Dramaserien Parenthood har satt punkt för sin andra säsong, och det ser försiktigt hoppfullt ut för en fortsättning. För mig är serien ett exempel på hur jag låter mitt teveberoende styras av humör och behov. Parenthood är min pålitliga snuttefilt; den tar avstamp i något som berör mig djupt (familjeliv, föräldraskap) men utforskar sällan ämnet på ett sätt så som ger en klump i magen. Den tysta överenskommelsen mellan tittaren och serien är att allt kommer ordna sig för medlemmarna i den brokiga sammanslutning av familjer som utgör stommen. Det finns svårigheter och problem, visst, men inte värre än att kärleken övervinner dem.

Introt är ett perfekt exempel. Till tonerna av Bob Dylans Forever Young presenteras skådespelarna leende i sina roller varvat med bilder av dem privat som barn. Det kan vara en av de sista fullängdsintrona som visas på amerikansk teve, där inledningarna i allt högre grad reduceras till en kort och smaskig titelskylt.

Precis som hela serien luktar Parenthoods intro trygghet, en rejäl dos sentimentalitet och ett ännu större mått igenkänning.
Kanske är det också därför serien sällan blir liggande osedd länge hos mig – den gör mig nästan aldrig besviken, men mina förväntningar är inte heller att bli omskakad i grunden.

Uppsamlingsheat: Parenthood är alltså serieskaparen Jason Katims (Friday Night Lights) teveversion av filmen från 1989, då med bland annat Steve Martin och Diane Wiest i bärande roller. På filmaffischen håller Martin tokroligt en unge upp-och-ner. I teveserien är de komiska elementen inte lika framträdande; fokus ligger mer på berättelserna om hur fyra vuxna syskon valt att leva sina liv. Här finns den ordentlige storebrodern, systern som gör advokatkarriär och har hemmaman, systern som fått några törnar och flyttat hem till föräldrarna med tonårsbarnen och den charmige, impulsive lillebrorsan som aldrig tar ansvar för nåt.

Det Parenthood gör mycket skickligt är att genom storebrorskaraktären (spelad av Peter Krause) lyfta upp de saker som föräldrar oroar sig för: Sonen som har Aspergers, dottern som börjar ha sex. Samtalen han försöker ha med sina barn, som sällan når fram, men på något fumligt sätt genomsyras av omtanke, är något av det finaste jag sett Krause spela sen Six Feet Unders dagar.

Ändå är det märkligt att se Jason Katim ta upp liknande (eller i vissa fall helt identiska) familjeproblem i Parenthood som i Friday Night Lights – och ändå få så vitt skilda upplevelser. Delvis beror det på hur FNL är gjord, med improviserad dialog och dokumentärlikt kameraarbete. Men också på att Parenthood saknar en verklig diskussion om klass, som är ständigt närvarande i FNL.

Hos Peter Krauses familjeförsörjare finns i och för sig en naggande oro om vad som skulle hända om han blev av med jobbet, men med ett sådant tryggt familjenätverk är det svårt att tro att det skulle sluta illa.

Överhuvudtaget – och kanske är det just det som gör serien så tilltalande – slipper man de problem som folk brottas med i åratal, de som aldrig löser sig. Moster Agda som är psykiskt sjuk och får skov, farbror Bengt som dricker för mycket och blir kladdig med barnen, tant Sigrid som är helt ensam och inte klarar av att ta emot hjälp. 

När sådana spår berörs placeras problemen strategiskt på en biroll utanför familjekärnan.

Sådana obehagligheter hör inte hemma hos en välordnad storfamilj. Eller hos en snuttefilt.

»Jag har beslutat mig för att inte ta jobbet i Philadelphia«, säger Tami Taylor. »Jag kommer inte att vinna den här striden.«

»Okej«, säger hennes man Eric.

Hennes bortvända blick och besvikelse som sprider sig i vardagsrummet. Vad hade hon väntat sig? Att hennes kapitulation skulle få honom att ändra sig? Att han för en gångs skull skulle förstå hennes sätt att se på saken? Den långa närbilden på hennes ansikte. Många änglar går genom rummet medan Eric inte låtsas förstå hur hans fru reagerar på hans snabba »Okej«.

