Weird Science
Tio skäl att hata Pacific Rim

2013-08-22  

Sitter i biofåtöljen och vet inte vart jag ska ta vägen. Det kokar i mig och det enda jag kan komma på att göra för att få utlopp för mina känslor är att göra det fula långfingertecknet mot duken, där Charlie Hunnan fortsätter göra bort sig genom att oengagerat haspla ur sig en plattityd i stil med »när du tar ett beslut måste du ta konsekvenserna«.

Jag avskydde i stort sett allt med robotar-spöar-monster-filmen Pacific Rim. Stryk »i stort sett«. Jag avskydde allt. Jag ska försöka begränsa mig till tio orsaker.

1.  Robot-designen. Alltså de som kallas »Jaegers«. Byggda för att likna bodybuilder-snubbar komplett med stora lårmuskler, biceps, kuk-put och allt. Och pytteliten hjärna. (När jag tänker på det, en perfekt metafor för hela filmen.)

2. Independence Day-tal-härmet. Idris Elba spelar, utan värdigheten i behåll, den totalt obegriplige överste Stacker Pentecost som i ett pepptal inför fajten till tonerna av stråkgnid och tutande basuner kräks ur sig: »Today we are cancelling the apocalypse!« Rysningar? Ja. Av fel anledningar.

3. Knasbananerna till vetenskapsmän. Prilliga forskare är ju ett tacksamt grepp. I vanliga fall. De här två karaktärerna med fejkdialekter och fejkhaltande är roliga exakt noll gånger.

4. Mansdominansen. Ni trodde väl inte att jag skulle hoppa över genusperspektivet?! I framtiden har vi tydligen grava demografiproblem, och mänskligheten består av cirka 50 000 000 män och en kvinna.

5. Kvinnoroll(erna). Finns en. Anime-drömmen Mako Mori är visserligen duktig, fast inte så duktig att hon klarar sig själv – när hennes heder hotas och hon blivit kallad bitch måste ändå Raleigh försvara hennes ära: »Be henne om ursäkt!« »Näe!« »Tjoff! Smack!!« »Be om ursäkt!« Och så vidare, trots att hon bevisligen själv är en skicklig kampsportare. I ett kritiskt läge när Mako ska testa Jaegern gör hon bort sig helt, låter känslorna ta över, gråter och svimmar – så där som kvinnfolk gör! De känsliga liven!

(Jo – jag glömde att förutom Mako Mori som har den enda riktiga rollen så skymtar ju Sasha, rysk robotförare utan repliker men med klyschigt yttre – iskall, med hårdsprejad bakslickad platinablond frisyr, ja ni vet, så som vi västerlänningar porträtterade ryska kvinnor i alla 1980-talsfilmer. Och i Pacific Rim 2013.)

6. »Humorn«. Skämtet om den sönderskjutna kaijun har puls? Stacker Pentecosts homofobiska »One, don’t you ever touch me again. Two, don’t you ever touch me again.«? Här skrattade biopubliken högt. Superkul. Men de var väl desperata.

7. Skådespeleriet. Jag brukar egentligen tycka det är trist med alltför långdragna actionscener, men här längtade jag efter dem så skådisarna höll tyst någon gång. Varje replik föll tungt som en avhuggen Jaeger-arm och den enda som verkade ha roligt var Ron Perlman.

8. »Mäktiga« oneliners. »Fortune favors the brave, dude«, »Yeah, Gipsy! Kick his ass! «, »Don’t get cocky, kid«. »My father always told me this… (här väntar man på djupsinnighet) …when you see a chance – you take it!« Detta manus kommer alltså från mannen som skrev Pans Labyrint.

9. Relationerna. Far/son-relationen (den här kaxiga australiensiska jock-jaegerföraren som behöver få sig en läxa och sedan växer), Mako/Stacker-relationen, kärlekshistorien… Komplexa och trovärdiga relationer i den här filmen! Sa ingen någonsin.

10. Alla svinkonstiga ologiska grejer som bara dyker upp och aldrig följs upp. Varför går Stacker helt creepy omkring med Makos röda barnsko? Varför bygger man inte bara större Jaegers i takt med att alla kaijus blir större? Vad har de iskalla världsledarna (som bara vill satsa på uppenbart värdelösa murar som inte funkar) för agenda egentligen? Varför ska Jaegerprojektet ses som en underdog, man har ju uppenbarligen gigantiska resurser? Varför kommer förarna plötsligt på att man har värsta mäktiga vapnet, fruset kväve och svärd och hela tjottabalongen, som man inte använder förrän nästan allt hopp är ute?

Ja ja, säger ni, det kanske inte måste vara logiskt! Kan det inte bara vara skoj?

Men det är inte skoj. Jag märker själv att jag är arg när jag skriver det här, och jag blev rasande av filmen också, jag försöker förstå varför. Dels tror jag att jag blev besviken, jag gillar del Toro, jag såg fram emot filmen, den borde ha innehållit allt som jag gillar, och så blev allt ändå så fel. Dels känner jag mig förolämpad. Tror Pacific Rim att jag sväljer vad som helst? Att jag inte känner igen varenda stereotyp, vartenda trist »skämt«? Om ambitionen bara varit att göra en uppdaterad Godzilla med spektakulära effekter, men jag har läst så många intervjuer nu där del Toro pratar om hur viktigt det var med komplexa karaktärer och budskap om tillit,  hopp och hjältemod, samtidigt som han ville behålla kärleken till monstren. Han siktade högt. Tydligen.

Jag kan inte förklara eller förstå biobesökarnas entusiasm och kritikernas ofta goda betyg. Jag får bara ge den lama analysen »vi har väl olika smak« då. Men jag måste påpeka att jag älskar mängder av andra svulstiga blockbusterfilmer. Independence Day? Visst. Armageddon? Jag gråter på slutet. Så det är inte som att jag lever på estnisk svartvit independentfilm om limsniffande barn och bara snubblade in på den här, jag gillar genren.

Del Toro har sagt att Pacific Rim är en »Epic story about the human race«. För mig var det enda epic med den filmupplevelsen att jag överhuvudtaget satt kvar i salongen.

Bara favoriter i Orange is the New Black

2013-07-17  

För varje avsnitt i fängelseserien Orange is the New Black där man fick lära känna en birollskaraktär lite bättre tänkte jag »det här måste vara min nya favoritperson!«.

