Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Rescue Me (FX)
2. Mad Men (AMC)
3. Louie (FX)
4. Work of Art (Bravo)
5. Sherlock (BBC)
6. Hung (HBO)
7. Identity (ITV)
8. The IT Crowd (Channel 4)
9. The Pillars of the Earth (Starz)
10. Entourage (HBO)

De första fem avsnitten av nya Rescue Me-säsongen är bland det trasigaste jag någonsin sett i tevedramaväg. Och det mest frustrerande, för det snubblar hela tiden på gränsen till det obegripliga och kanske rentav dåliga. Jag skriver mer om detta snart.

Nya Mad Men-säsongen kommer att bli den största hittills, att döma av all förhandsinfo som läckt bland amerikanska kritiker och bloggar, och ouvertyren var storartat välkomponerad. Vi skriver givetvis mer om detta men förmodligen inte förrän semesterperioden är över.

Hung började stapplande men veckans avsnitt var helt underbart. Det känns som om Dmitri Lipkin börjar fatta vad han ska göra för att få ett hårdare grepp om de olika rollgestalterna och deras storypotentialer. Två höjdpunkter senast var när sonen gick med på poetry slam-jammet, och den suveränt iscensatta slapstickdetaljen när poethallicken böjde sig utanför rullbandet för att fiska upp flyern, och fick upp den samtidigt som hon fortsatte längs rullbandet och slog huvudet i väggbalken – imponerande skickligt filmat och fysiskt utfört!

Entourage är definitivt på väg att ta revansch på förra skitsäsongen – utan att vara i närheten de två toppsäsongerna dessförinnan.

Halva listan är engelska serier. The IT Crowd har efter den trista upptakten kommit tillbaka i sjuk, uppfinningsrik toppform. Identity har vuxit rejält de senaste två veckorna, om den får fortsätta har den potential att bli en ny Murphy’s Law. Vi återkommer till den, och flera av de andra brittserierna inklusive underbara Sherlock – Conan Doyle-storyn dekonstruerad och remonterad av Dr Who-kreatörerna som just haft storpremiär.

Work of Art fortsätter imponera – för mig är det den bästa tävlingsrealityn som gjorts. Och jag fortsätter att reta mig till vansinne på domarna. Och på Miles, som tokfuskade sig igenom senaste veckans uppgift men fick vara kvar… i och för sig logiskt, sett till att han utan tvekan är den mest kompetente konstnären. Det måste ju sägas att han gör även fuskandet till en konst. Det kändes dock för jävligt att den sämre hipstern åkte ut senast, när han äntligen blottade sig och sin tragiska Jehovas vittnen-uppväxt, komplett med en brytning med morsan som han fortfarande saknar och älskar.

Förra veckans avsnitt var ännu bättre – grupparbetet då Eric sket i allt och givetvis åkte ut. Det störde mig att han inte körde ett provokationsargument inför domarna, hävdade att hans konfrontation med Miles var konstnärlig, att han ville skapa en clash och spela en viktig roll genom att ställa sig utanför…

Precis utanför listan hamnar The Gates, som jag fortfarande gillar rätt mycket, och The Glades, som är precis som Burn Notice – rappt, mysroligt, härliga skådisar, traditionell men omsorgsfull ramstory… men sega, ospännande kriminalfall och inget jag kommer att fortsätta följa.

Och så, förstås, Persons Unknown, som fortsätter att vara för dåligt för min Topp 10 men omöjligt att sluta följa. Man vill ju veta hur det går. Men de senaste veckorna har väldigt mycket avslöjats och mysteriet har krympt ihop till i stort sett ingenting – ungefär som FlashForward.

OK, då är det dags för er att påminna mig om vad jag glömt…

Vad har hänt med Ernst Kirchsteiger?

För det första gör han, i årets TV4-serie Sommar med Ernst, bara upprepningar av tidigare Ernstfix. I förra avsnittet gjöt han en köksbänk och snickrade ett tallriksskåp – precis som han gjort i ett och samma avsnitt av en tidigare serie. I gårdagens avsnitt lade han stenar längs en vägg och tryckte ner belysning i dem samt byggde träsittbänkar under stora fönster – precis som han gjort tidigare.

