Anna-Karin skrev en helt utmärkt text om teve-bristen på damer som vi får se ha det härligt i sängen, där jag håller med om varje ord. Fast samtidigt inte. Jag vill inte se fler sexnjutande tjejer. Inte sexnjutande killar heller för den delen. För om det är något som jag tycker är så urbota trist är det just sexscener.

För nej, det pirrar inte. Det är inte sexigt, hett, spännande eller någonting, vilket jag kanske tyckte som 12-åring men inte på något sätt längre. Det är trrrrrråkigt, inte så sällan avtändande och vidrigt och vem av oss har inte ett trauma-minne när man sitter och kollar teve med föräldrar, pojkväns pappa, ny dejt etc och det tamejtusan alltid ska vara en evighetslång skämmig sexscen så tystnaden blir så där oerhört nål-kan-falla-till-golvet-tyst och man vill krypa under soffan. (»Mamma, Girls är jättebra – ska vi se ett avsnitt« = famous last words innan pinsamhetsdöden inträffar framför Adams miffo-sexpreferenser).

Måste förtydliga: jag är självklart självklart inte emot sex (ser jag någon kalla mig pryd i kommentarerna blir jag sur, för då har man inte fattat vad jag menar) eller att rollgestalterna har sex. Vad ser jag ut som, en republikansk soccer mom som uppmanar till händer på täcket? Nej ligg på för tusan. Jag tänker enbart på de dramatiska kvaliteterna. Är scenen intressant, rolig, eller meningsfull? Eller het? Är det av stor poäng för storyn att vi ser den i dess helhet? Jag kan nästan alltid ryta ett bestämt nej! på de frågorna. Det räcker tamejtusan så bra med en himla kyss KLIPP till en halvtimme efter för att vi ska kunna gå vidare i storyn. Varför måste jag se närbilder på öppna munnar och hand-i-lakan och höfter som jobbar på, pattar till vänster höger och i mitten? Zzzznark.

Sexscener kan vara kul i sig. Ovannämnda text tar ju upp Sex & The City som strålande exempel.  Gulliga killen som inte kan låta bli att skrika »You bitch!! You fucking whore!« till Charlotte, eller den extremt välutrustade killen som Samantha träffar på som får henne att förskräckt återberätta: »It was like a wall of flesh coming right at me!«. Det är kul. Är det inte en sexscen som i sig är ett sköj skämt måste den driva storyn framåt, och då menar jag inte »sexet äger rum« – för det driver ju alltid handlingen framåt, utan just den utdragna scenen.

Ofta tacklar komediserier det här oerhört väl. Nog tusan fattar vi att det liggs i The Office eller Parks and Recreation, men vi behöver inte se det. Blir de här serierna sämre för det? Nej!

Varför inte smälla till med en liten tre i topp Hemska Sexscener Jag Ogillat På Teve:

1. Dexter och Hannah. Kommer ni ihåg Dexter i den första säsongen som var så bra? Han tyckte det var utmärkt att vara ihop med den trasiga Rita, då han slapp ha sex med henne, och blev skraj när hon började känna sig så trygg med honom att hon trots allt var sugen. Detta hade en poäng. Jämför det med det vidriga sexet på båren i senaste säsongen, där giftmördar-Hannah blir så råtänd av bindas i plastfolie och nästan-mördas att de gymnastiskt sexar loss som galningar på en brits så man bara tänker iiisch nekrofili.

2. Brody och Carrie i Homeland. Åååh den där evighetslånga pinsamma i motellrummet i säsong 2 när Saul och de andra agenterna tjuvlyssnade…

3. Michael och Julia i Smash. Otrohetsaffären ni vet. Julia viskar tårfullt »please…stop…« och sedan liggs pinsamt på soffan i repetitionslokalen.

Som slutkläm kan jag meddela att jag nyss hamnat i den mycket prekära situationen att som manusförfattare åkt på att skriva in flera sexscener mellan huvudkaraktärer. Min frustration över detta har hittills icke resulterat i skrivna manus, utan i den här texten i stället. Grattis regissören  – det enda du får av mig att jobba med är:

»De kysser varandra. Klipp till: Allt blir svart.«

Gick upp igår morse, slängde mig på datorn, knapprade in den här Kickstartersidan, såg resultatet, förstod vad det betydde. Satte på Dandy Warhols »We used to be friends« och ja… okej, jag grät en skvätt. Då menar jag glädjetårar.

Kryptiskt? Inte för oss hysteriska fans som igår började få meddelande på Twitter om en ny kampanj med syfte: hjälp oss att finansiera en film av teveserien Veronica Mars.

Spola tillbaka ett antal år. Jag har efter att ha sett klart Buffy the Vampire Slayers sista säsong en fasansfull abstinens. Jag sitter därför och googlar allt Joss Whedon-relaterat, och hittar någonstans en intervju där han nämner en serie, Veronica Mars, och lämnar omdömet: ”Best. Show. Ever.« Joss ord är min lag.

Ni vet när man får kämpa för att komma in i en serie? Man säger till sig själv »ja men det tar ju ofta tre avsnitt innan man kommer in i det«. För mig tog det tre minuter att komma in i det. Kristen Bells fenomenala voice over om staden Neptune, de som har pengar – och de som inte har pengar. Total förälskelse direkt!

Men efter två säsonger av bland det absolut smartaste och roligaste jag sett på teve var säsong tre delvis en stor besvikelse. Att den slutade pang bom mitt i var ännu mer så. Hur går det med världens bästa pappa? FBI-praktikplatsen?  Och framför allt, hur ska det gå med LoganLoganLOGAN?!

Det gjordes en misslyckad liten film som var en blandning av trailer och pilot för en säsong 4, då Veronica är ny agent på FBI. Den var så ointressant att jag inte ens kunde uppbåda energi för att bli ledsen då den inte blev av. Det var snart sex år sedan seriens sista riktiga avsnitt sändes.

