»Att döma av din rövstorlek är det inte första gången du tar rulltrappan«, säger Felix Herngren på skyltar i en tunnelbanekampanj just nu.

Att döma av hans nya TV4-komediserie Solsidan är det inte första gången han själv tar den enkla vägen, frestas man att kontra.

Premiären lockade fantastiska 1,8 miljoner tittare men gjorde mig besviken. Författaren Ulf Kvensler lyckades inte introducera rollgestalterna utan att dra runt dem som kasperdockor med pinnar i arslet, och den regisserande huvudrollsinnehavaren Felix Herngren återanvände både formspråk och igenkänningshumor från sina egna och kompisarnas stockholmsvita thirtysomething-ironiska medelklassfeelgoodfilmer: Vuxna människor, Det blir aldrig som man tänkt sig, Känd från tv, Varannan vecka… Hans inledande inre monolog, när han och hans gravida hustru (Mia Skäringer) gled genom Saltsjöbaden på väg mot sitt första egna hus, var en karbonkopia av den i hans långfilmsdebut för elva år sedan. Och en kul gliring mot Anna Wahlgrens barnmisshandelsmetoder utmynnade ofelbart i en desto mer utdragen och passé drift med »femminutersmetoden«.

Andra avsnittet var desto bättre. I stället för att stappla fram på styltor strippades storyn ner till två genialt simpla parallellhandlingar, byggda på klichéer men med ett stort improvisatoriskt sväng. I den ena blev Johan Rheborg besatt av grillning, i den andra blev Herngren besatt av tanken på att Mia Skäringer, som spelar en skådespelare, hade varit otrogen med Ola Rapace under en filminspelning.

Dels gjorde greppet med Ola Rapace i rollen som sig själv att Solsidan plötsligt kändes som den värdiga uppföljare till Ulveson och Herngren (Sveriges första realcom, som samme Ulf Kvensler skapade och skrev med Felix Herngren 2005) jag glömt bort att jag längtat efter. (Och fejk-youtube-trailern från den fiktiva filmen, full av stånkande sexscener mellan Rapace och Skäringer, är redan årets bästa viralkampanj.)

Dels var dialogen avväpnande bra. I synnerhet när Felix och Skäringer blivit sams igen och Felix ville ha försoningssex. »Men först måste vi väl försonas, och sen ha sex«, sa Skäringer. »Nej, försoningssex är ju medan man försonas, annars är det ju ett vanligt ligg?« sa Felix. »Vi kan väl prova att knulla i alla fall?«

Hittills ett halvtaskigt samt ett helroligt avsnitt, alltså. Del 3 på fredag.

I vår tevekulturellt upplysta tid har den gamla »catch phrase«-traditionen nästan dött ut. Inte ens svensk tevekomik levererar några »Hebbe lelle« eller »Hejdå macken« längre. I den mån modern tevekomik tar till catchfraser så är det för att driva med dem. Som amerikanska Party Down förra året, vars fånfras »Are we having fun yet?« var en kärleksfull passning till hur Ricky Gervais byggde hela andrasäsongen av Extras på fejk-catchfrasen »Are you having a laugh?«.

Ända skulle man kunna sammanfatta hela det gångna decenniets uppgraderade tevedramarevolution med just en catchfras; en »I’ll be baack« eller »Yippie ki-yay, motherfucker« för 2000-talet.

Nämligen Jack Bauers »Damn it« i 24.

Om en månad kommer den på svensk teve igen. Den nya, åttonde säsongen har premiär på TV400 i kväll, men det dröjer till den fjärde episoden innan Bauer väser »damn it«. Men då säger han det också i avsnittets allra sista skälvande sekund, vilket är typiskt för hur 24 meta-flirtar med sina fans: seriens topp-catchfras värderad lika högt som en cliffhanger!

Vid sidan av en ny intensiv terroriststory (skurkarna är som vanligt en tuttifrutti av ryssar, islamister och dåliga amerikaner) är det de nya infallsvinklarna på de gamla välkända 24-formlerna som är sporten.