Men om han åtminstone bara hade upprepat formeln så hade det betytt att han kopierat det egna gamla patenterade miffomyset också – det som jag och familjen älskade att sitta och håna de första somrarna med Sommartorpet. Då det var snickaren, inredaren och trädgårdsmästaren som var proffsen medan Ernst bara drumlade runt i marginalen, låg på knä och målade små blommor på kalkstensplattor så man förtvivlade över den usla smaken samt »byggde« en »safthörna« där han bjöd snickargänget på lemonad i skymningen.

Nu är myset borta. Ernst har slutat skrota och skrocka.

Nya Ernst bär ett Lemmy-i-Motorhead-skägg och inreder skittråkigt i Norrgavel-stil, använder anglicismer som »upgrade«, »stylish« och »random« (!), snackar om sina »mysiga vingårdsvänner i Toscana« och, värst av allt, bjuder kändisgäster typ Kock-Tina på prettomiddag »för bara oss två«, som någon sorts ohumoristisk Dame Edna, medan snickargänget får sitta kvar på övervåningen utan mat.

Ernst är liksom inte med tittarna längre, han identifierar sig mer med sina kändisgäster, sitt eget kändis-ego (har ni sett hur han skivomslagsposerar med armarna på alla pressbilder i år?) och sitt pinsamt uppenbara fiskande efter att själv kunna kalla sig tevekock, och försöker imponera på allvar i stället för att jönsa till sig pajasskratt.

Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Ingen bor i skogen (SVT)
2. Rescue Me (FX)
3. Louie (FX)
4. Happy Town (ABC)
5. Work of Art (Bravo)
6. The Gates (ABC)
7. Fotbolls-VM (SVT, TV4)
8. Identity (ITV)
9. Rev (BBC)
10. Boston Med (ABC)

Klungan är den mest talangfulla och viktiga komikergrupp vi någonsin sett debutera i svensk teve. Men inte är de helt unika, som de kritiker jag läst hävdat. Flera trycker på att det inte finns några referenser överhuvudtaget, men självklart har de uppenbara paralleller och förebilder – jag återkommer till det när jag samlat mig för en ordentlig Ingen bor i skogen-text.

Rescue Me har påbörjat sin rekordlånga 1,5-finalsäsong och den övertygar redan oerhört. Skriver snart mer om detta separat.

Happy Town hade en ohyggligt underhållande final, och här kände man för första gången en direkt Twin Peaks-atmosfär. Jag var först nöjd med att bara få reda vem »Magic Man« var, men när jag sedan läste de här avancerade spekulationerna om bakgrunden – och den Twin Peaks-värdiga djupstoryn vi aldrig riktigt hann få ta del av, thanks to ABC, kände jag både ännu mer tillfredsställelse och lite sorg över att serien inte fick fortsätta.

ITV-deckaren Identity var klyschig men så illusionistiskt tempostarkt berättad att jag blev rätt förförd, ändå. Ska kolla vidare några veckor.

Tom Hollanders priestcom Rev är lite snällare och tråkigare än jag hoppats, men jag ger den några veckor till. Och om BBC ger den några år har den – just tack vare den dröjande humorn och vardagssävligheten – alla chanser att, trots allt, bli en ny Graham Linehansk Father Ted eller Richard Curtisk The Vicar of Dibley.

Nya sjukhus-dokun Boston Med är engagerande och gripande, på ett rakt och traditionellt human interest-doku-sätt. Men det märkligaste är att känslan är som att se en ny säsong av Miami Medical. Och när skillnaden mellan en primetime-läkarserie och en dokumentärserie är så liten får man funderingar över vad som är äkta och falskt, på båda håll – vilket även det bidrar till nöjet, om inte med Miami Medical så defintivt med Boston Med.

