Ikväll kl 20 börjar SVT Play sända humorduon Tim Heideckers och Eric Wareheims absurda sketchshow Tim and Eric Awesome Show, Great Job!. Rubbet. Samtliga fem säsonger med sammanlagt femtio avsnitt av inspirerad galenskap. Det är såklart en enorm kulturgärning av SVT att köpa in T&EASGJ, förvisso efter seriens avslut i USA och ett par år efter dess peak, men ändå. Och det känns helt rätt att köra den på Play – att få alltihop såhär fint paketerat gör att fans kan få en ordentlig överblick över hela serien och se hur den utvecklats över säsongerna. För många tittare blir det här antagligen också första gången man stiftar bekantskap med duon – om man inte varit ovanligt aktiv i humornördkretsar eller köpt deras alster på import-DVD lär man inte ha sett så mycket av vare sig Awesome Show eller Tom Goes to the Mayor, utöver kanske något enstaka YouTube-klipp. Den estetik Tim & Eric använt sig av har dock under åren lämnat spår efter sig såväl i reklamfilm och musikvideos som i besläktade humorserier som Portlandia och Kroll Show.

I en sammanfattning av T&EASGJ för lite drygt fem år sedan här på WS skrev jag att Tim & Eric verkligen delar publiken, och att deras produktioner har en fascinerande förmåga att trigga såväl slavisk fandom som ofiltrerad avsky – »beundrarna blev snabbt fanatiker, och hatarna, ja, de hatade verkligen det se såg«. Efter att ha läst Aftonbladets recension av serien inför SVT-lanseringen konstaterar jag att det inte hänt så mycket på den fronten.

Newsreaders är den andra spin-off-serien* från Adult Swims sjukhusdramaparodi Childrens Hospital (vars femte säsong vi just nu ivrigt väntar på), och började som en av många andra fejk-program-i-programmet, precis som Dr. Blake Downs, M.D. eller Black Hospital. Men de tre specialavsnitt av Childrens Hospital som presenterades som bakom kulisserna-reportage med Newsreaders-teamet blev så lyckade och populära att Rob Corddry och kompani bestämde sig för att sjösätta Newsreaders som en egen produktion. Första säsongen håller på att avslutas i USA nu, och den har varit… både bra och dålig.

Newsreaders är en parodi på nyhetsjournalistik i magasinformat, med 60 Minutes som mest uppenbara förebild/måltavla. Louis LaFonda (Mather Zickel) agerar ankare, diverse korrespondenter rapporterar från fältet, och en gubbsminkad Ray Wise, som surkartkommentatorn Skip Reming, är programmets egen Andy Rooney. Samtliga inslag är påhittade, man ger sig alltså inte på att twista till verkliga stories à la The Daily Show – vilket känns relevant att påpeka nu när The Daily Shows format är så etablerat och självklart.

Jag kom på mig själv med att nästan bli lite besviken när jag insåg att jaha, just det ja, Newsreaders är manusdrivet och regisserat från ax till limpa, utan de ingredienser vi numera är så vana vid från inslagen hos Stewart och Colbert – de riktiga människorna, de äkta ögonblicken, personerna som säger något oväntat framför kameran eller på annat sätt skänker en upplevd känsla (korrekt eller ej) av autenticitet till rapporterandet. När den spontaniteten inte finns att tillgå för ett fejknyhetsprogram, som Newsreaders, är det desto viktigare att manus, spel och ton stämmer för att det verkligen ska träffa rätt (se: Onion News Network). Och nog för att Newsreaders varit småmuntert och skojigt, men det har sällan lyft till några högre höjder. Zickels LaFonda – en ytlig, kvasiseriös kameradiva av bästa snitt – har konsekvent varit den största behållningen.

