Skrev i Svenska Dagbladet igår om SVT:s förhastade nedläggning av dramaserien Molanders.

I dag svarar Mette Friberg med en riktigt hal mix av »Goddag Yxskaft« och byråkratisk härskarteknik när hon tackar mig för mitt »engagemang« och återupprepar de svamliga klichéerna från SVT-webben.

Men så snärjer hon ändå in sig ytterligare i den ofrivilliga bekräftelsen på att SVT tagit ett förhastat felbeslut när hon beskriver med vilket närmast oändligt tålamod och engagemang SVT varit med och utvecklat Molanders ihop med Ulf Kvensler, hur oerhört mycket tid man lagt ner i förberedelserna. Ty borde man inte i så fall ha haft något mer av tid och engagemang i utvärderingen av första säsongen? Inte med ett ord bemöter hon mina argument i SvD om hur serien fortsatt växa efterhand och blivit en större hit på SVT Play än de annars största blockbustrarna Mästarnas mästare och Skavlan. Det går inte att tolka som annat än tyst bekräftelse på mina teser om grundläggande oförståelse för feelgoodgenrens mekanismer samt att utrymmet för en fortsättning egentligen finns, i en utökad budget för drama, efter exportframgångarna med Äkta människor och Bron. Som jag skrev i debattartikeln:

»Två gånger de senaste dryga fem åren har SVT gjort storsatsningar på dramaproduktion. 2007 ökades den på med 15 procent och 2011 med ytterligare 20 procent, vilket sedan dess utmynnat i 12 nya teveserier. Båda gångerna handlade det om rent politiska beslut. Den här gången, när den proaktiva satsningen resulterat i internationella exportframgångar, har man ett utrymme att växa organiskt och självbärande. /—/ Det är som om DR i Danmark lagt ner Borgen med hänvisning till att Brottet gått så bra.«

Egentligen borde jag skriva en vanlig veckolista, med tanke på hur extremt mycket bra teve vi fått från England och USA de senaste veckorna. Men jag sparar lite till på diamanterna och går på kråkguldet i stället – som ett slags självterapi. Jag syftar alltså på sådana serier som glimrar precis så mycket att man inte kan låta bli att kolla på dem,  och inte klarar av att avsluta dem, trots att de egentligen är… tja, skräp. Tomt godispapper som reflekterar solen och förblindar för stunden. Här är mina tre värsta. Måtte jag få kraft att överge dem snart.

1. House of Lies

Har aldrig tidigare följt, och bara fortsatt följa, en serie som jag tyckt så intensivt illa om som denna. Jag tycker illa om rollgestalterna (sånär som på den underbare queer-tonårssonen), tycker illa om tonaliteten i stories och dialog, tycker illa om det okänsligt bekymmerslösa hedonistiska, tycker illa om hur illa de mixar in emotionell dramaseriositet tvärs igenom det satiriska… ändå kan jag alltså inte låta bli att titta. Ett tag var det så illa att jag undrade om det var för att jag saknade Veronica Mars som jag tittade, för Kristen Bells skull (hoppas bara inte House of Lies saboterat min bild av henne för mycket inför den kommande Veronica Mars-filmen).

Men, nånstans smyger det sig alltid in en liten, liten belöning just som man är i färd med att lägga ner serien. I år kom den med Matt Damons gästspel som en nidbild av sig själv, i behov av en konsultfirma som kunde ta fram något lagom schysst välgörenhetsprojekt där han fortfarande kunde vara action-cool i de hjärtnupna PR-filmerna. Damon var helt briljant.

Sedan var det dock tillbaka till kråkguldet igen, fullt med usla repliker som »You’re like me but with extra mean-sauce«, och klumpiga placeringar för att leda in till kul oneliners, som att låta en klient säga att han ska ge Marty »a glowing report« bara för att Marty ska få svara med att säga »glowjob«…

Och, vad gäller hedonismen: Californication gör samma sak och där gillar jag det – för att serien har hjärta. House of Life är bara ett stycke pacemakerplast.

