Frank är norsk medicinstudent i Sverige och ägnar all tid åt att gå på föreläsningar och sitta i sin muggiga etta med näsan i böckerna. När trevliga och tappert kontaktsökande grannen Lotte knackar på med nybakta bullar och tomt tvättmedelspaket hanterar Frank det på samma sätt som med alla mänskliga kontakter: kallt avfärdande, med ett minimum av artighet. När Lotte får spö av sin brutala pojkvän smälter Frank en smula och engagerar sig – varpå hans asketiskt händelselösa liv blir mycket mer spännande samtidigt som tillvaron sakta men säkert övergår i en paranoid mardröm.

Isolerad, Rookie-satsningen av långfilmsdebutanterna Johan Lundborg och Johan Storm, gick upp i fredags och har fått en del märkligt ljumma recensioner men är i själva verket en fenomenal och raffinerad thriller som gör mig stolt över att vara svensk. Polanski-influenserna är tydliga liksom Requiem for a Dream-lånen i de rappa kaffebryggarmontagen som snyggt bryter av Franks monotona liv. De är liksom allt annat mycket effektiva i en tajt liten chiller som klockar in på underbara 76 minuter och konsekvent drar åt tumskruvarna på stackars Frank, millimeter för millimeter, tills han kvider som ett stressat barn och man sitter och funderar på vad fasen som ska hända.

Emil Johnsen i huvudrollen är ett fynd och spelar övertygande en tillknäppt och socialt inkompetent streber vars Bergen-dialekt förstärker fjompigheten, men man kan inte låta bli att känna för honom när det verkligen börjar gå åt helvete.

Lundborg/Storm har vänt på slantarna: Peter Stormares scener kunde vara skjutna på bara ett par inspelningsdagar, men han känns kusligt närvarande hela tiden, ända till den blodiga, obarmhärtiga och bistert tillfredsställande finalen.

Det ska bli spännande att se vad Lundborg/Storm gör härnäst. Jag vill ha mer!