24 har alltid varit en catch-fras-fest; varje säsong rymmer en handfull nya in-absurdum-upprepade fraser och namn (»the override«, »Sentox canister«, »Marwan«, »the CIP device«…) jämte dem som ständigt återkommit (»within the hour«, »close in on the perimeters«, »how are you holding up«, »gone dark«). Och på samma sätt har 24 blinkat åt fansen när det gällt de beryktat obefintliga vardagsdetaljerna. Först bjöd 24-skaparna sin publik på samtalsämnet att ingen går på toa eller dricker något på ett helt dygn – sen svarar de, högst oväntat, med att låta Morris sitta och skita i tio minuter på CTU-toan och Jack gå och hälla upp en whisky med is i säsong 6.

För att inte tala om när Bill Buchanan trasslade med sladdarna bakom sin plasmateve i en obetydlig, men för fansen jublande, hemmascen i säsong 5.

Ur detta perspektiv rivstartar 24 i kväll – med att Jack ligger och gospratar med ett litet barn framför Cartoon Network.

Frånsett upplösningen av säsong 5, där faktiskt något så ålderstiget som en faxapparat spelade huvudrollen, har 24 alltid hållit jämna steg med den senaste tekniken.

Ibland har den förstås legat så i framkant att den tippat på näsan. Som 2006, när hundratusentals 24-tittande yrkes- och hobbymusiker världen över spärrade upp ögonen inför det obligatoriskt överdrivna bildanalysinstrument med vilket seriens fiktiva terroristpolismyndighet CTU alltid lyckas zooma in tydliga ansiktsbilder ur korniga satellitfoton – de kände ju direkt igen det som ett välkänt svenskt datorprogram för musikproduktion…

Inte för att den mer jordnära tekniken är trovärdigare: om CTU:s mobiltelefoner och hörsnäckor någon gång tappar signalen så beror det uteslutande på den dramatiska effekten – aldrig på petitesser som dålig 3G-mottagning.

På senare år har den Kiefer Sutherland-spelade huvudpersonen Jack Bauer – 2000-talets sanne James Bond – varit beroende av sin smartphone ute på fältet, för att få kritisk info från högkvarteret. När den nya, åttonde säsongen av 24 har premiär på TV400 i kväll tar han naturligtvis emot data i en tablet-pc i stället.

Den ständigt närvarande teknologins huvudroll förstärks av de medvetet begränsade mänskliga gestaltningarna. I de hårdsträngade terroriststorysarna i 24 ansträngs människor konsekvent till bristningsgränsen, repliker och handlingar alstras främst av överlevnadsinstinkt och reptilhjärnor. Och faktum är att det är först nu, när jag är inne på mitt åttonde år med 24, jag inser seriens smartaste, effektivaste trick: att hålla inne med prologen och låta den veckla ut sig själv under realtidsförloppets gång.

Serieskaparna är helt enkelt extremt skickliga i att gestalta förfluten tid och locka oss att pussla ihop karaktärernas inbördes relationer och historia. Precis som Jack Bauer får sin undercover-bakgrundsbiografi uppladdad i sin tablet-pc får vi ständigt signaler och antydningar om seriefigurernas inbördes relationer.

Visst kan det hävdas att alltihop faller om man börjar beräkna de olika presidenternas mandatperioder och hur lång tid som i fiktionen har förflutit mellan varje säsong – då borde Jack Bauer, efter åtta säsonger, vara minst 65 år. Men detta är snarare bara ytterligare ett argument för hur hantverksskickligt serieskaparna bygger sitt illusoriska korthus.

24 är som ett expresståg vars komfortabelt stillsamma interiör vi älskar att färdas i medan tid- och rum-landskapen skenar förbi utanför fönstren.

Den här gången sker resan, efter sex år i Los Angeles och förra säsongen i Washington, i New York. Allt börjar med att Jack ligger och gospratar med ett litet barn framför Cartoon Network – se där en omedelbar bild av förfluten tid och outtalad biografi.

Men säsongens stora mästerverk är Mykelti Williamsons skildring av den nya, björnlufsande CTU-chefen Hastings, som presenterar sig genom att i förbifarten reagera irriterat på en medarbetare. På tre sekunder kan vi därmed identifiera inte bara hans bristande stresstålighet, oacceptabla felmarginaler, okänsliga paragrafrytteri och inkompetens, utan också hur mycket dessa egenskaper kommer att påverka både de närmaste 24 timmarna för honom själv och Jack Bauer, och det närmaste halvåret för oss.