2. Revenge

Lika mycket som jag älskade första Revenge-säsongen har jag hatat den andra. När allt spann vidare i en ny cirkel av konspirationer utanpå den gamla kände jag bara att här har vi en trädstam som kommer att fortsätta addera cirklar, säsong efter säsong, och allt vi kommer att ha i slutändan är… samma trädstam fast lite tjockare. Av någon anledning sitter jag i en soffa framför ett träd bara för att, vecka efter vecka, se det växa.

Som jag skrev för några veckor sedan var jag oerhört nära att skippa serien när en spänningsepisod byggde på hur snabbt man kunde skyffla tillbaka kaffebönor i en säck (ja, rena Fångarna på fortet) och det är väl att betrakta som den här tevevårens största misslyckande att jag fortfarande är kvar i seriens gråtrist trådiga garn.

3.  Cult

Måste erkänna att jag tyckte introt var toppen. En När lammen tystnar-läbbig inledningssekvens som visade sig föreställa en thrillerserie-i-serien, vars Manson-psykologiska seriemördarkult dock har en motsvarighet ute i verkligheten, med serien-i-seriens fankultur som mylla. Och även fortsättningsvis är metaperspektivet intressant – Cult fångar upp fan-fiction och lajvarkultur på vägen mellan fiktiv och verklig kult. Problemet är bara att det så vansinnigt kackigt gjort. Som det där fiket där teveseriefansen samlas och hänger, och specialstuderar random avsnitt av serien på jakt efter dolda meddelanden – en sådan uppenbar skrivbordskonstruktion. Och nu har huvudpersonerna börjat hitta ledtrådar genom att sakta ner den fiktiga teveseriens ljudspår också, och spela upp dem baklänges…

Men återigen finns här en liten detalj som gör att jag har svårt att släppa spektaklet. Nämligen den fiktiva seriens skapare och manusförfattare – en levande legend som inte visat sig för någon utan bara skickar manusen till studion, fyllda med dolda budskap inte bara till fansen utan till en reell våldskult. Man vill ju veta mer om den där manusförfattaren, se hur han ser ut…

Om exakt ett år börjar säsong 2 av franska Les Revenants, som gjort webbsuccé på SVT Play under titeln Gengångare (där hela serien kan ses i ytterligare 28 dagar).

Detta är, känner jag efter säsongsfinalen i veckan, det viktigaste att konstatera. För lika djupt otillfredsställd som jag blev av slutscenen, lika djup längtan känner jag efter att få fortsätta vara en del av den spöklika lilla alpstaden, vars stämning byggde på en sådan fantastiskt perfekt mix av sinnesintryck: Mogwais musik, människorna, de ödsligt semi-moderna miljöerna, det färglösa fotot.

Handlingen berörde mig på sätt och vis allt mindre ju längre in i serien jag ledsagades av alla dessa samverkande förnimmelser. Den var hyfsat engagerande, men bitvis också irriterande ineffektiv – under de sista epiosderna, som inte längre ägnades specifika personers bakgrundshistoria utan »bara« började leda mot en ödesbestämd final, tappade serien också fart och självförtroende, tycktes röra sig mer improvisatoriskt och nästan för att fylla ut tid.

Ändå älskade jag serien. På en nivå, eller på ett sätt, som kanske bäst låter sig beskrivas genom en spontan uppräkning av några saker som fick Les Revenants att fastna inom mig, ibland som en irriterande tagg, ibland som en skönhetsupplevelse och en känsla av saknad jag kommer att bära med mig ända till säsong 2:

• Den vidunderliga dammen, avgrundsbetongen, kyrktornet och den »gamla byn«.
• »Ze Lake Pöbb.«
• Porten och trappan i lägenhetshuset.
• Busshållplatsen! Den vidsträckta asfalten och det låga stationshuset där vi en gång fick se en långdistansbuss ankomma.
• Det kvasireligiösa aset Pierres jobbiga, bubbliga underbett.
• Snutmakens stumt sårade ögon och gapande guldfiskmun.
• Den märkliga, ömsesidiga men iskalla, samhörighetskänslan mellan Simon och hans levande dotter.
• Tvillingsystrarnas relation, och hela den familjens vardagsvakuum sedan Camille kom tillbaka.
• Att Mogwais musik aldrig modifierades. Samma fyra, fem småstycken som varvades utan någon som helst ljud- eller harmonimässig utveckling – motsatsen till hur den bästa amerikanska soundtrackmusiken (av till exempel Sean Callery i Homeland) fungerar, dock i linje med Angelo Badalamentis musik i Twin Peaks. Först irriterade det mig, sedan insåg jag att det var helt i linje med det instängda stillaståendet i staden, vilket nådde en kulmen när – liten spoiler alert! – bilen bara körde i cirklar och skogsvandringen bara ledde runt, och båda bara ledde till dammen.

Slutligen var det en sak som störde mig oerhört, och kom så tidigt i serien att det fick mig att tvivla på manuset. Det var redan i första avsnittet, och innan Camille hade kommit tillbaka: när gruppen av sörjande satt och diskuterade bygget av minnesskulpturen som snart skulle vara färdig. En skiss visades av hur den skulle se ut – och kom som en fullständig nyhet för församlingen, som klagade på hur ful den var. Men samtidigt fick vi ju veta att det var just denna församling som både projekterat och samlat in pengar till bygget. Man har alltså haft ett antal möten om detta tidigare. Så hur troligt var det att gruppen först nu, när bygget nästan var färdigt, fick veta hur det skulle se ut?

Att jag stör mig mer på den frågan än på frågan som ställdes i slutscenen säger möjligen mer om mig som tevetittare än om Les Revenants. Eller så säger det kanske något om säsongsslutet, ändå – att jag undrar mer över en marginell logiklucka i första avsnittet än över hur säsong 2 ska ta vid.

Lik förbaskat ser jag väldigt mycket fram emot fortsättningen. En del av mig har ju flyttat till Haute-Savoie, där jag bara vill cirkla runt utan att komma ut.

Men se för guds skull till att städa och renovera upp Ze Lake Pöbb igen!

Vad jag kollat på, och gillat mest, den gångna teveveckan:

1. Utopia (Channel 4)
2. Banshee (HBO)
3. Enlightened (HBO)
4. Les Revenants/Gengångare (SVT Play)
5. Girls (HBO)
6. Nashville (ABC)
7. Justified (FX)
8. Portlandia (IFC)
9. 1600 Penn (NBC)
10. Kontoret (TV4)

Jag brukar nämna Dennis Kelly som en av mina favoritseriemakare inom brittisk teve, sedan han gjorde den geniala, rörande roliga Pulling ihop med Sharon Horgan. Men jag hade ändå aldrig kunnat drömma om att han skulle komma tillbaka till teverutan med något så isande snyggt och undflyende spännande som framtidsthrillern Utopia – i synnerhet inte som det enda jag haft koll på att han gort däremellan är Tim Minchin-samarbetet Matilda the Muscial för West End-scenen.

Utopia har en kraftfullt uppslukande känsla av, ja, vad ska jag säga… brittisk-gritty, grafisk roman-tematisk Tarantino-sci fi-noir? De två första episoderna har varit helt magnifik underhållning – lika kuslig som klurig, och med episkt svindlande undertoner av undergångsmytisk dystopi. Men serien står också helt blickstilla och balanserar på en tunn, stålhård linje mellan avgrundsexistentialism och effektsökande yta. Serien kan hoppa vidare i endera riktningen, eller stanna kvar, orörlig, mitt emellan, utan att vare sig utveckla substans eller förlora sig i tom estetik… och jag är i dagsläget inte ens nyfiken på vilket. Dess här och nu räcker.