Lilla Tricia som skriver upp varenda skuld hon har i en liten bok. Big Boo, som vet hur man på bästa sätt använder en stulen skruvmejsel. Eller miss Claudette som kämpar för ordning, reda och renlighet i sin lilla betongcell, Alex som är lika bra på att smuggla heroin som på att måla en oklanderlig eyeliner, Tiffany »Pennsatucky« som med ruttna tänder och sin kristna fanatism får en att tänka på mamman i Carrie, »Red« som blir så sårad då hon inte får powerwalka med de andra ryska maffiafruarna att hon box-punkterar ett silikonbröst.

Men det är omöjligt att välja bland alla favoriter.

Det är bara ungefär en vecka sedan Netflix släppte sin fjärde serie, Orange is the new black, men responsen har varit överväldigande positiv. Många har vittnat om sitt beroende och hur man i ett svep sett alla 13 timslånga avsnitt (tack för den regniga söndagen, sommaren, det gjorde helt ärligt ingenting!). Redan innan seriens premiär blev det klart med en andra säsong.

Orange is the new black bygger mycket löst på Piper Kermans självbiografi med samma namn.  Piper var tvungen att sitta i fängelse under 15 månader för smuggling av drogpengar, ett brott hon utfört tio år tidigare. Men de vilda åren är för länge sedan förbi. När Piper åker in i finkan är hon en ytterst välanpassad snygg, blond, övermedelklassig tjej, med intressen som bröllopsplanering, ekologiska rostade mandlar från Whole Foods och Mad Men-maraton.

Att rycka upp en individ ur sitt sammanhang, placera henne i den totala motsatsen och se hur hon klarar av det är ett klassiskt tema och så klart intressant i sig. Men för skaparen Jenji Kohan (Weeds) var Pipers historia egentligen bara en ursäkt för att få berätta om helt andra personer, som vi så sällan får se riktiga porträtt av:

»/…/look, if I got to a network and I tell them I want to do a series about latinas and black women and all sorts of women in prison it’s a hard sell. A white girl going to jail is a great gateway drug to all these stories. /…/ Once you’re in then you can then tell all these stories. She was our way in.«

Taylor Schilling gör ett mycket bra jobb som Piper Chapman. Hon är rolig, men med ett djup. Men det är, precis som Kohan säger, de andra kvinnornas historia vi vill höra. Genom tillbakablickar lär vi känna Red, Daya, Nicky och de andra, och det är då vi får se vad som ledde upp till deras brott som satte dem i fängelse. Deras historier är rörande, sorgliga och visar inte så sällan på samhällets tillkortakommanden som fattigdom, fördomar eller mer konkret USA:s misslyckade »war on drugs«.

Ingen är »ond sedan födseln« en förklaring jag är hjärtligt trött på i dessa psykopat- och seriemördar-tevetider. Det är ett fint budskap – vi kan alla hamna där. Vi gör ibland dåliga val, men bakom valen finns omständigheter. Orange is the new black dömer inte ut någon – vi får till och med veta saker om de mest vedervärdiga av fängelsevakterna (Pornstache, din vidrige fan!) som gör att vi snudd på förlåter dem.

Något annat som gör att Orange skiljer sig från det mesta annat på teve är mångfalden. Det är sådan lättnad att för en jädra gångs skull slippa, timme ut och timme in, titta på mäns aktiviteter. I Orange är det latinas, svarta, vita, unga, gamla, alla varianter av sexuell orientering och en majoritet kvinnor – ahhhh vilken fläkt av frisk luft!

Ensembeln är otroligt bra. Ett par av skådespelarna har vi skymtat förr, andra är totalt okända. Kohen har  sagt att de la till roll efter roll allt eftersom de såg nya auditionfilmer med fenomenala, arbetslösa skådespelare: »Even during the casting process, the pools of talent are so deep when you have a call for Latin women or black women or a middle-aged woman because they never get their shot.«

Så sorgligt.

Skådisarna i Orange verkar privat vara väldigt intressanta och delar inte så sällan erfarenheter med den karaktär de spelar: Natasha Lyonne spelar Nicky, ex-narkoman – något Lyonne själv är. Laverne Cox är Sophia, en svart transexuell skådespelerska, som innan Orange fått spela prostituerad sju gånger vilket säger ganska mycket om film- och tevevärlden. Lea DeLaria (»Big Boo«) är jazzmusiker och ståuppkomiker (hennes aktuella show heter The Last Butch Standing) samt den första öppet homosexuella personen att synas i amerikansk teve, då hon 1993 medverkade i The Arsenio Hall Show.

Som sagt får Orange en andra säsong. Minst! Jenji Kohan säger att hon gärna gör tio säsonger till. »As long as there are still interesting stories and still interesting people that we want to meet, I can keep it going.«

Jag litar fullständigt på dig Kohan. Ge mig tio säsonger till. Jag vill veta mer om nunnan, Black Cindy och Yoga Jones!

När en kvinna är en kvinna för mycket

2013-07-05  

Trailern för The Hobbit: The Desolation of Smaug togs emot med blandade reaktioner. Själv tänkte jag på att det såg ut som att den var helt animerad. Värst var Legolas. Har Orlando Bloom åldrats med fasansfull hastighet och är nu rynkig som ett katrinplommon? Plötsligt drabbad av svår acne? Vad kan annars förklara att alvens ansikte är helt utslätat med lysblå ögon så det ser ut som att han är från en videosekvens i ett dataspel? Och vad gör han förresten där? Legolas förekommer ju inte alls i boken The Hobbit.

Men det är inte uppdykandet av Legolas plastiga nylle som orsakat nätkommentarer lika giftiga som Shelobs gadd.

I trailern fick vi för första gången se den nya karaktären Tauriel, en av skogsalverna, spelad av Evangeline Lilly (Lost). En välbehövlig kvinnokaraktär, kan tyckas då det inte finns en enda kvinnlig karaktär i boken The Hobbit (den enda som ens nämns är Bilbos mamma Belladonna Took).

Är det en god nyhet med en ny påhittad kvinnlig karaktär? Näe, så fan heller! Anser en skara kränkta Tolkien-fans på diverse forum, fans som drabbats av partiell minnesförlust vad gäller andra stora förändringar gjorts vad gäller karaktärer och story tidigare.

Vi plockar några av de nätkommentarer som följde på nyheten om Tauriel.

