Weird Science
Weird Science blir Nya TVdags – och nya WS!

2013-11-06  

I’m mad as hell and I’m not gonna take it anymore…

Det finns inget bättre sätt att inleda en ny era med än att citera Sidney Lumets Network. Passion föds ur begär, och inget föder begär som ilska, vanmakt och leda. Och ju längre jag hållit på med tevekritik, desto mer har jag insett att min frustration över dess tillstånd är konstant.

För nio år sedan startade vi Weird Science ur ilskan över att tevekonsten fortfarande inte existerade inom svensk kulturkritik. I dag är det tvärtom. Överallt – på nöjessidor och kulturredaktioner, i sociala medier och bloggar – har 2010-talets nybörjarklasser i tevekritikskolan öppet hus. Och ingen annan kulturgenre kräver så lite av sina journalistiska bevakare.

Samtidigt är det väl bara amerikaner som är lika tevegalna som svenskar. Ingenstans konsumeras fler serier och streamingsajter per capita. Och inte ens den amerikanska teveindustrin är lika expansiv och experimentlysten som den svenska just nu. Därför gör vi denna satsning. Den svenska passionen för tevekultur förtjänar en passionerad, helhjärtad, starkt personlig och expertnördig tevejournalistik.

Därför har vi samlat skribenterna på Weird Science samt andra handplockade teveexperter som Sara Ödmark från Älskade Dumburk, Anna Thunman Sköld från Thunmans tv-blogg och Tobias Norström och Billy Rimgard från podcasten Obiter Dictum, under ett helt nybyggt, högt tak borta hos TVdags. Vi har skapat en helt ny sajt ihop med dem som inkluderar både redaktionellt material och tablåtjänst inklusive en mängd funktioner – några rullar vi ut direkt, några av de mest spännande behöver ännu lite tid av utveckling.

Men just precis nu kör vi alltså i gång tevebloggandet hos TVdags i stället. Samtidigt går WS in i en tillfällig träda. Vi har nämligen helt nya planer även för WS. Återkommer till det!

Se Silvermans sänkta »Susan«

2013-10-23  

För två år sedan spelade Sarah Silverman in ett pilotavsnitt för en sitcom åt NBC. Susan 313 skulle bli en serie med en helt annan ton än hennes absurda The Sarah Silverman Program, som Comedy Central fumlade bort och lade ner efter tre ryckiga säsonger 2010 – lite mer vuxen, lugnare, med ett bredare tilltal – och vara löst baserad på Silvermans eget liv och hennes erfarenheter som nybliven singel efter ett långt förhållande med Jimmy Kimmel. Den skulle handla om sångaren Susan, som flyttar tillbaka till sin gamla lägenhet när ett förhållande tagit slut, och hennes mer eller mindre färggranna grannar. Livet, Relationer, Skratt. Klassiskt sitcom-upplägg, kan tyckas.

Av piloten blev det dock ingen serie. NBC sa tack, men nej tack. Men piloten har överlevt! Häromdagen lade Silverman upp den på YouTube. Fox, som numera av någon anledning äger Susan 313, hade också sagt nej tack till att utveckla serien, men sa OK till att lägga upp piloten. Och den är helt klart värd att lägga tjugotre minuter av din dag på.

Jag kan förstå varför den inte plockades upp av varken NBC eller Fox, men det är inte samma sak som att jag inte gillar den. Den är varm och rar, inte överdrivet sarkastisk eller cynisk. Inga pålagda skratt. Den tar tid på sig, och fokuserar mer på att utveckla karaktärer och relationer än att smattra oneliners var femtonde sekund. Den känns mer som tjugo minuter av en mysig indiefilm än tjugo minuters primetime-sitcom.

Humornörden i mig blir dessutom väldigt glad över att se både Harris Wittels och Tig Notaro i bärande roller, samt Eddie Pepitone i en liten cameo som – vad annars? – en högljutt klagande man.