Medan jag förhåller mig avvaktande till hypade Kevin Bacon-seriemördar-extravaganzan The Following (tyckte den var välgjord i spänningsmomenten men fånig i de större dragen) har jag fallit för Alan Balls nya HBO/Cinemax-satsning Banshee. När jag funderat på varför har en gammal 1980-talsserie dykt upp i huvudet, Stephen J Cannells Wiseguy, där Kevin Spacey gjorde sitt livs roll som psykopatisk multikorporativistisk vapenhandlare, men där storylinen som berörde mig mest var den som, under tredjesäsongen, utspelade sig i hålan Lynchboro, upstate Washington, en mer grå-realistisk Twin Peaks-variant styrd med järnhand av en typisk provinsiell »starke man« (spelad av salig Steve Ryan) som under säsongens gång utvecklade kriminalpatologiskt storhetsvansinne, vilket, har jag för mig, ändade i kryoteknik…

En sådan psykopat-maffiotisk rollgestalt finns även i Banshee, suveränt spelad av danske Ulrich Thomsen, med släktband till stans Amish-community, och en perfekt nemesis till huvudpersonen Lucas Hood (Anthony Starr), stenhård och nyss frisläppt elitrånare som anländer till småstaden Banshee, där hans förra livskärlek och kompanjon börjat ett nytt liv, och där han av en slump lyckas anta den falska identiteten som stans nya sheriff.

Banshee är ett perfekt hantverkssnidat lyxpussel från första stund, sprängfylld med snyggt snurrade intrigtrådar och djupa backstories.

Vad gäller mina åsikter om resten av serierna på listan, och serier som inte riktigt fick plats, luftar jag dem gärna om någon vill ta upp diskussioner om dem i kommentartråden. Men en sak kanske bör förtydligas: nej, jag trodde inte heller att jag gillade Kontoret; såg aldrig ens färdigt förstasäsongen. Men jag hade verkligen enormt kul åt nypremiären i söndags – storyn om landstingshöjdaren som skulle smörjas för att ro hem ett stort leveranskontrakt var riktigt jävla bra, och landade i det kanske bästa stycke genanshumor (hela CP-skadad-grejen) som gjorts i Sverige. Överskattade Allt Faller, som utger sig för att vilja så mycket mer (men, misstänker jag, mest fejkar allvaret) har inte varit i närheten av att leverera ett avsnitt med sådan comedy-densitet.

Det nya teveåret har börjat så jäkla starkt att jag redan börjat dumpa barlast för att kunna hålla mig flytande och inte drunkna i en tsunami av osedda serieavsnitt. Det känns som att jag gått hårdare fram i år än tidigare och släppt fler nya serier än jag brukar, och på ett  ovanligt tidigt stadium – här är de som hittills fallit under bilan:

Deception är ett halvkompetent såpadrama vars stilsäkra skissande av en dysfunktionell powerfamilj egentligen är av en art jag normalt faller för. Men med en stressad blick som letar efter störande diskrepanser körde jag redan under de inledande avsnitten fast i huvudrollsinnehavaren Meagan Wood. Jag hade lika svårt för hennes smöriga spelsätt i Californication i fjol, men där fanns åtminstone en politiskt inkorrekt friktion – här förstärks det i stället av dramats centrala relationer.

Det är med tyngre hjärta jag överger Don’t Trust the B**** in Apartment 23, som jag hittills betraktat som den perfekta udda mainstreamkusinen till New Girl, med hela sitcom-2000-talets mest perfekt rollgalleribaserade upplägg: Krysten Ritter och Dreama Walker som superomatchiga room-mates, James Van Der Beek i fantastisk realcom-roll samt snubben i köksfönstret mittemot som sjuk sidekick – jag älskar när mainstream-sitcom toknormaliserar beteendestörningar! Och ja, jag älskar världen som byggts upp i Apartment 23 under halvannan säsong. Men de senaste avsnitten har kvalitetsdippat markant och jag undrar om det inte beror på ett executive-beslut om att bredda (»rädda«?) serien. Mitt exhibit A för denna hypotes är det märkliga catch-up-avsnitt som fogades in på nyåret, mitt i säsongen, med en sammanfattning av grundstoryn liksom inskriven i dialogen – det var oerhört klumpigt, ett kraftigt snedtramp från tidigare flow, och serien har därefter känts stukad.

