för övrigt den enda komediserien som har varit i närheten av Party Down i vår.

Hur Scott bär sig åt för att vara tevevärldens mest sympatiska snubbe i två serier samtidigt är nog ämne för ett annat blogginlägg…

Ikväll kommer många av oss att göra samma sak: titta på Treme, The Wire-skaparen David Simons hett emotsedda nya serie på HBO.

Vi kommer förstås att skriva om Treme på Weird Science så småningom, men varför vänta tills dess med att börja diskutera pilotavsnittet? Ikväll testkör vi Twitter-hashtaggen* #tremese som ett sätt att diskutera de första Treme-intrycken. Avsluta dina Twitter-inlägg om Treme med #tremese så ser alla som söker efter hashtaggen ditt inlägg.

Ta det försiktigt med spoilers bara…

*En hashtagg är en förutbestämd markör som används för att knyta ihop Twitter-inlägg på samma ämne. Skrivs som ett ord med en # i början.

Early D har Nelson Mandela på väggen i sin »love lounge« när tevepersonligheten Gary Bellamy hälsar på. Bredvid sängen står en sån där porslinspanter som såldes i presentbutiker på 1980-talet. Cool panter, säger Bellamy.

»No man, dat’s a black lion!«

Gary Bellamy reser runt i Storbritannien för att träffa »Bellamy’s People of the United Kingdom and Northern Ireland«. Hon gör nedslag hemma hos människor av olika slag och pratar med dem om deras brittiska identitet.

Early D gillar drottning Elizabeth. Han har respekt för henne efter vad hon sa när prinsessan Dianas dog: »There are forces out dere that I do not knows dem or controls dem.«

»Du menar att det var andemeningen i vad hon sa«, försöker Bellamy. »Du parafraserar.«

»Nej, nej. Det var vad hon sa: ›There are forces out dere that I do not knows dem or controls dem‹.«

BBC-serien Bellamy’s People, med de brittiska comedy-nobless-veteranerna Simon Day, Paul Whitehouse och Charlie Higson (från bland annat The Fast Show) som regissörer, huvudförfattare och multikaraktärskådespelare, är en undebart varmhjärtad drift med identiteter; nationella, politiska, religiösa, kulturella. Persongalleriet sträcker sig från tjötröven Early D till två stiff upper lip-stubbiga generaler som förklarar att den moderna brittiska armén kännetecknas av att den är modern och brittisk… och en armé. På vägen träffar Bellamy reformerade kriminella, muslimska rappare, hunsade akademiker och konservativa radiopratare, alla lika skoningslöst karikerade.

Det funkar så bra för att det rutinerade kollektivet bakom serien tycker om sina karaktärer, oavsett hur löjliga de är. Det finns en fundamental humanism i botten.

Efter Bellamy’s People var det en märklig upplevelse att titta på den brittiska dokusåpan Pineapple Dance Studios, som Charlie Brooker skrev om i veckan. Det hade i och för sig varit märkligt ändå; Pineapple Dance Studios är fullkomligt bisarr teve. Som Brooker beskriver den: »As mundane as a breadbin; more outlandish than Avatar. As horrible as war; as funny as a guffing cartoon donkey.«

Allra mest häpnadsväckande är huvudpersonerna. Jag höll på att skriva huvudkaraktärerna, men den självupptagne pajasen Andrew Stone och ärkefjollige dansbögen Louie Spence är ju faktiskt på riktigt.

Att titta på Pineapple Dance Studios efter Bellamy’s People blir kortslutning. Stone och Spence hade passat sömlöst in bland Bellamys kostymsminkade humorgubbar. Den ofrivilliga komiken i deras repliker och maner är otrolig. Men det finns inget manus. De är inte skådespelare utan sig själva.

Efter ett tag förbyts förvirringen i en slags intellektuell växelverkan. Pineapple Dance Studios påminner om att det faktiskt finns människor av alla sorter i världen och ger parodiporträtt som Early D en annan dimension.

Bellamy’s People, med sin humanistiska humor, skapar en känslomässig förståelse  för verklighetens excentriker.

Den fjärde säsongen av Friday Night Lights når sitt klimax med en fotboll som flyger genom luften på väg mot målställningen. Det är sparken som avgör den stora matchen mellan två rivaliserande lag − ett skickligt koreograferat stycke idrottsdrama.

Men det är inte den sortens gåshudsmysiga men i grunden förutsägbara scener som gör Friday Night Lights så bra. Inte heller dramat, de livsavgörande händelserna i karaktärernas liv, romantiken och sorgerna.

