Jag är så trött på att behöva stöna över sånt här, men vad göra? En av Sveriges största dagstidningar har alltså en tevekritiker som, i mars 2007, bygger en krönika på att hon nyss upptäckt Six Feet Under och tyckt att det varit riktigt stort, men som (innan hon övergår till att hylla melodifestivalen) ändå slutleder enligt följande:
»Kommer jag att titta i kapp med hjälp av dvd-boxen? Nej. Det här var för nära den jobbiga verkligheten.«
Expressen har just nu svensk tevekritiks mest genant akterseglade representanter i Britta Svensson och den en gång så briljante, numera halvt avsomnade, Anders Björkman. Åh, vad jag önskar att den här gamla godingen blev inaktuell nån gång.

…och som om det inte redan var nog med »gumbies«-grejer här i dag så smyger jag in en länk till Expressens kultursidor: det är mitt bonkers-bidrag till deras teve-temavecka, publicerat i dagens tidning. De bad mig att »recensera en tevekväll år 2017, som om det verkligen vore skrivet där och då«, och eftersom jag tror som Bill Gates, att dagens tevetablåform är marginaliserad om tio år, tog jag mig friheten att lösa illusionen på annat sätt. Texten kan tyckas flummig, men det finns en linje i den vars tydlighet inte framgår förrän i sista stycket.
Och det säger jag naturligtvis mest för att försäkra mig om att åtminstone någon ska orka läsa till slutet.

Jag skrev massor om 24 igår. Och inte en enda spoiler! Alltihop ligger i kommentartråden till Tennisspionens senaste, härligt hetlevrade påhopp på mig.
Där finns några slag under bältet även från mig, men make no mistake: jag gillar verkligen kulturskribenter som behärskar den svåra konsten att gnistra i svartvitt. Exempelvis gick Tennisspionen i land med den avsevärda bedriften att skriva intressant om The Queen trots att han tokmissat filmens säregna sensibilitet och allmängiltigheten i både dess drivande mediepolitiska tes och i skildringen av en »alltför gammal« människas ensamhet. Allvarligt, alltså: han har något jag verkligen, verkligen uppskattar: förmågan att driva teser över raviner.
Och även om Tennisspionen uppenbarligen tittat för lite på 24 för att kunna föra en egentlig diskussion om serien (men wow som han charmar med de gulligt framgooglade genrebilderna, tänkta att illustrera vilken idiot jag är!) så tyckte jag den ordrika diskussionen i kommentartråden efteråt blev väl så intressant som något jag kunnat skriva på egen hand.

Omedveten men spännande triptyk i dagens DN om »vänsterliberalgreppet om Hollywood«: Fredrik Strages och Kerstin Gezelius kultursidestexter i all ära (ännu inte på nätet), men bäst är Nathan Shachars krönika med rubriken »Antiamerikanism slår i Hollywood«. Ett utdrag:
»Att den kommersiellt gångbara antiamerikanismen oftast är ytlig och osaklig betyder inte att proamerikanism alltid är förnuftig och underbyggd. Men det är fascinerande hur den kulturella globaliseringen gjort hela världen till det auditorium mot vilket Hollywoodproducenterna numera sneglar. Demoniserande schabloner om USA, som förr skulle väckt ramaskrin, passerar nu utan kommentarer och uppståndelse ens i USA, och filmer som inte i sig är USA-fientliga stoppar in antiamerikanska gliringar, som en sorts kvalitetsmärkning.«
Läs hela krönikan här.

Läsarkommentarer har undrat över att vår blogg finns i en annan version, vilken framför allt dyker upp när man söker weirdscience-relaterat på twingly.se och Google Blog Search.
Vi håller, som Kjell meddelade redan här, på med en väldigt omfattande relansering av bloggen. Mycket av allt det nya är redan klart, men det mest tidskrävande, sinkande, jobbet är överföringen av hela vårt arkiv till en ny plattform. Och det är detta work-in-progress som ibland (eller tydligen frekvent, när det gäller twingly.se) dyker upp på en alternativ, temporär, bloggadress när man googlar oss.
Det är rätt meningslöst att läsa vår blogg i denna version – där finns inga kommentarer och allt är fullständigt olayoutat.
Ända fram till sjösättningen av WS 3.0, senare i vår, kommer bloggen att fungera precis som vanligt på denna adress.