Men tydligen har seriens skapare, Rob Thomas, under tiden försökt att få göra en Veronica Mars-film. Ingen ville finansiera den. Så han blir tipsad av en kompis om Kickstarter – ett sätt att be folk att donera pengar till ett projekt. Man sätter upp ett mål – i VM:s fall 2 miljoner dollar, och man har en tidsfrist: 30 dagar.

För att motivera folk att ge pengar kan man få vissa saker, vilket i detta fall inte är kattskit. 500 dollar: Kristen Bell spelar in ett telefonsvararmeddelande till dig. 5 000? De hyr en bio i din stad och har en privat visning av filmen för 50 av dina vänner. Beroende på vad man ger kan man få vara statist eller namnge en karaktär. Men ger man tio dollar får man också ett pris!

De viktigaste skådisarna, Ryan Hansen (Dick), Jason Dohring (Logan), Enrico Colantoni (Keith Mars) och självklart Veronica själv, Kristen Bell, har gått och lattjat ihop en absolut charmerande kampanjfilm som faktiskt måste ses. Rob Thomas och Kristen Bell har skrivit personliga brev. Sa jag ordet charmerande? Får jag säga det igen? För de har skrivit så charmerande brev att om jag hade läst detta om typ Guys with kids hade jag velat ge pengar (kanske inte ändå). Så sattes Kickstarterkampanjen i gång i förrgår. 30 dagar alltså, för att få ihop 2 miljoner dollar.

Det målet nåddes efter elva timmar.

Det var den tickande mätarens budskap om 2, 5 miljoner dollar igår morse som fick mig att gråta den där skvätten. Det var inte bara för att det betyder att filmen blir av, utan för att det känns så himla fint att vi är så många små VM-geeks därute som längtat så mycket och tillsammans kommer få det här hända…ursäkta om jag låter som en religiös dåre.

Jag avslutar med att sammanfatta mina känslor för det här just nu genom att citera ur Kristen Bells brev på Kickstarter-sidan: »I am currently the happiest blonde in a hamster ball the world has ever seen« .

Alla ni andra Mars-bars och och Marsmallows därute – vi kommer väl jobba tillsammans för att filmen ska gå upp i Sverige, eller hur?

Jag ska bara passa på att först säga några ord om Sveriges Mästerkock: Leifs lilla flicka:nde av kvinnliga deltagare är irriterande, man vill torka bort Per Morbergs självbelåtna leende med en wettextrasa, Markus Aujalays höhö-iga jämförelse mellan en perfekt pizzadeg och »insidan av ett kvinnolår« var bortom grabbig – men visst, det är ett habilt underhållningsprogram. (Men vad är det för nivå på deltagarna? Aldrig lagat couscous eller kokat musslor?!) Den som gillar formatet och inte sett Masterchef Australia – gör det. Det är fantastiskt välgjort med hjärtegoda domare som borde vara förebilder för alla. Vad ni än gör undvik vidriga Masterchef US där deltagarna torteras av en psykopatiskt elak jury med tröttsamme vrålapan Gordon Ramsey i spetsen.

Men glöm det. Nu ska vi istället tala socker. Smör. Lågmälda röster. Kakfat. Inklippsbilder på får. Vi ska prata om The Great British Bake off!

Lyssna bara på namnet. Framkallar inte det en ljuvlig bild? Ser ni inte stora hattar, kostymfilmsgröna gräsmattor, miss Marplar, clotted cream-bredda scones och bord med vita dukar framför er? Högar av pajer, muffins och kakor, upplagda på trevåningsfat? Och bakom dem bagarna själva, stolta men blygsamma, precis som gamle herr William Molesley i Downton Abbey-avsnittet med blomtävlingen?

Jag började titta på The great British Bake off  (går i Sverige på Sjuan och heter där det trista Hela England bakar) enbart för att Sue Perkins är en av programledarna, men jag fastnade direkt.

Här är världens elände långt borta.  Farorna som hotar är av ett annat och mer hanterbart slag. »If it’s not sealed, the pie could leak…and ruin it’s appearence« varnar sådan där härligt BBC-skolad speakerröst, med ödesmättat pianoklink i bakgrunden.

Det är spännande. Det är så mycket som kan gå helt tokigt, det handlar om kemi och fysik, gradantal, sekunder i ugn, antal gram bakpulver, risken att misslyckas kapitalt känns så mycket större med bakning än med matlagning. Som tittare kan man också enklare se om något är bränt, har läckt, inte jäst, inte kommer ut ur formen.

Men framför allt är det nästan terapeutiskt att titta på. Inte bara långt bort fram den vanliga världens elände. Det är också långt från framgastande bitch-anklagelser och hets-klippning som är så vanliga i (amerikanska) realityprogram. Möjligen trillar en diskret tår nedför en kind då sockerkakan blivit för torr. Här håller man brittiskt känslorna i schack, som min favorit från säsong 3, äldre mannen Brendan påpekar: »the one who can keep their emotions in check is the one who is going to win«.

Han konstaterar också behärskat med ett litet leende: »I come from a background of high quality guilt so of course I feel guilty«.

Men mitt i sockret hittar vi absolut sälta, Sue Perkins förstås, men även i form av den svårflörtade bagaren Paul Hollywood. »Beware of the wrath of the silver fox!« varnar Sue när denne petige kakmästare med det vackert gråsprängda håret undersöker en undermålig muffin.

Den andra domaren går under det ljuvliga namnet Mary Berry, och är en vithårig blommigt klädd liten kokboksförfattande dam, »bright eyed and bushy tailed«. Medan Paul »Silver Fox« Hollywood oftast håller berömmet till ett minimum, ett torrt »I don’t mind that.« så är Mary Berry en uppmuntrande sötnos som talar om när något varit fantastiskt och pikar Paul för att han snålar så med lovord.

