Weird Science
Spretig dramatrio i sur säsong

2013-06-22  

Senaste säsongens amerikanska draman på networksidan har varit en grådaskig skara besvikelser från början till slut. Bara ett par har hållit för att se, de nyaste båda som såpor. Men mer om det senare.

När David E Kelleys senaste drama hade premiär på TNT i februari gnuggade jag händerna av förväntan. Sällan har jag känt mig mer sviken av en sjukhusserie.

Upplevelsen i nästan varenda del av bygget är den av good enough-tänk. Skådespeleriet är basalt, de medicinska manusspåren fullkomligt grundläggande och de omotiverade närbilderna på enskilda läkares egenheter – gnisslande gympadojor, en inbakad fläta – låtsas bära mening utan att göra det.

Jennifer Finnigan var utmärkt i rollen Brookes oskyldigt storögda tonårsdotter i The Bold & the Beautiful (svensk titel: Glamour). Hon kunde titta precis så där fuktigt anklagande/sorgset i slutet av varje scen som krävs i en dagssänd såpa. Att casta henne som skarp neurokirurg minst sagt förbryllande. Flera andra träiga skådisar dök också upp, Ving Rhames är till exempel akutens egen »House« (svårt att trycka ner tangenterna för att skriva detta, det är så absurt). Jamie Bamber (Battlestar Galactica) spelar en neurokirurg som har gott självförtroende. Och är snygg. Och får ligga. De komplexa personporträtten lät vänta på sig ända till serien lades ner efter tio avsnitt.

Värst av allt var David E Kelleys försök att göra om sjukhuset till en rättssal minst en gång per avsnitt. Då ställde högsta läkarhönset Harding Hooten (Alfred Molina) läkare till svars. De står bakom en liten pulpet av plexiglas och Hooten avrättar dem muntligen, sittande vid ett skrivbord placerat på ett podie, på brittisk engelska. Ibland hällde han upp ett glas vatten j-ä-t-t-e-l-å-n-g-s-a-m-t.

Hela angreppssättet känns väldigt omodernt; modern sjukvård rör sig ju generellt mot att hitta stora patientsäkerhetsbrister i strukturer i stället för att peka ut enskilda syndabockar. Tanken var väl att åklagargreppet skulle vara dramatiskt. Synd att tempot var så lågt att den genomsnittliga tittaren hinner kolla på klockan tre gånger under varje rättegångsscen. Lägg till utdragna bilder på läkarkollegorna i publiken som vrider sig i medkänsla med den som just denna dag står inför rätta. Gäsp.

Manus är inte bra. Valen av ämnen är sådana andra sjukhusserier avhandlat för tio år sedan och mycket bättre. Allvarligt talat, ett helt avsnitt om att nån som förlorat sin mamma inte tycker att det känns bra att hon ville donera organ? 2013? I de första avsnittet trodde jag hela tiden att det skulle komma en twist på slutet, något som ställde allt på sin spets och skakade om mig som tittare. Men nej. Alla avsnitt slutar med att Ving Rhames sitter på samma barstol och tänker över sitt liv. Ibland får han sällskap av chefen för donationsprogrammet som har knarriga gympadojor. The End. Sällan har väl en serie lovat och velat så lite och ändå inte lyckats uppfylla det.

Men ljusglimtarna då? Grey’s Anatomy har haft en habil mellansäsong och The Good Wife har som vanligt hållit hög klass, men på ett sätt som man nu kommit att förvänta sig. Skönt att slutscenen på säsongen indikerade att stora ändringar är att vänta i seriens struktur. Vad gäller de lite yngre serierna är det som tidigare nämnt tunnsått.  Två klarade sig dock riktigt bra. Nashville försökte sig först på något slags nyanserat drama. Connie Brittons (Friday Night Lights) fantastiska sätt att tona ner och hitta gråskalan i de mest uppskruvade situationer kunde ha burit långt.  Tyvärr (eller tack och lov, beroende på hur man ser det) valde manusförfattarna att luta sig rätt långt ner i såpadiket och mot slutet av säsongen kastades nya spår in med blixtens hastighet. Jag hör till dem som tyckte att det var mycket underhållande (men andra på WS tycker precis tvärtom). Utöver Britton har också Hayden Panattiere och Charles Easton skickligt navigerat på randen, och i kombination med riktigt slagkraftig musik var serien mycket njutbar. I finalen stod frierier, graviditeter, faderskapsavslöjanden och nyktra alkoholister med en whisky i handen som spön i backen. Det var härligt.

En mer konsekvent genomförd såpa var Shonda Rhimes Scandal. Serien växte från en närmast urusel nivå i den korta första säsongen till ett högoktanigt, konspirationsteoretiskt, sexualattraktionsdrivet himmelrike i säsong två. Varje avsnitt fullspäckat med serietrådar om det politiska livet kring 1600 Pennsylvania Avenue, inte en lugn stund nånstans. Och dessutom för  första gången på närmare 40 år ett amerikanskt networkdrama byggd kring en kvinnlig afroamerikansk huvudkaraktär. Frågan om hudfärg är för övrigt helt odiskuterad i serien med – vad jag kan påminna mig – endast två undantag. I det ena fallet har  ämnet i ett handlingsspår krävt det, och i det andra har det använts som poäng i en dialog mellan Kerry Wahsingtons drivna fixarproffs Olivia Pope och den president hon har en het romans med. »I’m feeling a little Sally Hemings-Thomas Jefferson about all this«, säger Pope till sin älskare i en ordväxling som hon senare får klart för sig var ett slag under bältet. Referensen gäller förstås annan amerikansk presidents förmodade kärlekshistoria med sin egen slav i slutet av 1700-talet.

