Det är så trist, så typiskt, så… Sports Night.
Studio 60 on the Sunset Strip har verkligen hittat formen de senaste veckorna, och veckans julmysiga episod var säsongens allra finaste – då konstaterar givetvis Nielsen Media Research kallt att just detta avsnitt hade säsongens sämsta tittarsiffror, minus 14 procent i förhållande till seriens genomsnitt.
Å ena sidan var det väl för väl att detta hände efter NBC:s full season-beställning.
Å andra sidan offentliggjorde NBC i slutet av förra veckan att man i mars kör i gång sin och Paul Haggis omtalade mid-season replacement The Black Donnellys (som jag skrev en del om här) på Studio 60:s sändningstid – när fortfarande fyra avsnitt återstår av Sorkin-serien. Om inget radikalt inträffar dessförinnan kanske säsongsavslutningen helt enkelt fryser inne, och vi får vänta på dvd-boxen med »The Complete Studio 60« – ungefär som ABC begravde slutet på Sorkins suveräna debutserie, när de tre sista, tajta, mästerligt intima och dramatiska 20-minuters-episoderna av Sports Night spreds ut över två månader…
Å tredje sidan säger ett envetet branschrykte att NBC betalar drastiskt mycket mindre för de nio sista avsnitten än den första halvsäsongsorderns närmare tre miljoner dollar per episod, vilket minskar prestationskraven och – ironiskt nog – ökar hoppet om fortsatt liv. NBC lär dessutom känna sig friare att laborera med alternativa sändningstider i ett uppriktigt försök att rädda årets trots allt rikaste, varmaste och vuxnaste primetime-serie.

Trodde jag hade det in-the-bag. Sweeps-dubbelavsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip var på många sätt briljant, men när gänget återvände till tevestudion från John Goodmans Nevadaöken så stupade storyn på mållinjen – samtidigt som 30 Rock var så ruggigt roligt samma vecka att jag påbörjade en bloggtext om Tina Fey som segrare över Aaron Sorkin.
Lyckligtvis hann jag inte skriva färdigt. Visst har Tina Fey formtoppat, men så bra som Aaron Sorkin var i avsnittet efter – i måndags – kommer hon aldrig i närheten av. Faktum är att det var en av Sorkins smartast och varmast författade episoder någonsin.
För första gången kände jag rentav att den speciella screwball-dialogen var Studio 60:s egen röst, inte ett återskapande av den verbala atmosfären i Sports Night eller Vita huset. Och idén att låta avsnittet utspela sig i realtid efter showen, då så mycket händer på en gång att alla drar ut på att gå till wrap-partyt och i stället dröjer kvar i jobblokalerna där en basketmatch vägrar ta slut (Sports Night-magi!), var knäckande bra genomförd.
Och där fanns såå mycket bra detaljer: Resonemangen för respektive emot Harriets anbud om att vika ut sig; Jordans motfråga till Danny om han skulle kunna tänka sig att gå runt och få folk att tycka mer om honom (och hans nej-svar); hela produktplaceringsproblematiken inklusive dess rysar-clou i Timothy Busfields skissblock; och subploten kring Ricky-and-Ron, hur man kom på att de jobbade på en pilot för Fox, och diskussionen om hur det i dag bara finns hälften så mycket jobb för comedy-writers som när Danny och Ricky började i branschen.
Men ingenting i detta enorma avsnitt var så förförande som Dannys och Matts spontana och genombarnsliga jubelorgie sedan Matt larvat sig och »förutspått« att Jordans mobiltelefon skulle ringa… precis… nu!
Och precis då ringde den.
»There it is!« jublade Matt, samtidigt som Danny virvlade varvet runt i en piruett och tjöt så rösten sprack: »Woooooah-hoooooo! Check it out!!!!!«
»That is mojo, baby!« fortsatte Matt.
»The boy’s got skills!« skrek Danny, med en tolvårings kroppsspråk.
»Mad skills!«
»That was sick!«
»That was some Vulcan mind meld mojo, that was right in the kitchen!!«
»I think you’re a prophet!«
»How do we find out something like that?«
»Something like this!«
»Where was that mojo when I needed it?«
»You had it when you needed it!«
»Get the audience back, let me do it again!«
Här har deras jönsiga jublande alltså övergått i ett besynnerligt imperativsamtal om kvällens misslyckade show, när Jordan, som tagit telefonsamtalet, ber dem att vara lite tystare. Men Matt och Danny kan inte sluta, de fortsätter gagga om både telefontricket och showen, och efter ytterligare en stund skriker Jordan:
»Quiet!«
Då säger Danny det som får mig att vika mig av skratt och förtjusning:
»We’re talking quietly.«
Det är precis som barn säger som inte kan sluta prata trots att de blir ombedda, och hela denna scen ägs av Bradley Whitford, från piruetten och de spruckna rusiga skriken till det pojkiga »vi pratar tyst«, satan vad han går in för detta, vad kul han har.
Det är, just nu, en enda stor upplevelse att följa Studio 60 on the Sunset Strip. Aaron Sorkin är äntligen tillbaka.