Sue Perkins, var programledare för Supersizers (Historieätarnas urspungsformat) och The Great British Bake Off påminner en hel del om detta program – Sue och hennes parhäst Mel Giedroyc gör reportage i varje avsnitt där de träffar mathistoriker som berättar om ursprunget till allt från Londons ålpajer till Cornwalls snäckkakor.

Apropå ålpaj. Inte så sällan verkar deltagarna baka ihop rent ut sagt vidriga grejer, och apropå Historieätarna hade jag inte höjt ett ögonbryn om en del av bakverken hade hört hemma på 1500-talet – kakor med honungsfyllning, cupcakes med rosenvattenglasyr eller de mer matiga pajerna med sina njurar och annat äcklopäcklo-brittiskt.

The Great British Bake Off ger oss helt enkelt den bilden av England som vi vill ha. Efter en genomsnittlig tittarskara på sex miljoner, är en ny säsong på gång.
Keep calm and carry on!

Om Leslie Knope från Parks and Recreation är min snälla bästis som jag gråter ut hos och litar på i vått och torrt är Mindy Lahiri från The Mindy Project min roliga bästis jag går ut och partar med och dagen efter ligger bakfull och kollar på You’ve Got Mail med.

The Mindy Project är en komedi skapad av, delvis skriven av, producerad av och huvudrollsspelad av Mindy Kaling. Inga klockor? Kelly Kapoor då? För även om hon haft lite mindre roller i filmer (40 Year Old Virgin, till exempel) är det som den Ryan- och internetshoppingbesatta kontorskollegan Kelly i amerikanska The Office som Mindy Kaling är mest känd. Mindre känt är det tyvärr att hon även, vid 24 års ålder blev manusförfattare för samma serie, yngst, och enda kvinnan i skrivargänget. Till slut kunde hon skryta med Emmynominering för avsnittet där Jim och Pam gifter sig och hon blev både regissör och exekutiv producent av många avsnitt.

Men alla som fortfarande följer The Office vet att Kelly lämnade serien då hon drog iväg med en doktor. I verkligheten var det som drogs iväg i själva verket en pitch på Kalings alldeles egna serie.

Samma dag som Kalings mamma dog plockades hennes serie upp av Fox (först under titeln It’s Messy, gåshud av fasa, tack för namnbytet). The Mindy Project är en komedi om gynekologen/barnmorskan (samma yrke som Kalings mamma hade) Mindy Lahiri. Besatt av romcoms med lyckliga slut blir hon ständigt besviken av de söta men ruttna rövhål till karlar hon träffar.

Jaja, buuuuu vad klyschigt, säger ni, är hon intresserad av skor och äter glass när hon blir dumpad också…  Jo, men det är faktiskt svinaroligt!

Kaling är så pricksäker, replikerna levereras bara bam-bam-bam och i alla scener hon är med måste man vara på helspänn för att inte missa en enda kvickhet. Därför ser jag nu alla avsnitt som hittills har gått en gång till. Och scenen där en gästande Ed Helms rullar nedför en jättelång trappa, den har jag sett uppåt en fem, sex gånger. Ja här ser ni ett fan of ye olde trapptrillning! När Mindy försöker sitta värdigt i en ärtsäck är det Papphammar på hög nivå och jag skrattar högt.

Jag gillar verkligen att hon dessutom är en kompetent yrkeskvinna och inte en klåpig Bridget Jones rakt igenom (inget ont om Bridget annars!). Hon förlöser barn och läxar upp manliga kollegor som går bakom ryggen på henne på samma beslutsamma sätt. Scenen där hon stolpar upp till de holistiska flum-barnmorskorna (som spelas av de indiefilmskapande bröderna Duplass) och skäller ut dem efter noter är en favvoscen.

Antydan om att det kommer/borde bli något mellan den oförskämde och bittre kollegan Danny (Chris Messina) och Mindy håller spänningen uppe, och vi kan bara hoppas på att de har vett nog att dra ut på det några säsonger (tänker på Julias will they or wont they-resonemang angående New Girl och hur spänningen ofta försvinner ur serien när paret väl fått ihop det). Tills dess har Mindy det nog inte jättetråkigt då bland annat Bill Hader, Seth Rogen, BJ Novak och Ed Helms (Mindys kompisar i verkligheten) spelar hennes olika dejter.

Det är ett par saker jag inte gillar: piloten, pratet om vikt (även när det görs roligt som här), att det trots kul biroller nästan bara är så där fnitterkul i scener med Mindy själv och en scen var direkt hemsk: då Mindy byter ut sin galna härliga knallröda paljettklänning till en svart urringad liten svart bara för att (den ofta lite för taskiga) Danny insisterar på det innan de ska på dubbeldejt. Väldigt Sova med fienden.

Serien har fått blandade reaktioner men mest beröm och de flesta anser liksom jag att The Mindy Project kanske började trevande men att den bara blir bättre.

Kaling har annars fått kritik för att hennes författarstab består av vita män. Ja, för bara för att hon är kvinna av indiskt ursprung så är det tydligen framför allt hon som ska få skit för detta, inte så mycket de vita männen som anställer de andra vita männen, de behöver tydligen inte få uppmaningar om att tänka på mångfald. Jämför med Lena Dunham som också tydligen har större ansvar än alla andra i the biz att ha med karaktärer som inte är vita.

Lilla multitaskande underbarnet Kaling har också skrivit en bästsäljande biografi och har en charmig blogg om sig själv, The Concerns of Mindy. Här berättar hon om sin kärlek till kristallkronor (»buying one is like looking for a dope necklace for your ceiling« ) och hon försvarar sitt köp av soffkuddar som tillsammans stavar ordet L.O.V.E: »Yeah, it spells love. Yeah, I’m a fan of love. You want to give me shit for publicizing my love of love. Fine, go ahead, mean fascist.«

Kaling berättar i bloggen apropå att skriva manus för The Office att det är ett litet helvete att skriva för en annan förlaga: »there’s legions of smug Anglophilic acquaintances and reviewers who couldn’t possiby stand to live in a world where anyone might deign to remake their beloved British show.«
(Aargh! Träffad! Innan jag blev blixtkär i US-versionen förstås.)