I stora drag är Scandal en effektivt berättad såpa med actioninslag och mycket driven dialog, berättad som om manusförfattarna tryckt i sig stora mängder druvsockertabletter mitt i natten. Beroendeframkallande likt ostbågar, men utan den läbbiga beläggningen på tänderna efteråt. Jag har med ålderns rätt slutat använda uttrycket guilty pleasure. Detta är bara pleasure.

En sorglig jävla schlager

2013-02-17  

Svordomen är en fattig jävla ursäkt för den som har svårt att med tillräckligt språkligt eftertryck få fram sin poäng. Fråga mig, jag hamnar där fan själv ibland. Men inte bland barn, för satan. Inte bland barn. Därför blir jag så in i helvete jävla förbannad när det ena familjeunderhållningsprogrammet efter det andra tycks ha ransonerat bort svordomsfiltret ur sina regler. Jag kan fan förstå att den enstaka elitidrottaren uppumpad på adrenalin efter sin bedrift har svårt att tämja sig i den efterföljande intervjun. Men i TV4:s Gladiatorerna sker svärandet regelmässigt och påhejat av programledare efter varenda jävla gren – det har gått så långt att min unge leker att hon är kommentatorn Wikegård när programmet återskapas. Han är den enda som inte svär.

(Men för fan, slappna av. Stäng av teven då för helvete.) Det är tamejfan tillräckligt svårt att förklara världen för små individer som snart blir stora. (Mamma, varför röker den gubben? Det var ju dåligt för lungorna sa du? Mamma, varför knarkar Wild Kids-Ola? Vad är knark? Var kommer knark ifrån? Hur ser knark ut? Hur syns det att man knarkar? Hur visste polisen att Ola hade knarkat? Vad är ett urinprov? Var ligger Colombia? Varför är det fattigt där?).

De frågorna tar jag förihelvete själv. Men som licensbetalare, japp där kom det, licensbetalare, kräver jag att SVT tar sitt ansvar och applicerar samma tänkande som jag antar finns när man gör barnprogram, nyhetssändningar, program för pensionärer eller vad som jävla helst. Jag kräver att de använder samma kvalitetskrav på familjeunderhållningen för satan.

I årets allra första Melodifestivalprogram, bland ballonger och glittrigt intro och familjer som sitter andäktigt bänkade, var det andra ordet som hördes »fan«. Ord nr 2. Programledaren Gina Dirawi sjöng det, för helvete. Jag ställer mig frågan om det kanske hade kunnat undvikas – eller snarare, vad tillför – för fan –  svordomarna för de familjer som tittar? Jag menar att de inte tillför ett satans dugg. Jag menar att de är i vägen för roligare, mer precisa, mer genomtänkta manus som den jävel hade kunnat komma på om han eller hon hade försökt lite till istället för att ta till enklast möjliga lösning. Men är inte det lite ungdomligt, fräscht, härligt laid back och uppnosigt att gå omkring inför en miljonpublik och svära? I så fall är gårdagskvällens finalister, silverrävarna Ravaillacz, helt på rätt väg. För fan.

Radio om teve: svenskt drama och kundkontakt

2013-01-24  

 

På måndag har en ny svensk dramakomedi vid namn Molanders premiär på SVT, skapad av Ulf Kvensler, manusförfattare bakom bland annat Solsidan. Som av en händelse var han också huvudgäst för TV Heads senaste podradioavsnitt, inspelad inför publik i Stockholm i fredags. Kvensler, en underfundig klarinettist som lågmält snärtade in den ena onelinern efter den andra, berättar om sin karriär till dags dato och från vilka serier och filmer han hämtat inspiration för musikbaserat familjedrama. Bland dessa finns brittiska Brassed off där gruvarbetare spelar i blåsorkester, en fantastiskt fin liten filmpärla som man för tillfället kan återknyta kontakten med här.

Ragnhild Thorbech, inköpschef på HBO Nordic, var också gäst i panelen och berättade om sitt arbete, lanseringen av nättjänsten och planerna för framtida utbud. Tredje och sista gästen var jag själv, och jag fick chansen att ge min syn på både Molanders, dialekter, små äpplen, den senaste tidens lanseringar av nättevetjänster och en del annat. Värt en lyssning, alltså!

Dramahösten – en fortsättning

2012-10-18  

Provsmakningen av de amerikanska network-dramerna fortsätter (läs del 1 här).

Revolution är NBCs senaste actionäventyr baserat på idén vi alla fruktar mer eller mindre: maskinerna slutar funka. Elen är kaput, batterierna döda och bilarna slut. 15 år senare är Chicago Cubs hemmaarena helt övervuxen av slingrig snårskog, bilarnas motorhuvar används som odlingsbäddar och ute på landet föreläser en tidigare chef på ett känt sökmotorsbolag för små barn som aldrig sett en fungerande dator. Pilotavsnittet är fartfyllt, påkostat och med tillräckligt många klipp mellan dåtid och nutid för att skapa snabba känslosvängningar.

I efterföljande avsnitt märks tydligt att pengar till snygga effekter inte längre finns i samma utsträckning, vilket reducerar det övervuxna till att mest bestå av vinrankor av plast utslängda här och där likt ett genomsnittligt sunkigt grekhak.  Men, men. Här finns mycket som är bra. Pilbågar, svärdscener och tillräckligt med manusvändningar för att vilja hänga med ett avsnitt till. Jag vill hela tiden göra jämförelsen med McGyver, trots att ingen här lyckas laga någon av bilarna med ett gem och susa fram mot räddningen i sista sekunden. När jag rannsakar mig själv inser jag att det beror på att Billy Burke som spelar en av nyckelrollerna i Revolution i princip är lika som bär med Richard Dean Anderson minus hårfärgen. Nästan läskigt.