Ekodesigners, förbannade ryssar och hysteriska talanger

2013-10-10  

Denna text innehåller milda spoilers om Project Runway säsong 12.

När folk frågar mig varför jag älskar Project Runway har jag inget direkt svar. Så jag brukar bara se ner i marken och gå därifrån. Jag gillar egentligen inte mode, inte ens kläder. Bokstavligt talat. Jag tycker inte om att ha kläder på mig, mycket kläder alltså. Mitt personliga intresse för kläder sträcker sig inte längre än till linne och shorts, om jag ska vara ärlig. Så vad är det då som får mig intresserad av världens, fortfarande, bästa realitysåpa?

Jag ska försöka formulera mig vettigt.

Kanske är det mixen av talang, drama, galenskap som tilltalar mig. Heidi Klums klänningar, Tim Gunns felfria mentorskap, partävlingarna. Eller är det bara karaktärerna? I så fall har man verkligen lyckats i år, med allt.

Faktum är att bara de tre första avsnitten av säsong 12 besitter en kraft bortom det mesta på teve just nu. Vi snackar kraft som i solens dragningskraft. Jag överdriver inte. Till att börja med har vi återvinnaren (som letar tyg i soptunnorna på Mood) Timothy Westbrook, en märklig ung man från Milwaukee med ego större än hjärta och hjärta större än hjärna. Elakt kanske, men stackars Timothy borde egentligen portats från Project Runway redan minuterna innan första avsnittet. Men då hade man ju å andra sidan missat en hel del. Som den moderna danskoreografi han ger sin, stackars, modell minuterna innan visningen. Skall utföras med Jungfru Maria i åtanke. Följt av den målande instruktionen: »I want you to think of awkwardly sniffing your armpit.« Ännu roligare blir det när modellen slutligen frågar om hon inte bara ska gå vanligt istället och Timothy svarar: »No.«

Övriga karaktärer att hänga upp sig på alternativt älska/hata är den arga ryssen Sandro, den ännu argare Ken och Timothys ärkefiende Miranda – De två senare arbetar även tillsammans i en av de obekvämaste partävlingarna i Project Runways historia.

Eftersom det handlar om excentriska, hybrisdoftande designers så skriks det mycket, känslorna svallar och hade det varit tillåtet, eller i en nära framtid, hade symaskinerna säkert sytt mer än bara tyg. Man kan fråga sig själv om det är därför man ser på Project Runway, det är det såklart inte. Inte enbart. För man klarar sig inte speciellt långt i Project Runway genom att svära och peka finger. Du måste också ha talang.

Och det är ju det som lyfter Project Runway: talangen deltagarna innehar. Du vinner Project Runway genom att sy för livet och välja rätt tyg. Välj inte mönstrat om du inte klarar av att matcha! Avverka inte fler plagg än du kan klara av – less is more! Diskreta färger vinner oftast över skrikiga – om det inte är en okonventionell tävling och godis skall utgöra ditt plaggs stomme. Följ din inre röst och lyssna inte på juryns! Och slutligen, våga flörta med det okända och lämna din trygghetszon bakom dig.

Inom kort är det så dags för alla säsongers höjdpunkt, det avsnittet där Tim Gunn besöker de kvarvarande designerna i deras egna hem. Jag är mest sugen på att träffa Bradons pojkvän, möta Helens tatuerare och få någon slags inblick i mystiska, svenskättade Alexandrias liv. Vinner gör såklart Bradon McDonald, bäst designer, snyggast skägg och rött dessutom.

Lugnet före stormen

2013-10-09  

Tänkte bara be om en gnutta överseende. Eller en jäkla massa, kanske.

På twitter har jag inte kunnat avhålla mig ifrån att hemlighetshaussa den nya, ehrm, »grej« vi på WS hållit på med under ett halvår och nu nästan är i mål med för lansering. Så det är klart att jag fått en och annan #AjourAllOverAgain-hashtag till svar. Men även om jag verkligen är måttlöst stolt över det vi startar om några veckor så är det inte min barnsliga iver jag främst vill be er ha överseende med, utan stiltjen här på WS.