Det spelar ingen roll hur råa, vilda och experimentella rockartister varit i yngre år – i medelåldern tycks de nästan alltid drabbas av lusten att förenkla, lugna ner, skala av. Efter åratal av avantgardistiska skivprojekt kommer det där strävt sävliga akustiska albumet. Strippad gitarr, folkmusikackord, det livserfarna berättandet i centrum.

Så kändes det inledande dubbelavsnittet av den sjätte och skälvande sista säsongen av Lost, som fick halva USA att stanna upp i måndags kväll.

Egentligen började det redan med det summerande Final Chapter-avsnittet som inledde den stora premiärgalakvällen. De resumé-specialer som inlett tidigare säsonger har varit heta, otåliga, säljiga; snabbt korsklippande mellan actionsekvenser, rollgestaltssammanfattningar och soundbites från en studioflinande Damon Lindelof här och en Jeffrey Lieber där.

Årets »season special« var radikalt annorlunda. En enda lång följsam sekvens av effektivt berättande scener, ledsagade av en superstringent voiceover. Av alla Lost-resuméer jag tidigare sett, eller läst, var denna den mest behagligt överskådliga. Och där fanns en djupare poäng i dess raka storyfokus, i det att den underströk något som Damon Lindelof upprepat allt oftare på senare år: att Lost inte är något slags pseudo-datorspel utan ett mänskligt drama; att det inte har varit för att hetta upp haussen som man avstått från att kommentera alla uppkomna mytiska teorier utan för att visa att det är människorna och deras relationer och livssituationer som är seriens hjärta och storymässiga centrum.

Det inledande, 82 minuter långa dubbelavsnittet LA X fortsatte längs samma bestämda startbana där specialen dragit upp farten.

Trots att förra säsongen slutade så spektakulärt explosivt, och trots att nya säsongen utan minsta skarv tar vid på precis samma briserande smärtpunkt, är det ändå som om ett helt nytt lugn infunnit sig, en harmoni i berättandet vi bara sett sporadiskt tidigare, och aldrig så här sammanhängande utsträckt över samtliga storytrådar.

Det vi fick se var en enda lång symmetriskt tvinnad tråd, trots att avsnittet gav sig iväg på två diametralt motsatta spår – ett som utgick från att Jack och Juliet lyckats bomba bort allt mellan 1970-tal och 2004, så att Oceanic 815 aldrig störtade och ödet aldrig sammanförde några överlevare på någon ö… och ett som utgick från att bombningen hade misslyckats och man var kvar på ön, men i ett homogeniserat här och nu, där åtminstone skrevan mellan 1970- och 2000-tal rasat samman.

När så även den aggressiva svarta röken dök upp i avsnittets andra hälft var det inte alls som alla gånger vi tidigare sett den, då mysterierna bara tätnat och vi ställt oss ännu fler frågor om sambanden, nej, nu tvärtom skingrades röken: hur lugnt som helst, närmast odramatiskt, fick vi reda på ungefär vad röken var för något.

Här fanns ingenting som hängde löst eller skavde, inget som trillade av tidslinjer, här fanns bara en raklång avskalad berättelse om å ena sidan Jacob och hans mörka nemesis, å andra sidan människorna och deras förhållanden till ödet, som tycks vidöppet åt ena hållet och mystiskt fixerat åt det andra.

Frågorna är egentligen lika många som någonsin tidigare men de ställs på ett annat sätt, som meditativa vågor mot våra upplevelsecentra snarare än en våldsam tsunami av pusselbitar.

Tim Burton är alltid Tim Burton, och hans kommande Alice in Wonderland, med Mia Wasikowska i huvudrollen och Johnny Depp som Mad Hatter, är redan på trailer-nivå nästan irriterande älskad och förhandsmytologiserad.

Men det är absolut inte därför jag hävdar att den svårligen kan toppa den andra aktuella nytolkningen, amerikanska TNT:s miniserie Alice, som sändes i december och släpps i dvd- och blurayboxar den 2 mars.