»Please tell me this is some kind of a joke – please!!!«

»If this is a joke, this is the cruelest joke that can possibly be divised.«

Buhuhuuu! Det måste vara ett skämt. Orimligt annars. Det är bara för grymt att ha med en kvinna! Men tyvärr, signaturen Hamfast Gamgee svarar:

»It’s no joke, I’ve heard it too! Unless PJ is playing a joke on all of us. But it might not turn out quite like this. I’m not sure the actress in question was selected for her brains, anyway!«

Nej det måste vara bara för att Evangeline Lilly är snygg som hon får vara med killarna. Trots detta är det sannerligen inte lätt att ens förstå varför man sätter in en (en!!!) kvinnlig karaktär:

»Also, I don’t see why there must be a strong female character. They didn’t change The Hunger Games to give a strong male character to pander to boys. I don’t understand why we can’t enjoy the story as written.«

(Känner dock här att kommentatorn faktiskt tycker att Hunger Games hade vunnit på detta könsbyte.)

På en sida med The Hobbit-nyheter kan läsare rösta vad man tycker om tilltaget med nykomlingen Tauriel. Det finns inget alternativ i stil med »Äntligen, vilken fantastisk idé!« men däremot kan man rösta på att »det är okej men fel skådis i rollen«, eller min favorit:

»Sounds too much like trying to hook in female viewers at the expense of the storyline.«

Alla bokstavstrogna surpottor därute som klickade på detta alternativ (ni var 638 stycken, eller 18 procent av alla som röstade), jag har några frågor till er:

För det första. Ja så tänkte man kanske. Och? Vi är många kvinns nu som är griniga till gränsen av sammanbrott över att ständigt få titta på mäns aktiviteter på vita duken. Så om det kan locka oss att se filmen är väl det en bra anledning?

För det andra. Man förutsätter alltså att det bara kan vara varelser med snippa som uppskatta att det är fler kvinnliga karaktärer på vita duken?

Och för det tredje – hur skulle detta paja storyn? Tolkien nämner att det är mängder av skogsalver i boken, utan att precisera kön?

Och apropå om man förstör storyn genom liknande tilltag: Den första Sagan om ringen-filmen innehåller en av mina absoluta favoritscener i hela trilogin. Frodo har precis blivit knivhuggen av en av nazgülerna och en skärva från Mordor-bladet är på väg mot hans hjärta. Enbart Elrond kan läka honom, så vilken tur att en underskön, visst, men även duglig Arwen dyker upp i exakt rätt ögonblick! Scenen när hon med den döende Frodo framför sig i sadeln rider genom ett sandigt landskap är helt fantastisk. Det är något med att det är mitt på ljusan dag, att de enda träden är något slags stora enar, och så de sju ringvålnaderna med sina elaka stora svarta hästar som ser ut att när som helst få tag i henne… det är så nagelbitande snyggt gjort.

Men i boken är det inte alls Arwen som utför detta hjältedåd. Det är den manliga alven Glorfindel, en karaktär Peter Jackson valde att hoppa över i filmen.

Nu fick Arwen i och för sig i resten av filmen nöja sig med att vitklädd och porslinhyad och tårögd skrida runt och viska alviska kärleksbetygelser i Aragorns öra, men hon har denna mäktiga scen på CV:t i alla fall.

Men inte ens denna lyckade förändring från originalet har alltså lyckats blidka de troende.

Tyvärr är det nu så att det går ett rykte om Tauriel som även jag deppar över. Det är att hon skulle vara ett potentiellt kärleksintresse för Kili. Jag hoppas det inte är sant. Jag vill ha en hjältinna! Inte ett heterosexuellt alibi åt den stora mansskocken.

Jag ska byta spår här lite. Den här texten är inte en känga åt Tolkien som uppenbarligen inte var intresserad av att ha med kvinnfölk i sina böcker, skrivet är skrivet, det var för länge sedan då jämställdheten var kassare än nu, och då han inspirerades av nordisk mytologi och hjältesagor som är väldigt mycket äldre i en tid då jämställdheten var ännu sämre så tjänar det inget till nu att klaga på böckernas könsfördelning. Nu blickar vi framåt och jag vill rikta mig till alla som antingen skriver fantasy eller som konsumerar fantasy.

Fantasyvärlden (den västerländska pratar jag om nu) har haft det extremt svårt att frigöra sig från Tolkien – nio av tio fantasyvärldar är ett slags obestämd medeltid med bredsvärd, helstekta grisar, hästar. Och vita män. Männen är kanske korta (dvärgar) eller spetsörade (alver), långa (jättar), genomskinliga (andar) men nog tusan är det vita snubbar alltid.

Det är uppenbarligen så fruktansvärt svårt att ta sig ur den vita heteronormen. Det måste vara kungar som styr länder. Det ska vara blonda lockar under hjälmen. Kvinna bör vara vacker, räddas av stark man, sedan gifta sig med man. Få manliga ättlingar som för vidare blodslinje. Och så vidare.

Jag läste en väldigt bra artikel som handlade bland annat om den vita heteronormen i fantasy. Där sätter författaren Foz Meadows verkligen fingret på inkonsekvensen i dessa fantasivärldar:

»/…/it’s impossible for black, female pirates to exist anywhere, that pixies and shapeshifters are inherently more plausible as a concept than female action heroes who don’t get raped, and that fairy tale characters as diverse as Mulan, Snow White and Captain Hook can all live together in the modern world regardless of history and canon, but a black Lancelot in the same setting is grossly unrealistic.«

Fans och författare försvarar sina vita, manliga, heterosexuella världar med näbbar och klor och använder märkligt nog argumentet att det vore orealistiskt om världen inte såg ut på det viset.

Som jag brukar säga: det är ju hitte-på! Kan man hitta på att man kan flyga på en drake kan man hitta på att det inte är samma himla patriarkat i varenda fantasybok/film som i vår egen värld (hej Game of Thrones)!

