Weird Science
Överdrifternas magi

2013-10-17  

Överspelet redan i trailern. Den fejkade italienska accenten, dramatiken hos de hetlevrade italienarna när de kastar saker i väggen och i golvet. Att ingen trashkanal (läs: Hallmark) gjort en dramatisering av Donatella Versaces liv förut ter sig nästan som ett svek mot tittarna. Men nu har amerikanska Lifetime i alla fall tagit steget fullt ut och producerat en minifilm om det dramatikförföljda modehuset.

Jo, det är riktigt uselt naturligtvis. Och självklart gottar man sig i alla pikanta detaljer. Men varför skulle man inte göra det? Det här är en story som har supermodeller, droger, mord, famljepolitik och glamour, allt serverat gratis. Versace är utan tvekan det modehus som har mest snask att bjuda på. Det borde, som sagt, bara varit en tidsfråga innan någon produktionsbolag lade fram manusidén.

Fenomenet med tevekanaler som gör små biopics farligt snabbt nära inpå verklighetens händelser är på många sätt ändå flerbottnat. Å ena sidan är det givetvis sensationslystet och rubrikskapande men å andra sidan är det nästan som en forna tiders bulletin. Följande har hänt, låt oss summera åt dig. Det är skvaller på hög nivå, iscensatt skvaller, med rötter från de grekiska dramernas tid om man så vill. Det är fett och kolhydrater utan näringsinnehåll, men ibland finns suget där. För vad är den stora skillnaden, till syfte och inte kvalitet sett, mellan House of Versace och, säg, nya Diana-filmen?

Lifetimes produktion (som för övrigt bygger på en bok av Deborah Ball) missar förstås målet med flera kilometer genom att överdriva och strunta i all form av karaktärsbyggande och psykologisering. Man pratar som alla som någonsin försökt parodiera ett italiano-amerikan från Brooklyn (tänk Min kusin Vinny) och dialogen känns härligt styltig som när Allegra Versace tar över ett styrelsemöte och avsätter sin mor Donatella med orden »Du sa alltid åt mig att leda, aldrig följa, mamma«. En annan favorit är för övrigt när Gianni Versace säger att Armanis kläder ser ut som »förra veckans ciabatta«. Och när Donatella trycker ned brorsan Gianni genom att påpeka att hon är något han aldrig kommer att bli – kvinna!

Nå. Jag tror att inte ens i händerna på några riktigt begåvade manusförfattare hade man kunnat berätta denna historia utan att känna överdrifternas vingslag. Det finns helt enkelt för många spår. Och då är det kanske, trots allt, det enda rätta att göra snaskig skvallerfilm av det hela för det kan man ändå någonstans inte tro på och då hamnar sympatierna hos de faktiska personerna som måste stå ut med att se den här typen av versioner av sig själva på teve.