»18 år«, säger Tami Taylor, »i 18 har jag varit en footballtränares fru. I 18 år har vi kompromissat för ditt jobbs skull.«

När mannen hon älskar vägrar förstå, vägrar ändra sig. Hennes ansikte. Det faller liksom ihop. För vi vet vad hon tänker, även om ordet skilsmässa aldrig nämns någon gång i seriens fem säsonger, så känns det som att det här, det är Tami Taylors brytpunkt. Den här gången har hon sin dröm inom räckhåll, den som hon lagt åt sidan så länge för sin makes skull. Men hon vet också vad hon kräver av Eric. För vem är Eric om han inte är Coach Taylor? Vad finns det kvar av hans identitet om det tas bort?

Det är vad som står på spel i tystnaden mellan Eric och Tami i vardagsrummet. Deras äktenskap. Erics hela jag. Tami tittar bort och försöker att inte bryta samman.

Säsongsavslutningen och allra sista avsnittet av Friday Night Lights är extra långt. För att hinna knyta ihop alla trådar. För att man ska få reda på vad som händer med alla människorna i Dillon; Julie, Matt, Vince, Billy, Buddy, Becky och alla andra jag har lärt mig att bry mig om. Och den som engagerat sig i serien lär inte bli besviken.

Allt som inte är löst blir upplöst. Allt du undrat över får du veta. Men inte så det blir krystat. Utan som att det vore en vanlig dag i Dillon. Ett vanligt avsnitt av FNL. Människor blir ihop, gör slut och drömmer om proffskontrakt. Vi får till och med en liten epilog som skulle få JK Rowling att bli stolt.

Jag kommer att sakna Friday Night Lights. Med några få undantag har den rakt igenom både varit engagerande och trovärdig utan att någonsin kännas som en såpa. Stabilt berättande, bra manus, trovärdiga karaktärer. Spännande och engagerande. Ett utmärkt hantverk. Ibland bättre än bra. Ibland lysande. Men ändå, det var dags för serien att dö, den slutar när den fortfarande är intressant. För längre än så kan vi nog inte dra ut på storyn. Då kanske man skulle bli lite mätt.

Men det är i sekunderna efter Tamis tillkännagivande i vardagsrummet, som jag vill frysa bilden. Det är det jag vill minnas. För det är fan helt jävla fantastisk teve.

Den fjärde säsongen av Friday Night Lights når sitt klimax med en fotboll som flyger genom luften på väg mot målställningen. Det är sparken som avgör den stora matchen mellan två rivaliserande lag ‚àí¬†ett skickligt koreograferat stycke idrottsdrama.

Men det är inte den sortens gåshudsmysiga men i grunden förutsägbara scener som gör Friday Night Lights så bra. Inte heller dramat, de livsavgörande händelserna i karaktärernas liv, romantiken och sorgerna.

FNL är bäst i vardagsscenerna. Särskilt i dem som utspelar sig hemma hos familjen Taylor; samtalen över ett glas vin i soffan eller med en tvååring som äter kvällsmat vid köksbänken. Det finns precis en sån scen i förra veckans säsongsavslutning, och den är nästan avsnittets bästa. Tami och Eric i köket, en diskussion om vem som ska komma på thanksgiving-middag. Den varar i nästan en minut innan Tami säger, uppgivet: »jag vet inte, jag vill bara krypa ihop i ett hörn nånstans«¬†och de blir tysta för ett ögonblick.

Det handlar om en av säsongens stora plotlines: Tami, gymnasierektorn, får skulden när en elev gör abort, och uppjagade pro-life-föräldrar sätter press på skolledningen att ge Tami sparken.

Friday Night Lights fjärde säsong innehåller¬†flera sådana händelseförlopp med politiska implikationer. Men det är inte på abortkliniken, eller i parken där project-kidsen hänger på kvällarna, som den sortens intriger blir påtagliga och angelägna, utan i¬†familjen Taylors vardagsrum.

Där ser man tröttheten i Tamis ansikte, Eric som vänder sig bort för att hon inte ska se oron i hans blick. Inte övertydligt, inte dramatiserat. Bara sådant man känner igen för att man har sett det själv.