Hur skulle Tolkien själv reagerat på att man ändrade på hans historia på detta sätt? Jag berättade om Tauriel-ilskan för min pappa, det största fantasyfreaket man kan tänka sig, tillika den som introducerade mig för Middle Earth vid späd ålder. Hans sms-svar löd:

»Jag kommer att tänka på en engelsk 1800-talsförfattare, Samuel Butler, som skrev »Det finns inget Shakespeare skulle tyckt bättre om än en bra vaudeville på Hamlet«. Nördarna kan ta sig i häcken.«

Ett anständigt förslag

2013-04-29  

Anna-Karin skrev en helt utmärkt text om teve-bristen på damer som vi får se ha det härligt i sängen, där jag håller med om varje ord. Fast samtidigt inte. Jag vill inte se fler sexnjutande tjejer. Inte sexnjutande killar heller för den delen. För om det är något som jag tycker är så urbota trist är det just sexscener.

För nej, det pirrar inte. Det är inte sexigt, hett, spännande eller någonting, vilket jag kanske tyckte som 12-åring men inte på något sätt längre. Det är trrrrrråkigt, inte så sällan avtändande och vidrigt och vem av oss har inte ett trauma-minne när man sitter och kollar teve med föräldrar, pojkväns pappa, ny dejt etc och det tamejtusan alltid ska vara en evighetslång skämmig sexscen så tystnaden blir så där oerhört nål-kan-falla-till-golvet-tyst och man vill krypa under soffan. (»Mamma, Girls är jättebra – ska vi se ett avsnitt« = famous last words innan pinsamhetsdöden inträffar framför Adams miffo-sexpreferenser).

Måste förtydliga: jag är självklart självklart inte emot sex (ser jag någon kalla mig pryd i kommentarerna blir jag sur, för då har man inte fattat vad jag menar) eller att rollgestalterna har sex. Vad ser jag ut som, en republikansk soccer mom som uppmanar till händer på täcket? Nej ligg på för tusan. Jag tänker enbart på de dramatiska kvaliteterna. Är scenen intressant, rolig, eller meningsfull? Eller het? Är det av stor poäng för storyn att vi ser den i dess helhet? Jag kan nästan alltid ryta ett bestämt nej! på de frågorna. Det räcker tamejtusan så bra med en himla kyss KLIPP till en halvtimme efter för att vi ska kunna gå vidare i storyn. Varför måste jag se närbilder på öppna munnar och hand-i-lakan och höfter som jobbar på, pattar till vänster höger och i mitten? Zzzznark.

Sexscener kan vara kul i sig. Ovannämnda text tar ju upp Sex & The City som strålande exempel.  Gulliga killen som inte kan låta bli att skrika »You bitch!! You fucking whore!« till Charlotte, eller den extremt välutrustade killen som Samantha träffar på som får henne att förskräckt återberätta: »It was like a wall of flesh coming right at me!«. Det är kul. Är det inte en sexscen som i sig är ett sköj skämt måste den driva storyn framåt, och då menar jag inte »sexet äger rum« – för det driver ju alltid handlingen framåt, utan just den utdragna scenen.

Ofta tacklar komediserier det här oerhört väl. Nog tusan fattar vi att det liggs i The Office eller Parks and Recreation, men vi behöver inte se det. Blir de här serierna sämre för det? Nej!

Varför inte smälla till med en liten tre i topp Hemska Sexscener Jag Ogillat På Teve:

1. Dexter och Hannah. Kommer ni ihåg Dexter i den första säsongen som var så bra? Han tyckte det var utmärkt att vara ihop med den trasiga Rita, då han slapp ha sex med henne, och blev skraj när hon började känna sig så trygg med honom att hon trots allt var sugen. Detta hade en poäng. Jämför det med det vidriga sexet på båren i senaste säsongen, där giftmördar-Hannah blir så råtänd av bindas i plastfolie och nästan-mördas att de gymnastiskt sexar loss som galningar på en brits så man bara tänker iiisch nekrofili.

2. Brody och Carrie i Homeland. Åååh den där evighetslånga pinsamma i motellrummet i säsong 2 när Saul och de andra agenterna tjuvlyssnade…

3. Michael och Julia i Smash. Otrohetsaffären ni vet. Julia viskar tårfullt »please…stop…« och sedan liggs pinsamt på soffan i repetitionslokalen.

Som slutkläm kan jag meddela att jag nyss hamnat i den mycket prekära situationen att som manusförfattare åkt på att skriva in flera sexscener mellan huvudkaraktärer. Min frustration över detta har hittills icke resulterat i skrivna manus, utan i den här texten i stället. Grattis regissören  – det enda du får av mig att jobba med är:

»De kysser varandra. Klipp till: Allt blir svart.«

Fans och finansiering – Veronica Mars blir film

2013-03-15  

Gick upp igår morse, slängde mig på datorn, knapprade in den här Kickstartersidan, såg resultatet, förstod vad det betydde. Satte på Dandy Warhols »We used to be friends« och ja… okej, jag grät en skvätt. Då menar jag glädjetårar.

Kryptiskt? Inte för oss hysteriska fans som igår började få meddelande på Twitter om en ny kampanj med syfte: hjälp oss att finansiera en film av teveserien Veronica Mars.

Spola tillbaka ett antal år. Jag har efter att ha sett klart Buffy the Vampire Slayers sista säsong en fasansfull abstinens. Jag sitter därför och googlar allt Joss Whedon-relaterat, och hittar någonstans en intervju där han nämner en serie, Veronica Mars, och lämnar omdömet: ”Best. Show. Ever.« Joss ord är min lag.

Ni vet när man får kämpa för att komma in i en serie? Man säger till sig själv »ja men det tar ju ofta tre avsnitt innan man kommer in i det«. För mig tog det tre minuter att komma in i det. Kristen Bells fenomenala voice over om staden Neptune, de som har pengar – och de som inte har pengar. Total förälskelse direkt!

Men efter två säsonger av bland det absolut smartaste och roligaste jag sett på teve var säsong tre delvis en stor besvikelse. Att den slutade pang bom mitt i var ännu mer så. Hur går det med världens bästa pappa? FBI-praktikplatsen?  Och framför allt, hur ska det gå med LoganLoganLOGAN?!

Det gjordes en misslyckad liten film som var en blandning av trailer och pilot för en säsong 4, då Veronica är ny agent på FBI. Den var så ointressant att jag inte ens kunde uppbåda energi för att bli ledsen då den inte blev av. Det var snart sex år sedan seriens sista riktiga avsnitt sändes.

Men tydligen har seriens skapare, Rob Thomas, under tiden försökt att få göra en Veronica Mars-film. Ingen ville finansiera den. Så han blir tipsad av en kompis om Kickstarter – ett sätt att be folk att donera pengar till ett projekt. Man sätter upp ett mål – i VM:s fall 2 miljoner dollar, och man har en tidsfrist: 30 dagar.

