Weird Science
Se Silvermans sänkta »Susan«

2013-10-23  

För två år sedan spelade Sarah Silverman in ett pilotavsnitt för en sitcom åt NBC. Susan 313 skulle bli en serie med en helt annan ton än hennes absurda The Sarah Silverman Program, som Comedy Central fumlade bort och lade ner efter tre ryckiga säsonger 2010 – lite mer vuxen, lugnare, med ett bredare tilltal – och vara löst baserad på Silvermans eget liv och hennes erfarenheter som nybliven singel efter ett långt förhållande med Jimmy Kimmel. Den skulle handla om sångaren Susan, som flyttar tillbaka till sin gamla lägenhet när ett förhållande tagit slut, och hennes mer eller mindre färggranna grannar. Livet, Relationer, Skratt. Klassiskt sitcom-upplägg, kan tyckas.

Av piloten blev det dock ingen serie. NBC sa tack, men nej tack. Men piloten har överlevt! Häromdagen lade Silverman upp den på YouTube. Fox, som numera av någon anledning äger Susan 313, hade också sagt nej tack till att utveckla serien, men sa OK till att lägga upp piloten. Och den är helt klart värd att lägga tjugotre minuter av din dag på.

Jag kan förstå varför den inte plockades upp av varken NBC eller Fox, men det är inte samma sak som att jag inte gillar den. Den är varm och rar, inte överdrivet sarkastisk eller cynisk. Inga pålagda skratt. Den tar tid på sig, och fokuserar mer på att utveckla karaktärer och relationer än att smattra oneliners var femtonde sekund. Den känns mer som tjugo minuter av en mysig indiefilm än tjugo minuters primetime-sitcom.

Humornörden i mig blir dessutom väldigt glad över att se både Harris Wittels och Tig Notaro i bärande roller, samt Eddie Pepitone i en liten cameo som – vad annars? – en högljutt klagande man.

Filmdagarna 2013: korrespondens #2

2013-08-28  

Här kommer den andra och sista podden från Malmö Filmdagar 2013. Per och jag avhandlar följande filmer på ett tämligen spoilerfritt sätt: The Grandmaster, Mud, Återträffen, Fruitvale Station och Mig äger ingen. En av dem utnämner vi dessutom på studs till årets (hittills) bästa film!

 

WS på Filmdagarna 2013 – avsnitt 2 (mp3)

Filmdagarna 2013: korrespondens #1

2013-08-27  

Just nu befinner sig Per och jag på evenemanget Malmö Filmdagar tillsammans med stora delar av den svenska filmbranschen. Och precis som förra året tänker vi podda om de filmer vi hinner se. Här kommer första avsnittet. Det andra och sista kommer onsdag kväll.

I denna podd pratar vi om filmerna The Broken Circle Breakdown, I lodjurets timma, Lovelace, Monica Z och Hotell. Och så har vi gått på seminarium om filmkritik!

 

WS på Filmdagarna 2013 – avsnitt 1 (mp3)

Historiedrickarna

2013-08-13  

Av alla komedirelaterade grejer på teve och webb jag sett den senaste tiden är det en specifik produktion jag skrattat allra mest och hjärtligast åt. Visst, jag har garvat åt andra säsongen av Comedy Bang! Bang!, småflinat åt Axe Cop, bitvis roats av Maron, förundrats av Pound House, efter förra veckans avsnitt återfått hoppet om Childrens Hospital (James Adomian!), och åtminstone på ett humorteoretiskt plan uppskattat fjärde säsongen av Arrested Development. Men Comedy Centrals halvtimmesversion av det som en gång startade som en skojig webbserie på Funny or Die är nog min sommarfavorit: Drunk History.

Ingen är mer förvånad över detta än jag. När jag läste om planerna att göra »riktig teve« av Drunk History suckade jag högt av förhandsbesvikelse. Den ursprungliga versionen, skapad av Derek Waters och Jeremy Konner 2007, kändes som en sådan perfekt grej för ett litet format, för en kortfilm eller en mindre serie på nätet. Att blåsa upp det till långa avsnitt och tro att det skulle hålla för en hel säsong verkade dum-optimistiskt, och det kändes också så typiskt gammelmediakannibalistiskt att plocka upp något som gjort succé på nätet och i flytten till nytt medium ta bort all udd och charm från det. Men allt det där fick jag äta upp.