Men ibland har det glimmat till. Som i avsnitt fem, Gay Camp, skrivet av Michael Showalter, i vilket programmet berättar historien om en entusiastisk fritidsledare som skapat ett sommarläger för ungdomar som råkat ut för trakasserier med anledning av deras sexuella läggning. Det är som upplagt för en empatisk solskenshistoria, men ju mer som visas av lägret och ju mer den sympatiske ledaren berättar om det, desto mer framstår det som ett koncentrationsläger för HBT-kids. Det hela eskalerar raskt och blir både makabert och bisarrt – men oavsett hur många flagranta referenser till nazister och Förintelsen reportaget gör fattar varken reportern eller lägerledaren den olyckliga kopplingen. Det blir en absurd väntan på en förlösning, ett undersökande nyhetsinslag där det dramatiska avslöjandet aldrig kommer. Här når Newsreaders nästan Brass Eye-nivå.

*) den första var såklart NTSF:SD:SUV::, som började som en serie hittepå-trailers i anslutning till Childrens Hospitals reklampauser

2012 var ett händelserikt år för Tim Heidecker. Tillsammans med parhästen Eric Wareheim tog han steget från teve till långfilm med Tim & Eric’s Billion Dollar Movie, en spretig, bisarr komedi som hade premiär på Sundance och följdes av minst sagt förvirrade reaktioner från recensenter som var obekanta med duons stil och inte hade en aning om hur de skulle hantera deras groteskerier. Men det var inte bara oförstående torrbollar som dissade B$M – jag var inte heller så förtjust. Filmen har sina stunder, men som helhet håller den inte riktigt måttet. Det korta format och den säregna estetik som Tim & Eric förfinat i först Tom Goes to the Mayor och sedan Awesome Show, Great Job! känns fortfarande som en trygg hemmaplan, en plats där deras humor är som mest effektiv. Långfilmsformatet verkar de inte helt bekväma med – ännu, ska väl tilläggas. Och kanske är det även så att jag och andra fans som inte var nöjda med filmen inte heller är vana att se Tim & Eric på det här sättet, och därför reagerar med instinktiv (och kanske orättvis) skepsis.

Tim spelade sedan huvudrollen i indierullen The Comedy, en av förra årets mest intressanta och provocerande filmer om ett gäng nihilistiska, överåriga hipsters i Brooklyn – en anti-komedi som kan ses som en nattsvart uppgörelse med en dekadent, utsiktslös kultur där hela tillvaron är konstlad och blasé. The Comedy delade både publiken och kritiker, och själv vet jag fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den – dess mörker och cynism är konsekvent men samtidigt utmattande, jag får intrycket att hela filmen drivs av hat, vilket jag finner tröttsamt och destruktivt – men alldeles oavsett vad man tycker om själva filmen kan nog de flesta vara överens om att Tims insats som den djupt osympatiska Swanson är mycket imponerande – han gör en fullständigt osmickrande och kompromisslös rolltolkning som jag tycker tillhör förra årets bästa.

Men hur bra Tim än är i filmen så kan hans närvaro också upplevas som distraherande, åtminstone om man som åskådare har någon som helst förförståelse för vem »Tim Heidecker« är och vad hans komiska persona signalerar. Alla skådespelare har bagage, på gott och ont, och att placera Tim i huvudrollen antyder att The Comedy är en annan typ av film än den faktiskt är. Det finns en poäng i denna lek med förväntningar, såklart, och filmen är så välgjord att även tittare med förutfattade meningar om Tim så småningom hamnar på rätt spår känslomässigt.

Eller åtminstone de flesta. Jag råkade hamna på en privat visning av filmen i Los Angeles i höstas, där publiken mest bestod av släkt och vänner till Tim och filmteamet, och det blev tydligt hur många som redan på förhand bestämt sig för att filmen skulle vara hilarious, och skrattade vilt så fort Tim visade sig på duken, skrek av skratt även om han sa något fullständigt vardagligt, oavsett om scenen var humoristisk eller ej. Skratten kom av sig ibland, vilket antagligen var regissören Rick Alversons avsikt, men likväl snackade flera personer efter visningen om hur otroligt rolig filmen hade varit, hur hysteriskt skojig Tim hade varit. De kunde bara inte se honom i någon annan roll än skämtarens.