Denna bloggtorka har ju kommit och gått allt ihärdigare det senaste året, och tidigare kunde vi alltid lyfta oss i kragen och injicera inspirationen tillbaka in i WS blodomlopp, men på sistone har det blivit allt svårare när vi står i startgroparna för (och jag personligen varit begravd i arbete med) inte bara en nysatsning utan något banbrytande (faen då, jag är ju verkligen helt värdelös på att kommunicera detta utan att låta som Ajour all over again… ber om ursäkt och en sjuhelsikes massa överseende).

Hur som helst. Det kommer att fortsätta dyka upp bra läsning här även framöver – både fram till nylanseringen och beyond.

Och det är här på WS vi kommer att släppa Nyheten först.

»All bad things must come to an end«

2013-10-01  

Denna text innehåller spoilers om seriefinalen av Breaking Bad.

Efter en myriad kommatecken, kluriga vändningar och illusionära återvändsgränder har nu Breaking Bad satt punkt. För evigt. Och det kändes perfekt, men samtidigt mycket, mycket sorgligt. Jag kommer aldrig mer kunna lyssna på Badfingers Baby Blue på samma sätt igen, ej heller se en nutida Western utan att bli påmind om förra veckans klassiker: ni vet när Walt för en kort stund åter iklär sig rollen som Heisenberg, hatt och allt, ackompanjerat av en upphottad variant av David Porters intro. En scen som inte bara existerar av nostalgiska skäl utan även som för att visa hur Breaking Bad hade kunnat se ut om det hade varit en helt »vanlig« serie. Jag kommer heller aldrig kunna se på mediokra Under the Dome med sobra ögon utan att sucka över Hanks bittra öde.

Ändå så känns det helt rätt. Breaking Bad slutade på topp och hur ofta kan man säga det om en teveserie egentligen?

Sextonde delen, säsong fem, bjöd på ett slut som inte bara ytterligare förminskar Dexters svaga final, men även sätter press på manusförfattare till andra långkörare, som till exempel Sons of Anarchy, Boardwalk Empire och Mad Men. Men det kommer bli svårt. I nuläget kan jag bara komma på en annan serie som gjort ett likvärdigt avslut och det är Six Feet Under.

Även om inte alla fått som de önskat, önskar, tror jag att de flesta känner sig smärtsamt (värken i hjärtat kommer sitta kvar ett tag) tillfredsställda. Vi bjöds ju till och med på ännu ett explosivt Walter White-moment att tänka tillbaka på om saknaden blir för stor. Liksom en sammanbiten uppgörelse Walter och Jesse emellan. Jesses öde blir en annan text (en mycket mörk sådan), för övrigt en spinoff jag skulle vilja se.

Och i slutänden får man väl ändå säga att Walt vann? När slutscenen väl kommer är det en lycklig, men mör, Walt vi lämnar därhän. Tillbaka där det hela började, i labbet. Och jag känner mig både omtumlad och förvirrad, men liksom Walt: lycklig. Med tanke på de moralismer Breaking Bad propagerat för den här sista säsongen, var jag rädd för att de skulle fega ur och göra något sedelärande av det hela. Så blev det inte, ok, man kommer aldrig röka metamfetamin, men den kakan var väl kanske oundviklig …

Nu är det bara att hoppas på Saul Goodmans egen spinoff-serie, en tjock blu-ray-box och en julklappstripp till Albuquerque för lite rundturer och fejkat, blått metamfetaminsgodis. Tack, Breaking Bad för den här tiden!

ANTM: Killarna mot tjejerna!