Konceptet med Drunk History är både korkat och smart, ett sant möte mellan högt och lågt: en person, oftast en komiker av något slag, super sig dyngrak och berättar därefter med stor inlevelse för Derek Waters och hans kamerateam om en viktig händelse eller person i USA:s historia. Med den druckna komikern som opålitlig men odiskutabel ciceron klipper sedan Waters och kompani fram och tillbaka mellan spritsessionen och dramatiseringar av berättelserna – halvtaffliga produktioner befolkade av kända skådisar och med ett grandiost anslag som skulle göra Ken Burns stolt. Det hela resulterar i ett antal dråpliga, oberäkneliga och mycket underhållande historieskrönor.

Den främsta anledningen till varför det funkar så bra och blir så roligt är tilltron till berättaren. Inte nog med att dramatiseringarna alltid följer den alkoholinfluerade handlingen till punkt och pricka, oavsett hur faktamässigt felaktig den än blir (som när Mark Twain plötsligt börjar använda en laptop), dessutom låter Waters de skådisar som gestaltar exempelvis Abraham Lincoln eller Richard Nixon mima till berättarnas egna ord. Därför får vi scener där en 1600-talspuritan (Michael Cera) informerar Mary Dyer (Winona Ryder) att »we gotta fuckin’ kill ya«, allt enligt en stupfull Jen Kirkmans utsago om den berömda kväkarens öde.

Förutom lite snyggare och dyrare produktion är teveversionen av Drunk History tämligen lik originalserien. Varje avsnitt består av två-tre berättelser, och som ram har man valt att ge varje avsnitt ett stadstema – vilket funkar okej. Hittills har bland annat Boston, San Francisco och Atlanta avhandlats. Den stjärnspäckade rollistan i dramatiseringarna är imponerande – jag ser till exempel fram emot att se Luke och Owen Wilson porträttera bröderna Kellogg i ett kommande avsnitt. Och Ken Marino som Harry Houdini!

SVT-premiär för Tim & Eric

2013-03-17  

Ikväll kl 20 börjar SVT Play sända humorduon Tim Heideckers och Eric Wareheims absurda sketchshow Tim and Eric Awesome Show, Great Job!. Rubbet. Samtliga fem säsonger med sammanlagt femtio avsnitt av inspirerad galenskap. Det är såklart en enorm kulturgärning av SVT att köpa in T&EASGJ, förvisso efter seriens avslut i USA och ett par år efter dess peak, men ändå. Och det känns helt rätt att köra den på Play – att få alltihop såhär fint paketerat gör att fans kan få en ordentlig överblick över hela serien och se hur den utvecklats över säsongerna. För många tittare blir det här antagligen också första gången man stiftar bekantskap med duon – om man inte varit ovanligt aktiv i humornördkretsar eller köpt deras alster på import-DVD lär man inte ha sett så mycket av vare sig Awesome Show eller Tom Goes to the Mayor, utöver kanske något enstaka YouTube-klipp. Den estetik Tim & Eric använt sig av har dock under åren lämnat spår efter sig såväl i reklamfilm och musikvideos som i besläktade humorserier som Portlandia och Kroll Show.

I en sammanfattning av T&EASGJ för lite drygt fem år sedan här på WS skrev jag att Tim & Eric verkligen delar publiken, och att deras produktioner har en fascinerande förmåga att trigga såväl slavisk fandom som ofiltrerad avsky – »beundrarna blev snabbt fanatiker, och hatarna, ja, de hatade verkligen det se såg«. Efter att ha läst Aftonbladets recension av serien inför SVT-lanseringen konstaterar jag att det inte hänt så mycket på den fronten.

Newsreaders blandar och ger

2013-03-09  

Newsreaders är den andra spin-off-serien* från Adult Swims sjukhusdramaparodi Childrens Hospital (vars femte säsong vi just nu ivrigt väntar på), och började som en av många andra fejk-program-i-programmet, precis som Dr. Blake Downs, M.D. eller Black Hospital. Men de tre specialavsnitt av Childrens Hospital som presenterades som bakom kulisserna-reportage med Newsreaders-teamet blev så lyckade och populära att Rob Corddry och kompani bestämde sig för att sjösätta Newsreaders som en egen produktion. Första säsongen håller på att avslutas i USA nu, och den har varit… både bra och dålig.