Brittisk-grabbiga Great Night Out har egentligen ett enormt underhållningsvärde, fullt av fotbollspartynördig Stockport-charm, men är, över ett helt avsnitt, lite för utmattande livlig och flabbig, och tippar över med några procent för mycket flås-action.

Jag har också bestämt mig för att överge BBC:s Ripper Street, trots det spännande och ambitiösa »Deadwood-i-London«-konceptet. Det jag efter fyra avsnitt tycker den faller på är att snårigheten i berättandet inte hämtas tillbaka i vare sig proceduralhistorierna eller ramstoryns personteckningar. Vi vet precis var alla dolda komplikationer finns, och problemet blir att vi övergöds med vuxendramasmarta ledtrådar i stället för mer känslomässiga incitament att engagera oss.

Av de serier jag fortfarande följer ligger Revenge närmast att offras. Den går ju samma kväll som ett flertal av vinterns starkaste serier – The Good Wife, Girls, Enlightened – och »hoppade hajen« storymässigt redan i inledningen av andrasäsongen. (Detta ställdes liksom på sin spets när jag förrförra veckan kollade Revenge omedelbart efter The Good Wife – och därmed kastades direkt från den magiskt tematiska storyn där Alicia Florrick på obestämd tid tvingades bo på ett obygdshotell för att vänta ut en utlovad utfrågningssession med en ovillig bank-vd, till spänningen i att kolla om lillbrorsan i Revenge-baren skulle hinna hälla tillbaka alla kaffebönor i knarksmugglarsäcken innan en av de kriminella brorsorna skulle komma på honom…)

Just för tillfället kan jag trots allt inte lägga ner Revenge, är alldeles för nyfiken på att få se de där kriminella bar-brorsorna bita i gräset, och på hur Daniel kommer att ta att bli dumpad igen…

Så långt offren som skördats i min personliga tevetablå hittills i vinter. Återkommer härnäst med en genomgång av vinterns – om jag får bestämma – vinnarserier. Tror att några kanske kommer att överraska er.

1. Mad Men (AMC)
2. Smash (NBC)
3. One Night (BBC)
4. The Newsroom (HBO)
5. Hunderby (Sky)
6. Twenty Twelve (BBC)
7. Hit & Miss (Sky)
8. Puberty Blues (Channel Ten)
9. Accused (BBC)
10. Louie (FX)
11. The Good Wife (CBS)
12. Luck (HBO)
13. Girls (HBO)
14. The Thick of It (BBC)
15. Noel Fielding’s Luxury Comedy (E4)
16. House (Fox)
17. Breaking Bad (AMC)
18. Fresh Meat (BBC)
19. New Girl (Fox)
20. Key & Peele (Comedy Central)
21. Leaving (ITV)
22. Forbrydelsen (DR)
23. Portlandia (IFC)
24. Boss (Starz)
25. Nashville (ABC)
26. Harry’s Law (NBC)
27. Veep (HBO)
28. Up All Night (NBC)
29. Damages (DirecTV)
30. Sons of Anarchy (FX)

Har full förståelse för dem som tycker att Homeland har svikit under säsong 2. Det är inte så mycket enskilda tveksamma detaljer som att balansen i serien på något sätt rubbats. Inte särskilt mycket – samtliga beståndsdelar finns kvar – men tillräckligt för att man som känslomässigt investerande tittare ska ana sluttningen, ungefär som när man går genom ett rum och får en känsla av att golvet inte är rakt.

Och ibland slår man foten rakt in i en tröskel. Som i säsongsfinalen, när Quinn sa till Estes, i en allt annat än rimlig och rimmande situation: »I’m the guy that kills bad guys.«

Men med detta sagt vill jag slå fast att jag inte är en av dem som känner sig sviken. Tvärtom. Jag har tyckt om Homeland även denna säsong. Terrorismstoryn utvecklades bra och känns fortfarande lika mycket Sleeper Cell som 24 (och på tal om 24, Sean Callerys musik kan nog vara tidernas bästa dramasoundtrack), men jag har också fått ut mycket av det mänskliga i serien. Brodys och Danas relation, liksom Danas relation och existentiella kris ihop med VP-sonen Finn, har båda haft fina stråk av The Good Wife i ton och utformning. Och den omöjliga romansen mellan Carrie och Brody är redan en teveklassiker – just själva omöjligheten i den har adderat arketypdjup till gamla klichéer; jag älskade hur åtrån underbyggde smärtan i säsongsfinalens farvälkyss.