För att motivera folk att ge pengar kan man få vissa saker, vilket i detta fall inte är kattskit. 500 dollar: Kristen Bell spelar in ett telefonsvararmeddelande till dig. 5 000? De hyr en bio i din stad och har en privat visning av filmen för 50 av dina vänner. Beroende på vad man ger kan man få vara statist eller namnge en karaktär. Men ger man tio dollar får man också ett pris!

De viktigaste skådisarna, Ryan Hansen (Dick), Jason Dohring (Logan), Enrico Colantoni (Keith Mars) och självklart Veronica själv, Kristen Bell, har gått och lattjat ihop en absolut charmerande kampanjfilm som faktiskt måste ses. Rob Thomas och Kristen Bell har skrivit personliga brev. Sa jag ordet charmerande? Får jag säga det igen? För de har skrivit så charmerande brev att om jag hade läst detta om typ Guys with kids hade jag velat ge pengar (kanske inte ändå). Så sattes Kickstarterkampanjen i gång i förrgår. 30 dagar alltså, för att få ihop 2 miljoner dollar.

Det målet nåddes efter elva timmar.

Det var den tickande mätarens budskap om 2, 5 miljoner dollar igår morse som fick mig att gråta den där skvätten. Det var inte bara för att det betyder att filmen blir av, utan för att det känns så himla fint att vi är så många små VM-geeks därute som längtat så mycket och tillsammans kommer få det här hända…ursäkta om jag låter som en religiös dåre.

Jag avslutar med att sammanfatta mina känslor för det här just nu genom att citera ur Kristen Bells brev på Kickstarter-sidan: »I am currently the happiest blonde in a hamster ball the world has ever seen« .

Alla ni andra Mars-bars och och Marsmallows därute – vi kommer väl jobba tillsammans för att filmen ska gå upp i Sverige, eller hur?

Behärskat brittiskt bakande

2013-03-12  

Jag ska bara passa på att först säga några ord om Sveriges Mästerkock: Leifs lilla flicka:nde av kvinnliga deltagare är irriterande, man vill torka bort Per Morbergs självbelåtna leende med en wettextrasa, Markus Aujalays höhö-iga jämförelse mellan en perfekt pizzadeg och »insidan av ett kvinnolår« var bortom grabbig – men visst, det är ett habilt underhållningsprogram. (Men vad är det för nivå på deltagarna? Aldrig lagat couscous eller kokat musslor?!) Den som gillar formatet och inte sett Masterchef Australia – gör det. Det är fantastiskt välgjort med hjärtegoda domare som borde vara förebilder för alla. Vad ni än gör undvik vidriga Masterchef US där deltagarna torteras av en psykopatiskt elak jury med tröttsamme vrålapan Gordon Ramsey i spetsen.

Men glöm det. Nu ska vi istället tala socker. Smör. Lågmälda röster. Kakfat. Inklippsbilder på får. Vi ska prata om The Great British Bake off!

Lyssna bara på namnet. Framkallar inte det en ljuvlig bild? Ser ni inte stora hattar, kostymfilmsgröna gräsmattor, miss Marplar, clotted cream-bredda scones och bord med vita dukar framför er? Högar av pajer, muffins och kakor, upplagda på trevåningsfat? Och bakom dem bagarna själva, stolta men blygsamma, precis som gamle herr William Molesley i Downton Abbey-avsnittet med blomtävlingen?

Jag började titta på The great British Bake off  (går i Sverige på Sjuan och heter där det trista Hela England bakar) enbart för att Sue Perkins är en av programledarna, men jag fastnade direkt.

Här är världens elände långt borta.  Farorna som hotar är av ett annat och mer hanterbart slag. »If it’s not sealed, the pie could leak…and ruin it’s appearence« varnar sådan där härligt BBC-skolad speakerröst, med ödesmättat pianoklink i bakgrunden.

Det är spännande. Det är så mycket som kan gå helt tokigt, det handlar om kemi och fysik, gradantal, sekunder i ugn, antal gram bakpulver, risken att misslyckas kapitalt känns så mycket större med bakning än med matlagning. Som tittare kan man också enklare se om något är bränt, har läckt, inte jäst, inte kommer ut ur formen.

Men framför allt är det nästan terapeutiskt att titta på. Inte bara långt bort fram den vanliga världens elände. Det är också långt från framgastande bitch-anklagelser och hets-klippning som är så vanliga i (amerikanska) realityprogram. Möjligen trillar en diskret tår nedför en kind då sockerkakan blivit för torr. Här håller man brittiskt känslorna i schack, som min favorit från säsong 3, äldre mannen Brendan påpekar: »the one who can keep their emotions in check is the one who is going to win«.

Han konstaterar också behärskat med ett litet leende: »I come from a background of high quality guilt so of course I feel guilty«.

Men mitt i sockret hittar vi absolut sälta, Sue Perkins förstås, men även i form av den svårflörtade bagaren Paul Hollywood. »Beware of the wrath of the silver fox!« varnar Sue när denne petige kakmästare med det vackert gråsprängda håret undersöker en undermålig muffin.

Den andra domaren går under det ljuvliga namnet Mary Berry, och är en vithårig blommigt klädd liten kokboksförfattande dam, »bright eyed and bushy tailed«. Medan Paul »Silver Fox« Hollywood oftast håller berömmet till ett minimum, ett torrt »I don’t mind that.« så är Mary Berry en uppmuntrande sötnos som talar om när något varit fantastiskt och pikar Paul för att han snålar så med lovord.

Sue Perkins, var programledare för Supersizers (Historieätarnas urspungsformat) och The Great British Bake Off påminner en hel del om detta program – Sue och hennes parhäst Mel Giedroyc gör reportage i varje avsnitt där de träffar mathistoriker som berättar om ursprunget till allt från Londons ålpajer till Cornwalls snäckkakor.

Apropå ålpaj. Inte så sällan verkar deltagarna baka ihop rent ut sagt vidriga grejer, och apropå Historieätarna hade jag inte höjt ett ögonbryn om en del av bakverken hade hört hemma på 1500-talet – kakor med honungsfyllning, cupcakes med rosenvattenglasyr eller de mer matiga pajerna med sina njurar och annat äcklopäcklo-brittiskt.