Newsreaders är en parodi på nyhetsjournalistik i magasinformat, med 60 Minutes som mest uppenbara förebild/måltavla. Louis LaFonda (Mather Zickel) agerar ankare, diverse korrespondenter rapporterar från fältet, och en gubbsminkad Ray Wise, som surkartkommentatorn Skip Reming, är programmets egen Andy Rooney. Samtliga inslag är påhittade, man ger sig alltså inte på att twista till verkliga stories à la The Daily Show – vilket känns relevant att påpeka nu när The Daily Shows format är så etablerat och självklart.

Jag kom på mig själv med att nästan bli lite besviken när jag insåg att jaha, just det ja, Newsreaders är manusdrivet och regisserat från ax till limpa, utan de ingredienser vi numera är så vana vid från inslagen hos Stewart och Colbert – de riktiga människorna, de äkta ögonblicken, personerna som säger något oväntat framför kameran eller på annat sätt skänker en upplevd känsla (korrekt eller ej) av autenticitet till rapporterandet. När den spontaniteten inte finns att tillgå för ett fejknyhetsprogram, som Newsreaders, är det desto viktigare att manus, spel och ton stämmer för att det verkligen ska träffa rätt (se: Onion News Network). Och nog för att Newsreaders varit småmuntert och skojigt, men det har sällan lyft till några högre höjder. Zickels LaFonda – en ytlig, kvasiseriös kameradiva av bästa snitt – har konsekvent varit den största behållningen.

Men ibland har det glimmat till. Som i avsnitt fem, Gay Camp, skrivet av Michael Showalter, i vilket programmet berättar historien om en entusiastisk fritidsledare som skapat ett sommarläger för ungdomar som råkat ut för trakasserier med anledning av deras sexuella läggning. Det är som upplagt för en empatisk solskenshistoria, men ju mer som visas av lägret och ju mer den sympatiske ledaren berättar om det, desto mer framstår det som ett koncentrationsläger för HBT-kids. Det hela eskalerar raskt och blir både makabert och bisarrt – men oavsett hur många flagranta referenser till nazister och Förintelsen reportaget gör fattar varken reportern eller lägerledaren den olyckliga kopplingen. Det blir en absurd väntan på en förlösning, ett undersökande nyhetsinslag där det dramatiska avslöjandet aldrig kommer. Här når Newsreaders nästan Brass Eye-nivå.

 

*) den första var såklart NTSF:SD:SUV::, som började som en serie hittepå-trailers i anslutning till Childrens Hospitals reklampauser

Tim Heidecker har fullt upp

2013-01-30  

2012 var ett händelserikt år för Tim Heidecker. Tillsammans med parhästen Eric Wareheim tog han steget från teve till långfilm med Tim & Eric’s Billion Dollar Movie, en spretig, bisarr komedi som hade premiär på Sundance och följdes av minst sagt förvirrade reaktioner från recensenter som var obekanta med duons stil och inte hade en aning om hur de skulle hantera deras groteskerier. Men det var inte bara oförstående torrbollar som dissade B$M – jag var inte heller så förtjust. Filmen har sina stunder, men som helhet håller den inte riktigt måttet. Det korta format och den säregna estetik som Tim & Eric förfinat i först Tom Goes to the Mayor och sedan Awesome Show, Great Job! känns fortfarande som en trygg hemmaplan, en plats där deras humor är som mest effektiv. Långfilmsformatet verkar de inte helt bekväma med – ännu, ska väl tilläggas. Och kanske är det även så att jag och andra fans som inte var nöjda med filmen inte heller är vana att se Tim & Eric på det här sättet, och därför reagerar med instinktiv (och kanske orättvis) skepsis.