Och så berättartekniken – visserligen är det en tevedramatrend just nu med långa tystnader, men Homeland använder dessa bäst av alla, rentav bättre än Breaking Bad: här finns inget konstnärligt effektsökeri i greppet, bara ambitionen att skapa utrymme för skådespelarna – Claire Danes, Damian Lewis, Mandy Patinkin, Morgan Saylor.

Och Mandys, ja, vad ska vi kalla det för, »leende«? Hans leende i slutscenen var ett hjärtskrik av samma skärande omfång som Claires ECT-ansiktsuttryck för ett år sedan.

Nej, jag har inte slutat se på teve. Jag har bara slutat på mitt gamla jobb och börjat på ett nytt – vilket varit ungefär lika krävande som inspirerande, och gjort att jag, även om jag kollat lika mycket teve som vanligt, inte haft någon överskottsenergi vid tangentbordet.

Att följa teveserier är för mig en utandning – som klyschan om »ventilen« i vardagen – medan skrivandet om serierna kräver ett nytt andetag. Jag har jobbat så hårt den här hösten att jag hellre bara varvat ner med kvällens teve i stället för att även låta den varva upp mig i skrift.

Men, som sagt, jag har som vanligt kollat på rätt mycket, och börjar också få tillbaka driften att skriva om det.

Vill börja med Key & Peele, som jag älskade förra säsongen men nu börjat fastna för på ett djupare plan. I sin genre saknar den motstycke i fråga om både politisk och relationspsykologisk iakttagelsehumor, och den har radat upp episka sketcher i år – som den helt magiska »Dueling Hats«-sketchen eller, min storfavorit, den där tjejen stapplar iväg från krogen med killstrulet stolpande tio meter efter bärande på hennes jacka…

»Come back to the club…«

»No!«

»Seriously though.«

»I’m done!«

»But your jacket!«

»It’s over, I’ve had it.«

»Seriously, your jacket though.«

Med jämna mellanrum stannar de upp, tittar på varandra med sökande blickar, men ingen av dem har vare sig den verbala eller emotionella förmågan att bryta dödläget, så de fortsätter att stappla och grältjafsa allt längre från nattklubben, ut i en roddbåt… och vidare långt ut i öknen…

»Seriously!«

»No!«

»Your jacket though!«

…tills de når marker där tjafsande par före dem stupat och blivit skelett i känslornas obarmhärtiga öken.

Det är så fantastiskt bra. Rörande futtigt och arketypiskt stort. Vilket sammanfattar Key & Peele som helhet, även om de som alla sketchseriekonstnärer är ojämna.

WS bör fokusera på kärnverksamheten! Det är väl vår lärdom efter att ha arrangerat den andra tävlingen i vår åttaåriga historia. Vi fick överväldigande många mejlsvar – och nästan samtliga utan angivna postadresser… smart av oss att inte be om dem! Men efter att ha massmejlat tävlingsdeltagare efter kompletterande uppgifter har vi nu äntligen lyckats dra tio vinnare av Ninja Prints popkulturkortlek I Love TV.

Tävlingsuppgiften var alltså att identifiera personerna/rollgestalterna på de fyra spelkorten på bilden här intill. Rätt svar är, uppifrån och ned, Joan Harris (Mad Men), Frasier Crane (Frasier), Patsy Stone (Absolutely Fabulous) och ”Fonzie” Fonzarelli (Happy Days).

Med tanke på att två av korten var så pass dolda är jag djupt imponerad av att hela fem tävlare prickade in alla rätt – så först och främst säger vi stort grattis till dem:

Stefan Sköld (Stockholm), Niklas Lindqvist (Helsingborg), Natalie Norström (Hägersten), Maxim Lindqvist (London) och Alexander Nilsson (Stockholm).