Är inte det avväpnande så säg! Kalin erkänner därefter utan omsvep att hon var tvungen att se brittiska The Office textad, för hon förstod inte 30 procent av språket.

Jag hade velat påstå att jag har en girl crush på Mindy Kaling om det inte hade varit för att hon sagt:

»I hate it when people say »girl crush«.  No one’s gonna think you’re a lesbian if you just say crush.«

En vän till mig har gått folkhögskola, utbildningen »fysisk teater«. Ja…det fanns nog både bra och dåliga saker där, men en av de saker som nog kan stoppas in i kategorin »typiskt superdåligt« var irritationsrundorna som någon redigt opedagogisk lärare bestämde var något som skulle »rensa luften« hos eleverna. Dessa gick ut på att man skulle sitta i ring och berätta om vad man irriterade sig på hos de andra. Gissa hur det gick… Sann historia!

I avsnitt 2 av Kontorets andra säsong blir Ove chockad över att medarbetare anser att det förekommer vuxenmobbing på arbetsplatsen. Han kallar till möte och just för att rensa luften ska de göra en liten lek som heter typ Bollen. Man ska kasta bollen till någon och säga något snällt om den personen, klassisk team buildning. Henrik Dorsins chef Ove törstar efter bekräftelse och att få bollen kastad till sig tillsammans med en komplimang. När dessa uteblir freakar han ur: »Jag sitter här också!« Hämndlysten ändrar han leken. Nu ska bollen kastas och man ska säga något taskigt om den personen i stället.

Det är väldigt bra! Manuset har fångat den jobbiga The Office-andan och Henrik Dorsin gör i den scenen en så perfekt chef att jag skruvar mig framför tv:n vilket är exakt den känslan man ska få. Den andra storyn i avsnittet – om nya receptionistens eventuella homosexualitet – var varken originell eller rolig men hey! Vilken uppryckning ändå från förra trista säsongen! (Vilket även Kjell noterade efter första avsnittet.)

Talangtävlingen i Kontorets avsnitt tre var också kul, åh vad man i sitt liv träffat på »roliga« farbröder som lika entusiastiskt som taffligt ska återberätta sketcher från Killinggänget. Det var en bra svensk version av David Brent och hans Monty Python-spexande. Dock knep det i hjärtat på mig när det för triljonte gången skulle hånas medelålders kvinnor som gillar afrikansk dans. Nu gör vi aldrig det mer tycker jag.

Men Oves sura slutkommentar apropå att Lennart vann talangtävlingen var klockren:

»Allt som krävs för att ondskan ska segra är att de goda människorna inte gör något. Lennart fick med sig publiken. Absolut. Men vet ni vem som mer fick med sig publiken? Hitler!«

Slutsats: Det blir allra mest lyckat när seriens skämt utgår från egenheter i svensk kultur. Minns att The Office US hade en halvt misslyckad första säsong innan man slutade utgå från de brittiska manusen och hittade sin egen grej. Kontoret verkar vara på väg åt rätt håll, och jag har några blygsamma förslag hur det ska bli ännu bättre:

1. Utveckla birollerna

Det känns inte som ett ensemble-spel. Detta är Dorsins/Oves show. Anledningen till att The Office US hållit så överraskande länge – även utan Steve Carell! – var just för att det var så många fantastiska biroller. Ge Sissela Benn något roligt och vettigt att göra i serien! Låt inte de kvinnliga karaktärerna vara sådana trista mesar. Jag vill ha Kelly Kapoor och Angela Kinsey! (Sistnämnda är en elak katt-kvinna vilket är så mycket mer originellt än den traditionella patetiska kattkvinnan vi hittar i Kontorets Britt-Marie).

2. Satsa på romansen

Erik har stuckit (för att inte komma tillbaka?) men ny trevlig receptionist, Joel, har kommit som man inte fått lära känna än. Skynda på nu, ge oss en hopplös kärlek att hålla tummarna för.  Nu är Therese bara tråkigt söt och lyckad, hon kan lika gärna vara ihop med Kenneth.

 3. Ge alla mer ångest

Låt dem vara större förlorare. Framför allt Ove. Låt Ove skilja sig, förlora sitt hem och bli olycklig. Vi vet, genom Solsidan, att Ove har stort fint hus, pengar, fru och barn. Där försvann i ett nafs all svärta som The Office-konceptet så väl behöver för att inte bara vara en sitcom i mängden. Jag vet att det är för sent att gnälla på faktumet att man tog en färdig karaktär och satte som chef. Men gör bara Ove mer miserabel, på något sätt. Jag vill att man i grunden ska heja på honom. Jag vill känna exakt det jag kände när Brent äntligen sa åt Finchy att »fuck off« i The Office UK:s julspecial.

(Ah jag höll på att glömma en sista grej. Viking ska alltså vara extra töntig för att han gillar fantasy. Det tycker jag inte om. Det är tufft att gilla fantasy.)

Regler för att skapa en lyckad thriller:

1: Före detta FBI-agenter som jagar mördare är alltid oerhört trasiga personer.

2: På FBI litar man aldrig på sagda agent, trots att denne mycket väl bevisat sin kompetens.

3: Det är jättejättesuspekt att vara beläst.

Ursäkta min kanske inte speciellt fyndiga parafras på Scream-reglerna. Jag ville bara börja med en liten hommage till denna filmserie eftersom det är skaparen Kevin Williamsson som ligger bakom vinterns kanske mest emotsedda serie, seriemördarthrillern The Following. Williamsson har sagt att han faktiskt fick idén till en FBI-agent som jagar en professor/seriemördare samtidigt som han jobbade med Scream – för 15 år sedan.