Alice är både skriven och regisserad av den engelske klassicisten Nick Willing, som slog igenom som popvideoregissör på 1980-talet (Eurythmics, Nik Kershaw, Swing Out Sister) och faktum är att han redan 1999 vann fyra Emmys för sin första filmversion av Alice in Wonderland – med superb casting, en hög Jim Henson-muppar och Richard Hartley-musik.

Nu när Tim Burton gör sin version av originalstoryn går Willing ett steg längre och förvandlar den till mörk, modern fantasy.

150 år har förflutit sedan Alice ramlade ner i kaninhålet till Underlandet, så som det berättades i Lewis Carrolls klassiska barnbok. Men grejen är att det bara är i vår värld som detta är en barnboksberättelse. Där, i det verkliga Underlandet, betraktar man följaktligen jordelivet som den verkligt banala platsen för barnsagor…

Det är inte bara grundscenariot i denna kreativa omtolkning av Carrolls två böcker som är knäckande bra. Varenda liten detalj och bifigur i de två långfilmslånga episoderna har fått en ny genial skruv, kongenial med böckerna. Alltsammans sammanfogat i en oväntat stringent story om hur en 20-årig modern Alice hamnar i ett Underland där ingen blivit äldre (och alla tror att nya Alice är en 150 år gammal »Alice of legend«), men där själva Underlandet spårat ur. Hjärterdrottningens halshuggningskåta fascism har drivit hennes egen son in i motståndsrörelsen och White Rabbit är en statlig organisation som kidnappar människor från andra sidan spegelglaset för att skörda deras känslor och tillverka piller av – så att diktaturen kan droga folket med prefabricerade kickar.

Naturlandskapen är alltjämt bedårande men Underlandet domineras av två uppsvällda postmoderna miljöer – dels det kombinerade slottet och casinot, ett designunder av popcoola Panton-möbler och op-art-mönster; dels huvudstaden, ett steampunkigt urbant bastardbygge av skyskrapor och gamla hus ovanpå varandra, som en Blade Runner placerad i Miyazakis Det levande slottet. Miljöer, färger och kläder hisnar och gnistrar i ett förförande filmiskt hi-def-foto; surroundljudet swischar och droppar och oooh:ar och aaaah:ar så man ryser, och fler influenser flyter sömlöst igenom varandra: Matrix, Star Wars, Twin Peaks, Lost, Kalle i chokladfabriken, Donnie Darko, Daft Punk-videor och en stor dos Monty Python’s Holy Grail.

Ändå är det mer episk äventyrsberättelse än mash-up – en Sagan om ringen för hipsters som längtar efter att släppa garden för några timmar.

Enda gången jag hörde Anders och Måns genombrottsradioprogram Så funkar det, under tvång i ett bilsäte bredvid en Blandaren-skadad ex-Lundensare, fick jag mardrömsvisionen av att ha ett koppel små Moltas Erikson- och Hatte Furuhagen-oäktingar kutande runt hörselbenen.

Eller som om ett par utdöda mustaschfriserade radiohumorister från 1970-talet tinats upp av P3 och börjat tjattra innan tjälen gått ur humorcentrat i deras hjärnor.

Dialekterna, artikuleringarna, ordvalen – allt lät nördskojsigt spexkokett men innehöll bara den enerverande förnumstigheten hos ett killkompispar som ockuperat Roliga timmen med utantillrepeterade Lindemän.

Men kanske missade jag kornet av något stort bakom det förfruset fåniga.

Teveserie-spinoffen Anders och Måns 2004 var bättre. Vissa sketcher – som när de förtjänstfullt förlöjligade en waldorfpedagog i Järna – blev välförtjänta youtube-klassiker.

Och nya Succéduon med Anders och Måns håller faktiskt snudd på internationell klass. Dock med en viktig betoning på just »snudd på«, vilket jag återkommer till.

Om Anders Johansson och Måns Nilsson tidigare varit nördnaivistiskt asexuella så kommer de nu ut som hipsterslängigt knullmonster (Anders) respektive tråkmogen medelklassfarsa (Måns); två typiska taniga metrosexuella nystockholmare snarare än de forna överliggarna som lekte radioprogram med varandra i studentrummets våningssäng.