En serie jag följt i fem veckor nu är Showtimes och komikern Paul Provenzas The Green Room, men jag har ingen lust att lista den nu heller. Jag blir fortfarande mer besvärad än road – hur mycket de löst snackande komikerna runt bordet (med publik runtom) än säger »fuck« så blir det i slutändan Provenzas halvmediokra snällhet som sätter tonen.

Det är klart att det är kul ibland, men i det andra avsnittet av Louie – där Louis C.K. sitter runt pokerbordet med sina standuppolare och spöar varandra verbalt, men snart rör sig ut på skakiga djup med ett snack om bögskämt – visar på allt som är fel med The Green Room.

Snart kommer för övrigt Martins efterlängtade Louie-hyllning här på WS!

Och Jason Lees Memphis Beat? Memphis Skit.

Den senaste, fjärde episoden av Work of Art, när de kvarvarande konstnärerna uppmanades att skapa så chockerande verk som möjligt, gjorde mig lite upprörd.

Själva ämnet var förstås tacksamt för tävlingen och teveunderhållningen, men faktiskt också för konsten – jag upphör inte att imponeras över hur kreativt konstnärerna löser sina uppgifter, med tanke på att de måste leverera ett färdigt verk på bara två dagar, även om samtliga i slutändan misslyckades med att »chocka«. Åtminstone hälften av verken var ändå  intressanta och ett par verkligt bra (som vanligt Miles och Abdis).

Genomusla var bara verken av de två slagpåsarna, Tatuerade Hobbysnubben och Kristna Bruden. Ändå fick de vara kvar – igen.

I stället slängdes den i och för sig irriterande, men kunniga och erfarna, performanceartisten Nao ut ur tävlingen. Hon hade byggt ett galet irrationellt teepee-fågelnäste åt sig själv där hon satt outhärdligt utsmetat utspökad på galleriet och smekte sig själv, eller en påse med exkrementer, eller vad det skulle föreställa.

Inget jättelyckat verk, men i sanning äckligt och förunderligt. Konstkritikern bland domarna, Jerry Saltz från New York Magazine, avskydde det och gav det en slentriansågning (i princip allt han sa om bristande konstnärlighet skulle jag vilja applicera på honom själv) och fick oväntat banalt medhåll av både programledaren China Chow och galleristen Jeanne Greenberg Rohatyn.

Vad som upprörde mig var överkörningen av den inbjudne kändisgästen, Andres Serrano.

Han var nämligen full av beundran för Naos performance, läxade upp Saltz, och associerade verket till hur besvärade vi blir av hemlösa människor som ter sig »obegripliga«. Vi tycker synd om hemlösa och vill gärna försöka hjälpa dem – men de bör vara nyktra och hyfsat hela och rena. Grejen är att många hemlösa också är psyksjuka. Dem skyggar vi för.

Serrano hade helt rätt om Naos verk, men resten av juryn sket i det. De hade fått sina förment goda konstomdömen utmanade av Serrano men valde – kanske just därför? – att slänga ut performancekonstnären.

Och samtidigt, vansinnigt nog, behålla Hobbysnubben och Jesusbruden.

För övrigt stör jag mig ofantligt på hipstern Ryan också. Det han gör är alltid kompetent, alltid snyggt, men aldrig vare sig kul eller spännande. Förstår inte vad en illustratör som skulle få nobben av Vice gör i tävlingen. Eller, jo, det förstår jag ju – här finns ju Hipstern, Homon, Amatören, Hippietanten, Black Guy, Indiebruden, Jesusfreaken, Modefotografen… (förresten, Hipstern är ju smart uppdelad i två inkarnationer; Ryan är Dumhipstern, Miles Genihipstern).

Och Work of Art: The Next Great Artist fortsätter att vara veckans mest engagerande teve och årets största realityfynd.

»Less is more« är ibland ett sant stilmantra, ibland en floskel, men aldrig applicerbart på dator- och teknikutvecklingen. Eller?