Premissen är här att mördaren bakom lås och bom har via internet lyckats få ett stort antal enormt hängivna och uppoffrande lärjungar. Vi har nu x antal seriemördare, som ser till att Carrolls djävulska okända plan följs, de har infiltrerat alla möjliga sammanhang och kan vara vem som helst och var som helst.

Kevin Bacon spelar Ryan Hardy, en som sagt inte speciellt originellt tecknad före detta FBI-agent. Vi fattar snabbt att han är plågad. Skäggstubb. Vodka i vattenflaskan. Frågar hur mördares ex-fruar mår på skumt sätt. Han har säkert magsår också, hinner man tänka, innan det avslöjas att han har pacemaker – av en orsak som givetvis också har med hans plågade själsliv att göra. Och med hans nemesis, läskiga litteraturprofessor-blir-seriemördare Joe Carroll, som med sug i blick och blod i sinne spelas av James Purefoy. Ingen skugga över dessa skådespelarinsatser.

The Following har en stor cast där alla ser påfallande bra ut. Anledningen till de många karaktärerna är självklart att i god slasher-anda kommer flera av dem dö, samt att minst en vi hunnit få en relation till, kommer visa sig vara en av Carrolls lärjungar. (Williamsson har sagt att han älskar 24, så den twisten lär upprepas flera gånger. Jag gillar det!)

Man hittar både stort och smått som är välkänt från Scream  – bestialiska knivmord på unga studenter, trick med bandspelare, vänner-som-visar-sig-vara-mördare, den inbillade tryggheten i studenthem med mera.

Men i stället för att som i Scream blinketiblinka till och öppet leka med klichéer är The Following på blodigt (!) allvar. Ingen comic relief från knasbollar med skräckteorier här inte. I stället levereras gravallvarligt strunt om att ögonen är själens spegel och därför hugger Carroll ut ögon med ispik.

Tyvärr blir det fruktansvärt larvigt när Carrolls MO ska förklaras genom hans litterära preferenser, han älskade gotisk romantik, framför allt Edgar Allan Poe. Speciellt Poes litteratur ska ligga bakom hela hans mördarfilosofi, vilket i The Following förklaras ungefär så här: »Poe tyckte att konst var skönhet bla bla bla och inget är så vackert än en död kvinna…«

Andra referenser till Carrolls karaktär är Seven-mördaren och självklart Hannibal Lecter. Kallblodiga, kultiverade och framför allt intellektuella mördare. Typiskt psykopater att gilla kultur…

Premissen för The Following är annars inte så tokig. Att en seriemördare lyckas med att skapa en kult omkring sig är det minst konstiga med hela idén. Vad tusan, pastor Helge Fossmo så väl som Charles Manson blev dränkta i giftermålsanbud, världen är galen och de mest osannolika knäppgökar och sadistiska mördare har tokiga fans.

Vi tycks heller inte tröttna på seriemördare. De gamla Criminal Minds och Dexter är mer populära än någonsin, vi kan se fram emot den nya serier som Hannibal och Bates Motel (en prequel till Psycho).

The Following må vara klyschig. Men om man inte tröttnat på genren så är den faktiskt väldigt spännande, och jag kommer definitivt att följa den! Jag måste tyvärr erkänna att jag under natten efter tittning drömde fasansfulla mardrömmar om att bli jagad av knivmördare… så varning utfärdas härmed för räddhågsna.

Hörni vilka knasbollar de var förritiden! De åt liksom skitkonstiga grejer, typ bara pungkulor och ögonglober och hade kryddnejlika och/eller banan i allt!

Konceptet som Historieätarna bygger på leder till det rätt fåniga synsättet att vi i dag äter så himla gott, bra och normalt, men att folk i precis alla andra tider (och »andra tider« kan vara 1700-talet såväl som 1970-talet) var ena tokiga ena som hatade kryddor och inte fattade ett dyft av vad som passade ihop med vad.

(Hrm-hrm. Klarar strupen och läser upp slumpvis utvalt rätt på restaurang Esperantos meny, anno 2012:

»Marulk stekt och vilad i bränd lök med torkad oxbringa i brynt lök.«

Vilad i bränd lök?! Tillåt mig hånskratta. Att man i Stormaktstidens avsnitt fnissar över »Björktrast med kanelsås och snömos« när det finns rätter i dag som beskrivs med orden »vilad i bränd lök«… case closed.)

Men det är en parantes. Och visst. Historieätarna vore så klart ett bra mycket mindre roligt program om kockarna inte valt ut de mest spektakulära kött- och inälvsrätterna, eller om de istället serverade alla de där rotfrukterna som kockarna faktiskt i varje avsnitt påpekar att folk åt mest.

Så vi köper konceptet, och programmet var kul, intressant och framför allt ett riktigt ögongodis. Allt är så sabla snyggt. Från Lottas Lundgrens oklanderliga hår- och smink (hur kan till och med 1970-talspapiljotter se hipster ut på henne?) till Erik Haags olika skägg- och mustaschkombinationer, och musiken, där Oskar Linnros gjort vinjetten, det enormt snygga fotot och den oklanderliga klippningen.

Ändå kan jag inte älska Historieätarna reservationslöst. Är det för att det är för snyggt? Eller är det kanske känslan av att det är ett internt mediagäng som har kul ihop som stör mig?  Finns det verkligen ingen annan läkare än Henrik Schyfferts fru som Erik och Lotta kan stå och fnissa med när de pratar om skallmätningar i Sverige på 1920-talet? Varför är Henrik Schyffert själv med, när det är så uppenbart att han, Erik och Lotta är kompisar sedan innan? Vad gör Fredrik Lindström i programmet gång på gång?