The Great British Bake Off ger oss helt enkelt den bilden av England som vi vill ha. Efter en genomsnittlig tittarskara på sex miljoner, är en ny säsong på gång.
Keep calm and carry on!

Rappa, roliga, romcom-besatta Mindy

2013-02-21  

Om Leslie Knope från Parks and Recreation är min snälla bästis som jag gråter ut hos och litar på i vått och torrt är Mindy Lahiri från The Mindy Project min roliga bästis jag går ut och partar med och dagen efter ligger bakfull och kollar på You’ve Got Mail med.

The Mindy Project är en komedi skapad av, delvis skriven av, producerad av och huvudrollsspelad av Mindy Kaling. Inga klockor? Kelly Kapoor då? För även om hon haft lite mindre roller i filmer (40 Year Old Virgin, till exempel) är det som den Ryan– och internetshoppingbesatta kontorskollegan Kelly i amerikanska The Office som Mindy Kaling är mest känd. Mindre känt är det tyvärr att hon även, vid 24 års ålder blev manusförfattare för samma serie, yngst, och enda kvinnan i skrivargänget. Till slut kunde hon skryta med Emmynominering för avsnittet där Jim och Pam gifter sig och hon blev både regissör och exekutiv producent av många avsnitt.

Men alla som fortfarande följer The Office vet att Kelly lämnade serien då hon drog iväg med en doktor. I verkligheten var det som drogs iväg i själva verket en pitch på Kalings alldeles egna serie.

Samma dag som Kalings mamma dog plockades hennes serie upp av Fox (först under titeln It’s Messy, gåshud av fasa, tack för namnbytet). The Mindy Project är en komedi om gynekologen/barnmorskan (samma yrke som Kalings mamma hade) Mindy Lahiri. Besatt av romcoms med lyckliga slut blir hon ständigt besviken av de söta men ruttna rövhål till karlar hon träffar.

Jaja, buuuuu vad klyschigt, säger ni, är hon intresserad av skor och äter glass när hon blir dumpad också…  Jo, men det är faktiskt svinaroligt!

Kaling är så pricksäker, replikerna levereras bara bam-bam-bam och i alla scener hon är med måste man vara på helspänn för att inte missa en enda kvickhet. Därför ser jag nu alla avsnitt som hittills har gått en gång till. Och scenen där en gästande Ed Helms rullar nedför en jättelång trappa, den har jag sett uppåt en fem, sex gånger. Ja här ser ni ett fan of ye olde trapptrillning! När Mindy försöker sitta värdigt i en ärtsäck är det Papphammar på hög nivå och jag skrattar högt.

Jag gillar verkligen att hon dessutom är en kompetent yrkeskvinna och inte en klåpig Bridget Jones rakt igenom (inget ont om Bridget annars!). Hon förlöser barn och läxar upp manliga kollegor som går bakom ryggen på henne på samma beslutsamma sätt. Scenen där hon stolpar upp till de holistiska flum-barnmorskorna (som spelas av de indiefilmskapande bröderna Duplass) och skäller ut dem efter noter är en favvoscen.

Antydan om att det kommer/borde bli något mellan den oförskämde och bittre kollegan Danny (Chris Messina) och Mindy håller spänningen uppe, och vi kan bara hoppas på att de har vett nog att dra ut på det några säsonger (tänker på Julias will they or wont they-resonemang angående New Girl och hur spänningen ofta försvinner ur serien när paret väl fått ihop det). Tills dess har Mindy det nog inte jättetråkigt då bland annat Bill Hader, Seth Rogen, BJ Novak och Ed Helms (Mindys kompisar i verkligheten) spelar hennes olika dejter.

Det är ett par saker jag inte gillar: piloten, pratet om vikt (även när det görs roligt som här), att det trots kul biroller nästan bara är så där fnitterkul i scener med Mindy själv och en scen var direkt hemsk: då Mindy byter ut sin galna härliga knallröda paljettklänning till en svart urringad liten svart bara för att (den ofta lite för taskiga) Danny insisterar på det innan de ska på dubbeldejt. Väldigt Sova med fienden.

Serien har fått blandade reaktioner men mest beröm och de flesta anser liksom jag att The Mindy Project kanske började trevande men att den bara blir bättre.

Kaling har annars fått kritik för att hennes författarstab består av vita män. Ja, för bara för att hon är kvinna av indiskt ursprung så är det tydligen framför allt hon som ska få skit för detta, inte så mycket de vita männen som anställer de andra vita männen, de behöver tydligen inte få uppmaningar om att tänka på mångfald. Jämför med Lena Dunham som också tydligen har större ansvar än alla andra i the biz att ha med karaktärer som inte är vita.

Lilla multitaskande underbarnet Kaling har också skrivit en bästsäljande biografi och har en charmig blogg om sig själv, The Concerns of Mindy. Här berättar hon om sin kärlek till kristallkronor (»buying one is like looking for a dope necklace for your ceiling« ) och hon försvarar sitt köp av soffkuddar som tillsammans stavar ordet L.O.V.E: »Yeah, it spells love. Yeah, I’m a fan of love. You want to give me shit for publicizing my love of love. Fine, go ahead, mean fascist.«

Kaling berättar i bloggen apropå att skriva manus för The Office att det är ett litet helvete att skriva för en annan förlaga: »there’s legions of smug Anglophilic acquaintances and reviewers who couldn’t possiby stand to live in a world where anyone might deign to remake their beloved British show.«
(Aargh! Träffad! Innan jag blev blixtkär i US-versionen förstås.)

Är inte det avväpnande så säg! Kalin erkänner därefter utan omsvep att hon var tvungen att se brittiska The Office textad, för hon förstod inte 30 procent av språket.

Jag hade velat påstå att jag har en girl crush på Mindy Kaling om det inte hade varit för att hon sagt:

»I hate it when people say »girl crush«.  No one’s gonna think you’re a lesbian if you just say crush.«

Gör Ove olycklig

2013-02-05  

En vän till mig har gått folkhögskola, utbildningen »fysisk teater«. Ja…det fanns nog både bra och dåliga saker där, men en av de saker som nog kan stoppas in i kategorin »typiskt superdåligt« var irritationsrundorna som någon redigt opedagogisk lärare bestämde var något som skulle »rensa luften« hos eleverna. Dessa gick ut på att man skulle sitta i ring och berätta om vad man irriterade sig på hos de andra. Gissa hur det gick… Sann historia!