Det jag verkligen gillar är de minutiöst finmekaniska manusen. A leder inte bara till B, utan B blir hela tiden ett nytt A som leder till B och C – och så hela vägen till en slutknorr i förnedringsestetiskt D-moll… Så på sätt och vis är Succéduon med Anders och Måns det närmaste en svensk sitcom kommit Larry David. Tyvärr verkar Anders och Måns inte själva helt medvetna om vilken stig de trampar på. På en tidningsfråga nyligen om deras egen favorit-tevehumor svarade de Family Guy. Hade de i stället låtit sig inspireras av, säg, Sarah Silverman hade de insett att man kan göra så mycket mer med idéer som att sitta sönder ett handfat, fälla en aupair-tjej till marken eller visa en kvadratmeterstor närbild på en penis – i sig roliga incidenter i första avsnittet, men man kunde också direkt gissa sig till B och C. Så formelmässig får man inte vara längre.

Och egentligen finns samma aningslöshet inbakad även i storysarna. De är lite för enkelt »duktiga«, lite som om en lärare chockade en Dramatiska Institutet-klass med att köra en Curb Your Enthusiasm-stilövning och de kalviga eleverna knorrat samman en story efter ett par vakna nätters Larry David-hårdpluggande.

Men jag måste säga att jag haft riktigt roligt under de två första episoderna. Gillar man genanshumor har man ju också den fantastiska fördelen att kunna skratta åt både det medvetet och omedvetet roliga, på en och samma gång. Mycket är medvetet kul, annat – som vissa skådisinsatser och halvjobbade replikskiften – är det verkligen inte men funkar liksom ändå.

Att Bambuser var så mycket mer än den obegripliga 1000apor-feed vi först associerade denna svenska »live from your mobile«-tjänst till upptäckte vi när någon livefilmade Gömda-debatten på Publicistklubben i februari. Från den kvällen, och fram till att någon lade ut Wanja Lundby-Wedins LO-presskonferens live en sen söndagskväll i slutet av mars, genomgick Bambuser förvandlingen till konkret aktör i tevelandskapet. »En reell SVT24-konkurrent«, som jag förutspådde i en artikel i GöteborgsPosten i våras.

Dagen efter LO-spektaklet var vi många som himlade med ögonen åt hur Aftonbladet rubrikvinklade det till en framgång för Wanja Lundby-Wedin. Vi hade ju själva sett det i direktsändning, och diskuterat det i realtid – på Twitter, och på Bambuser-chatten som flödar bredvid tevefönstret på sajten. Det mediemedvetna Sverige satt därmed på förstahandsinsikten om att Lundby-Wedin gjort bort sig. Utan Bambuser, i det gamla grå tevelandskapet, hade vi inte haft en aning.

Några veckor tidigare satt jag och kollade på en annan debatt på Bambuser, från Tekniska Museet i Stockholm om Ipredlagen, och den var betydligt mer belysande än allt jag sett på SVT om ämnet. I panelen stod historikern och samhällsdebattören Rasmus Fleischer från Piratbyrån och Kungliga Bibliotekets Pelle Snickars mot den oheliga alliansen mellan underhållningslobby och riksdagspolitiker, och det blev efterhand smått svindlande att se denna debatt, om ett möjligt framtida korporativistiskt mardrömssamhälle reglerat av telekomlagar och ACTA-direktiv i en universell underhållningsindustrikartell, där tv-tittandet snart skrumpnat ihop i polisbevakade regionindelade distributionsgluggar – och samtidigt känna sig upprymd av ett helt annat slags tevefönster, detta öppna, fritt distribuerade webbfönster mot samhällsdebatten, mot en helt annan framtid, där internet fått fortsätta att utvecklas på människors snarare än föråldrade industristrukturers villkor.

