Weird Science
»The most terrifying film you will ever experience« – nja…

2013-05-10  

Jag har egentligen inget emot alla dessa nyinspelningar av kända skräckfilmer, vars ryktbarhet oftast går förbi den nya, unga skräckfilmskonsumenten. Tvärtom är jag oftast den som jublar högst vid annonseringen av ännu en make-over. Inte för att det brukar bli speciellt bra, utan för att man sett originalen så många gånger att man skiner upp vid tanken på att få ännu en chans. Kanske kan det bli bättre den här gången? Jag tröttnar aldrig på att bli besviken.

Och ibland så lyckas de ju faktiskt. I Spit on your Grave, Last House on the Left och Maniac är, enligt mig, sådana exempel. Explosiva, bokstavligt som bildligt, filmer där regissören följt sin egen vision istället för publikens förväntningar. Även i valet av film har man gjort helt rätt. Eftersom det i regel är rätt svårt att överträffa något som är perfekt, har man i stället sökt efter original med stora potential, bland alla brister. Och sådana finns det drivor av. Så varför väljer man då Sam Raimis The Evil Dead från 1981? Ännu mer relevant kanske: Varför står Sam Raimi och Bruce Campbell som medproducenter? Kanske tröttnade de bara på allt tjat om en Evil Dead 4, kanske tjänade inte Raimi tillräckligt bra på sin spindeltrilogi … eller så ville de bara förbättra det perfekta.

Någon gång för en massa år sedan listade Alice Cooper sina tio bästa skräckfilmer i tidningen Okej. En av dem var Sam Raimis The Evil Dead. Ungefär samtidigt släpptes den i Sverige av Jaguar Film. Eller inte riktigt, omslaget var sig likt, Stephen King citatet var det samma, men filmen som sådan saknade femton minuter. Det är mycket, hur mycket förstår man egentligen inte förrän man sett den kortade versionen av The Evil Dead. Till och med den grisiga lersekvensen i slutet, där Raimi, långt innan Wallace & Gromit gjorde stop-motion barnvänligt, låter demonerna smälta ner till små pölar och kvider »Join us« en sista gång, är bortsaxad.

Jag tänker på det här när jag ser Evil Dead 2013. Vad långt vi ändå kommit, censurmässigt sett. I dag får man visa allt. Allt. Kanske är det en del av problemet, paradoxalt nog även lösningen på problemet, tycks man tycka därborta i filmfabriken. Jag är delvis beredd att hålla med. Ska man överträffa en av världens mest våldsamma filmer så måste man fläska på med mer våld, snabbare, hårdare. Mer extremt. Publiken som går och ser Evil Dead köper inga subtila lösningar, de tror inte på fantasins kraft, de vill inte att kameran fegar ur just när armen skall till att sågas av vid biceps. De kräver blod.

Och där kan man väl kanske säga att Fede Alvarez har lyckats. Tungor klyvs, skallben krossas à la Irréversible och hud kokar som gröt. Det är imponerande hur mycket groteskerier man lyckats trycka in på nittio minuter och ändå så var det längesedan jag berördes så litet av så mycket. I en scen avlägsnar en av karaktärerna en kanyl från undersidan av sitt högra öga. I en otrolig närbild får vi se när nålen dras ut tillsammans med huden kring den. En kanske fem centimeter lååång nål. Det här borde uppröra, kan tyckas, eller hur? Men jag känner ingenting. Jag borde ligga på golvet och kvida, men grimaserar knappt.

En del av förklaringen är väl kanske tragiskt nog, avtrubbning. Men det finns även en annan aspekt. Evil Dead försöker för mycket, den hafsar bort en annars intressant intrig involverandes droger, rehabilitering och kamratskap, för att skynda på det oundvikliga, massiva blodvitet vi alla förväntat oss. Jag känner ingenting för någon av karaktärerna. Det är så skönt när de en efter en förvandlas till ondskefulla demoner som i stället för att jämföra sorgsna miner med varandra väser fram blasfemier som »Your sister’s getting raped in Hell«.

När Alexandre Aja tog sig an Wes Cravens The Hills Have Eyes så ägnades första akten åt karaktärerna, deras relationer, svagheter, styrkor och så vidare. När det sedan går åt Helvete sitter man där, med dem och lider. Ska man komma undan med att göra dödligt seriös skräck idag, speciellt efter att Drew Goddard och Joss Whedon vänt upp och ner på alla möjliga genregrepp med The Cabin in the Woods, så måste man engagera publiken, känslomässigt sett, alternativt skoja till det lite.

Nu är det väl kanske inte fullt så katastrofalt som det låter. Evil Dead 2013 har ett tempo som underhåller, man har aldrig tråkigt, och snygga plastiga latexeffekter som på sätt och vis hyllar originalet mer än filmen som helhet. Och så slutscenen, komplett med motorsåg och allt (knappast någon spoiler, vi visste alla att den skulle komma). Ultrabrutalt och som taget direkt ur Xavier Gens Frontière(s) eller Neil Marshalls The Descent. Aggressivt och sanslöst medryckande. Ett tips är också att sitta kvar till eftertexterna rullat färdigt, då bjuds man på lite godis.