Ouch, vad generad jag blev på bussen i morse.
Fick inte min vanliga plats att sjunka ned på (en av de där enstaka soloplatserna i dragspelsbussens mittskarv, där ingen kan tjuvkika på mina teveprogram), utan tvingades sitta på en stol mot gången, mitt i pöbeln, med följden att inte bara jag utan cirka 20 personer snart glodde på senaste upplagan av Ebert & Roeper.
Problemet var bara att ingen fattade att det var det de kollade på.
De amerikanska filmkritikerna recenserade nämligen Curious George, en nyanimering av Nicke Nyfiken med amerikansk premiär i veckan. Och det var just som folk sjunkit ned på sina stolar, eller fått grepp om en stång, stående i mittgången; precis som alla hittat min lilla teveskärm med blicken, som Ebert & Roeper började köra ett klipp ur Nicke Nyfiken.
Jag vet inte hur långa de här filmklippen brukar vara, men detta kändes som det längsta i Ebert & Roepers historia. Hade de fått förlängd sändningstid för att visa extra mycket Nicke Nyfiken? Hade de en specialdeal med filmbolaget om att köra en extended trailer? Efter en minut var jag så generad att jag gav upp. Vad alla andra busspendlare anbelangade så var jag en man med ett förmodat förståndshandikapp som fått låna en mediaspelare att titta på Nicke Nyfiken med, så att jag inte skulle bli skärrad när jag åkte vuxenbuss på egen hand.
Så jag tryckte på stoppknappen och körde i gång första delen av Lefties i stället, en BBC Four-dokumentär om den engelska popvänstern på 1970-talet. Jag hade redan sett halva, så filmfilen var bokmärkt av spelaren att börja nånstans mitt i.
Det vill säga, mitt i en scen där en medelålders marxist står och gnider kvidande kampsånger på fiol.
Hur mycket kan man ignorera hur man framstår i andras ögon? Jag kan bara tänka mig vad alla pendlare kommer att berätta för sina familjer vid middagsbordet i kväll: »Ni skulle ha sett miffot på bussen i morse som först tittade på Nicke Nyfiken och sen på en skäggig gubbe som spelade fiol.« Detta blev för mycket för mig. I alla fall för en enda morgon.
Nu är det jag som läser Dagens Industri på bussen resten av veckan.