2013-09-10  

Julia: OK, nya säsongen America’s Next Top Model (TWO-OH, som Tyra envisas med att kalla den, det vill säga säsong 20) är alltså den första med både killar och tjejer. Intressant tilltag, på många sätt, men kan vi allra först prata om det bisarra i att när något dussin vardera killar och tjejer runt de tjugo möts, så beter de sig som unga oskulder i dussinromanens viktorianska England? Det är som att de aldrig träffat någon av motsatt kön förut, det tjuts och pips och fläktas med händerna. I tidigare säsonger har modellerna oftast fått träffa snygga herrmodeller nånstans halvvägs genom processen, och då är det kanske förståeligt att de blir lite flörtiga om de inte träffat andra än varandra och inspelningteamet på två månader. Men här har de rimligen kommit direkt från vardagen, de har inte fått några Big Brother-mängder sprit — har Tyra sprutat in extra mängder feromoner i huset? Det är förstås fullt möjligt att det handlar om de vanliga framkrystade och ihopredigerade bekännelsebåsintervjuerna, men det kändes så ansträngt. Det behövs inte kärlek för att skapa drama mellan modellerna, det vet vi sen tidigare, så det kändes så konstigt ansträngt och onödigt.

A-K: Att det skulle komma in en manlig halva bland deltagarna har ju varit något som behövts för formatet länge länge, och jag är lite överraskad att det tog så pass lång tid ändå. Men det som behöver ifrågasättas är ju varför killarna finns där? Är det för att visa på nya fält inom modeindustrin, eller är det just för att få till mer drama i en allt mer urvattnad (och bisarr) dokusåpa? Varför tittar jag fortfarande på ANTM? Varför tittar andra fortfarande på ANTM? Varför tittar du, Julia?

Julia: Det … är en mycket bra fråga. Jag vet inte om jag nödvändigtvis kunde ha svarit på den ens under säsong två-tre. Jag tror att jag fascineras av hur, som du säger, bisarr den är, och kanske mest hur den låtsas ha med den faktiska modeindustrin att göra? Mer och mer bisarra utmaningar, som i och för sig i vissa fall inspireras av faktiska möjliga foto- eller runwayjobb, men som kommer på helt bisarra premisser. Folk som aldrig har gått på en catwalk förut ska helt plötsligt gå på snurrande, flytande, lodräta, hala, brinnande dito, utan att få testa först för att se hur man gör. På typ tio kameraklick ska totala newbies ta fantastiska bilder med minimal mängd direktiv. De fjorton-femtonåringar som utgör merparten av varje årskull nya modeller får inte vara med på grund av arbetslagstiftning, och det låtsas man inte om.

Plus, förstås, det hela galenskapspaket som är Tyra Banks. Som lever i något slags fantastisk fantasibubbla där hon är en kvinnlig Da Vinci med magiska ögon.

Varför tycker du att killarna ska vara med då? Manliga modeller finns ju förstås, men precis som i porren är det mycket färre som blir lika kända och framgångsrika. Borde det varit en säsong med bara killar?

A-K: Jag tycker mest att det är en naturlig utveckling av konceptet, och säkerligen ett sätt att bredda målgruppen av de som tittar. En sak jag älskar är hur de mest hängivna fansen uttrycker sig, som att de är modellexperter, och svänger sig med Tyras vokabulär som om det vore vedertaget fackspråk. »Grrl, U gotta SMIZE more and work on dat booty tooch!!1«  Jag tror att det enda som rättfärdigar mitt ANTM-tittande är min fascination över seriens absurdhet. Jag menar, vilken annan serie tar sig själv på liknande allvar? Som att Tyra är en världsförbättrande upplyst despot vars främsta uppgift är att berätta för unga människor hur de ska bete sig. Det finns så mycket i serien som är så oerhört konstigt, som den oerhörda auktoritetshetsen; om en deltagare ens tittar fel på Kelly Cutrone får den en utskällning om hur hen aldrig kommer klara sig i modellbranchen. Man ska helst vara som en undernärd smal liten slav som aldrig säger emot, men alltid är redo att se high fashion ut.

