Någonstans älskar jag ju hela grejen. Tossigheten i att det amerikanske inbördeskriget egentligen inte handlade om slavarnas frihet i första hand utan kampen mot vampyrerna. Att Abraham Lincoln i första hand faktiskt var en vampyrjägare och inte politiker. Att silver var det viktigaste vapnet vid slaget vid Gettysburg.
Ett sånt koncept är för kittlande galet för att vara ointressant för mig. Hade filmen Abraham Lincoln – Vampire Hunter handlat om en annan slags konspirationsteori, kanske en mer trovärdig sådan, som att Abraham Lincoln egentligen ville förlora kriget eller bara var en slags hantlangare bakom någon puppetmster-yankee hade jag nog varit mindre angelägen. Den geniala taglinen »president på dagen, vampyrjägare på natten« och filmbolagets teaser »Filmen skriver om historien…« är det som får mig att trotsa sommarvärmen och stänga in mig i en biosalong i två timmar. Det hade jag inte gjort om det var frågan om någon slags ny JFK. Nej, ska det vara tossigt så ska det vara rejält tossigt. Inget annat lockar mig lika mycket.
Jag vet att jag kanske svärtar ned vårt filmkritikerskrå ibland med åsikter och känslor som dessa. Men jag njuter verkligen av riktigt präktiga kalkoner, om de är gjorda med hjärta och om man märker att de inblandande trots allt haft roligt. Tänkt fuck it, kritikerna får tycka vad de vill, nu jävlar bränner vi på. Som Thor. Älskar Thor. Gav Thor en etta i betyg. Älskar den.
Det är med de förhoppningarna jag sätter på mig 3D-glasögonen och sjunker ned i biostolen.
Men problemet med Abraham Lincoln-filmen är att just dessa komponenter saknas. Den enda som verkar ha tagit titeln och konceptet på absolut allvar är regissören Timur Bekmambetov, som faktiskt verkar sett detta som ett tillfälle att göra en hopbiten film där Lincoln porträtteras av någon som ser ut som en träigare, tristare (om möjligt) och fulare variant av Liam Neeson, och hans läromästare Henry (Dominic Cooper) en fattigmans-Robert Downey Jr. Uttråkade och ansträngda slåss de i avancerat koreograferade – och rätt så långtråkiga – slagsmålsscener mot vampyrer. Igen och igen och igen. Blodsplatter, avhuggna huvuden. Och så en repris på det. Och sen en till.
Vaffan, går man ut med ett så clownigt filmkoncept som Abraham Lincoln – Vampire Hunter så måste man väl fatta att folket (dvs alla som är som jag) väntar sig lite humor, inte ett halvseriöst försök till alternativ historieundervisning? Här finns massor av scener som bara ligger öppna för humor men som aldrig fångas. Som när Lincoln i motljus sätter på sig cylinderhatten i slow motion i någon slags »becoming Abe«-utveckling. Är inte det humor så säg?
Jag gillar ju verkligen den här idén med tossig historieomskrivning. Men det måste ju ske på lite skönare grunder än att vi tar en Portlandia-skäggig gammal träig president och låter honom slåss med en yxa. Men jag har gott hopp om att det här bara är ett slags seriositetsversion av mer framtida, uppluckrade varianter. Bevis: det finns redan en Abraham Lincoln vs. Zombies ute på DVD. Å andra sidan är också en gravallvarlig version med Daniel Day Lewis på gång så vad vet jag. Amerikanska inbördeskriget kan alltså kommas att skrivas om mer än ytterligare en gång framöver.