I avsnitt 2 av Kontorets andra säsong blir Ove chockad över att medarbetare anser att det förekommer vuxenmobbing på arbetsplatsen. Han kallar till möte och just för att rensa luften ska de göra en liten lek som heter typ Bollen. Man ska kasta bollen till någon och säga något snällt om den personen, klassisk team buildning. Henrik Dorsins chef Ove törstar efter bekräftelse och att få bollen kastad till sig tillsammans med en komplimang. När dessa uteblir freakar han ur: »Jag sitter här också!« Hämndlysten ändrar han leken. Nu ska bollen kastas och man ska säga något taskigt om den personen i stället.

Det är väldigt bra! Manuset har fångat den jobbiga The Office-andan och Henrik Dorsin gör i den scenen en så perfekt chef att jag skruvar mig framför tv:n vilket är exakt den känslan man ska få. Den andra storyn i avsnittet – om nya receptionistens eventuella homosexualitet – var varken originell eller rolig men hey! Vilken uppryckning ändå från förra trista säsongen! (Vilket även Kjell noterade efter första avsnittet.)

Talangtävlingen i Kontorets avsnitt tre var också kul, åh vad man i sitt liv träffat på »roliga« farbröder som lika entusiastiskt som taffligt ska återberätta sketcher från Killinggänget. Det var en bra svensk version av David Brent och hans Monty Python-spexande. Dock knep det i hjärtat på mig när det för triljonte gången skulle hånas medelålders kvinnor som gillar afrikansk dans. Nu gör vi aldrig det mer tycker jag.

Men Oves sura slutkommentar apropå att Lennart vann talangtävlingen var klockren:

»Allt som krävs för att ondskan ska segra är att de goda människorna inte gör något. Lennart fick med sig publiken. Absolut. Men vet ni vem som mer fick med sig publiken? Hitler!«

Slutsats: Det blir allra mest lyckat när seriens skämt utgår från egenheter i svensk kultur. Minns att The Office US hade en halvt misslyckad första säsong innan man slutade utgå från de brittiska manusen och hittade sin egen grej. Kontoret verkar vara på väg åt rätt håll, och jag har några blygsamma förslag hur det ska bli ännu bättre:

1. Utveckla birollerna

Det känns inte som ett ensemble-spel. Detta är Dorsins/Oves show. Anledningen till att The Office US hållit så överraskande länge – även utan Steve Carell! – var just för att det var så många fantastiska biroller. Ge Sissela Benn något roligt och vettigt att göra i serien! Låt inte de kvinnliga karaktärerna vara sådana trista mesar. Jag vill ha Kelly Kapoor och Angela Kinsey! (Sistnämnda är en elak katt-kvinna vilket är så mycket mer originellt än den traditionella patetiska kattkvinnan vi hittar i Kontorets Britt-Marie).

2. Satsa på romansen

Erik har stuckit (för att inte komma tillbaka?) men ny trevlig receptionist, Joel, har kommit som man inte fått lära känna än. Skynda på nu, ge oss en hopplös kärlek att hålla tummarna för.  Nu är Therese bara tråkigt söt och lyckad, hon kan lika gärna vara ihop med Kenneth.

 3. Ge alla mer ångest

Låt dem vara större förlorare. Framför allt Ove. Låt Ove skilja sig, förlora sitt hem och bli olycklig. Vi vet, genom Solsidan, att Ove har stort fint hus, pengar, fru och barn. Där försvann i ett nafs all svärta som The Office-konceptet så väl behöver för att inte bara vara en sitcom i mängden. Jag vet att det är för sent att gnälla på faktumet att man tog en färdig karaktär och satte som chef. Men gör bara Ove mer miserabel, på något sätt. Jag vill att man i grunden ska heja på honom. Jag vill känna exakt det jag kände när Brent äntligen sa åt Finchy att »fuck off« i The Office UK:s julspecial.

(Ah jag höll på att glömma en sista grej. Viking ska alltså vara extra töntig för att han gillar fantasy. Det tycker jag inte om. Det är tufft att gilla fantasy.)

Blodiga klichéer i The Following

2013-01-28  


Regler för att skapa en lyckad thriller:

1: Före detta FBI-agenter som jagar mördare är alltid oerhört trasiga personer.

2: På FBI litar man aldrig på sagda agent, trots att denne mycket väl bevisat sin kompetens.

3: Det är jättejättesuspekt att vara beläst.

 

Ursäkta min kanske inte speciellt fyndiga parafras på Scream-reglerna. Jag ville bara börja med en liten hommage till denna filmserie eftersom det är skaparen Kevin Williamsson som ligger bakom vinterns kanske mest emotsedda serie, seriemördarthrillern The Following. Williamsson har sagt att han faktiskt fick idén till en FBI-agent som jagar en professor/seriemördare samtidigt som han jobbade med Scream – för 15 år sedan.

Premissen är här att mördaren bakom lås och bom har via internet lyckats få ett stort antal enormt hängivna och uppoffrande lärjungar. Vi har nu x antal seriemördare, som ser till att Carrolls djävulska okända plan följs, de har infiltrerat alla möjliga sammanhang och kan vara vem som helst och var som helst.

Kevin Bacon spelar Ryan Hardy, en som sagt inte speciellt originellt tecknad före detta FBI-agent. Vi fattar snabbt att han är plågad. Skäggstubb. Vodka i vattenflaskan. Frågar hur mördares ex-fruar mår på skumt sätt. Han har säkert magsår också, hinner man tänka, innan det avslöjas att han har pacemaker – av en orsak som givetvis också har med hans plågade själsliv att göra. Och med hans nemesis, läskiga litteraturprofessor-blir-seriemördare Joe Carroll, som med sug i blick och blod i sinne spelas av James Purefoy. Ingen skugga över dessa skådespelarinsatser.

The Following har en stor cast där alla ser påfallande bra ut. Anledningen till de många karaktärerna är självklart att i god slasher-anda kommer flera av dem dö, samt att minst en vi hunnit få en relation till, kommer visa sig vara en av Carrolls lärjungar. (Williamsson har sagt att han älskar 24, så den twisten lär upprepas flera gånger. Jag gillar det!)

Man hittar både stort och smått som är välkänt från Scream  – bestialiska knivmord på unga studenter, trick med bandspelare, vänner-som-visar-sig-vara-mördare, den inbillade tryggheten i studenthem med mera.