För den som gillar postapokalyptiska äventyr med lite smak av road movie och ett stänk av konspirationshärva kan detta vara melodin. Fina insatser från Giancarlo Esposito (Breaking Bad), Elizabeth Mitchell (Lost) och David Lyons (ER) ger sammantaget rätt effektiv underhållningsaction så här långt. För mer av den varan, läs även om Arrow längre ner.

 

666 Park Avenue på ABC vill vara en lyxig skräckserie men tyvärr är den varken tillräckligt lyxig eller tillräckligt läskig för att locka mig att återkomma. Den innehåller också typ spöken och djävulen som vill att folk ska sälja sin själ. Gäsp. Ligger i tablån omedelbart efter ett annat drama med lite mer klassisk såpakänsla, dock utan det övernaturliga, nämligen Revenge – en riktig hit för ABC som lär hoppas att lite av tittarna ska spilla över till 666. Storyn går ungefär ut på att ett ungt par på Manhattan kämpar mot ett ondskefullt gammalt hus. I kid you not.

 

Nashville, också på ABC, är säsongens mest lovande drama. Till icke oväsentlig del byggd på countrymusik och den fenomenala Connie Brittons (Friday Night Lights) talang – detta är en överraskande nyanserad historia där dramatiken hela tiden är stor nog för att bära nyfikenheten men utan att kväsa den med en massa övertydliga utspel. Det är ett riktigt bra manus, och man väntar sig kanske inte mindre från Callie Khouri, kvinnan som för dryga tjugo år sen vann en Oscar för sitt manus till den moderna klassikern Thelma & Louise.

Staden Nashville och musiken i den är kulissen för historien i vilken Britton spelar countrylegenden som inte riktigt säljer som förr. Hennes öde ställs mot den nya stjärnan på väg upp, spelad av Hayden Pannettiere (Heroes), vars hårda manipulativa yta döljer både det ena och det andra. Man kan tycka att det är lite tröttsamt med den här klassiska konfliktytan mellan en äldre och en yngre kvinna som ska KONKURRERA men de båda spelar med schvung och finjusterad känsla som gör att man snabbt har överseende. Inte nog viktig är musiken. Både Pannettiere och Britton sjunger också själva och gör det väl, och vi slipper lyckligtvis Glees eländiga autotune som metalliserar rösterna till oigenkännlighet.  Det skulle dock inte förvåna mig om låtarna i sig kommer, likt Glees, att sälja som smör på Itunes och urvalet är skickligt gjort. Bakom detta står T Bone Burnett som är gift med manusförfattaren, men också har ett mycket imponerande musikväljar-CV att luta sig tillbaka på. Vad sägs om soundtracken till filmer som Oh Brother Where Art Thou, Crazy Heart och Walk The Line? Med hjälp av låtarna – genomkommersiella till den yngre stjärnan och lite mer själfulla till Brittons rutinerade artist – byggs karaktärerna lika effektivt som med replikerna. (Läs mer om musikvalet i den här artikeln från The New Orleans Times-Picayune). Allt som allt: detta är serien jag ser mest framemot att följa i höst.

 

CW:s Beauty and the Beast är trams, och vad värre är – det är dåligt utfört trams. Odjuret är en skitsnygg kille med ett litet ärr på kinden och ja, det är så genomuselt att jag inte ens orkar bli förbannad. (Det har å andra sidan LA Times recensent orkat.)

Bättre är CW:s Arrow, men här står jag fortfarande och vacklar i bedömningen efter ett avsnitt. Det är en högoktanig historia, byggd på DC Comics Green Arrow, där kanadensaren Stephen Amell spelar titelrollen. Som festande bekymmerslös rikemansson vänder livet på en femöring när han blir skeppsbruten efter en båtolycka där både fadern och en ung kvinna som sonen just hånglat upp mister livet. Flera år senare skuttar han omkring på den öde ön – misstänkt lik Stockholms innerskärgård – där han kör military boot camp med sig själv och tydligen blir rätt bra på bågskytte. Tillbakablickarna till ön lär bli gamla rätt fort, men när vår hjälte räddas tillbaka till stan hans far byggt upp ser han (…wait for it) korruption och girighet överallt. Nån måste ju för sjutton ingripa. Sagt och gjort: Oliver Queen, som han heter, inreder en liten grotta, tränar vidare på sina magrutor, skjuter pil på studsande tennisbollar på ett mycket underhållande vis. Vidare skapar han sig en liten sidopersonlighet som, i enlighet med den klassiska hämnartraditionen, är både mörk, våldsam och lite lagom dold, i detta fall av en Robin Hood-lik luva. Detta kan sluta hursomhelst, men Amell går in med hull och hår för den fysiska delen av rollen, och det räcker för minst ett avsnitt till.

The good, the bad, the sad

2012-10-08  

Hösten är de mustiga dramagrytornas tid. Eller de vattniga soppornas. Eder ödmjuka munskänk har tagit en titt på vad de amerikanska networksen bjuder på i år med sedvanlig brasklapp för svårigheten att bedöma en ny serie utifrån ett eller ett par avsnitt.  (Spoilerfritt, förutom vad gäller Chicago Fire).

Chicago Fire, på NBC. Ingen höst utan lite blåljus. Utryckningsverksamhet garanterar en jämn ström av action, men den här Dick Wolf-producerade varianten är närmast plågsamt generisk. Precis den brandman man tror kommer att dö inom de första fem minutrarna gör det, och sen är de kvarvarande kollegorna lite så där manligt sura på varandra med bar överkropp och typ hängslen och världens minsta handduk slängd över ena axeln. Jesse Spencer (House MD) spelar en lite mognare, känsligare kille vilket vi bland annat får reda på eftersom han lagar mat och ser plågad ut när han rensar den döde kollegan grejer ur skåpet i omklädningsrummet. (Bara en enda gång skulle jag önska att se hur grejerna ur ett sånt skåp eller från ett skrivbord nån just fått sparken från inte fick plats i en låda och var tvungen att kompletteras med en överfull plastkasse. Det händer aldrig.)