Schysst liten lägesrapport från Whit Stillman i The Reno Gazette-Journal. Han nämner ett fimprojekt som ska utspela sig på Jamaica i ett tidigt 1960-tal, men framför allt en filmatisering av Chris Buckleys ufon-över-Washington-roman Little Green Men, i vilken han tro sig få med John Malkovich och Peter Sarsgaard i huvudroller.
Sen snackar han en del om Chris Eigeman, som just nu sitter och klipper sin egen manus- och regidebut Turn the River, med – förutom han själv – Famke Janssen och Rip Torn.

Årets första nummer av tidningen Axess finns ute nu, i vilket jag debuterar som fast tevekritiker. Rena hedersuppdraget – jag har beundrat tidskriften sedan första gången Kay Glans redigerade den, och nu har en annan av mina favoritkulturskribenter, Johan Lundberg, tagit över redaktörskapet.
Texten jag skrivit, en lång drypande sentimentalitet om Life on Mars, finns inte på nätet, men jag återpublicerar den här om någon vecka.
Ett bättre alternativ är att köpa tidningen – inte för min artikels skull (WS-läsare lär ändå känna igen mina resonemang) utan för att Axess i stort verkligen är nödvändig läsning och det närmaste vi svenskar kan komma en, säg, Atlantic Monthly.

Natalia Kazmierska skriver förkrossande bra om den nya, vinterdeprimerade omgången av Carin Mannheimers Saltön, som har premiär på SVT i kväll.

Vi som kittlades till debattlysten orgasm av veteranregissören Lars Lennart Forsbergs frispråkiga råsågning av Svenska Filminstitutet blev i gasen igen när vi läste Dagens Nyheter i morse, och Nicholas Wennös starka intervjuporträtt av Johan Kling, som bland annat berättar:
»En filmkonsulent nobbade med motiveringen: ›Jag är inte intresserad av tomma människor.‹ Jag var helt stum, då är man ju heller inte intresserad av Flauberts Madame Bovary eller fin de siècle-karaktärer över huvud taget.«
Någon borde låsa in SFI-konsulenterna i ett biorum och tvinga dem till två timmars intensivt umgänge med, i tur och ordning, Johan Klings Darling och sin egen självrannsakan.

Legally Yours, en specialtidning för jurister, intervjuar mig om advokatteveserier i sitt senaste nummer (ej publicerad på nätet). Med tanke på att jag mest gav stressade svar på tidningens intressanta frågor blev jag positivt överraskad av den färdiga artikeln. Inte bara för att intervjuaren Peter Johansson visade sig vara en nördigare tevekalenderbitare än jag själv, utan för själva omfånget. Jag menar, sex fullpackade sidor om amerikanska teveserier i en svensk advokattidning, komplett med faktarutor om varenda juristdrama som just nu går, eller nyligen gått, i USA – samtidigt som det rasar en het rättssäkerhetsdebatt mellan JK och kändisjurister (med Thomas Bodström på den översta prinsessan-på-ärten-madrassen)? Jag menar, vad hände med den tråkiga vuxenvärlden jag växte upp i? Snart sitter väl till och med Sveriges samlade, hårt pressade läkarkår och laddar ner hela Grey’s Anatomy-säsonger i sina arbetsrum, för att ta med i den bärbara mediaspelaren på långseglingen, samt fyller Läkartidningen med analyser av House-diagnoser.
Återstår bara för regeringen att snarast skicka ut den nya, kompletta The West Wing-superboxen på allmän remiss, för brandkåren att börja spela von Bondies före varje utryckning, och för SVT-ledningen att leka Studio 60 och hänga på Kvarteret Skatan-setet hela dagarna.