Min nya, kraftfulla MacBook Pro stånkar förtvivlat med en enkel webbsida samtidigt som tio andra processer försöker snurra färdigt. Till slut ger jag upp, öppnar min iPad och klarar av fyra av de där processerna på nolltid – trots att dess minne och processor känns mer 1900- än 2000-tal. Detta beror naturligtvis på att iPaden överhuvudtaget inte klarar av det andra halvdussinet processer som min MBP fastnat med, och därför inte befattar sig med dem.

Och enkelhet korrumperar. Eller befriar. MBP:n står allt oftare oöppnad hela dagar medan iPaden jobbar, liten och lätt, från köksbordet till kontoret till lunchen och hem igen.

Men när tevekvällen kommer föredrar jag Windows. Jag har en tre år gammal, tre ton tung stationär PC inbyggd på kattvinden intill teverummet, och som även förgrenar signaler en trappa ner till projektorn i vardagsrummet. Hur mycket Mac- och PS3-människa jag än är föredrar jag att kolla högupplöst via gamla Media Player Classic – trots att det är tungrott i en XP-miljö som kräver alltmer av underhåll och eftertanke för att alla uppgraderade program ska fortsätta funka optimalt.

Så fick jag häromkvällen den berömda bluescreen-chocken. Snabbgooglade problemet, tvångsdeletade den skyldiga patchen – och startade om en dator som plötsligt inte hittade vare sig processor eller ljudkort. Satt i en timme och återinstallerade allt, tills jag satt framför en fungerande PC från 2007 igen. Och omöjligt kunde få äkta surroundljud ur Creative-kortet.

Då slog det mig att Creative, i en uppdatering förra året, på grund av rättighetsproblematik tagit bort allt officiellt DTS- och Dolby-stöd, och att jag tvingats göra nya wave-setups i alla program för att få det att lira. Nu behövdes inte det längre. Plötsligt kunde jag bara bocka i surround-alternativen direkt i Creative-menyn igen – de som varit försvunna för mig det senaste året.

Min nygamla dator från 2007 var så mycket enklare och effektivare än dess noggrant underhållna 2010-inkarnation. Less is more. Ipad och ett treårigt Creative-ljudkort är månadens fynd.

Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Louie (FX)
2. Work of Art (Bravo)
3. Party Down (Starz)
4. Entourage (HBO)
5. Hung (HBO)
6. Fotbolls-VM (SVT/TV4)
7. Penn & Teller Bullshit (Showtime)
8. Ingen bor i skogen (SVT)
9. The Good Guys (Fox)
10. The IT Crowd (Channel 4)

För oss som grät blod och hostade floder när HBO la ner Louis C.K:s fantastiska sitcom Lucky Louie var det en högtidsstund igår när hans nya serie Louie hade premiär med två avsnitt back-to-back på FX. Galet lättittad: Louis standupar om sitt vardags- och familjeliv och interfolieras av iscensättningar – två, tre minuter ståupp, sex, sju, åtta minuter utrullad newyorksk vardagsburlesk, och så en ny ståuppavsats. En Lucky Louie-mix av Seinfeld och Curb Your Enthusiasm fast utan de omlotthårdtvinnade tvistplottarna; Louis C.K:s typiska undertryckta fusion av frustration, ilska och uppgivenhet tjänar på den lösare tematiken.

The IT Crowd hade en sömnig säsongspremiär med rollspelartema, långt ifrån tidigare kreativa toppar som kannibalavsnittet – men ett kärt återseende är det ju.

I Work of Art skulle konstnärerna göra var sitt pocketboksomslag, och det var lika spännande att se många av dem misslyckas som att se några få briljera med det kommersiella uppdraget. Bästa realityn sedan underskattade regissörstävlingsfiaskot On the Lot för några somrar sedan.

Entourage och Hung inledde nya säsonger i veckan, gillade båda. Entourage hade något forcerat över sig, nästan inget kändes naturligt utan mer uttänkt, utplacerat, men Nick Cassavetes var förtjusande grovkornig och jag älskade det som jag tror hände i Vince huvud efter kraschen.