I den där GöteborgsPosten-texten (ej på nätet) skrev jag också att »om den distributiva inhängnaden verkligen kommer – då kommer också den lokala, individuella teven att explodera. Folk kommer att skapa teve för varandra. Vi kommer att bambusra alla möjliga föreläsningar, konserter, standupshower, konferenser, möten, intervjuer…«

Men där är vi ju redan. Och det var med en lätt rysning jag mottog en skärmdump från Bambuser-skaparen Måns Adler nyligen (bilden här ovan), med en uppspelt påminnelse: »Apropå det du skrev i GP för ett halvår sen, att vi kunde bli en konkurrent till SVT24…«

»The revolution will not be televised«, deklamerade Gil Scott-Heron, men den blir bambusrad! Ett stort grattis till Bambuser, vinnare av Raketen 2009.

Bildgoogla »Darcy Verot« och du hittar ett par såna här fascinerande coola porträttfoton. Med korpsvart hår, tunt rött hårband och svartmålade football-streck under ögonen ser han ut som en livsfarlig mash-up mellan knarkhallucinatorisk satanistsexig rockgud och amerikansk Adam Ant-fan.

Det verkligt coola är att inte bara är han hockeyspelare – han är precis lika snyggt skrämmande på isen.

Det var Darcy Verot som startade storslagsmålet i ryska ligan KHL förra veckan. KHL är nu rädda för PR-skadan detta åsamkat dem. Själv är jag mer rädd att Viasat Sport – som ju försöker slå mynt av »världens näst bästa liga« – aldrig mer kommer att visa Darcy Verot i svensk teve.

Det var på Viasat Sport jag upptäckte honom för ett par år sedan. Den mest utvisade i rysk hockeyhistoria, härförare i världens mest brutala hockeylag Vitytaz »Knektarna« Chekhov.

Av all hockey som går att se på teve denna vinter – Elitserien och NHL på Canal+, Hockeyallsvenskan och KHL på Viasat – går ingen upp mot den som Darcy Verot svarar för på Youtube. Det finns enorma mängder fan-klipp från hans ryska karriär, och jag vet att det är fullständigt idiotiskt, eller åtminstone intellektuellt oförsvarbart, men jag älskar att se hans, som goon-fansen brukar säga, »passion play«.

Hans sätt att cirkelglida runt på skridskorna som en zombie-gam; den för stora hjälmen som blottar den kalla blicken och så klädsamt lätt halkar ner i nacken; de extremt vårdslösa tacklingarna där han med lojt kastar in motståndarna i sargen, och så förstås de snabbt kastade handskarna, hans ibland blixtrande, ibland otajmade boxning (men ja, han tränar boxning dagligen…), hur hela laget bankar klubborna i sargen medan han slåss, och hans trademark att efter utdelat matchstraff »flyga«, med armarna rakt ut, framför motståndarbåset och ut ur rinken.

Darcy Verot är som Porthos i De tre musketörerna: »Jag ska slåss för att jag ska slåss«. Han är internationell topphockeys allra sista äkta kanadick ur den gamla Hanson Brothers-skolan. En levande relik. Det är svårt att motstå ett så snyggt dödsförakt.

Jag gjorde en spontan fan-intervju med Verot via facebook, och kastade fram en teori, eller iakttagelse, om hans rollspel i Ryssland. I motsats till vad en goon har för uppgift i Nordamerika (att vara stjärnans livvakt samt vinna över »momentum« i matchen genom att krypa in under skinnet på en motståndarstjärna) verkar han i Vityaz ha rollen att krypa in under skinnet på varenda en av motspelarna, hela tiden…

»Nja, som jag ser det har jag alltid spelat som jag gör här i Vityaz«, svarade Darcy, »just playing hard with lots of energy and changing momentum of a game – and sometimes that’s from a hit or a fight! If the other team has no idea what I’m going to do out there that means I’m in the back of their mind and hopefully throws them off their game.«

Självklart frågade jag ut honom om skandalmatchen också, och han svarade att han absolut inte startade bråket genom att medvetet skjuta ett slagskott mot en motspelare.

»There was contact at the line and then a fight broke out. As for Jagr, he basically hugged me and I hit him once or twice while there was another guy holding me around the waist… Now Jagr is whining about me hitting him but the way I look at it is he’s lucky I couldn’t get free and really give it to him. The rest of the game was crazy but I’m proud of our team for how they stood up for themselves!«

Möjligen gillar jag Darcy Verot för att jag också vet, tack vare en underbar intervju han gav första hösten i Ryssland, att killen är en hängiven, supersnäll familjefar privat, med en djup, varm relation till både egna och adopterade barn.