För att balansera testosteronet (stationschefen boxas!) har man kastat in två kvinnor som kör ambulans, varav en är så där galet risktagande och den andra homosexuell. Jag skulle kunna berätta om den storögde nybörjaren också men det behövs liksom inte. Synd på flera begåvade skådespelare som Monica Raymund (Lie to me) och David Eigenberg (Sex and the City). Någon Tredje skiftet lär detta inte bli.

 

Elementary, på CBS, är serien där Sherlock Holmes tar sig an Manhattan, med en kvinnlig Watson. Det går naturligtvis inte att jämföra med BBC:s Sherlock,  eller för den delen ITV:s klassisker med Jeremy Brett på 80-talet. Men på sitt eget Mentalist-doftande sätt är detta riktigt bra. På plussidan finns det snillrika sättet som Watson skrivs in i Holmes vardag som ledsagare efter behandling för missbruk, och den gnistrande kemin mellan Jonny Lee Miller och Lucy Liu i huvudrollerna. På minussidan känns det lite taskigt att säga det, men Sherlock har på något sätt blivit överglänst av sig själv. Det är så vanligt numera med kantiga manliga genier som ser svaren ingen annan gör att aha-effekten när Sherlock klämmer ur sig nån framanalyserad detalj riskerar att utebli. Ändock, klart lovande.

 

 

Emily Owens MD, är CW:s senaste försök i den medicinska världen. Mamie Gummer spelar en blivande kirurg i vad som luktar Grey’s Anatomy-kopia lång väg. Till och med den pling-plongiga bakgrundsmusiken känns bekant. Ändå finns tillräckligt många smart ihopsnickrade vändningar i pilotavsnittet för att inge hopp, och Gummer är precis lika bra här som i de fantastiska inhoppen i Good Wife. Riktat till tonårspubliken är det helt begripligt varför titelkaraktären tillåts rikta blicken så mycket bakåt, till gymnasietiden – men här balanserar man på en mycket slak lina. Lite nervositet gör det lätt att falla för en karaktär, för mycket får henne att framstå som ett UFO. Jag hoppas att Gummer får chansen att växa upp rätt fort här. Jag har redan slutat leta efter hennes mamma i anletsdragen, och önskar att hon fick chansen att fylla ut doktorrocken i roll som räcker lite längre än den i den förskräckliga och snabbt nedlagda Off the Map.

 

Made in Jersey på CBS kan man med fördel helt skippa. Istället för att se detta helt fantasilösa projekt – där en ung kvinnlig jurist från New Jersey försöker jobba sig upp på snofsigt advokatkontor inne i stan – kan man se om och njuta av filmen Working Girl.

 

Last Resort på ABC är helt klart höstens bästa pilot. Precis som Awakes inledande avsnitt tvingas man här att verkligen skärpa sig för att hänga med. Tempot är högt, manuset sitter som en smäck, skådisarna levererar på ett närmast hemtamt sätt. Förutom Andre Braugher, född att spela ubåtskapten, finns här många andra bekanta ansikten att glädja sig åt. Sott Speedman (Felicity) känns helt självklar i rollen som kaptenens närmaste man, och Daisy Betts snäppet under honom, är också riktigt engagerande ( och imponerade på mig redan i Persons Unknown.) Ju mindre jag skriver om handlingen desto bättre, men militäraction är en svår genre, så mycket är gjort. I Shawn Ryans trygga händer – mannen som skapade The Shield – är intrycket dock att man inte behöver oroa sig. Förutom att seriens första avsnitt känns väldigt påkostad, står klart att tittarna kommer att få en högoktanig resa sig till livs även fortsättningsvis. Hur länge är svårt att säga – kanske blir det pannkaka – men i så fall en mycket underhållande sådan.

 

I nästa del av genomgången kommer jag att ägna mig åt bland annat Revolution, Nashville och 666 Park Avenue.

Upplösning, uppehåll, utlösning

2012-06-28  

(Den här texten är spoilerfri.)

Det utan tvekan bästa med The Killings fortsatt regntunga andra säsong var Starlee Kines recaps i Vulture. De var det enda som fick mig att behålla någon slags kontakt med serien, även om jag så här i efterhand inser att jag faktiskt bara såg hela första och sista avsnittet själv.  Det behövdes liksom inte längre. Tack vare Kines texter kunde jag låta min frustration inför de alltmer absurda manusvändningarna vändas till ett kluckande skratt, ett roat skakande på huvudet i stället för vånda inför hur man förstört varenda byggsten i den danska förlagan.

Den första amerikanska säsongsfinalen fick som bekant välförtjänt kritik och många fans kände sig snuvade när seriens tagline (»Who killed Rosie Larsen?«) förblev obesvarad. I det dubbelavsnitt som utgjorde premiären av säsong två kom det som gjorde att jag tackade för mig och gav upp. Sofie Gråbøl (som spelar huvudkaraktären Sarah Lund i danska Forbrydelsen) dyker upp i en roll som åklagare och det var som att bli väckt av en väckarklocka som man råkat ställa fel till mitt i natten. Det känns bara onödigt.