Tim spelade sedan huvudrollen i indierullen The Comedy, en av förra årets mest intressanta och provocerande filmer om ett gäng nihilistiska, överåriga hipsters i Brooklyn – en anti-komedi som kan ses som en nattsvart uppgörelse med en dekadent, utsiktslös kultur där hela tillvaron är konstlad och blasé. The Comedy delade både publiken och kritiker, och själv vet jag fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den – dess mörker och cynism är konsekvent men samtidigt utmattande, jag får intrycket att hela filmen drivs av hat, vilket jag finner tröttsamt och destruktivt – men alldeles oavsett vad man tycker om själva filmen kan nog de flesta vara överens om att Tims insats som den djupt osympatiska Swanson är mycket imponerande – han gör en fullständigt osmickrande och kompromisslös rolltolkning som jag tycker tillhör förra årets bästa.

Men hur bra Tim än är i filmen så kan hans närvaro också upplevas som distraherande, åtminstone om man som åskådare har någon som helst förförståelse för vem »Tim Heidecker« är och vad hans komiska persona signalerar. Alla skådespelare har bagage, på gott och ont, och att placera Tim i huvudrollen antyder att The Comedy är en annan typ av film än den faktiskt är. Det finns en poäng i denna lek med förväntningar, såklart, och filmen är så välgjord att även tittare med förutfattade meningar om Tim så småningom hamnar på rätt spår känslomässigt.

Eller åtminstone de flesta. Jag råkade hamna på en privat visning av filmen i Los Angeles i höstas, där publiken mest bestod av släkt och vänner till Tim och filmteamet, och det blev tydligt hur många som redan på förhand bestämt sig för att filmen skulle vara hilarious, och skrattade vilt så fort Tim visade sig på duken, skrek av skratt även om han sa något fullständigt vardagligt, oavsett om scenen var humoristisk eller ej. Skratten kom av sig ibland, vilket antagligen var regissören Rick Alversons avsikt, men likväl snackade flera personer efter visningen om hur otroligt rolig filmen hade varit, hur hysteriskt skojig Tim hade varit. De kunde bara inte se honom i någon annan roll än skämtarens.

Under våren hann också Tim & Eric producera en ny säsong av Awesome Show-spinoffen Check It Out! with Dr. Steve Brule, med John C. Reilly i rollen som den underliga doktorn som i sitt öppna kanalen-program undersöker världen omkring sig med stora ögon. Dessutom fick Tim under året utlopp för sin musikaliska ådra, dels som ena hälften av soft rock-pastisch-duon Heidecker & Wood, och dels med Bob Dylan’s Titanic, en episk sång som föddes när han hörde att Dylan hade gjort en fjorton minuter lång låt om Titanic. Tim blev nyfiken på hur den skulle kunna tänkas låta, och spelade raskt in en egen version som han släppte några veckor innan mästaren kom ut med sin. Längdmässigt slår den dessutom Tempest med en minut – en femton minuter lång hommage som bara blir mer bisarr ju längre den håller på. Jag har pratat med åtminstone en Dylanolog som menar att Tim gör en bättre Bob Dylan-sång om Titanic än Bob Dylan själv. (Stoppa pressarna: inatt släpptes även den här låten.)

Men parallellt med allt det här – och den egentliga anledningen till varför jag tänkte skriva den här texten! – har Tim lanserat en videoversion av sin filmpodcast On Cinema, som han gör tillsammans med Gregg Turkington (mer känd som Neil Hamburger, »America’s Funnyman«). On Cinema At the Cinema är precis som podversionen en drift med lama mittfårekritiker som slänger ur sig banaliteter om blockbusters och generöst pytsar ut toppbetyg och superlativ till kassa mainstreamrullar. Tim är värd, och Gregg är ständig gäst.

Till det yttre påminner programmet lite om At the Movies och liknande snuttifierande filmkrönikor, men Tim och Gregg har andligt mer gemensamt med de principlösa recensenter som gör allt för att få med ett citat på filmaffischen (eller värre: de kritiker som inte ens existerar), och spottar ur sig omdömen i stil med »Movie of the year!« stup i kvarten.

On Cinema At the Cinema har sin hemvist på Thing X, den nya, fortfarande ganska vaga, humorsajten startad av avhoppat folk från bland annat The Onion och Adult Swim. Just nu är det säsongsuppehåll, men det finns gott om gamla avsnitt för den som vill kolla ikapp.

 

Vad håller Jon Glaser på med nu för tiden?

2013-01-08  

2013! Dags att uppdatera WS om vad Jon Glaser sysslar med nu för tiden. Det var ju flera år sedan jag senast skrev om den småhemlige komikern här på bloggen, och med tanke på hur många stora och små projekt han ständigt hoppar mellan kan det vara knepigt även för ett fan att hålla koll på honom.