Nästan hela ungdomsgänget som FNL följde till en början har försvunnit ur serien. Inför vinterns säsong flyttades hela handlingen till en annan skola, i den fattiga, östra delen av Dillon. Det låter som ett desperat grepp, men det har funkat förbluffande bra. Som ett naturligt sätt att introducera nya ungdomar till handlingen, och framför allt som narrativt tillträde till andra aspekter av livet i den amerikansk småstaden.

Connie Britton och Kyle Chandler som Tami och Eric Taylor är egentligen den enda konstanten genom de fyra säsongerna, och de är en förutsättning för att nyordningen faktiskt funkar. De är gravitationscentret som resten av serien roterar kring.

Dessutom gör de makalösa rolltolkningar, särskilt tillsammans. De är i så total samklang att man ibland får den där känslan av att inte kunna begripa att det är på låtsas – att de där två faktiskt inte är varandras livslånga kärlekar utan två skådespelare.

Det blir bara en säsong till av Friday Night Lights och det är kanske lika bra. Premissen att Eric är coach för Dillons highschool-lag i amerikansk fotboll har redan fått omförhandlas mer än en gång, och för eller senare skulle den ha blivit orimlig. Han är ämnad för större saker. Att sätta punkt när de sista tonåringarna från ursprungsuppsättningen försvinner om ett år är nog klokt.

Men det kommer att bli vemodigt att se slutet på en serie som har närmat sig highschool-genren med en amition att spegla något av verkligheten, snarare än att bara underhålla med uppskruvade Gossip Girl-fantasier. Och att aldrig mer få följa med in i Eric och Tami Taylors vardagsrum kommer att bli smått outhärdligt.

Buddy Garrity var ett vrak. Fördriven med facklor och hötjugor av sin familj; utmanövrerad från fotbollspolitiken satt han på jobbet och stjälpte i sig sprit för att sedan fara ut i illa genomtänkta våldsamheter mot fruns nya pojkvän. Som tittare blev jag nästan kränkt å Buddys vägnar när alla människor lade huvudet på sned och tyckte synd om honom. Förstår de inte att han är Dillon Panthers?

Buddys resa är ett typexempel på vad som hänt mellan första och andra säsongen av Friday Night Lights. Genom några få välplacerade plot points har nästan varenda Dillonbos liv förändrats drastiskt. De smått halsbrytande skiftena beror på saker man hade kunnat förutse sedan första avsnittet: att coach Taylor ville jobba för ett collagelag var ingen nyhet, och det var heller knappast någon chock att Buddy Garritys hybris skulle ställa till det för honom – och det är just den här okonstlade konsekvensen i karaktärersteckningen som gör serien så exceptionell (Tyra och Landrys bekymmer är en helt annan femma, men dem tänkte jag förbigå med tystnad för tillfället – benefit of the doubt, och så vidare). Det klassiska receptet för en amerikansk storserie är att konservera grundförutsättningarna till det yttersta (Friends, någon?) men så går det inte till här: människor flyttar, skiljer sig, tröttnar. Det geniala med Friday Night Lights är inte bara att karaktärerna tillåts göra val som förändrar deras tillvaro, utan att serien sedan tålmodigt stannar kvar och nystar upp konsekvenserna.

Senaste avsnittet kan tyckas innebära en återgång till den gamla trygga lunken – Buddy bevisar i elfte timmen att han är en kraft att räkna med, Coach Taylor återvänder till Panthers, Julie traskar hem istället för att försätta sig i en situation med »The Swede« (som är roligast i sin frånvaro, man får ju ett leende på läpparna varje gång Tami eller Matt med varierande grad av bitterhet väser fram hans öknamn) – men som vi redan vet är inte Friday Night Lights den typen av serie. Till skillnad från det typiska tevedramat finns det inte bara gott om nya oroväckande händelsekedjor (Jason Streets Mexikoresa kan ju aldrig sluta väl), utan även flera bottnar inbyggda i själva lösningarna på de gamla, så att det som skulle kunna vara en bekväm »återställandets dramaturgi« i stället gör porträttet av småstaden Dillon lite komplexare, lite mer störande.

Jag har hört av flera bekanta att de inte orkat följa Friday Night Lights eftersom den inte gör ett så starkt intryck under den första kvarten, och till er som tänker så har jag bara en sak att säga: Ge serien tre avsnitt innan du ger upp. Du kommer att tacka mig.