När en ny serie visar sig inte hålla måttet känner jag ofta en märklig, men logisk, tillfredsställelse. Lika skönt som det är att få en ny favorit att följa, lika skönt är det ju faktiskt att få en serie färre på den ständigt mer eller mindre stressande beta-av-listan.

Därför är det märkligaste av allt, just nu, att jag inte släpper BBC- och Showtime-samarbetet Episodes, av Friends- respektive Mad About You-veteranerna David Crane och Jeffrey Karik. Borde ju ha skett redan första säsongen, men antagligen hängde jag kvar då för att jag är en stor Stephen Mangan-fan och dessutom fortfarande var nyfiken på vart det amerikansk-brittiska samarbetet skulle ta vägen, både det som ligger bakom serien och det som skildras i den, vilket i och för sig rent teoretiskt är riktigt kul: en BAFTA-vinnande mysbrittputtrig sitcom om en litterär privatskolelärare, med titeln »Lyman’s Boys«, förvanskas på ett par månader till en hockeycoach på ett amerikanskt sportcollege, med titeln »Pucks«.

Rollgestalterna är bra uttänkta, med en topp i den skrupellösa och totalt Hollywoodbusinesskadade network-bossen, härligt vedervärdigt utförd av John Pankow (gammal co-star-favorit från Mad About You). Men allt annat i Episodes är undermåligt. Dåliga storylines, dåliga scenlösningar, dåliga repliker. Allt känns så krystat och obalanserat att det känns som om man sitter och stirrar på brustna sömmar och usel passform i stället för en sammanhållet skräddad three-piece-kostym.

Kan det vara därför man hänger kvar? För att misslyckandet i sig är fascinerande? För att man hela tiden inser vad de gjort fel och hur de borde ha gjort i stället? För den ofrivilliga metanivån i att en sitcom som vill göra sig lustig över en havererad sitcomproduktion själv är ett haveri?

Nja. Jag tror inte det. Kanske är det bara Mangan, fortfarande. Kanske är jag för mycket sucker för metaperspektiv på tevebranschen (skämt om obegripligheten i ratings…) för att kunna lämna någon enda sten ovänd, hur mycket tvestjärtar och gråsuggor som än kryper fram när jag vänder den.

Min första reaktion på nya Showtime-komedin Episodes är en insikt: så tillvänjd man har blivit till den nedtonade, mockumentära The Office-estetik som har varit förhärskande i de senaste årens enkelkamerakomedier!

Episodes bygger på serieskaparnas genuina erfarenheter av Hollywoods absurditeter, men gör inga anspråk på realism. Istället är formen kongenialt ytlig och glättig: LA-pastellig färgskala,en plastigt animerad startvinjett,¬†ett muntert puckat ledmotiv som med aningslös enträgenhet kommer igen i scen efter scen.

Det tar ett halvt avsnitt att vänja sig vid. Sedan kan man koncentrera sig på det britcommigt smarta manuset och den pinsamhetstunga Hollywoodsatiren. Den naturliga referenspunkten för amerikanska tevetittare är inte The Office utan en annan mockumentär, ensäsongaren The Comeback med Lisa Kudrow. Serieskaparna måste ha sneglat på den när de castade Kudrows Vänner-kollega Matt LeBlanc i rollen som självcentrerad b-listeskådis som huvudpersonerna får i knät när de ska utveckla sin brittiska succékomedi för amerikansk teve.

Engelsmännen spelas av två britcom-favoriter, Stephen Mangan och Tamsin Greig, som ju spelade mot varandra i fantastiska¬†Green Wing. Mangan är Mangan ‚àí bra som alltid¬†‚àí¬†men Greig är makalös, med komisk precision i världsklass när hon reagerar med förbluffad sarkasm på den amerikanska teveindustrins vansinne.

Deras rollgestalter, Sean och Beverly Lincoln, har precis vunnit en Bafta för sin komedi »Lyman’s Boys«, om en larger than life-gubbe till rektor på en engelsk internatskola när en amerikansk nätverksboss presenterar sig på efterfesten och förklarar att han¬†älskar deras serie (»I want to have sex with it!«).

Innan det visar sig att nätverksgubben över huvud taget inte har sett »Lyman’s Boys«¬†‚àí han vill inte så mycket ligga med serien som med dess tittarsiffror och utmärkelser ‚àí har showrunner-paret Lincoln lockats över till Hollywood och installerats i en vräkig villa i Beverly Hills.

De kunde lika gärna ha snubblat genom garderobsdörren till Narnia eller nedför kaninhålet till Underlandet, så lite verkar Hollywood ha med resten verkligheten att göra. Marmorpelarna i jättevillan är av gips, och ingen säger vad de menar, bara vad de tror att man vill höra. Sean och Beverly hinner inte reagera med annat än ett perplext leende innan huvudrollsinnehavaren i deras »Lyman’s Boys« ‚àí en klassiskt skolad karaktärsskådespelare i 70-årsåldern ‚àí¬†har bytts ut mot… Matt LeBlanc.

Ibland är Episodes lite, lite för tillskruvad, skämten lite för gimmickiga. Men redan i andra avsnittet märks en ambition att utveckla rollgestalterna bortom deras satiriskt endimensionella utgångspunkter. Serien har en rasande framåtrörelse som känns anpassad för det brittiska standardformatet med sex avsnitt per säsong, och som är ovanlig att se i amerikansk teve.

Det är en aning förvirrande, men uppfriskande. Episodes är helt enkelt en britcom förklädd till amerikansk kabelkomedi. Det är ju, om inte annan, en liten kulturgärning.