Det som upptagit det mesta av Glasers tid sedan sist är Delocated, serien som började som en blygsam Adult Swim-pilot men som sedan vuxit till en fullfjädrad sitcom (och under resans gång dessutom vuxit ur det traditionella [as]-formatet med 11 minuter långa avsnitt, till mer teve-traditionella 22). Tre säsonger har sänts av denna fejkdokusåpa om »Jon« (Glaser), en vanlig familjefar som på något sätt kommit på kant med ryska maffian och nu lever med skyddad identitet – vilket, eftersom ett kamerateam följer honom hela tiden, innebär att han ständigt bär en svart rånarhuva på huvudet, och dessutom har opererat sina stämband så hans röst inte ska gå att känna igen. Samtidigt som »Jon« har sin egen reality show följer även samma kamerateam ryska maffian i New York, som är ute efter hämnd (och där bland andra ståupparen Eugene Mirman ingår och förtjänstfullt får använda sitt ryska modersmål). Det är precis så konstigt som det låter, och det blir inte mindre skruvat av att serien är producerad av Vernon Chatman och John Lee från PFFR, som ligger bakom hjärnvrickande produktioner som Wonder Showzen och Xavier: Renegade Angel.

Om den tredje säsongen av Delocated också blir den sista – vilket mycket tyder på – avslutades den på ett lysande sätt, precis som en dokusåpa bör: med ett återträffavsnitt. I en tevestudio sitter The Daily Shows John Hodgman och leder alla inblandade – »Jon«, hans livvakt, FBI-agenter, ryska gangsters, kinesiska triadmedlemmar, flickvänner, Todd Barry! – i ett samtal om säsongens händelser, i en sorts slutgiltig metakommentar, en sista underbar nedrivning av den fjärde väggen. Naturligtvis avlöper inte avsnittet som planerat, och det hela slutar på ett sätt som både kan ses som öppet (om det blir en fortsättning) eller som en snygg avrundning (om det inte blir några fler avsnitt).

Men även om man inte slaviskt följer Adult Swims spretiga utbud har man kunnat stöta på Jon Glaser i flera olika sammanhang den senaste tiden. Parks and Recreation-tittare har i höstas sett honom som den dryge och maktfullkomlige kommunpolitikern och tandläkaren Jamm, som sätter käppar i hjulet för Amy Poehlers Leslie Knope. Jamm får vi se mer av i kommande avsnitt.

Sedan sist har Glaser även gjort gästspel i allt från Curb Your Enthusiasm till 30 Rock, och under året som gått har man också hört hans röst i David Rees satiriska Get Your War On, den animerade webbserien som fick ny luft under vingarna i samband med det amerikanska presidentvalet. Nu närmast dyker han upp i andra säsongen av Lena Dunhams Girls (se trailer här), och om man är intresserad av böcker rekommenderar jag 2011 års My Dead Dad Was in ZZ Top, som samlar ett gäng av Glasers skojiga skrivna alster i en volym (historien som titeln är tagen från jobbades fram på scen, och kan avnjutas i sin helhet här).

Bonus: Jag intervjuade Glaser i min podcast Arthur i våras, då pratade vi mycket om Delocated men också om hans rötter i Detroit och Chicago, hur han fick jobb på gamla Late Night with Conan O’Brien i New York, och även en hel del om ishockey (trots att jag är helt okunnig; men Glaser älskar hockey och han älskar Detroit Red Wings, och därmed även en del svenska spelare). Det samtalet kan man lyssna på här. I höstas fick jag även tillfälle att träffa honom både i New York och, av en slump, i Los Angeles där han skulle spela in fler Parks and Rec-avsnitt. I och med mötet i New York slöts en cirkel som påbörjats fem år tidigare, när jag sprang på honom på ett café i SoHo och stammade fram ett hej. Glasers version av den historien återfinns också i intervjun.