Hung fortsatte som om det inte gått mer än en vecka sedan senast, och var ojämnt – men det var som var kul var skitkul. I synnerhet hur highschoolcoachens poettjejhallick anförtrodde sig åt en »riktig« hallick: »Jag har problem, hallickmässigt… hur får jag my guy att respektera mig som hallick?« Och det underbara rådet: »You gotta make him want the leash!«

Även Rescue Me, en av mina storfavoriter de senaste åren, hade säsongspremiär igår men den ska jag försöka hinna gotta mig åt i kväll.

Penn & Teller sågade martial arts på ett utmärkt sätt, Klungan, Party Down och Bradley Whitford hade ännu en kanonvecka och Bravo sände en Kathy Griffin-special, filmad på Tennessee Theatre för någon månad sedan (dock ovanligt ojämn, även för att vara Griffin, men hon är fortfarande bland de allra bästa på teve-meta-standup).

Fotbolls-VM, slutligen – flera av er har efterlyst mina åsikter och analyser av SVT kontra TV4, men så här är det: jag tittar inte på någonderas studioproduktioner. Jag sätter på teven vid avspark, tittar på fotbollen, gör annat i pausen, stänger av direkt på slutsignal. Det är som att avstå vitt bröd och godis, jag mår bättre av det. (Även om jag för all del fattat att det är SVT som är baguetterna och TV4 som är sega råttor).

Vad gäller kommentatorerna så är TV4:s vedervärdiga, medan jag efter lite tillvänjning står ut med Tony G – samtidigt som Glenn är sämre än någonsin. Å andra sidan är SVT värst på provocerande stupida nationalitetsstereotyper.

Dock grämer jag mig åt att det sista av »mina« lag i detta VM försvann igår – jag fattar inte att inte Japan förmådde få hål på Paraguay. I övrigt är det Sydkoreas, USA:s och i synnerhet underbart spelande Mexikos frånfällen jag sörjer.

Apropå att Kanal 9 i sommar sänder hela Twin Peaks-arken (med start i morgon), och apropå Dagens Nyheters artikel om saken i söndags, skriver jag en grej på Göteborgs-Postens kultursidor i dag. Finns i skrivande stund inte på nätet, jag återger delar av texten här.

För mig som aldrig skaffat Twin Peaks på dvd, och som följaktligen inte sett serien på 20 år, är det lockande att hoppa på Kanal 9-repriseringen. Även om jag misstänker att jag kommer att bli besviken, att en hel del av egensinnet har åldrats med allt annat än behag och att lustiga rollgestalter som log-ladyn och Lynchs egen dövskrikande polischef känns mer som långsökta longörer i dag.

Men innan jag överhuvudtaget bestämmer mig för att eventuellt se om serien måste jag kommentera Dagens Nyheter-artikeln.

»Många Twin Peaks-kännare anser att det är just den första säsongen, de sju första avsnitten, som ÄR Twin Peaks«, skrev DN-artikelförfattaren Tomas Lisinski, och jag undrar om han inte snarare menade »många David Lynch-fans«, eller »många slappa svenska kulturjournalister som fortfarande inte klarar av att sätta in Twin Peaks i ett korrekt tevekultursammanhang«.

Visst hade de första avsnitten, de som Lynch själv skrev och regisserade, en särskild suggestionskraft. Men det verkligt unika med Twin Peaks, och framför allt det som fick betydelse för tevehistorien och tevedramats utveckling, är att Lynch hade en ambition att leka med och förädla såpaschablonerna – och att han överlät merparten av det arbetet på sin Twin Peaks-parhäst Mark Frost, som han värvat för dennes manusmästerverk för pionjärpolisserien Spanarna på Hill Street.