Närmast lättad över att kunna lägga dyrbara tevetimmar på annat lät jag saken bero. Men så ramlade jag alltså över Starlee Kines recaps. Från början är hon lite avmätt, resonerar kring att hur det går att följa serien om man bara inser att den inte är bra. Den kan vara underhållande ändå. Är besviken på hur de gjort Mireille Enos karaktär till en så kass kriminalare, men med en förlåtande ton. »I love the way she delivers her lines. I love her two sweaters.«

Men så i takt med att serien, tydligen, sjunkar allt djupare i osannolika förvecklingar och bärande personligheter vars agerande strider mot allt de tidigare stått för går Starlee Kines recapskrivande liksom upp i stab. Hon pekar ut varje hål i storyn, det ena mer bisarrt och besynnerligt än det andra. Hon pendlar mellan caps lock-vrede och en sorgsen uppgivenhet som förgylls lite extra av en särdeles illa dold förälskelse i vår svenska stolthet Joel Kinnaman (»He is the creamy Oreo center among the discarded chocolate biscuit pieces that comprise most of this show«).

Det är helt enkelt non-stop underhållning, och den som inte orkar med alltihop bör åtminstone vika en liten stund åt den briljanta uppsamlingstexten, som – i punktform – tar upp allt du »missat« med att inte se andra säsongen. (Den avslöjar inte vem som är mördaren.)

Att leka är ingen konst, men att sluta…

2012-05-25  

Det är den tiden på året då man säger hejdå till teveserier. Vissa tills i höst, vissa för alltid. Den här våren har dramerna inte riktigt velat gripa tag i mig. Många har hållit en jämn och hög nivå (Good Wife, Fringe) men ändå inte riktigt gröpt ur mitt hjärta med slö sked som tidigare. Annat har jag »tittat av« nästan som en läxa, väl medveten om att jag i efterhand kommer att se det som förlorad tid. Gjorde också under vintern det närmast fatala misstaget att se om hela Deadwood, vilket får ses som tämligen orättvist mot vilket drama som helst som möter näthinnan därefter.

De senaste två veckorna har det ena dramat efter det andra vinkat hejdå. Kort avrapportering följer och ja… – SPOILERS GALORE.

Grey’s Anatomy. Det blir plågsamt tydligt att den här finalen är skriven innan Shonda Rhimes vet om de stora stjärnorna skriver på kontrakt för nästa säsong eller ej. Det känns i tempot redan inledningsvis att vi inte kommer att få någon riktig upplösning – och ärligt talat, har man lagt ner 24 gånger 42 minuter på en högst ojämn produkt så vill man åtminstone få lite avslut. Men med sedvanlig skicklighet lyckas Grey’s ändå ge den där växande känslan av obehag, särskilt som allt längre tid förflyter innan Dr Hunt (spelad av utmärkte Kevin McKidd) ens förstått att det skett en flygolycka. Dock att det får ses som ett väldigt nödgrepp att återigen riskera livet på en stor del av personalen. Särskilt som finalen i säsong sex, där en massmördande galning sköt sig genom sjukhuset, var ruskigt stark. Att den känslomässiga rehabiliteringen i den efterföljande säsongen var så fint skildrad, särskilt i Sandra Ohs Christina Yang, var det som gjorde att jag fortsatte följa serien. Nu tvekar jag. Inte ens cliffhangern på slutet, eller dödsfallet på berget intresserade mig riktigt.

Scandal. I den konstiga värld vi lever i gör sju avsnitt tydligen en tevesäsong och nu har serien om skandalfixaren Olivia Pope på detta skakiga underlag fått klartecken för en säsong till. De sista två avsnitten har varit klart bättre, jämförelsevis, vilket inte är så konstigt eftersom de fem första var i princip skräp. Vi kan alltså vara längst ner i böjen på en sån där fantastisk kurva över nån export som gått riktigt, riktigt bra på förstasidan på Dagens Industri – en där man inte alls ser vad axlarna står för, men där känslan är »det är på väg upp!«. Orosmomentet är emellertid att det enda som riktigt griper tag i Scandal är den bärande kärlekshistorien och den verkar milt sagt inte vara någon långdistansare. Är dock mycket, mycket glad över tre saker – manusförfattarna tog livet av journalisten, och innan dess utförde han journalistiska arbetsuppgifter på ett närmast plågsamt trovärdigt sätt (han attackringde samtal på samtal på samtal helt ensam med sin telefon) och det visade sig att nybörjaren i vår hjältinnas gäng inte var en fullt så meningslös karaktär som man inledningsvis trott.

Fringe. Det var väldigt skönt när vi, och inte minst Peter, mot slutet av säsongen fick klart för oss/sig vem som var den riktiga Olivia och vad som var hemma egentligen. Att hålla liv i flera olika tidslinjer och världar samtidigt var inledningsvis det som gav scifi-serien syre, men under våren har en lätt känsla av tomgång infunnit sig. Jag säger lätt eftersom Fringe i sin berättarglädje ändå sopar banan med de flesta amerikanska draman i tablån. Slutspurten var nu imponerande stark, och då var jag ändå tvungen att stå ut med Leonard Nimoy och en otroligt utdragen scen på slutet mellan Peter och Olivia som fick mig att minnas kallsvetten i biosalongen när Sagan om ringen-trilogin liksom aldrig ville ta slut. Det som stör mig – och då älskar jag ändå huvudpersonernas krångliga kärleksaffär – är känslan av att manusförfattarna sitter där i sitt lilla infista rum och liksom ska göra mig som tittare en tjänst med en gullig scen som ska mjölkas och mjölkas och mjölkas. »Jodu och sen håller vi kameran på hennes lite glada men osäkra ansikte fem sekunder till och sen går vi till hans ansikte där vi liksom ser honom mentalt lägga ihop pusslet min-spermie-in-i-hennes-vagina-vad-brukar-hända-då och sen ba GLÄDJEHÅNGEL!« Lyckligtvis hade man ju innan dess fått skrämselhicka över Walters tilltag för att rädda universum(en), så på hela taget var Fringes säsongsfinal en trivsamt omskakande historia.