Pajsaren på höger axel: Jag tyckte vi fick se det hittills bästa Studio 60-avsnittet i veckan.
Pajsaren på vänster axel: Njaej, alltså, man bryter ju självmant den illusionen hela tiden, genom att tänka på Sports Night, på Sorkin, på meta-debatten…
Höger: Just därför var det väl imponerande att man ändå gillade alltihop?
Vänster: Men man fick väl inte direkt tårar i ögonen när Matt och Harriet stod och romantiserade på balkongen medan Sting spelade luta därnere?
Höger: Eh… jo?
Vänster: Ja, alltså, det var bra när hon nästan skulle kyssa honom men satte händerna på hans skjortbröst i stället, men så tänkte man: däruppe på balkongen? Inför hela studiopubliken? Och var inte Christine Lahtis journalist där också?
Höger: Nej, hon hade i och för sig sagt hejdå och lämnat för helgen.
Vänster: Men, du, vad gillade du att Lahti, eller Maureen Dowd eller vad hon heter, gick och räknade upp Sorkin-författade pseudo-sketcher som nåt slags klassiker, »Science Schmience«, när hon promenad-intervjuade Harriet?
Höger: Att det kanske funkade, faktiskt! Hon är ju där för att sätta sig in på djupet och det är klart att hon kan namnet på de där sketcherna då.
Vänster: Okej, men att hon gjorde intervjun utan att vare sig anteckna eller spela in på band, då?
Höger: Hördudu, just det var faktiskt lysande! Såg du inte vad hon gjorde så fort hon sagt tack och hej till Harriet?
Vänster: Nej, jag var fullt upptagen med att grubbla över trovärdigheten i den där reality-pitchen kontra den litterära snubben som hellre ville till HBO…
Höger: Jaha. Well, journalist-Lahti sa hej och tack när Harriet gick iväg, och så fort Harriet lämnat rummet SKREK och SPRANG hon efter en penna! Och det var strålande iakttaget av Sorkin, exakt så har även jag gjort när jag jobbat med större porträttintervjuer, man får fram så mycket mer om man är casual och håller grejer i minnet, men sen blir man ju i desperat behov av att anteckna alltihop så fort tillfälle ges.
Vänster: Ah! Ja, just det, det var som om hon hållit andan och äntligen kunde öppna lungorna när Harriet gick!
Höger: Exakt, öppna lungorna och FLÄMTA efter en penna!
Vänster: Ja, det var bra.
Höger: Visst var det.

Så mycket har skrivits om Aaron Sorkins Studio 60 on the Sunset Strip, så mycket har tjafsats, att det nu rentav kommit en backlash på backlashen. Martin Gelin, nu tillbaka i New York, berättade om detta i ett mail igår: om ett uppror mot den nya, stora, svällande surmagen bland alla tevetyckare som utsett Studio 60 till höstens största problem. Kanske var det något av detta som syntes i seriens senaste, äntligen tydligt ökande, tittarsiffror?
Så mycket har skrivits att jag känt mig uttömd innan jag ens försökt skriva ordentligt om serien. Och så mycket har nu även skrivits av mig själv, fast i kommentartrådarna, att jag inte ens längre känner ett behov av att officiellt tycka något.
Jag pendlar ju fram och tillbaka fem gånger under varje avsnitt. Tycker att dialogen ibland känns som en Sorkinsk tvångshandling, men myser sen så jag ryser åt alla Sorkinska originaldetaljer som han nu upprepar på ungefär samma sätt i tredje serien på raken.
Men så såg jag 30 Rock igår, NBC:s sitcom av och med Saturday Night Live-veteranen Tina Fey, och fick ett nytt perspektiv på den omdiskuterade »trovärdigheten« i Aaron Sorkins idealistiska fancy-pants-fantasi (om en SNL-liknande livesketchserie som är lika mycket preppy frat comedy som Sam Seaborns ivriga refererande till Gilbert & Sullivans sekelskiftesoperetter i The West Wing…)
Jag håller givetvis med om att Studio 60 inte är realistisk, lika lite som Vita huset och Sports Night var det. Man behöver inte ens ha satt sin fot på TV4-sporten för att inse att geniala Sports Night – Sorkins största stund hittills och min all-time-favoritserie – var en helt omöjlig drömvärld, men det mästerliga var att illusionen var så vattentät att man själv upphörde att känna sig som tittare och i stället identifierade Felicity Huffman, Peter Krause och Joshua Malina som… ja, som sina närmaste kolleger.
Dit har inte Studio 60 nått än, inte på långa vägar.
Men igår såg jag som sagt 30 Rock, och vad den visade med stor klarhet var vad jag inte vill se i Studio 60: en »realistisk« Saturday Night Live-humor. Många av oss har nog mest sett Saturday Night Live i starkt selektivt urval – i greatest-hits-dvd-format, eller enskilda klassikersketcher. Själv har jag, för »sakens skull«, försökt följa SNL varje vecka under perioder, men alltid slutat av samma skäl: det är för tråkigt, för långt mellan guldkornen. De flesta sketcherna är för långa och poänglösa, och det är ju så att det ofullbordade mer eller mindre ingår i det snabba live-konceptet.
30 Rock var en ren sitcom, och humorn var Tina Feys, och därigenom också rätt kongenial med Saturday Night Live – fast kanske än mer med de typiska spinoff-featurefilmerna av högprofilerade SNL-skådisar. Och det var… för tråkigt, för långt mellan guldkornen. Nästan vartenda verbalt skämt föll platt.
Och i ljuset av 30 Rock känns Sorkins akademiska SNL-fantasi helt självklar – och värd att vårda så länge den varar.