Annars gillar jag både Erik och Lotta som tevepersonligheter. Även om jag kan tycka att många av deras dead pan-blickar in i kameran är omotiverade och dåligt tajmade. Eriks spexande kan också vara lite distraherande, ibland ville jag bara ropa tyst! åt honom när han då och då bara var tvungen att toka sig mitt i en intervju med svinintressant etnolog. Någon gång kunde jag störa mig på att det var som om Lotta fått rollen att vara den duktiga tjejen i klassen som måste hålla ordning på den charmiga bråkstaken Erik.

Själv visste jag inte att Historieätarna inte var ett originalformat, men oh vad lycklig jag blev när jag upptäckte originalet, BBC:s ljuvliga Supersizers Go och Supersizers Eat, som gick 2008–2009.

De som frossar sig genom tidsepokerna är Giles Coren, matrecenscent och journalist, samt min nya idol Sue Perkins.

Sue! I Supersizers är det inte snyggt och svalt och oklanderligt och stockholmshipster.  Framför allt är Sue inget av ovanstående. Äntligen är det snubben som oftast får leverera fakta och bruttan som är den roliga. Sue får svarta tänder. Sue trär en stekt fågel på huvudet. Sue halvkräks upp Bailey’s på bordet i 1980-talsavsnittet. Sue går bananas med moucher i hela nyllet när hon är Marie Antoinette (se bild) och kastar ur sig oneliners som »This is the colour of sadness« (om en grå gelé gjord på grisfot) eller »I’ve never before felt defeated by food«. Hon trillar runt i osmickrande outfits och är oftare packad än nykter, ah, hon är fantastisk!

Sue Perkins är radiopratare från början och den som gillar QI känner säkert igen henne då panelsittande i detta program är ännu en sträng på hennes tevelyra. Hon har vunnit engelska dirigentprogrammet Maestro och är kanske mest aktuell just som en av programledarna för det alldeles förtjusande programmet The Great British Bake Off. Alla Supersizers-avsnitt finns på You Tube, så grattis ni som inte sett det!

(»Vilad i bränd lök«. Förlåt, kan inte släppa töntigheten.)

Fy vad trista och/eller otittbara många realitytävlingar blivit.  Det är som att de inte litar på att det vi gillar med dem framför allt är att få se deltagarnas kreativitet. Eller så har vi helt olika uppfattning om vad kreativitet innebär, för om det ordet betyder löjligt omöjliga utmaningar och fulklippta collage för att utmåla stackars deltagare som skurkar så… bingo. Men med tanke på att tittarsiffror och recensioner bara blir sämre och sämre för de mest berömda realitytävlingarna kanske det vore värt att se över. Vi tittar på några av de mest kända!

Top Chef
Senaste Top Chef började nyligen, den utspelar sig i Seattle, precis som en av de mest omtyckta säsongerna, och löftet som de gett till uttråkade kritiker är att den här gången ska kockarna få laga mer mat och det ska vara mindre spektakel. Fyra avsnitt har gått hittills, hittills har inget varit för crazy tack och lov. Den senaste, absurda Top Chef Texas var förfärlig. I princip varje utmaning var av typen att med ögonbindel göra beurre blanc på sand och skallerormsskelett, på tema »nykär«, och just det PS ni måste ha handbojor så använd röven till att knipa med kring köksredskapen.

Jag fattar inte hur domarna ens kan göra en seriös bedömning när omständigheterna i 9 fall av 10 gör att ingen kan prestera ordentligt, så det är totalt godtyckligt vem som åker ut.

Face Off
Face Off  (som jag älskar) har precis avslutat sin tredje säsong och har väl, tippar jag, kanske en säsong till på sig (det är klart med en fjärde) innan idéerna börjar tryta, och man som vanligt förlorar mer och mer fokus om vad det handlade om från början. Nämligen fantasi och hantverksskicklighet. Det var lite varning nu i senaste, med lite för många krystat korsklippta deltagarintervjuer för att få deltagarna att verka vara i luven på varandra. Eller när de försöker få till det som att det håller på att gå åt helvete för någon, som Laura i cyborgutmaningen där man gjorde gigantisk song-and-dance av att hennes demonsminkade modell innan visningen gick på toa tänka sig oj oj korsklippt med oroliga blickar, spänningsmusik och Lauras tåriga ansikte.

Project Runway
Project Runway hade i sin förra omgång av Project Runway All Stars miss Piggy som gästdomare. Miss Piggy – en mupp. En mupp!!! Tja, det säger väl ganska mycket om var det här en gång så excellenta formatet tagit vägen. I desperata försök att skapa spänning tar man den lätta vägen – dra ner på tiden de har för att klara utmaningarna. Tidsbegränsningarna har blivit helt absurda i Project Runway. Att paniksy haute couture av billigt syntettyg till en modell, en hund, en överviktig, en brud samt en rullstolsburen och make it work på en dag driver självklart deltagarna till stress, ilskeutbrott och tårar. Därför är det snarare de som är snabba och stresståliga än de som är duktiga på sömmad och bra designers som vinner. Auf weidersehen.

America’s Next Top Model
Går överhuvudtaget längre att se på. Jag vet inte ens vad det är för ett program längre, det är som att alla inblandade är vansinniga/höga/desperata efter tittare. Eller alla tre. Det handlar överhuvudtaget inte om att vara modell eller bli bra på bild, (det är på ett sätt rätt skönt, då slipper man tänka att man genom sitt tittande stöder en vidrig industri med utseendefixering och viktfixering och så vidare). Men nu är det mer American Horror Tyra Story än Americas Next Top Model. Ska vi dra några exempel från de senaste säsongerna? Modellerna har fått: ligga och posera i en gigantisk grekisk sallad. Lärt sig rump-puta sexigt men inte slampigt under mottot: »Say nooch to the hootchy tooch.« Fått ett varumärkesord av någon muppig PR-typ som skulle beskriva deras personlighet, de fick etiketter som »lovable«, »angelic« och »unique«. Sedan skulle de ta en bild där tjejerna fick komponera en varmkorv med tillbehör som de skulle äta upp på ett sådant sätt att bilden uttrycker deras varumärke. Åh nej du åt inte din korv speciellt änglalikt så sorry you’re out!