Nio gamla toppfilmer som jag såg för första gången under 2012

2013-01-03  


  1. The Bad Seed (Mervyn LeRoy, 1956)
  2. Body and Soul (Robert Rossen, 1947)
  3. Brother’s Keeper (Joe Berlinger, Bruce Sinofsky, 1992)
  4. The Entity (Sidney J. Furie, 1982)
  5. Night Moves (Arthur Penn, 1975)
  6. On the Bowery (Lionel Rogosin, 1957)
  7. Sherman’s March (Ross McElwee, 1986)
  8. The War Room (Chris Hegedus, D.A. Pennebaker, 1993)
  9. Westworld (Michael Crichton, 1973)

 

Precis som vid förra årsskiftet har det i skiftet 2012-2013 varit nästintill omöjligt för mig att sätta ihop en topplista över nya filmer jag såg under året. Lagom till jul- och nyårsstöket hade jag på grund av ett lite mindre aktivt filmår fortfarande bara sett en film från 2012 som kunde platsa på en hypotetisk topp 10 (Paul Thomas Andersons The Master), så istället för att krysta fram en lista fylld med bara »okej« filmer väljer jag att göra som jag gjorde för nästan exakt ett år sedan, och lista en handfull äldre filmer (pre-2000) som jag såg för första gången under 2012, och som jag uppskattade. Som jag skrev då: att sätta ihop en lista fylld av gamla rullar är en behaglig syssla helt frikopplad från den positionerande ängslighet jag förknippar med att ranka nya filmer som knappt hunnit svalna – jag får tillfälle att reflektera över vad jag sett under året, se vilka vägar mina nycker och infall fört mig, vilka cineastiska luckor jag lyckats täppa till under resans gång.

Samtliga dessa filmer är sevärda, men av olika anledningar. The Bad Seed är en »elakt barn«-klassiker med en av filmhistoriens mest minnesvärda illbattingkaraktärer (Rhoda Penmark) och ett fullständigt bisarrt slut. Tack vare Chrichtons framtidsvision Westworld kan jag äntligen få ihop länken mellan Yul Brunner som robotcowboy och Jurassic Park. Skräckisen The Entity, samtida med första Poltergheist-filmen, är uppseendeväckande i sin blotta premiss: den handlar om en kvinna som blir våldtagen av ett spöke. On the Bowery är ett fascinerande drama i vérité-stil om en samling desperata existenser i de fattiga kvarteren i New York efter andra världskriget. Och så vidare.

Listan står i bokstavsordning, men favoriten av dessa är nog dokumentären Sherman’s March (med undertiteln A Meditation on the Possibility of Romantic Love In the South During an Era of Nuclear Weapons Proliferation), en film jag hört mycket om under många år men först nu lyckats se. Det är en säregen och underbar film, ett vindlande lapptäcke som vecklar ut sig under drygt två timmars speltid. Dokumentärfilmaren Ross McElwee börjar med ambitionen att göra en tämligen rak historieskildring av ett av det amerikanska inbördeskrigets mest brutala inslag, general Shermans mordiska tåg genom Georgia. Men ganska snart hamnar McElwee på diverse sidospår – hans privatliv börjar sippra in i arbetsprocessen, ett förhållande kraschar, och han tvingas konfrontera en del obekväma sanningar om sig själv och sina tidigare relationer. Plötsligt börjar filmen handla om något helt annat, men ändå inte. Jag vill inte avslöja för mycket – det lurar ingen jättetwist bakom kröken, men filmen har en väldigt lös och oberäknelig form, så det är spännande att inte veta för mycket om den innan man ser den. Den är navelskådande och smått narcissistisk, men fantastiskt underhållande. Och gjort 1986, långt innan det blev socialt accepterat att vara navelskådande och narcissistisk!

 

Bubblare: The Three Caballeros, High Plains Drifter, The Hustler

Filmdagarna 2012: korrespondens #2

2012-08-30  

Andra och sista missiven från Malmö Filmdagar! Starring Martin och Per.

I den här podden diskuteras följande filmer (tämligen spoilerfritt): 2 dagar i New York, Rivalerna (The Campaign), Palme, Liten skär och alla små Brokiga, Flimmer och Modig (Brave)

Gäst är Sofia Dahlén.

Disclaimer: Ljudet är lite upp och ner pga inspelningsmiljö och pga att vi var flera som talade samtidigt men vi hade bara en mikrofon. Men det är nog inte så farligt!

WS på Filmdagarna 2012 – avsnitt 2 (mp3)