Under våren hann också Tim & Eric producera en ny säsong av Awesome Show-spinoffen Check It Out! with Dr. Steve Brule, med John C. Reilly i rollen som den underliga doktorn som i sitt öppna kanalen-program undersöker världen omkring sig med stora ögon. Dessutom fick Tim under året utlopp för sin musikaliska ådra, dels som ena hälften av soft rock-pastisch-duon Heidecker & Wood, och dels med Bob Dylan’s Titanic, en episk sång som föddes när han hörde att Dylan hade gjort en fjorton minuter lång låt om Titanic. Tim blev nyfiken på hur den skulle kunna tänkas låta, och spelade raskt in en egen version som han släppte några veckor innan mästaren kom ut med sin. Längdmässigt slår den dessutom Tempest med en minut – en femton minuter lång hommage som bara blir mer bisarr ju längre den håller på. Jag har pratat med åtminstone en Dylanolog som menar att Tim gör en bättre Bob Dylan-sång om Titanic än Bob Dylan själv. (Stoppa pressarna: inatt släpptes även den här låten.)

Men parallellt med allt det här – och den egentliga anledningen till varför jag tänkte skriva den här texten! – har Tim lanserat en videoversion av sin filmpodcast On Cinema, som han gör tillsammans med Gregg Turkington (mer känd som Neil Hamburger, »America’s Funnyman«). On Cinema At the Cinema är precis som podversionen en drift med lama mittfårekritiker som slänger ur sig banaliteter om blockbusters och generöst pytsar ut toppbetyg och superlativ till kassa mainstreamrullar. Tim är värd, och Gregg är ständig gäst.

Till det yttre påminner programmet lite om At the Movies och liknande snuttifierande filmkrönikor, men Tim och Gregg har andligt mer gemensamt med de principlösa recensenter som gör allt för att få med ett citat på filmaffischen (eller värre: de kritiker som inte ens existerar), och spottar ur sig omdömen i stil med »Movie of the year!« stup i kvarten.

On Cinema At the Cinema har sin hemvist på Thing X, den nya, fortfarande ganska vaga, humorsajten startad av avhoppat folk från bland annat The Onion och Adult Swim. Just nu är det säsongsuppehåll, men det finns gott om gamla avsnitt för den som vill kolla ikapp.

2013! Dags att uppdatera WS om vad Jon Glaser sysslar med nu för tiden. Det var ju flera år sedan jag senast skrev om den småhemlige komikern här på bloggen, och med tanke på hur många stora och små projekt han ständigt hoppar mellan kan det vara knepigt även för ett fan att hålla koll på honom.

Det som upptagit det mesta av Glasers tid sedan sist är Delocated, serien som började som en blygsam Adult Swim-pilot men som sedan vuxit till en fullfjädrad sitcom (och under resans gång dessutom vuxit ur det traditionella [as]-formatet med 11 minuter långa avsnitt, till mer teve-traditionella 22). Tre säsonger har sänts av denna fejkdokusåpa om »Jon« (Glaser), en vanlig familjefar som på något sätt kommit på kant med ryska maffian och nu lever med skyddad identitet – vilket, eftersom ett kamerateam följer honom hela tiden, innebär att han ständigt bär en svart rånarhuva på huvudet, och dessutom har opererat sina stämband så hans röst inte ska gå att känna igen. Samtidigt som »Jon« har sin egen reality show följer även samma kamerateam ryska maffian i New York, som är ute efter hämnd (och där bland andra ståupparen Eugene Mirman ingår och förtjänstfullt får använda sitt ryska modersmål). Det är precis så konstigt som det låter, och det blir inte mindre skruvat av att serien är producerad av Vernon Chatman och John Lee från PFFR, som ligger bakom hjärnvrickande produktioner som Wonder Showzen och Xavier: Renegade Angel.