Eller en annan favorit: gången då Tyra gav alla tjejer en mantel och ett superhjältenamn. Grattis säger vi till Annaliese som fick superhjältenamnet »Excite-to-buy« eftersom hennes bilder var så bra för att sälja in saker. Eller Kyle – »Next-Doorsia« för att hon är som granntjejen bredvid. Stan Lee släng dig i väggen!

En sista kommentar om realitytävlingar i allmänhet. Det finns en vederstygglighet, som producenter panikslaget börjat slänga in för att piffa upp långkörare. Det är det här otyget med att publiken ska få lägga sig i. I Face Offs final fick tittare vara med och bestämma vem som vann i en livesänd final. Samma sak i Australias Next Top Model. Jag vill inte att kackiga nobodys (som jag själv) ska få avgöra vilka som vinner. Det är det som vi har extrautmaningen »fan favorite« till! Men det är inte bara kring finalister som det får tyckas till om. Senaste ANTM är skräckexempel, där otäcka fratboys runt om i landet via sociala medier tilläts tala om för modellerna att de var fula eller kassa. Eller i Project Runway Australia där det i längst ned i rutan hela tiden rullar olika undersökningar som pågår live under programmets gång, så man knappt ser vad som händer i rutan för att vi måste läsa tittares åsikter kring vem de anser vara den mest tävlingsinriktade deltagaren eller annat meningslöst. Det är som att alla producenter fått spel och bara: »interaktiviteeeeeet, det gillar väl alla?! 360 graders perspektivet va va va?!«

Nej. Gå tillbaka till hur formaten var från början. Skippa den värsta tokstolligheten, interaktiviteten, orättvisa grupputmaningar och hetsen med kortare och kortare tid. Annars kan de här en gång så roliga programmen lika gärna läggas ner och flytta till en snäll familj på landet.

Dexter säsong sju var en glad överraskning. Den förra var en plåga med sitt tillkrystade religiösa tema. Femman hade sina ljuspunkter – jag är förtjust i Julia Stiles och mordiska självhjälpssnubbar – men på det hela taget var även den en besvikelse efter den härliga fyran med the Trinity Killer.

Den här säsongen ställs frågan »är det verkligen möjligt att förändras?« och jag är glad över att det är Debra som får stå för seriens nytändning. Nu har ju jag aldrig, till skillnad från många andra, tröttnat på Debra och hennes »what the fuck, Dex!«. Jag är fascinerad av hennes svordomar, tuffhet och smala jeansben, och Deb och Jennifer Carpenter har verkligen fått blomma ut i den här säsongen. Att Bay Harbour Butcher-fallet grävs upp igen av LaGuerta knyter an fint till en tidigare säsong, och jag var väldigt förtjust i tråden med rå-obehagliga Louis. Men redan i första avsnittet introduceras en ny arena som det tyvärr verkar som att vi under seriens gång ska få besöka alldeles för många gånger.

Innan jag avslöjar vilken den är ska vi göra ett litet tankeexperiment: Vi känner alla till scenariot då en Flicka På Glid ska gestaltas. Var hittar vi henne? Vad jobbar hon med? Säg fort!

En plats som visar på misär… Ah, självklart på introduktionskursen på Arbetsförmedlingen! Nej vänta. Värre? Slitandes på hamburgerrestaurang? Nej. Jobba med telefonförsäljning? Där har vi det! I väldigt många serier och filmer oavsett genre (men oftast crime-genren), besöker poliser just dessa ställen, där man på telefon säljer tvättmedel, prenumerationer et cetera, för att leta efter flickor som råkat illa ut, ibland så illa så de ligger döda i dike. På flickornas arbetsplats måste poliserna intervjua kollegorna, telefonförsäljartjejer, och de visas upp tydligt för kameran klädda i sina för sitt jobb typiska t-shirtar med fula företagstryck på. Och visst händer det att hjälten kärar ned sig i telefonförsäljartjejen med Ett Hjärta Av Guld…

Skojar bara! Du tänkte att vi hittar flickan på glid på en strippklubb, eller hur? Så tänker manusförfattare också när det gäller att hitta på en arbetsplats för tjejer det gått illa för.

För är det inte lustigt att kvinnor utan anhöriga så ofta jobbat på strippklubb? Eller att polisen måste besöka strippklubbar för att göra intervjuer med både ägare och tjejer? Och aldrig gör det dagtid då businessen inte har startat? Nä. Man gör det kvällstid. Så att det kan vara riktigt mycket gnid-på-påle och paljettprydd snippa med i bild. Det som förorsakat mitt lilla orerande här råkade vara Dexter, men det hade även kunnat vara en av de här serierna: Miami Vice, Sopranos, Friday Night Lights, The Wire, Prime Suspect, House of Lies, The OC, Revenge, och säkerligen en lång rad till. Alla innehåller de minst en strippklubbsscen.

Tillbaka till Dexter. Miamipolisen finner alltså ett kvinnolik i ett bagageutrymme. Hon är strippa. Strippklubben måste besökas. Om och om igen. Batista och Quinn håller förhör efter förhör, inte i avskilt rum utan öppet där oerhört mycket naket/paljettprytt hull syns paraderande i bakgrund och förgrund. Och säsongens skurk har sitt kontor med en gigantisk glasruta mot strippscenen, så det kan smidas riktigt mycket ränker och planer framför en omotiverad fond av kvinnoskrev.

Jag hör invändningar?