Men det är också möjligt att jag hade stirrat än mer skräckförtjust om han varit psykopat på riktigt.

Efter årets första 41 minuter av Desperate Housewives satt både jag och äldsta dottern Penny och viftade med ena handen framför ansiktet. Hon brukar göra så när hon är affekterad av något som försiggått på teveskärmen – som för att torka sina tårfuktade ögon – och just när det gäller Desperate Housewives har jag tagit efter. Jag älskar att ha Penny som min desphousekompis, hon ser serien med exakt samma blick som jag: jublar över skådespeleriet, storytwistarna, den både varma och lekfulla regin, den lågintensiva frekvensen i deadpan-humorn, men har en särskild plats i hjärtat för seriens sentimentala sida.

Inte minst delar vi förtjusningen i de här hårdkänslosträngade tematiserade avsnitten, som oftast baserats på en presentation av en helt ny rollgestalt, någon vi aldrig sett tidigare men som, visar det sig, har varit en del av villakvarterets folkliv i åratal. Som hantverkaren som dog förra säsongen. Metodiken är alltid densamma – under avsnittets gång lär vi känna personen via var och en av huvudpersonerna och deras minnen.

När Desperate Housewives startade om efter juluppehållet visste vi att någon eller några förmodligen hade dött i den bisarra propellerplanolyckan på julafton. Och återigen lyckades serieskaparna leverera en sån här specialepisod med ännu en liten nyskapande variation.

Denna gång även en variation på det famösa »femårshoppet« för halvannat år sedan.

Sorgen som nu drabbade Wisteria Lane föranledde en efter en av huvudpersonerna att fundera över sina gjorda och ogjorda livsval – och föreställa sig, i fantasier och drömmar, återstoden av sina liv.

Dels var det en smink- och kostymfest utan like – Susie Q som fet och sexfrustrerad; Gaby som nerdekad bohemkärring; Tom och Lynette som härligt fint pensionärspar – men framför allt var det ett manus fullt av allmänmänsklig empati.

I synnerhet två sekvenser berörde mig och Penny på djupet. Först Orsons tragiska öde, som Bree drömde fram det. Sedan hur Lynette föreställde sig ett gräl med en handikappad son, från det där arketypiska tjafset om att »hur ska du nånsin kunna göra nåt själv om du bara kräver hjälp hela tiden« till den banala men hjärtknipande vardagslyckan i försoningen efteråt.

Vilken utmärkt fortsättning på Desperate Housewives-säsongen, vilken underbar start på det nya teveåret.

Vem får Weird Science tevepris för 2009? Här är de sex nominerade.

Bambuser

Det var smått svindlande att via Bambuser, en bister kväll i mars 2009, se en Ipreddebatt från Tekniska Museet i Stockholm om ett eventuellt näraliggande framtida korporativistiskt mardrömssamhälle, där tevetittandet snart skrumpnat ihop i polisbevakade regionindelade distributionsgluggar, men samtidigt känna sig upprymd av ett helt annat slags tevefönster – ett fritt, öppet distribuerat webb-fönster mot samhällsdebatten, mot en helt annan framtid, där internet fått fortsätta att utvecklas på människors snarare än föråldrade industristrukturers villkor.

Bambuser väckte till och med liv i gamla Publicistklubben, vars debatter under 2009 var hetare än på decennier och hade tusentals tittare på nätet.

Familjen Babajou (SVT)

Regissören Baker Karims strålande återkomst, och äntligen en serie om andra svenska erfarenheter än dem som, med små variationer, vevas om igen på våra biodukar och i våra teveapparater. En serie om icke-vita svenskar som inte bara är en dyster hög stereotyper, offer för omständigheter eller förövare. En serie som just därför kan tillåta sig att handla om universella erfarenheter samtidigt som den berör mer specifika frågor. Familjen Babajou var den totala, och livsviktiga, motsatsen till SVT:s rasistiska totalhaveri Åkalla, där ingen karaktär var av kött och blod utan nedgörs till representationer före en svensk föreställning om Den Andre. Karims mjuka, flytande berättarform, drivna klippning och mörka, skuggiga foto harmonierade med seriens 1970-talsparafernalia på ett sätt som Lukas Moodysson misslyckades med i Tillsammans.