Och ändå så ligger serien i framkant med en massa andra saker, väldigt tidigt hade den t.ex. öppet homosexuella deltagare och denna säsong var det andra gången en transsexuell kvinna var med och tävlade. Jag får det liksom inte att gå ihop.

Julia: Vet du vad jag tror att det är? Makeoveravsnittet. Älskar makeoveravsnittet. Alla älskar makeoveravsnittet. Det är ju lite av en brist i den här käsongen, att killarna inte bjuder på lika mycket förändringsmmöjligheter eller ångest. Det är då vi får Corys rakade bula och den där outsägligt gräsliga weave-en. (Tydligen lite av en vattendelare; vissa gillar, vissa hatar.)

Men för att gå tillbaka till det där med att vara både progressiv och konservativ: Det blir över lag intressant med vissa kontraster i hur tjejerna och killarna behandlas. Säg till exempel att gå nerför en regnvåt vägg, killarna i boots och tjejerna i höga klackar. No duh att det kommer gå olika bra. (Tjejen som klarade sig bäst var ju hon som hade nästan inga klackar alls.) Men också synen på manlighet och manlig skönhet — det är intressant att de nästan inte låtsas om den starka och långvariga trenden med ganska androgyna modeller. På tjejsidan har det pratats mycket om olika sorters modeller — katalog, high fashion, edgy, osv — men på killsidan verkar det bara finnas en sorts modell, och det är en traditionell kalsongmodell. Eller vad tänker du?

A-K: Jag kan ju ingenting om hur modellvärlden fungerar, så jag kan inte uttala mig om hur väl serien speglar “verkligheten”, men jag tycker också det är konstigt att det är sånt fokus på det übermaskulina. Överlag kanske vi helt ska lämna idén om att ANTM har nån som helst verklighetsförankring ändå. Herregud, detta är serien där deltagarna fått agera karaktärer från Tyra Banks skönlitterrära epos Modelland och delta i hennes egen musikvideo (andra säsongen).

Kanske ska man, om man ens ska titta på detta, se det som ett gigantiskt konstprojekt, eller möjligtvis en smart allegori över det moderna USA. Det är djupt känslomässigt och samtidigt extremt ytligt. Virgg fick mig att fälla en tår i första avsnittet där hon berättar att den första transdeltagaren (Isis) fick henne att ta steget och faktiskt stå för den hon är, och att hon hade Tyra och ANTM att tacka för hjälpen att våga, och det i samma show som låter deltagarna springa runt i ett gigantiskt Walmart och slita åt sig smink för att bli en riktig Cover Girl. Det är så sjukt, så sjukt intressant, så sjukt skämmigt och så sjukt bisarrt, allt på samma gång. Jag har inte sett någon skriva mer ingående om fenomenet ANTM, men skulle verkligen vilja läsa en längre granskning där man faktiskt går på djupet med serien och verkligen analyserar den. Eller är jag helt ute och cyklar nu? Är det och förblir bara ytligt skräp?

Julia: Context is king, och content existerar inte i ett vakuum. Det kan vara både och.

Början på slutet – R.I.P. Heisenberg

2013-08-22  

Denna text innehåller spoilers om Breaking Bad.


Efter fler och värre vändningar än med valfri attraktion på Liseberg, Gröna Lund eller… tja, Six Flags Magic Mountain, är nu världens bästa teveserie tillbaka för att avslutas.

Det är såklart ett faktum värt både tårar och spekulationer. För när man investerat så mycket tid, tankar och tycke i en serie som Breaking Bad, vars explosiva kapacitet man bara måste respektera, då vill man ha ett värdigt slut. Ett slut som känns som den där djupa sucken innan man somnar, eller som en tung, bångstyrig apa på ens axel. Känslan av svettig skräck och trygghet på samma gång… Vince Gilligan, seriens skapare, har gått ut med att slutet kommer bli definitivt. Ett slut utan större tolkningsmöjligheter. Alltså motsatsen till vad Sopranos gav oss tittare.