Om den tredje säsongen av Delocated också blir den sista – vilket mycket tyder på – avslutades den på ett lysande sätt, precis som en dokusåpa bör: med ett återträffavsnitt. I en tevestudio sitter The Daily Shows John Hodgman och leder alla inblandade – »Jon«, hans livvakt, FBI-agenter, ryska gangsters, kinesiska triadmedlemmar, flickvänner, Todd Barry! – i ett samtal om säsongens händelser, i en sorts slutgiltig metakommentar, en sista underbar nedrivning av den fjärde väggen. Naturligtvis avlöper inte avsnittet som planerat, och det hela slutar på ett sätt som både kan ses som öppet (om det blir en fortsättning) eller som en snygg avrundning (om det inte blir några fler avsnitt).

Men även om man inte slaviskt följer Adult Swims spretiga utbud har man kunnat stöta på Jon Glaser i flera olika sammanhang den senaste tiden. Parks and Recreation-tittare har i höstas sett honom som den dryge och maktfullkomlige kommunpolitikern och tandläkaren Jamm, som sätter käppar i hjulet för Amy Poehlers Leslie Knope. Jamm får vi se mer av i kommande avsnitt.

Sedan sist har Glaser även gjort gästspel i allt från Curb Your Enthusiasm till 30 Rock, och under året som gått har man också hört hans röst i David Rees satiriska Get Your War On, den animerade webbserien som fick ny luft under vingarna i samband med det amerikanska presidentvalet. Nu närmast dyker han upp i andra säsongen av Lena Dunhams Girls (se trailer här), och om man är intresserad av böcker rekommenderar jag 2011 års My Dead Dad Was in ZZ Top, som samlar ett gäng av Glasers skojiga skrivna alster i en volym (historien som titeln är tagen från jobbades fram på scen, och kan avnjutas i sin helhet här).

Bonus: Jag intervjuade Glaser i min podcast Arthur i våras, då pratade vi mycket om Delocated men också om hans rötter i Detroit och Chicago, hur han fick jobb på gamla Late Night with Conan O’Brien i New York, och även en hel del om ishockey (trots att jag är helt okunnig; men Glaser älskar hockey och han älskar Detroit Red Wings, och därmed även en del svenska spelare). Det samtalet kan man lyssna på här. I höstas fick jag även tillfälle att träffa honom både i New York och, av en slump, i Los Angeles där han skulle spela in fler Parks and Rec-avsnitt. I och med mötet i New York slöts en cirkel som påbörjats fem år tidigare, när jag sprang på honom på ett café i SoHo och stammade fram ett hej. Glasers version av den historien återfinns också i intervjun.

1. The Bad Seed (Mervyn LeRoy, 1956)
2. Body and Soul (Robert Rossen, 1947)
3. Brother’s Keeper (Joe Berlinger, Bruce Sinofsky, 1992)
4. The Entity (Sidney J. Furie, 1982)
5. Night Moves (Arthur Penn, 1975)
6. On the Bowery (Lionel Rogosin, 1957)
7. Sherman’s March (Ross McElwee, 1986)
8. The War Room (Chris Hegedus, D.A. Pennebaker, 1993)
9. Westworld (Michael Crichton, 1973)

Precis som vid förra årsskiftet har det i skiftet 2012-2013 varit nästintill omöjligt för mig att sätta ihop en topplista över nya filmer jag såg under året. Lagom till jul- och nyårsstöket hade jag på grund av ett lite mindre aktivt filmår fortfarande bara sett en film från 2012 som kunde platsa på en hypotetisk topp 10 (Paul Thomas Andersons The Master), så istället för att krysta fram en lista fylld med bara »okej« filmer väljer jag att göra som jag gjorde för nästan exakt ett år sedan, och lista en handfull äldre filmer (pre-2000) som jag såg för första gången under 2012, och som jag uppskattade. Som jag skrev då: att sätta ihop en lista fylld av gamla rullar är en behaglig syssla helt frikopplad från den positionerande ängslighet jag förknippar med att ranka nya filmer som knappt hunnit svalna – jag får tillfälle att reflektera över vad jag sett under året, se vilka vägar mina nycker och infall fört mig, vilka cineastiska luckor jag lyckats täppa till under resans gång.