Kniven mot strupen (TV3)

Det var verkligen inte utan obehag man såg Kniven mot strupen. Stjärnkocken Alexander Nilson är inte klockren i rollen som en svensk Gordon Ramsay, han uttryckte sig fyrkantigt och nådde sällan det rätta flytet i första aktens boot camp- och tough love-moment. Men just de realityklumpiga bristerna röjde att detta var alldeles på riktigt. Kriskrogar räddades från konkurs i äkta Lyxfällan-makeovers, kompletta med ett års fri konsultation och upphandlingshjälp för restaurangerna, och det var nästan alltid starkt, mänskligt berörande. Den stora kvaliteten hos den Bootsy Collins-citerande (»Only the knows knows!«) rocker-kocken är att han faktiskt slet på toppen av sin förmåga – att Kniven mot strupen var en utmaning inte bara för krogarna utan för Alexander Nilson själv.

De halvt dolda (SVT)

Precis som en hel del svenskar med multinationella erfarenheter kunde få en särskild relation till Familjen Babajou kunde säkerligen svenskar som växt upp i ett kristet hem relatera starkare till De halvt dolda. Men precis som Karim Bakers serie var det den allmänmänskliga dramanerven som imponerade mest med Jonas Gardells tevemästerverk, där titeln, som syftade på hur närstående som avlider finns kvar i våra psyken, också kan sägas åsyfta manusmetodiken – även sambanden mellan tidshoppen är hela tiden halvt dolda. Serien tvingade på tittaren en frustration och en nyfikenhet som förstärkte dramatiken.

Mitt i schack (Öppna kanalen)

Det hade varit häftigt nog om tevevärldens mest underhållande veckovisa schackmagasin producerades independent i Stockholm. Men att det dessutom är fem syskon i åldrarna 14 till 21 år som gör det på sin fritid, och att de började redan för fem år sedan med, bokstavligt talat, tio tomma händer – utan minsta tekniska och journalistiska förkunskaper om hur man gör teve – är helt hisnande. I synnerhet när man ser resultatet på Öppna kanalen (också tillgängligt på nätet). Visst är det amatöristiskt, men införlivad med den förtjusande passionen tilltar även en charmant professionalism. Självklart är Adriana, Antonia och Amelia Krzymowska samt Alfred och Albert Krzymowski själva schacknördar, men de är också fenomenala tevepersonligheter som håller i de olika segmenten med en sådan säker hand att det enda som lär hindra dem från att bli upplockade av kommersiella tevetalangscouter är att de redan är delägare av familjens juristbyrå… Därtill är deras hemgjorda grafik, inspirerad av blå-röd-rullande amerikansk news network-estetik, oemotståndligt lekfull. Mitt i schack är hittills producerat i snart 300 avsnitt och görs varje vecka också i engelskspråkiga versioner.

Mammas pojkar (TV4)

Att hitta kärleken på teve är ett gammalt koncept. Mammas pojkar har lagt till elementet «mamma«, där moderns välvilliga råd får ta plats och gärna hjälpa sonen i valet av tänkbar hustru – och den svenska versionen ligger på exakt rätt avstånd från det lysande amerikanska originalet: alla kvaliteter i behåll men med spännande nationella särarter i denna bisarra klyvningspunkt mellan sociologi och skräpunderhållning. Tjejernas fristående bloggar adderar multiplattformssynergier, och lägeruppdelningen var fascinerande darwinistisk direkt från start, när de duktiga tjejerna (studerar till förskolelärare, »tycker om människor«, håret i hästsvans) bosatte sig på övervåningen i lyxvillan och de tuffa tjejerna (röker, tänker med öppen mun, har tatueringar) på bottenvåningen. Ingen såpa 2009 var så drastiskt rolig, pinsamt galen och tårskvalande emotionell.