Och visst känns det som att det kommer att bli så? Andra halvan av säsong fem börjar oklanderligt hoppfullt, även om seriens mörker som sådant är tjockare än någonsin. Den gamla Doors-raden No One Here Gets Out Alive får plötsligt nytt liv, i fetmarkerade versaler, och hade kunnat vara ett bra namn på de sista åtta avsnitten. Alla mår skit, scenerierna andas död och ensamhet, humorn är märkligt avvaktande. Det gäller att stålsätta sig innan varje nytt avsnitt.

Ändå så hoppas man ju på ett »lyckligt« slut. Den förtjänar det. Walt förtjänar det. Märkligt kan man tycka då Walt genomgått en metamorfos av monstruöst slag under seriens gång. Eller har han egentligen det? Det kan diskuteras. Odiskutabel är däremot Walt och Jesses förmåga att besegra till synes omöjliga hinder. Och man är beredd att hålla med Walt när han ber Skyler om att behålla pengarna, för deras barns framtid, med orden: »Please don’t let me have done all this for nothing.«

Man minns säsong två, när Walt och Jesse fastnar i öknen med ett slutkört batteri och nästan inget vatten. Half Measures, där Walt blommar ut i ett rungande, rysningsframkallande, »Run«. Eller förra säsongens finalavsnitt, som även hade funkat alldeles utmärkt som permanent avslut, där Walt slutligen överlistar Gustavo Fring. Samtidigt som han blottlägger ännu ett lager hänsynslöshet.

 Walter White har blod på sitt samvete och inte bara »rätt« sorts blod utan även, i sammanhanget, oskyldigt blod. Barnamord är inte okej. Ändå så vill man att han ska lyckas. Han förtjänar det.

Så vad kommer då att ske? Hank är Walt på spåret, i en tråd som exploderade redan i förra avsnittet, Skyler konfronteras av Marie i en scen som andas brittisk socialrealism och Lydia, prilligare än någonsin ber Walt om hjälp. Mycket ska knytas samman och den negativa stressen stegras varje minut. Det är svettigt och på gränsen till inte alls underhållande att följa. Men man måste.

Alla lovord till trots måste jag ändå säga att jag saknar Walt och Jesse, deras samspel, de två tillsammans, hur de växte och hur de utvecklades tillsammans. Det fanns en ömhet dem emellan som gick genom skärmen. Annars så lever jag just nu för att följa Breaking Bads öde in i evigheten.

Heisenberg för alltid.

SVT kör Homeland dagen efter USA-sändning

2013-08-21  

En mycket trevlig nyhet för oss som följer Homeland i SVT: Göran Danasten, dramaansvarig på SVT Programinköp, har bekräftat att höstens tredjesäsong av Homeland tablåläggs dagen efter avsnitten visats i USA. Det är en klar bättring mot förra året då man låg åtta dagar efter.

Tredje säsongens premiäravsnitt visas i USA söndagen den 29 september och kommer alltså att visas i SVT på måndagar. Avsnitten kommer precis som förra året att finnas tillgängliga på SVT Play i sju dagar efter sändning.

För några veckor sedan släppte Showtime en lång trailer för den tredje säsongen. Lite spoilervarning på den, dock, känns som att det visas lite för mycket?

Historiedrickarna

2013-08-13  

Av alla komedirelaterade grejer på teve och webb jag sett den senaste tiden är det en specifik produktion jag skrattat allra mest och hjärtligast åt. Visst, jag har garvat åt andra säsongen av Comedy Bang! Bang!, småflinat åt Axe Cop, bitvis roats av Maron, förundrats av Pound House, efter förra veckans avsnitt återfått hoppet om Childrens Hospital (James Adomian!), och åtminstone på ett humorteoretiskt plan uppskattat fjärde säsongen av Arrested Development. Men Comedy Centrals halvtimmesversion av det som en gång startade som en skojig webbserie på Funny or Die är nog min sommarfavorit: Drunk History.