Samtliga dessa filmer är sevärda, men av olika anledningar. The Bad Seed är en »elakt barn«-klassiker med en av filmhistoriens mest minnesvärda illbattingkaraktärer (Rhoda Penmark) och ett fullständigt bisarrt slut. Tack vare Chrichtons framtidsvision Westworld kan jag äntligen få ihop länken mellan Yul Brunner som robotcowboy och Jurassic Park. Skräckisen The Entity, samtida med första Poltergheist-filmen, är uppseendeväckande i sin blotta premiss: den handlar om en kvinna som blir våldtagen av ett spöke. On the Bowery är ett fascinerande drama i vérité-stil om en samling desperata existenser i de fattiga kvarteren i New York efter andra världskriget. Och så vidare.

Listan står i bokstavsordning, men favoriten av dessa är nog dokumentären Sherman’s March (med undertiteln A Meditation on the Possibility of Romantic Love In the South During an Era of Nuclear Weapons Proliferation), en film jag hört mycket om under många år men först nu lyckats se. Det är en säregen och underbar film, ett vindlande lapptäcke som vecklar ut sig under drygt två timmars speltid. Dokumentärfilmaren Ross McElwee börjar med ambitionen att göra en tämligen rak historieskildring av ett av det amerikanska inbördeskrigets mest brutala inslag, general Shermans mordiska tåg genom Georgia. Men ganska snart hamnar McElwee på diverse sidospår – hans privatliv börjar sippra in i arbetsprocessen, ett förhållande kraschar, och han tvingas konfrontera en del obekväma sanningar om sig själv och sina tidigare relationer. Plötsligt börjar filmen handla om något helt annat, men ändå inte. Jag vill inte avslöja för mycket – det lurar ingen jättetwist bakom kröken, men filmen har en väldigt lös och oberäknelig form, så det är spännande att inte veta för mycket om den innan man ser den. Den är navelskådande och smått narcissistisk, men fantastiskt underhållande. Och gjort 1986, långt innan det blev socialt accepterat att vara navelskådande och narcissistisk!

Bubblare: The Three Caballeros, High Plains Drifter, The Hustler

Andra och sista missiven från Malmö Filmdagar! Starring Martin och Per.

I den här podden diskuteras följande filmer (tämligen spoilerfritt): 2 dagar i New York, Rivalerna (The Campaign), Palme, Liten skär och alla små Brokiga, Flimmer och Modig (Brave)

Gäst är Sofia Dahlén.

Disclaimer: Ljudet är lite upp och ner pga inspelningsmiljö och pga att vi var flera som talade samtidigt men vi hade bara en mikrofon. Men det är nog inte så farligt!

WS på Filmdagarna 2012 – avsnitt 2 (mp3)

Per och jag befinner oss just nu på branschtillställningen Malmö Filmdagar och trycker i oss så mycket film vi hinner och orkar under ett par intensiva dagar. Precis som för två år sedan har vi i år bestämt oss för att spela in ett par poddradioavsnitt under evenemanget, där vi kommenterar det vi sett. Här kommer det första av troligen två avsnitt.

I den här podden diskuteras följande filmer (utan några stora spoilers): Hamilton 2 – men inte om det gäller din dotter, The Bourne Legacy, Bitchkram, Damsels in Distress, Äta. Sova. Dö, Laurence Anyways

Utöver våra väna stämmor får ni även i detta avsnitt höra kommentarer från Daniel Lindvall, Anna Arnman och Ebba Löwenhielm Peetre.

Jag tror och hoppas att ljudet är OK, men eftersom den här podden produceras lite quick and dirty lägger jag in en sedvanlig disclaimer om detta här.

WS på Filmdagarna 2012 – avsnitt 1 (mp3)

En av sommarens trevligaste teve-överraskningar har skrattoffensiva IFC stått för. För några veckor sedan, under sitt starka fredagshumorblock bestående av Scott Aukermans absurda talkshow Comedy Bang! Bang! (sprungen ur podcasten med samma namn) och komikerfrågesporten Bunk, dök nämligen en Portlandia-special upp, utan speciellt mycket fanfar. Carrie Brownstein och Fred Armisen är just nu mitt uppe i inspelningen av säsong tre av det framgångsrika sketchprogrammet, så att det skulle smygas ut ett 45 minuter långt bonusavsnitt mitt i sommaren kändes otippat. Dessutom var det väldigt bra.