Private Practice. En gråtfest utan dess like. Idén att låta en av huvudpersonerna föda ett barn utan hjärna för att kunna skänka organ till donation – ja det är ett skamlöst dragande i alla tåtar kring tårkanalerna, i sig så mästerligt utfört att man nästan förlåter serien flera av de poänglösa karaktärer som befolkat familjeläkarpraktiken. Att placera ett medicinskt drama i primärvården var ju ingen lysande idé från början direkt, men i takt med att alla läkarna – som genom ett under – börjat jobba/hänga på sjukhuset St Ambrose i stället så har dramakoefficienten uppats så att det står härliga till. (Man anar att Dr Addison Montgomery och hennes kollegor inte hade lyckats nåt vidare med ersättningssystemet i Stockholms läns landsting eftersom de i genomsnitt har ett patientbesök om dagen.) Säsongsfinalen fick mig att fulgråta med inslag av snor. Men det kändes mer som att bli rammad av en sån där skumgummirulle som Gladiatorerna motar bort utmanare med än en fint mejslad historia riktad mot hjärtat. Men det kändes.

Smash. Jag har noterat att flera amerikanska kritiker har börjat hat-titta på Smash, liksom för att försäkra sig om att den är så dålig som de tycker. Jag har svårt att reda ut för mig själv om det är därför jag tittar; är allt för förälskad i musikalgenren för att våga släppa serien. Men huvudpersonen Karen (spelad av en skönsjungande men närmast avtrubbad Katherine McPhee) är något av det mest menlösa som någonsin knäppt på sig ett par dansskor med klack. Och eftersom ingen annan nu levande människa skulle välja henne till att spela Marilyn Monroe, när det finns en dunderbegåvad look-a-like precis bredvid, är det svårt att ta uppsättningen på allvar. Men musiken! Åh det är så härligt med välskrivna shownummer, flera av sångerna närmar sig nästan Gershwin-nivå. Uma Thurman visade dessutom prov på ren komeditalang i flera scener under våren, särskilt den när hon oroligt frågade om förekomsten av jordnötter på en indisk restaurang lite för många gånger. Sista avsnittet var dock precis lika enerverande ostadigt som resten av säsongen. Men en solosjungande stjärna i glittrande fodral belyst bakifrån, med en manipulativt drivande melodi – och allt är förlåtet.

Awake. Det började så bra. Awakes pilot var så sällsynt vass att förväntningarna nog varit svåra att infria, men herrejösses vilken start. Man satt liksom längst ut på stolen för att hänga med i vändningarna mellan vår snuts två upplevda verkligheter. I bägge var han med om en bilolycka med familjen, men i ena varianten överlevde frun och i den andra sonen. Samtalen med terapeuterna på vardera sida utgjorde en klargörande brygga men efter några avsnitt där man varken sjönk riktigt knädjupt ner i sorgen eller mordfallen kändes allt lite blaha. Mot slutet fick Jason Isaacs karaktär vittring på konspirationen som orsakat allt elände och jakten kunde börja. Då var det tyvärr för sent. I nattens seriefinal fanns alltför många start- och stoppunkter i den dramaturgiska kurvan och hela avsnittet gav samma ryckiga känsla som att åka bil med en övningskörare. Men jag kommer att sakna Jason Isaacs och Wilmer Valderramas taggiga samspel som poliskollegor.

House. Ja, vart börjar man? Säsongsfinaler är svårt, seriefinaler är nästan omöjliga. De ska vara episka, gärna tillbakablickande, sätta in allt i ett sammanhang innan de rundar av och inte sällan ska de dessutom bjuda in nyckelkaraktärer från tidigare säsonger. Jag tyckte att Gregory House fick ett avsked som var helt okej, eller mer än helt okej. Men jag kände inte så mycket som jag hade trott. Det kan ha berott på att man släpade in precis alla kompisarna från förr utom Cuddy på slutet. Hur kan man utelämna henne i det läget? Obegripligt. Dessutom var vändningen på slutet så uppenbart suspekt att det för mig agerade som en riktig spänningsdödare. Men fokuset på House och Wilson tvåsamhet vägde upp det mesta. Att seriens allra sista patientfall rörde missbruk var också en fin touch och jag älskade påminnelsen om hur Amber var mot House, alltid ifrågasättande, alltid med ett finger i mellangärdet, alltid taggad. Jag ska smälta och se finalen igen.

Vilka slutavsnitt har berört er den senaste tiden?

Skandal mot bättre vetande

2012-04-22  

Amerikanska teveskaparen Shonda Rhimes lämnar med sin nya serie medicinen och ger sig rakt in i den amerikanska politikens allra makttätaste korridorer. Det är egentligen ganska skönt – risken är att ytterligare ett sjukhusdrama efter Grey’s Anatomy och Private Practice hade haft svårt att mäta sig med tittarsuccéerna.

Om nya serien Scandals första tre avsnitt finns en hel del att klaga på och ändå är jag, som vanligt, fast i Shonda Rhimes nät.

Piloten är närmast plågsam att se – tempot är uppskruvat förbi alla gränser, berättelsens trovärdighet flyger ut genom fönstret inom de första tio minuterna och värst av allt: Shonda kör rookiegreppet. En nybörjare ska tas in i fixaren Olivia Popes grupp av jurister som hanterar dilemman och suddar bort skandaler, och genom henne får vi möta huvudpersonen och hennes posse. Det blir många klyschor (»do you wanna be a gladiatior in a suit«) och en hel del scener där olika karaktärer närmast faller på knä inför Olivia Pope för att beskriva för oss hur tuff/smart/fantastiskt unik hon är.  Det är allt annat än subtilt.