De första, Lynch-styrda avsnitten bidrog främst till Lynch-CV:n. Det som revolutionerade tevevärlden, och sedan har påverkat allt från HBO-serier som Six Feet Under till framgångsrika moderna kvalitetssåpor som Desperate Housewives, var det Mark Frost plockade in i Twin Peaks under den 23 avsnitt långa säsong 2: ett längre berättande med tänjbara men tydligt urskiljbara storytrådar, ett genuinare, mindre teatralt fäste i vardagen, rollgestalter som blev mer kött och blod än jungianska drömväsen. Lynch stakade ut kursen men det var Frost som stod distansen, styrde staben och plockade in nya, oprövade regissörer och författare – exempelvis Tricia Brock och Lesli Linka Glatter, som senare gick vidare till att jobba med Breaking Bad, Mad Men, Vita huset, United States of Tara, 30 Rock, Dirt, Huff, Veronica Mars, True Blood, House…

Redan för 20 år sedan skrev jag ett kultursidesinlägg om att Twin Peaks var lika mycket Frosts som Lynchs serie. Redan då hade jag stört mig på att kulturjournalister börjat odla en korrekt åsikt om att »det är de sju första avsnitten som ÄR Twin Peaks«.

Det är tröttsamt och nedslående att man ska behöva göra samma mothugg än i dag.

Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Party Down (Starz)
2. Work of Art (Bravo)
3. Treme (HBO)
4. Ingen bor i skogen (SVT)
5. Gravity (Starz)
6. The Good Guys (Fox)
7. The Gates (ABC)
8. Pit Boss (Animal Planet)
9. Kathy Griffin: My Life on the D-List (Bravo)
10. Friday Night with Jonathan Ross (BBC)

Jag är verkligen ingen fan av neo-postmodernist-vampyrtrenden (har alltid velat använda »neo« och »post« i samma ord!) så The Gates är lite för mig. Perfekt vampyrdrama för oss gubbs plus barn som kollade Kyle XY tillsammans. En fusion av Kyle XY och The Riches, för att stretcha lite? Skulle faktiskt vilja nämna Freaks and Geeks där också – det är något riktigt lovande i tonen på gymnasieskolan – men det är nog att ta i. Även om det är oväntat hög nivå på dialogen. Fast samtidigt farligt över fjantgränsen med de två rivaliserande hälsokostkvinnorna/trollpackorna.

Sagolikt senaste avsnitt (football draft-festen) av Party Down, och konstnärsdokusåpan Work of Art är fortsatt fantastisk liksom Klungan-serien.

Min kritik mot Treme kvarstår, men finalen hade många urfina scener. En direkt klassiker var hur Ladonna fick ett försiktigt leende på läpparna och en försiktig knyck i höften när hon smälte in i marschen efter den sorgsvarta begravningen av brorsan.

Pit Boss är 10 procent hundägarporr, resten klockren reality om en dvärg-event-agentur i Hollywood där bara dvärgar jobbar – inklusive ägaren, huvudpersonen Shorty, som utöver att driva denna business räddar herrelösa hundar sedan han kommit ut från kåken. Just nu har han problem med en av de anställda, som känner sig förnedrad i Oompa Loompa- och hummer-kostymer. Tryckt stämning på personalmötena.

Kathy Griffin är, som alltid, lika stark och viktig som hon är outhärdlig. Man måste uppskatta att Bravo bara kör på med en av de råaste och mest profana teveserierna i USA de senaste åren.

Jonathan Ross är jag allmänt less på men i fredags var Tom Hardy med, en av mina stora skådisfavoriter (ni har ju sett honom i Band of Brothers och Layer Cake, men kanske inte i hans verkliga tour de force, fjolårets stenhårda Sky 1-miniserie The Take?).

Saknas på listan denna vecka gör Persons Unknown och Drop Dead Diva, den förstnämnda har jag redan gått över till att hoppkolla för att kollhålla plotten, den senare har jag hastigt och lustigt lagt ner – en egentligen mycket liten skiftning i tonfallet har skickat ner den i avgrunden. Ungefär som en bruten Paula Abdul-klack.