Protest 1. »Det handlar ju om ukrainsk maffia och tror du att de gör upp planer och bizznizz på Starbucks med en caramel macciato i handen?«

Protest 2: »Det ska visa hur tufft livet är i Miami bakom den pastelliga fasaden och Dexter ska spegla de mörka sidorna i en glassig stad.«

Gör inte, säg, ett motell, ett härbärge, en bar eller en trottoar det jobbet lika bra?

Och allvarligt. Ta bara ett exempel, i avsnitt 2, när Batista återigen upptäcker att enda sättet att förhöra en strippklubbchef är att tumla in nattetid då det naken-ålas som bäst, så har en noggrant koreograferad scen mellan honom och den misstänkte ägaren sett till att tittaren får sig en ordentlig titt på en barbröstad tjej som får hjälp att sätta på sig en glitter-bh. Det speglar ingen »mörk sida«. Det speglar regissörens idé om att »hörni ta hit en statist med snygga boobs, ställ henne precis här så smyger vi in henne även i det här kamerautsnittet. Så tittarna har något kul att titta på medan de lyssnar på tröttsamt förhör med vittne«.

»Sexposition« var termen som kritikern Myles McNutt myntade för att beskriva hur så många scener i Game of Thrones ramades in av sex och naket – tänk Littlefingers monolog framför de två prostituerade. En annan kritiker, James Poniewozik på Time magazine, använder samma begrepp för att beskriva hur tittarna, eller karaktärerna, får något att göra i en scen som innehåller mycket information eller är en monolog.

Så sorgligt är det alltså. Vi tittare förväntas inte kunna hålla uppe intresset om en scen innehåller för mycket info om vi inte får se ett spritt språngandes näck fruntimmer samtidigt.

Till alla manusförfattare och regissörer där ute. Om ni lovar att skriva och regissera tillräckligt bra lovar jag att vi klarar av att hålla koncentrationen uppe under en hel tvåminuters förhörsscen utan en endaste liten paljettpatte i bild.

Välkommen tillbaka femte säsongen av Parks and Recreation! Och välkommen tillbaka du sister from another mister – Leslie Knope. Jag har saknat dig – den karaktär på teve jag helst skulle vilja vara bästis med.

När man pratar med Parks and Recreation-diggare nämner de först och främst alltid Nick Offermans libertarianska pinn-svarvande kött-besatta Ron Swanson som älsk-anledning. Det är som att folk tycker det är så sinnessjukt kul att han älskar bacon. Jag fattar inte. Det känns som ett gammalt Homer Simpson-skämt »ÅH hahaha han älskar bacon! GUD så kul! Han vill äta hur mycket som helst!«

Man kan köpa tröjor med texten »All the bacon and eggs you have«. Det finns en spoofad Ben & Jerry-glass – »A Scotch Flavored Ice Cream with All of the Bacon & Eggs We Had«. Det finns en tumblr-sida som lägger upp bilder på katter som ser ut som Ron Swanson och de pratar minsann om bacon de med.

Därefter brukar folk nämna Chris Pratt som den godmodige byfånen Andy som favvo. Jag har alltid haft lite svårt för den här typen av älskvärt pucko-karaktär. Man fattar aldrig att någon pallar vara vän med dem på riktigt – än mindre vara ihop med. Pratt är begåvad när det kommer till slapstick och gör ett underbart trillande och snubblande, hans Lil’ Sebastian-hyllning 5000 Candles in the Wind är en ballad jag vill se klättra på topplistorna, men längre än så sträcker jag mig inte.

Trea på karaktärer som oftast nämns som anledning till Parks and Rec-kärlek är Tom Haverford. Jag är själv oerhört förtjust i Aziz Ansaris höftsvängande, ordvrängande, Tommy Fresh-parfymkrängande swagger Tom. För mig får han gärna ta mycket plats. Men snälla. Kärlekshistorien med Ann? Den är så otrolig. Och ofräsch. Att hon ger med sig och går med på att dejta honom när han har »worn her ut« med sitt tjat och sitt soulballadsjungande och hon utmattat suckar »ja ja jag ska dejta dig« – alltså inte på grund av att hon verkligen gillar honom. Usch.

Men så här kan vi ju inte hålla på! Jag älskar ju faktiskt också de ovannämnda. Och den mäktiga Donna. Och Tammy Two som INTE är en person man vill möta med en obetald biblioteksbok på sitt samvete – som Ron säger: »what’s it like to stare into the eye of Satans butthole?«. Jag gillar Rob Lowes våldsamt entusiastiska Chris. Den lika våldsamt icke-entusiastiska April. Till och med Ann – den vanliga tjejen, där Rashida Jones sliter och gör sitt bästa med den notoriskt otacksamma normala karaktären.  Till sist ljuvliga ljuvliga geek-Ben som är så perfekt för Leslie.

Men de andra på parkförvaltningen får förlåta. Det här är en hyllning till Leslie. Som är kanske världens sämsta imitatör. Som gör allt för sina vänner (scenen när hela gänget ger henne parkförvaltningen som pepparkakshus och säger att de ska driva hennes valkampanj, tårarna rann på mig).  Som försöker dra ut på arbetet med världens minsta park för att få umgås med Ben. (Bölade även av denna scen. Ska man gråta så mycket av svinroliga komediserier?)

Leslie som brinner för feminism, Harry Potter, godis, demokrati, kvinnliga amerikanska politiker, muralmålningar med blommor, att komma på den perfekta presenten till alla, våfflor och framför allt för den rent ut sagt vidriga, inskränkta, tvättbjörnsinvaderade, lilla skitstaden Pawnee, med slogan »First in friendship, Fourth in Obesity«.

Jag avslutar med en av mina favoritcitat från Leslie. En av cirka 5000 topprepliker. Det är när hon ska sälja in sitt skördefestival-projekt på en radioshow med orden: »It’s where fun meets awesome… meets agriculture«.

Lycka till med politiken i höst Leslie! Det kommer bli grymt roligt.