På pappret känns dock Portlandia: The Brunch Special som ett anspråkslöst mellanmål med tveksamt näringsinnehåll. Att bara köra en »extended cut« av ett av andra säsongens avsnitt, det där i vilket Carrie och Fred får tips om ett nytt populärt brunchställe och tvingas stå i kö en halv dag för att få plats, kan först kännas lite som att koka hipstersoppa på en spik, även om avsnittet i sig var ett av säsongens bästa. Men de farhågorna försvinner snabbt.

Efter en förlängd version av originalavsnittet, som har en mer filmisk kvalitet och där de olika stickspåren får större utrymme och tydligare avrundning, följer den riktiga huvudrätten: en fiktiv bakom kulisserna-dokumentär om dramatiken i samband med inspelningen av avsnittet. Kameran vänds här för ovanlighetens skull bort från Carrie och Fred, och fokuserar i stället på programmets regissör Jonathan Krisel, som visar sig vara en bortskämd, lynnig, perfektionistisk auteur som vägrar släppa ifrån sig avsnittet innan hans konstnärliga vision är helt uppfylld.

Det som står i vägen för visionens fulländning i det här fallet är en till synes helt obetydlig detalj under inspelningen. För maximal trovärdighet kräver nämligen Krisel att de pannkakor som serveras på brunchstället verkligen är de allra bästa man överhuvudtaget kan föreställa sig – en specifik variant med en viss typ av bär som i Krisels föreställningsvärld antar nästan mytiska egenskaper. Denna besatthet skapar förseningar och tandagnisslan för alla inblandade, och Krisels divalater eskalerar bortom all rimlighet, till den grad att hela produktionen hotas.

När jag intervjuade Fred Armisen i vintras pratade han mycket om Jonathan Krisels betydelse för Portlandia; hur han påverkat inte bara innehållet utan också utformningen, tempot, tilltalet. Hur han dragit nytta av erfarenheterna från sitt arbete med Tim & Eric (han medregisserade fem säsonger av Awesome Show, Great Job!). Att med den här specialen låta Krisel tillfälligt stå i centrum (med den äran!) är ett snyggt sätt att uppmärksamma Portlandias minst omskrivna huvudperson på.

Ni vet hur det är: man sitter och kollar Letterman-klipp på YouTube, fastnar i en Chris Elliott-loop, fascineras av alla slitna gamla VHS-snuttar som fantaster digitaliserat och lagt upp. Man njuter av den unge Elliott hos Letterman – alla bisarra karaktärer, alla återkommande skämt. Man skrattar åt en sketch där Elliott spelar en konspirationsteoretiker som avbryter Letterman mitt under ett inslag och ställer till en scen, bara för att direkt bli eskorterad från studion av Secret Service-gorillor. Och så plötsligt ser man något. Är inte mannen i publiken, han som sitter precis nedanför Elliott, han som är klädd i brun kavaj och randig slips, han som roat ser på när foliehatten får sitt utbrott, är inte det… Sveriges egen tevesuperstar Lasse Holmqvist?

Jag samlar mig. Tittar igen, pausar, hoppar tillbaka, ser om det en tredje gång. Visst fan är det Lasse! Eller? Jag måste gå till botten med det här. Klippet ifråga säger inget om årtal, men det är helt klart taget från »gamla« Letterman, innan flytten från NBC till CBS och Ed Sullivan Theater. Det vill säga någon gång innan 1992. Chris Elliott jobbade på Late Night mellan 1982 och 1988, men har både innan och efter dess hoppat in lite då och då och gjort sketcher, så helt säker kan man inte vara. Jag letar vidare, och hittar till slut hänvisningar till ett par sketcher på Late Night under 1983 och 1984 med en karaktär som kallas »Conspiracy Guy« och som spelas av Elliott.