FNL är bäst i vardagsscenerna. Särskilt i dem som utspelar sig hemma hos familjen Taylor; samtalen över ett glas vin i soffan eller med en tvååring som äter kvällsmat vid köksbänken. Det finns precis en sån scen i förra veckans säsongsavslutning, och den är nästan avsnittets bästa. Tami och Eric i köket, en diskussion om vem som ska komma på thanksgiving-middag. Den varar i nästan en minut innan Tami säger, uppgivet: »jag vet inte, jag vill bara krypa ihop i ett hörn nånstans« och de blir tysta för ett ögonblick.

Det handlar om en av säsongens stora plotlines: Tami, gymnasierektorn, får skulden när en elev gör abort, och uppjagade pro-life-föräldrar sätter press på skolledningen att ge Tami sparken.

Friday Night Lights fjärde säsong innehåller flera sådana händelseförlopp med politiska implikationer. Men det är inte på abortkliniken, eller i parken där project-kidsen hänger på kvällarna, som den sortens intriger blir påtagliga och angelägna, utan i familjen Taylors vardagsrum.

Där ser man tröttheten i Tamis ansikte, Eric som vänder sig bort för att hon inte ska se oron i hans blick. Inte övertydligt, inte dramatiserat. Bara sådant man känner igen för att man har sett det själv.

Nästan hela ungdomsgänget som FNL följde till en början har försvunnit ur serien. Inför vinterns säsong flyttades hela handlingen till en annan skola, i den fattiga, östra delen av Dillon. Det låter som ett desperat grepp, men det har funkat förbluffande bra. Som ett naturligt sätt att introducera nya ungdomar till handlingen, och framför allt som narrativt tillträde till andra aspekter av livet i den amerikansk småstaden.

Connie Britton och Kyle Chandler som Tami och Eric Taylor är egentligen den enda konstanten genom de fyra säsongerna, och de är en förutsättning för att nyordningen faktiskt funkar. De är gravitationscentret som resten av serien roterar kring.

Dessutom gör de makalösa rolltolkningar, särskilt tillsammans. De är i så total samklang att man ibland får den där känslan av att inte kunna begripa att det är på låtsas – att de där två faktiskt inte är varandras livslånga kärlekar utan två skådespelare.

Det blir bara en säsong till av Friday Night Lights och det är kanske lika bra. Premissen att Eric är coach för Dillons highschool-lag i amerikansk fotboll har redan fått omförhandlas mer än en gång, och för eller senare skulle den ha blivit orimlig. Han är ämnad för större saker. Att sätta punkt när de sista tonåringarna från ursprungsuppsättningen försvinner om ett år är nog klokt.

Men det kommer att bli vemodigt att se slutet på en serie som har närmat sig highschool-genren med en amition att spegla något av verkligheten, snarare än att bara underhålla med uppskruvade Gossip Girl-fantasier. Och att aldrig mer få följa med in i Eric och Tami Taylors vardagsrum kommer att bli smått outhärdligt.

Två sköna snubbar i New York City börjar närma sig trettio. De har coola polare och snygga ex-flickvänner men börjar fundera på att kanske börja bete sig som vuxna människor ändå. Till slut bestämmer de sig för att − spoiler alert! − starta ett jeansmärke.

Det är vad man får med sig från pilotavsnittet av HBO:s nya How To Make It In America. Man får anta att serien är tänkt som ett hipsterkalibrerat Entourage. Det är samma homosocialt grabbnonchalanta attityd men i New York-hetsigt tunnelbanetempo istället för L.A.-lojt bilåkarlugn, samma klippbilder på modelltjejer, men i Facehunter-coola hipsterkreationer snarare än lättklädda Hollywood-outfits. Mark Wahlberg  står som exekutiv producent för båda serierna, och How To Make It verkar skräddarsydd för att nästa, lite mer sofistikerade, generation mansmagasin ska göra hyllande featurejobb (»Vem är du i How To Make It In America?«) på den nu när Entourage inte känns så het längre.

Det är ett första, cyniskt, intryck, men precis som Entourage verkar How To Make It ha sina kvaliteter. Tilltalet, det lagom ruffiga och rappa, funkar fint, och manuset är tillräckligt återhållsamt för att inte blir den parodi på sig själv som en sån här serie väldigt lätt hade kunnat bli.

Karaktärerna lämnar aldrig schablonstadiet under piloten; Ben är den lite eftertänksamme som trånar efter sitt ex –Den nya »E« från Entourage med skäggstubb och 25 procent större kroppshydda − och Cam är den sorglöse som wheelar och dealar och ligger runt. That’s it. Men kanske är det precis så karaktärerna i en sån här serie ska fungera: som relativt blanka ytor för (den manliga) tittaren att projicera sin egen självbild på. Ben och Cam kommer säkert att fungera alldeles utmärkt i det avseendet.