Ingen är mer förvånad över detta än jag. När jag läste om planerna att göra »riktig teve« av Drunk History suckade jag högt av förhandsbesvikelse. Den ursprungliga versionen, skapad av Derek Waters och Jeremy Konner 2007, kändes som en sådan perfekt grej för ett litet format, för en kortfilm eller en mindre serie på nätet. Att blåsa upp det till långa avsnitt och tro att det skulle hålla för en hel säsong verkade dum-optimistiskt, och det kändes också så typiskt gammelmediakannibalistiskt att plocka upp något som gjort succé på nätet och i flytten till nytt medium ta bort all udd och charm från det. Men allt det där fick jag äta upp.

Konceptet med Drunk History är både korkat och smart, ett sant möte mellan högt och lågt: en person, oftast en komiker av något slag, super sig dyngrak och berättar därefter med stor inlevelse för Derek Waters och hans kamerateam om en viktig händelse eller person i USA:s historia. Med den druckna komikern som opålitlig men odiskutabel ciceron klipper sedan Waters och kompani fram och tillbaka mellan spritsessionen och dramatiseringar av berättelserna – halvtaffliga produktioner befolkade av kända skådisar och med ett grandiost anslag som skulle göra Ken Burns stolt. Det hela resulterar i ett antal dråpliga, oberäkneliga och mycket underhållande historieskrönor.

Den främsta anledningen till varför det funkar så bra och blir så roligt är tilltron till berättaren. Inte nog med att dramatiseringarna alltid följer den alkoholinfluerade handlingen till punkt och pricka, oavsett hur faktamässigt felaktig den än blir (som när Mark Twain plötsligt börjar använda en laptop), dessutom låter Waters de skådisar som gestaltar exempelvis Abraham Lincoln eller Richard Nixon mima till berättarnas egna ord. Därför får vi scener där en 1600-talspuritan (Michael Cera) informerar Mary Dyer (Winona Ryder) att »we gotta fuckin’ kill ya«, allt enligt en stupfull Jen Kirkmans utsago om den berömda kväkarens öde.

Förutom lite snyggare och dyrare produktion är teveversionen av Drunk History tämligen lik originalserien. Varje avsnitt består av två-tre berättelser, och som ram har man valt att ge varje avsnitt ett stadstema – vilket funkar okej. Hittills har bland annat Boston, San Francisco och Atlanta avhandlats. Den stjärnspäckade rollistan i dramatiseringarna är imponerande – jag ser till exempel fram emot att se Luke och Owen Wilson porträttera bröderna Kellogg i ett kommande avsnitt. Och Ken Marino som Harry Houdini!

Paddy Meehan är tillbaka – uppföljare till The Field of Blood!

2013-08-11  

Ni har väl inte missat att en av de bästa teveserierna från 2011 är tillbaka? Uppföljaren till den fantastiska dramatiseringen av Denise Minas The Field of Blood som handlar om den unga tidningsreportern Paddy Meehan (underbart spelad av Jayd Johnson) visades på BBC  i veckan. Den andra säsongen utspelas några år efter första säsongen och Paddy  jobbar nu nattskiftet och kamperar ihop med veteranen George McVie i »the call car« där de sitter och lyssnar av polisradion efter nästa story som de kan sätta tänderna i.

Samtidigt som de blir rejält insyltade i ett mord på en advokat med specialisering i mänskliga rättigheter köps tidningen upp och en ny kvinnlig ansvarig utgivare tar över rodret för att förbereda för en ny era, vilket givetvis blir en chock för de gamla rävarna på redaktionen och redaktör Murray Devlin (David Morrissey) ställs nu inför tuffa utmaningar med den nya ledningen.

Gillade man första säsongen så kommer man absolut att gilla det här då det är lika välskrivet och spännande från start till slut. Att det första avsnittet inleds med att Paddy och George kör runt i Glasgow-natten till tonerna av Lloyd Cole And The Commotions Are You Ready to be Heartbroken är bara en bonus.