Sedan plockade vi ut fem vinnare till utifrån två kriterier, antingen för att de varit extremt nära, och där den felande gissningen varit riktigt bra, eller för allmän kreativitet. Vi har trots allt fått in gissningar på namn som Bill Haverchuck, Tig Trager, Truxton Spangler, Lumen Pierce, Cancer-Man, Robb Stark, Turtles-Leonardo, John ”Biscuit” Cage, Daenerys Targaryen, Stannis Baratheon, Cersei Lannister, Bosse Larsson, Varuhuset-Conny, Gilmore Girls-hunden Paul Anka, Cliff Barnes, Lars Adaktusson och Hanna Fahl…

Övriga fem vinnare är:

Heval Beydogan (Bandhagen), Carl Hörnsten (Umeå), Malin Ramberg (Karlstad), Linda Lennesten (Göteborg) och Truls Mårtensson (Växjö).

Än en gång grattis till alla vinnare – och stort tack till samtliga deltagare! Alexander Kandiloros på Ninja Print hälsar till er som inte lyckades vinna att kortleken finns att köpa på Designtorget och Presstop samt direkt från Ilovetv.se.

Ett appendix, apropå att jag småsågade förra veckans Sons of Anarchy (säsong 5, episod 2) – gårdagens tredje avsnitt var inte bara tillbaka på highway to hell, som jag förutspådde, utan kraschade genom broräcket rakt ner i de levandes skärseld.

Ett vansinnestätt avsnitt, inte minst vad gäller tajta dialogscener med inzoomade ansikten brännmärkta av fem år i djävulens lågor. De lågintensiva scenerna mellan Tara och Gemma var de bland de bästa jag sett Maggie Siff och Katey Sagal göra.

Men om någon skådespelare ska framhållas framför andra så är det Charlie Hunnam, som ju »bara« var en lovande brittisk skådis som fortfarande kämpade med klivet från hemlandet till USA (spelade skolpojkar i Panik i plugget och Queer as Folk, fick en roll i Cold Moutain efter Children of Men) när Sons of Anarchy började.

I tidningen Axess skrev jag, efter seriestarten, om embryot av hans rollgestaltning som Jax Teller:

»28-årige engelsmannen Charlie Hunnam är enorm i ›Hamlet-rollen‹, och så trovärdig som inskränkt våldskulturell kalifornier uppvuxen i ett MC-brödraskap att jag börjat ana en ny Heath Ledger i honom.«

Detta var på hösten 2008, Ledger hade gått bort den 22 januari samma år och snabbt nått status som (i den mån han inte haft det tidigare) en auteurskådespelare värdig jämförelser med Robert De Niro. Nog kände jag att en liknelse mellan Ledger och fysiska kopian Charlie Hunnam i det läget kunde avfärdas som lätt oseriös av många, men, som jag skrev – jag anade något. Bara anade.

Drygt fyra år efter seriepremiären har Charlie Hunnam vuxit många fler år än så, och föraningen vuxit till faktum. Han har en pondus, en mörk karisma så oemoståndligt balanserande mellan det gamla inre, oförstörda, idealistiska, och lagren på lagren av blodssvek, mord och fullständigt nedbruten moral. Sista tio minuterna av gårdagens avsnitt var det bästa jag sett honom göra, och det var filmiskt, episkt.

Eller som Pope sa till honom, i samma veva: »Those are the things that turn players into kings.«

Jag kan knappt bärga mig för vad som ska komma. Och då menar jag inte bara upplösningen av denna säsong eller hur Kurt Sutter tänker sig att bygga upp de avslutande säsongerna 6 och 7, utan lika mycket livet efter Sons, för Hunnam.

Av spoilerskäl går jag inte in på den extrembrutala actionnyckelscenen, lika outhärdlig som avslutningen av säsongspremiären för ett par veckor sedan.

Men det upplägget som Jax presenterade för Pope, den plan man såg flamma i brandskrift i hans ögon, lär bli något av det mest kusligt spännande vi får se på teve i höst.