Vad jag kollade på och tyckte bäst om den senaste veckan:

1. Fotbollskanalen.se: Bojan vs. Jidhe (TV4)
2. Work of Art (Bravo)
3. Breaking Bad (AMC)
4. Justified (FX)
5. The Good Guys (Fox)
6. Outnumbered (BBC)
7. The Daily Show with Jon Stewart (Comedy Central)
8. Ingen bor i skogen (SVT)
9. Father & Son (ITV)
10. Drop Dead Diva (Bravo)

Kommentar: Justified och Breaking Bad hade fullt tillfredsställande finaler (fastnade särskilt för keminörden Gales musiksmak – hur han bryggde te och, på vinylspelaren i sin i sin tragiska bachelor pad, spisade och sjöng med till kinesisk folkschlager och Quartetto Cetras fantastiska Crapa Pelada från 1945). Men det som tog mig med mest storm i veckan var Bravos nya, förvånansvärt sevärda konstnärs-reality Work of Art (som jag återkommer till) och, förstås, det sagolika grälet mellan Peter Jidhe och Bojan Djordjic på Fotbollskanalen.se. Kan bara rekommendera er som inte sett att kolla här. Och att kolla till sista sekunden – ett riktigt roligt tjafs bygger ju på att det är tjatigt utdraget. Peter Jidhe blir så underbart improviserat och kalkylerat oprofessionell att han gör sin bästa teve någonsin!

Klungan-serien började bra i går kväll men jag väntar med ytterligare kommentarer – är just nu mest nyfiken på hur konceptet är tänkt att verka och växa som serie.

Outnumbered har tyvärr gått ner sig (första säsongen var en klassiker, andra säsongen inte så fasligt mycket sämre) och tappat lite tajming, delvis för att barnen blivit äldre, faktiskt. Det har blivit mer replik-komik, samtidigt som serieskapare och skådespelare visar upp rollgestalterna i stället för att levandegöra dem. Men de är alltjämt tevevärldens mest älskvärda familj och jag vill inte släppa dem.

Med den oväntat fina och stringent finurliga Ashes to Ashes-avslutningen försvann den retrotuffaste 1970-talssnuten tevevärlden sett sedan… tja, 1970-talet. Men det dröjde bara några veckor innan den kongenialcoola Philip Glenister-karaktären DCI Gene Hunt, denna postmodernt stentuffa praktstofil, fick sin överman… of sorts.

Den helgravt sexistiske, halvgravt alkoholiserade polistjänstemannen Dan Stark i nya Fox-action-dramedyn The Good Guys är, milt uttryckt, en upplevelse. Egentligen inte så tuff som han försöker se ut, och därmed inte i närheten av Gene Hunts hårdhet, men han är den roligaste machosnuthaverist jag sett. Allas vår storfavorit Bradley Whitford –Josh Lyman i Vita huset – har så roligt med sin roll att man måste kämpa hårt med att hålla tillbaka skratten för att inte gå miste om nyanserna.

Det är inte bara replikerna, det är hur han grymtar och andas före och efter replikerna.

Det är inte bara Wrigley’s-gummit, Selleck-muschen och pilotbrillorna, det är allt han gör med händer, varenda knyck, tic och gest – och framför allt hans ideliga små (och stora) sprickor i fasaden.

Och efter att ha rysnjutit stort av Bradley Whitfords skådespelarkonst, hans lustfyllda grabbnävar ur sin egen jättebag med tricks, har jag också – under andra avsnittet – upptäckt att serien som helhet har lika mycket attityd och kvaliteter.

Colin Hanks i den andra huvudrollen, som Dan Starks yngre, prudentlige snutpartner Jack Bailey, är precis lika bra. Och på samma sätt som han är en smart remix av Timothy Omundsons knastertorre karaktär Lassiter i Psych är The Good Guys i stort en Psych-ifiering av Burn Notice. Fast den ger mer en känsla av »Burn Notice 2.0«, om ni förstår vad jag menar. Ingen annan serie i denna retro-action-dramedy-genre har återskapat atmosfären från 1980-talets sofistikerat spralliga mjukisdeckare (Magnum P.I., Par i hjärter, Remington Steele, Simon & Simon, Moonlighting) lika omsorgsfullt underhållande som The Good Guys.

Det är inte bara tempot och svänget som gör det – det är besattheten hos både serieskapare och skådespelare att sätta extraskruv på varenda scen.