Då kommer man till frågan: är det rimligt att tro att Lasse Holmkvist, denne SVT-ikon, var nere med Letterman och passade på att sitta med i publiken under en högst hypotetisk resa till New York 1983-1984? Man får komma ihåg att under de här åren var Holmkvist vad man i branschen brukar kalla »the shit« – han red på den enorma framgångsvåg som var Här är ditt liv (som Holmqvist var programledare för 1981-1991), och hade många bollar i luften. Samtidigt var det nordiska teveutbudet som bekant skralt under den här tiden – hur många svenskar hade koll på amerikanska talkshows? En tevepersonlighet och amerikavän, såklart. Och Holmqvist skrev till och med en bok om New York, Vårt Manhattan, tillsammans med sin livskamrat med det oslagbara namnet Britt Bass. Boken kom 1983.

Jag kollar med Kalle Lind. Om någon kan ge en hyfsat kvalificerad gissning på var en svensk tevegubbe befann sig under den här perioden så är det Kalle. Hans informativa svar får avsluta min spaning:

Håller med dig, det ser ut som good old Lasse. Och det är inte alls omöjligt att han var där. Han hängde ju extremt mycket i USA under åttiotalet, hans nya fjälla Britt Bass hade bott där i många år (hon bodde där när de raggade upp henne till Sven Tumbaavsnittet av Här är ditt liv – det var så de träffades), och han skrev flera hyllande kåserireseberättelser och gjorde teveprogram om USA. Fan vet om han inte rentav funderade på att flytta dit, vill minnas det sägs nåt i den riktningen i [dokumentärfilmen om Holmqvist] TV till varje pris.

Fotnot: Det är mycket Chris Elliott nu. Ungefär samtidigt som jag lägger detta Lettermanpussel nås jag av den fantastiska nyheten att Elliotts mycket udda sitcom Get a Life äntligen ska komma på DVD. Dessutom släpptes första säsongen av Eagleheart på DVD den här veckan, och andra säsongen börjar på adult swim nästa vecka. Då dyker även Chris Elliott upp på Marc Marons podcast WTF, efter att nyligen ha kört en pressrunda för Eaglehart som inkluderade stopp hos både Conan och – givetvis – Letterman.

The Chris Gethard Show är en charmig DYI-talkshow som direkt-sänds varje onsdagkväll på en av New Yorks Öppna Kanalen-varianter, Manhattan Neighborhood Network (om man inte bor i New York kan man titta här). Programmet leds av komikern Chris Gethard, och är en lätt kaotisk tevetimme där udda karaktärer, upptåg, mer eller mindre kända gäster, paneldiskussioner och musikunderhållning blandas i en anspråkslös mix. Det är lite fritidsgård, lite fest, lite öppen scen. Showen började som ett arrangemang på Upright Citizens Brigade Theater i New York för några år sedan, och den företagsamme och något brådmogne Gethard (uttalas »geth-ard«, inte »get-hard«!) har släpat med sig flera av sina underliga kumpaner från den scenen till tevestudion.

Veckans avsnitt var utformat som en hyllning till en av showens största fans, en 16-årig tjej vid namn Alyssa. Under lång tid har detta superfan varit aktiv via twitter och mail och forum, ringt in till showen, deltagit på alla möjliga sätt – men aldrig varit på plats under en inspelning. Nu hade hon övertalat sin pappa att skjutsa in henne från förorten till Manhattan för att för första gången sitta med i publiken – men Gethard och kompani drog till med en kupp, placerade Alyssa i centrum och lät hela programmet kretsa kring henne. Alyssa är uppenbart en humornörd av rang, och Gethard hade dragit i alla trådar han kunnat för att få till en stjärnfylld och underhållande tillställning – vilket resulterade i en imponerande kavalkad av gäster som dök upp för att hälsa på den överrumplade tonåringen, bland annat typ halva 30 Rock och en massa SNL-folk. (Och Jon Glaser, som stal hela föreställningen utan att ens vara där.)

Det var en varm hyllning helt utan cynism eller ironi – och det var fantastiskt att se, veckans finaste teve. Kolla själva här.