Vad Pope ska ha nybörjaren till är oklart, så tafatt som hon verkar. Men Olivia gillar att fixa saker, får vi veta, och nybörjaren behöver tydligen också fixas. I gruppen finns också en dataexpert och lite annat löst folk – ingen av dem har ens en halvhygglig bakgrundshistoria. De liksom hänger med som mänsklig kuliss bara och är duktiga på att tejpa upp bilder på en vägg som vår hjältinna använder för att få överblick (ehem). En man presenteras med klassisk commitment-fobi, som Olivia med inte särskilt varsam hand får honom att komma över. Jag bryr mig inte ett dugg. En annan gruppmedlem är självklart kär i tidigare nämnda snubbe och jag bryr mig inte ett dugg om det heller.

I brist på hjärtstillestånd och behov av att snabbt förpassa folk till operationssalen går Olivia och hennes team riktigt snabbt i korridorer för att driva upp tempot.

Om det vore gjort med större finess hade man kunnat se det som en hommage till West Wing – hela Scandal luktar liksom West Wing fast på det där glättigt ytliga sättet som i romantiska komedier där presidentens dotter blir kär i sin livvakt utan att veta om att han är livvakt.

Och ändå. Det är något med Kerry Washingtons sätt att spela huvudrollen som liksom skruvar sig in i mig. Och serien Molly-tångar på något sätt den där skruven bakom mitt gipsväggsskal så att den sprider ut sina grenar och blir omöjlig att dra ut igen. Washington är i full on diva mode och vädjar närmast med de stora bruna ögonen i känslomässigt besvärliga partier och är lika fullkomligt iskall i nästa.

Kända birollsskådisar som Tony Goldwyn och Jeff Perry dansar skickligt på gränsen till det trovärdiga i rollerna som landets president och stabschef. Och när Joshua Malina (West Wing) dyker upp som Olivias vänligt leende vän/fiende-åklagare … ja, då är jag ändå insugen i den här skiten mot min vilja. Det är tamejfanken omöjligt att värja sig. Och då tycker jag ändå att 75 procent är skit.

Det söker mig att jag inte kan sätta fingret på hur hon gör det. Jag har blivit Shondad.

Regelbrottet i ett musikaldramas musikalavsnitt

2012-03-08  

Som musikalälskare är man van att bli flörtad med. Bortskämd rent av. Den moderna tevehistorien är full av musikalepisoder, från Northern Exposure och Buffy till nu senast Grey’s Anatomy. Och så Glee, som är fullständigt nedsudlad med suktandet efter en plats på tiljorna. Förlåt därför ett flickebarn som sjungit »Don’t you fret, Monsieur Marius, I don’t feel any pain« fler gånger framför spegeln än vad som förmodligen är hälsosamt. Men när det så dyker upp en riktig, tvättäkta musikalserie – ja, då blir jag lite nervös. Tacksam också och full av förväntan, men mest nervös.

För NBC:s nya drama Smash är en serie som är gjord på allvar. Den vill underhålla, berätta sugande dramatiska historier och ge oss en fläkt av drömmen om att bli stjärna på Broadway. Och det riktigt spritter i mig när jag tittar. Det är fullproppat med vibrato och teaterslang och five-sex-seven-eight och ändå… det är något som skaver.

Piloten är bra. Inte perfekt som Awakes pilot, men riktigt bra. En musikalskrivarduo ska göra ett nytt projekt baserat på Marilyn Monroes livshistoria, och vi följer inledningsvis de två kvinnor som kämpar om huvudrollen samt diverse personer kring produktionen. Ena halvan av låtskrivarparet spelas av Debra Messing (Will & Grace) och det räcker med 30 sekunder för att man ska känna hur mycket man saknat att se henne på teve. Hon sveper in med långa sjalar och det där röda svallande håret och är helt, helt underbart kvick.

Mer plågsamt är att se Anjelica Hustons numera mycket underliga anletsdrag i rollen som producenten. Hon ligger i skilsmässa och kastar drinkar i fejan på sitt ex. Det blir gammalt rätt fort.

De två tampande Marilynarna (spelade av American Idol-deltagaren Katherine McPhee och musikalässet Megan Hilty) är däremot båda utmärkta, trots att det är svårt att förstå varför någon skulle få för sig att casta ståtliga och tunna McPhee som just Marilyn Monroe. Musiken är inte heller pjåkig och repetitionsscenerna som glider över i fullskaligt producerade shownummer är riktig njutning att se.

Men. Det finns några orosmoment. Ett spår om en hungrig och manipulativ assistent är alldeles för utstuderat tecknat och ett annat spår där Messings karaktär hoppas på en adoption är till döden tråkigt.

Ett par avsnitt in börjar man också bekymra sig för något annat. Länge lyckas nämligen Smash begränsa användandet av musiken till repetitionerna och iscensättningen av sånger som ska ingå i själva musikalen. Ett aningen krystat besök på ett karaokeställe kläms också in. Och som tittare börjar man klura lite på hur många låtar en musikal egentligen innehåller. Räcker det antalet – med lite självhushållning – för att fylla drygt 20 avsnitt i en tevesäsong? Man behöver ju mer än en låt per avsnitt? Vid vilka andra tillfällen skulle det kännas »naturligt« att musikalartister stämmer upp i sång? På fest kanske, vid lägerelden, ja må han leva och några situationer till… men inte så värst många fler.

Och det är då , i det femte avsnittet, som det händer. Plötsligt brister en skådespelare ut i sång som ett samtal till en annan skådespelare. Och blir ackompanjerad av ett osynligt piano. På en New York-trapp.