Annars är det skönt att se en ny 30-minutersdramedy som faktiskt känns perfekt anpassad för tidslängden.  Det kortare formatet gjorde förra årets betalkabel-nyheter Hung, Nurse Jackie och United States Of Tara fattigare än de hade kunnat vara. How To Make It In America är däremot en återgång till det upplägg som populariserade 30-minutaren från första början. Det är rappt, roligt − och inte särskilt djupt. Man vill inte veta mer om karaktärerna, man vill bara leva i deras fantasivärld en liten stund.

Ju mer jag tänker på det desto mer osannolikt känns det att How To Make It blir något annat än en hit. I värsta fall är det en underhållande dramainramning för folknöjet att skämsskratta åt skitnödiga innerstadshipsters. Lite som en teveversion av självspäkningsbloggen Look at this fucking hipster.

Jag hade inte mage att titta på Idrottsgalan i går, särskilt inte med den outhärdlige smilfinken Peter Settman som programledare. I stället följde jag en Publicistklubben-debatt om journalisternas roll i Sverigedemokraternas framgångar, via Raketen-nominerade Bambuser.

Skillnaden visade sig, rent tematiskt, inte vara så stor som man skulle kunna tro. I debattpanelen pratade SVT:s Eva Landahl om varför Jimmie Åkesson inte kommer att bjudas in till kommande partiledardebatter. Samtidigt levererade hennes kanalkollegor en teveunderhållningens mostvarighet till SD-ledarens retorik − en provinsiell och anti-intellektuell spya, hemmahörande i ett obehagligt förflutet.

Det var Magnus Uggla, som sjöng en nygammal nidvisa om Norge, uppbackad av fyra gubbsunkigt strippstajlade damer med nollställda blickar och blonda peruker. (Går att se även i efterhand på SVT Play.)

Det må finnas humor i Hasse & Tages originalvisa om norrmän som ett jävla rövarband. Den framfördes i en annan tid och ett annat sammanhang, med lyhörd känsla för skillnaden mellan att retsamt peta någon i sidan och att dra ner brallorna och fisa dem i ansiktet. Calle Norléns uppdatering av texten är inte heller mycket att jaga upp sig över (även om den är förutsägbar och inte särskilt fyndig).

Men i Ugglas klumpiga händer går alla poänger hjälplöst förlorade. Den historiska blinkningen och den lekfulla rivaliteten mellan grannländer syns inte i rutan. Det står en hyperaktiv medelålders pajas och fyra karikatyrkvinnor med kåta leenden i vägen.

Att ge grönt ljus till en sådan skitidé är så häpnadsväckande omdömeslöst av SVT och Idrottsgalans producenter att det är svårt att tro sina sinnen. Är det här verkligen public service-teve på bästa sändingstid, och inte ett inbäddat Youtube-klipp på en blogg för »politiskt inkorrekta« Slitz-läsare?

Magnus Uggla är som bekant en av vår statsministers favoritartister. Ett av brödrafolken har anledning att skämmas efter Idrottsgalan. Det är inte norrmännen.

Årets bästa tevenyhet var kanske att Mindy Kaling ska utveckla en ny sitcom åt NBC. Du känner igen Kaling som Kelly Kapoor i amerikanska The Office, men hon har också skrivit och producerat några av seriens allra bästa avsnitt (utöver egna projekt som House Poor).

Veckans klassiskt pinsamhetsmysiga julavsnitt av The Office kommer från Kalings penna. Det är en perfekt avslutning på en höst som har varit en liten återkomst för serien efter den ganska tama femte säsongen.

Inför den här julen har Jim lovat Phyllis att få vara jultomte, till Michaels stora förtret; han brukar ju kunna mellanchefa sin vilja igenom så att han själv får stå i centrum. Samtidigt sker julklappsutdelningen på kontoret enligt Secret Santa-principen, och Andy har bönat och bett om att bli Erins hemliga tomte. Hans romantiska julklappsidé fungerar dock inte riktigt som han har tänkt sig: han ger henne gåvorna som omsjungs i julsången The Twelve Days Of Christmas, men har inte riktigt funderat igenom att presenterna i den medeltida visan inkluderar 30 levande fåglar…

Efter över 100 avsnitt är en av The Office största styrkor att även de mindre birollsgestalterna har fått tid att utvecklas. Det ger manusförfattarna en hel ensambleuppsättning av excentriska personlighetsdrag att skoja med. Som när Kelly blir rörd till tårar av att Jim ger henne en vampyrhunkig Twilight-poster i julklapp.