Men i stället för att som i Scream blinketiblinka till och öppet leka med klichéer är The Following på blodigt (!) allvar. Ingen comic relief från knasbollar med skräckteorier här inte. I stället levereras gravallvarligt strunt om att ögonen är själens spegel och därför hugger Carroll ut ögon med ispik.

Tyvärr blir det fruktansvärt larvigt när Carrolls MO ska förklaras genom hans litterära preferenser, han älskade gotisk romantik, framför allt Edgar Allan Poe. Speciellt Poes litteratur ska ligga bakom hela hans mördarfilosofi, vilket i The Following förklaras ungefär så här: »Poe tyckte att konst var skönhet bla bla bla och inget är så vackert än en död kvinna…«

Andra referenser till Carrolls karaktär är Seven-mördaren och självklart Hannibal Lecter. Kallblodiga, kultiverade och framför allt intellektuella mördare. Typiskt psykopater att gilla kultur…

Premissen för The Following är annars inte så tokig. Att en seriemördare lyckas med att skapa en kult omkring sig är det minst konstiga med hela idén. Vad tusan, pastor Helge Fossmo så väl som Charles Manson blev dränkta i giftermålsanbud, världen är galen och de mest osannolika knäppgökar och sadistiska mördare har tokiga fans.

Vi tycks heller inte tröttna på seriemördare. De gamla Criminal Minds och Dexter är mer populära än någonsin, vi kan se fram emot den nya serier som Hannibal och Bates Motel (en prequel till Psycho).

The Following må vara klyschig. Men om man inte tröttnat på genren så är den faktiskt väldigt spännande, och jag kommer definitivt att följa den! Jag måste tyvärr erkänna att jag under natten efter tittning drömde fasansfulla mardrömmar om att bli jagad av knivmördare… så varning utfärdas härmed för räddhågsna.

Supersizers vs. Historieätarna – fuloriginalet bättre än snyggkopian

2013-01-02  

Hörni vilka knasbollar de var förritiden! De åt liksom skitkonstiga grejer, typ bara pungkulor och ögonglober och hade kryddnejlika och/eller banan i allt!

Konceptet som Historieätarna bygger på leder till det rätt fåniga synsättet att vi i dag äter så himla gott, bra och normalt, men att folk i precis alla andra tider (och »andra tider« kan vara 1700-talet såväl som 1970-talet) var ena tokiga ena som hatade kryddor och inte fattade ett dyft av vad som passade ihop med vad.

(Hrm-hrm. Klarar strupen och läser upp slumpvis utvalt rätt på restaurang Esperantos meny, anno 2012:

»Marulk stekt och vilad i bränd lök med torkad oxbringa i brynt lök.«

Vilad i bränd lök?! Tillåt mig hånskratta. Att man i Stormaktstidens avsnitt fnissar över »Björktrast med kanelsås och snömos« när det finns rätter i dag som beskrivs med orden »vilad i bränd lök«… case closed.)

Men det är en parantes. Och visst. Historieätarna vore så klart ett bra mycket mindre roligt program om kockarna inte valt ut de mest spektakulära kött- och inälvsrätterna, eller om de istället serverade alla de där rotfrukterna som kockarna faktiskt i varje avsnitt påpekar att folk åt mest.

Så vi köper konceptet, och programmet var kul, intressant och framför allt ett riktigt ögongodis. Allt är så sabla snyggt. Från Lottas Lundgrens oklanderliga hår- och smink (hur kan till och med 1970-talspapiljotter se hipster ut på henne?) till Erik Haags olika skägg- och mustaschkombinationer, och musiken, där Oskar Linnros gjort vinjetten, det enormt snygga fotot och den oklanderliga klippningen.

Ändå kan jag inte älska Historieätarna reservationslöst. Är det för att det är för snyggt? Eller är det kanske känslan av att det är ett internt mediagäng som har kul ihop som stör mig?  Finns det verkligen ingen annan läkare än Henrik Schyfferts fru som Erik och Lotta kan stå och fnissa med när de pratar om skallmätningar i Sverige på 1920-talet? Varför är Henrik Schyffert själv med, när det är så uppenbart att han, Erik och Lotta är kompisar sedan innan? Vad gör Fredrik Lindström i programmet gång på gång?

Annars gillar jag både Erik och Lotta som tevepersonligheter. Även om jag kan tycka att många av deras dead pan-blickar in i kameran är omotiverade och dåligt tajmade. Eriks spexande kan också vara lite distraherande, ibland ville jag bara ropa tyst! åt honom när han då och då bara var tvungen att toka sig mitt i en intervju med svinintressant etnolog. Någon gång kunde jag störa mig på att det var som om Lotta fått rollen att vara den duktiga tjejen i klassen som måste hålla ordning på den charmiga bråkstaken Erik.

Själv visste jag inte att Historieätarna inte var ett originalformat, men oh vad lycklig jag blev när jag upptäckte originalet, BBC:s ljuvliga Supersizers Go och Supersizers Eat, som gick 2008–2009.

De som frossar sig genom tidsepokerna är Giles Coren, matrecenscent och journalist, samt min nya idol Sue Perkins.

Sue! I Supersizers är det inte snyggt och svalt och oklanderligt och stockholmshipster.  Framför allt är Sue inget av ovanstående. Äntligen är det snubben som oftast får leverera fakta och bruttan som är den roliga. Sue får svarta tänder. Sue trär en stekt fågel på huvudet. Sue halvkräks upp Bailey’s på bordet i 1980-talsavsnittet. Sue går bananas med moucher i hela nyllet när hon är Marie Antoinette (se bild) och kastar ur sig oneliners som »This is the colour of sadness« (om en grå gelé gjord på grisfot) eller »I’ve never before felt defeated by food«. Hon trillar runt i osmickrande outfits och är oftare packad än nykter, ah, hon är fantastisk!

Sue Perkins är radiopratare från början och den som gillar QI känner säkert igen henne då panelsittande i detta program är ännu en sträng på hennes tevelyra. Hon har vunnit engelska dirigentprogrammet Maestro och är kanske mest aktuell just som en av programledarna för det alldeles förtjusande programmet The Great British Bake Off. Alla Supersizers-avsnitt finns på You Tube, så grattis ni som inte sett det!

(»Vilad i bränd lök«. Förlåt, kan inte släppa töntigheten.)