Det är detta, just detta, musikalälskare i alla tider varit tvungna att förklara för de oförstående medföljare som låtit sig släpas med till små, syrefattiga teatrar i London där de i höjd med pausen redan nickat till: Varför börjar de spontansjungas hela tiden i alla omöjliga och omöjliga situationer?

(Ursäkta en avstickare. I en musikal ingår alltså spontan- och pratsången helt naturligt, sådana är reglerna. Jämför: Varför tar inte Agon Mehmeti upp bollen med händerna och kastar in den i Palermos motståndares mål? För att sådana är reglerna i fotboll, man spelar med fötterna. På precis samma sätt sjunger man i musikal, det är regeln för musiksatt teater.)

Men Smash är inte i sig en musikal, utan en dramaserie om en musikal. Och när manusförfattarna bryter mot sitt eget upplägg, ja, då försvinner en del av magin. För det går inte att visa det svettiga slitet bakom den glittriga ytan om man låtsas som om ytskiktet är den riktiga föreställningen. Det blir lite Glee, lite pastisch.

Förlåt, nu lät jag kanske negativ. Men man ställer högre krav på genrer man älskar. Jag kommer naturligtvis inte missa ett enda avsnitt iallafall. Men musikalälskaren i mig förbereder sig på att slicka såren och återvända till tryggheten i ändlösa repetitioner av Annie, Singin’ in the Rain och Teaterbåten.

PS. Jack Davenport kommer tyvärr aldrig bli något annat för mig än den tosser han spelade i brittiska Coupling för tio år sen. Jag har smålett åt allt han gjort sen dess, inklusive Swingtown och FlashForward, och att se honom spela någon slags demonregissör à la Roy Scheider i All That Jazz… det håller faktiskt inte måttet. Killen kan inte ens dansa en vanlig foxtrot. DS.

Dear Dexter

2011-11-16  

Du, vi måste snacka. Det känns som att vi håller på att glida isär. Jag kommer på mig själv med att förutspå vad du ska säga, och har alldeles för ofta rätt. Det är som att magin vi hade har smetats bort som festglitter på en måndag morgon – det pirrar inte alls i kroppen på mig längre när jag ser dig intråcklad i någon knivig situation: Jag vet ju att du alltid klarar dig.

När du använder din mystiskt sexigmörka speakerröst känns det numera bara tomt, och ärligt talat – hur kan du vara borta så länge från jobbet hela tiden utan att nån undrar vad du gör? Jag tror helt enkelt inte på vad du berättar för mig längre. Fortfarande ibland vid frukostbordet, så där inledningsvis, kan jag se vad det var hos dig som lockade in mig, som en mygga till kletig gröt. Då när du var precis, exakt och planerad i varje drag och min inre psykolog fortfarande försökte reda ut hur det stod till med din empatiska förmåga. Det var en härlig tid. Men nåt har hänt. Eller kanske har inte tillräckligt mycket hänt, jag vet inte.

Men det här kan knappast komma som nån blixt från klar himmel, eller? Det har varit andefattigt mellan oss ett tag nu. Faktum är att jag långsamt, och utan att nästan ens ha märkt det själv, gått från att vara milt ointresserad till nästintill provocerad av det mesta som har med dig att göra. Jag är trött på alla dina endimensionella jobbarkompisar, på din fuck-fucketi-fuck-fuck-syrra, på din farsa och det som för tillfället är din nya låtsaskompis, må det vara en bilmekare av kött och blod eller en död brorsa.

Mest trött av allt är jag nog på hur du med jämna mellanrum yrvaket kommer ihåg att du är förälder, och det här nyvunna intresset för religion. Jag går helt enkelt inte i gång på det, och egentligen tror jag inte att du gör det heller. Det känns påklistrat. Vi som ändå känt varandra i sex år nu, vi behöver väl inte hålla på med fasader och sån skit? Och de här killarna du snackar om hela tiden på sistone, Travis och Professorn, allvarligt talat? Scenen med hästarna – hur fånig var inte den? Redan första gången de två figurerna dök upp i år kände jag bara hur blodfattigt (ehe) allt har blivit. Bara att säga så: ”It has begun”. Really? REALLY? Om det visar sig att Travis professor bara finns inne i hans huvud så vet jag faktiskt inte vad jag gör.

Men förlåt, jag ska inte vara taskig. Vi har haft många fina stunder tillsammans, och jag vill inte sabba vår relation fullständigt. Vi kanske får acceptera att vi har växt åt olika håll, som det brukar heta. Jag har till exempel lärt mig att se hålen i dina historier lite tydligare. Och så fort du berättar nån detalj som till exempel »professorn gillar brunetter« då tänker jag givetvis på vilka du känner som är brunetter (barnvakten, Deb och Travis syster) för det är ju klart som korvspad att de förr eller senare kommer råka illa ut. Det saknas liksom finess. (Lite av den fanns fortfarande kvar förra säsongen när nannyn oupphörligen lurade mig att tro att hon var skum, bara för att visa sig vara det bästa villospåret någonsin.)

Nä, vi ältar inte detta vidare, va? Jag kommer nog undvika att träffa dig ett tag nu, det känns lite för färskt. Men på sikt kommer det säkert att lägga sig, och jag kommer se dig som gamla goa Dexter igen.

Vi kan väl vara kompisar helt enkelt?

PS. Litar på att du inte hittar på några dumheter på grund av det här. Jag vet ju var du har dina verktyg, dina blodberlocker och var du brukar dumpa kropparna. Om något skulle hända mig skickas allt jag vet i ett kuvert till polisen. Nä, inte till Deb, utan nån som kan lägga ihop ett och ett och finna att det blir två.