Secret Santa-avsnittet är fullt av den sortens humorprecisa detaljer och små, charmiga sidointriger. Under tiden klär Michael, fortfarande sur för att att han inte får vara tomte, ut sig till en bittertjurig Jesus och ringer David Wallace för att klaga − och får sensationella nyheter om Dunder Mifflins framtid, lagom till att serien tar juluppehåll…

När The Office är som bäst är humorn precis så: tillskruvad, subtil och mysempatisk på samma gång. Inte sällan är det just avsnitten som Mindy Kaling har skrivit som lyckas bäst med den blandningen. Att ge henne en egen serie (samtidigt som hon har skrivit på för ytterligare två år på The Office) kan vara det smartaste NBC har gjort sedan de gav Tina Fey grönt ljus för 30 Rock.

Den första säsongen av Sons Of Anarchy slutade med uppslitande inre konflikter, med att lojalitetsband inom mc-klubben, mellan familjemedlemmar och gamla vänner, tänjdes till bristningsgränsen.

I slutat av den andra säsongen är de interna konflikterna uppklarade och hoten kommer utifrån. Med inte en utan två machiavelliska ränksmidare − vit makt-opportunisten Zobelle och den skrupelfria ATF-agenten Stahl − verksamma i Charming har The Sons hamnat mitt i ett nät av undre världen-politiskt dubbelspel. FBI, IRA, ATF, Mayans, nazister och gangsters har kretsat runt varandra med obönhörligt accelererande hastigheter, medan Sam Crow har gjort sitt bästa för att klamra sig fast vid varandra i stormens öga.

Säsongsavslutningen blåser undan fotfästet för dem allihop. Avsnitt elva och tolv var besynnerligt slutgiltiga, och nu förstår man varför. De konflikter som vi trodde var säsongens bärande  − mellan Clay och Jacks, mellan mc-klubben och Zobelle − framstår nästan som dramaturgiska skenmanövrar när andra, mer lågintensiva, intrigtrådar får sina upplösningar med hisnande, omskakande oförutsägbarhet.

Sons Of Anarchy-finalen är helt enkelt det bästa som har sänts på teve i höst; en intrikat narrativ väv av stegrande spänning som fullständigt tar andan ur en.

Det finns en sällsynt lätthet i The Good Wife, CBS nya advokatdrama med Julianna Margulies i huvudrollen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag skulle beskriva det precis så: en lätthet eller luftighet, som i en riktigt snyggt mixad poplåt eller en återhållsamt formgiven tidningssida.

Det handlar delvis om att The Good Wife inte tar i från tårna. Här finns inga dramedy-dumheter, inga tillskruvade thriller-förvecklingar eller klurigt konstruerade gimmicks. Bara en solid ramintrig, med rättssalens vardagsdramatik som motor i de enskilda avsnitten.

Alicia Florrick (Margulies) är utbildad advokat, men har stannat hemma med barnen medan maken gjort karriär som överåklagare i Chicago. När karlsloken åker dit i en prostitutionsskandal och hamnar i häktet i väntan på rättegång tar Alicia jobb på en advokatfirma för att försörja familjen. Hon får börja på botten, överkvalificerad men oerfaren, och dessutom ständigt igenkänd från den där presskonferensen som följer på alla politiska skandaler i USA, där den manlige politikern ska be om ursäkt med hustrun vid sin sida.

Julianna Margulies gestaltning av Alicia är den andra anledningen till att The Good Wife känns så tyngdlös. Hon är verkligen den goda hustrun, slipad av ett halvt liv i villaförorten och härdad av den offentliga förnedringen i skandalens spår. Marguiles gör henne neutral, behaglig, professionell, men med sorg och styrka under ytan och nyfikenhet, stolthet och knivskarp intelligens i sättet hon återupptäcker sin talang som jurist.

Det är ett nedtonat porträtt, men det blir rikare och fylligare för varje avsnitt. I det femte och senaste finns en lite nyckelscen. Motståndaradvokaten försöker störa Alicia genom att antyda att kollegan som har tagit henne under sina vingar har något annat än en professionell relation i åtanke. Hon svarar, leende men med en trötthet som bara går att ana i blicken: »Jag vet vad du försöker göra. Men efter de senaste sju månaderna är jag vaccinerad mot det.«

Den där kollegan, firmapartnern Will, spelas förresten av Josh Charles och det är förstås en annan anledning att följa The Good Wife. Brittiskan Archie Panjabi är också mycket bra som skrupelfri sidekick i knähöga stövlar.

The Good Wife är tillräckligt lågmäld för att hamna i bakgrunden när mer extroverta serier pockar på uppmärksamhet i tevetablån, men tittarsiffrorna har varit riktigt bra. Tack och lov: med tid till att fördjupa och finslipa kan The Good Wife bli en av de bästa kvalitetsdramerna på amerikansk network-teve sedan West Wing.