Förväntade mig inte särskilt mycket av dramaserien The Fosters, mer än att den förstås skulle vara idé- och hantverksmässigt intressant att se – på grund av dess motiv och förutsättningar, som ju blivit mycket omskrivna: en serie på den bussigt barnvänliga kanalen ABC Family om ett lesbiskt par som tar in fosterbarn, med en bärande idé att humanisera kontroversiella ämnen för en superbred publik; producerad av en utstuderat sociopolitiskt medveten Jennifer Lopez.

Och, som sagt, det är ABC Family. Vilket betyder att det inte är Rectify eller Top of the Lake, direkt, eller ens i närheten av senare års bättre vardagsdrama typ Men of a Certain Age. Det är, helt enkelt, inte en vuxenserie utan mer än regelrätt familjeserie. Jag kommer att älska att kolla på The Fosters ihop med min elvaåriga dotter.

Med det sagt så älskade jag även för egen räkning pilotavsnittet. Varje rollgestalts story är intressant i sig, och i relation till varandra blir storyn större än summan av sina beståndsdelar. The Fosters har inte bara hjärna och hjärta utan själ: något som vibrerar av äkthet hos skådespelarna, situationerna, vad som uppstår mellan manus och regi.

Samtidigt är det svårt att inte fokusera på det rent tekniska. Det var nämligen länge sedan jag senast upplevde ett så smart och känsligt exekverat manus i en mainstreampilot. Ni vet, när alla karaktärer och relationer ska introduceras så sker det i regel (eftersom man ska hinna få med sig ganska mycket på 40 minuter) via ett antal genvägar i dialogen. Rollgestalterna säger saker som verkliga människor inte skulle säga, så att tevetittaren ska få sammanhangen tillräckligt klargjorda.

Just detta undviks helt, på ett nästan demonstrativt säkert sätt, av de manusförfattande serieskaparna Brad Bredeweg och Peter Paige.

Ta till exempel den förvirrade situationen i början med child services-kontakten Bill, som vi aldrig får möta annat än på andra sidan några telefoner; och de komplicerade inbördes relationerna – efter tio minuter har vi precis allt klart för oss, men ingenting i replikerna har skrivit oss på näsan. Tvärtom skapas en större nyfikenhet, och ett större känslomässigt engagemang, redan från början med den här mer realistiska, jämförelsevis minimalistiska, dialogtekniken.

Eller hur Mike presenterades. Total förvirring på polisstationen, för oss som kollar, men de inblandade där vet ju förstås allt redan. Och vi förstår några minuter senare – på ett fullständigt ljuvligt realistiskt vis.

Och jag älskar småsaker i manus, som spelet mellan Mariana och hennes riktiga mamma Ana, vars backstory av svek och sorg initieras med en scen där Mariana chattar med någon, en kille, tror man, tills hon avslutar med att efter tvekan addera ett »mom«, för att hastigt radera det igen.

I bastardtider av Game of Thrones är The Fosters, för mig, en liten uppenbarelse.

Denna text innehåller spoilers om Game of Thrones.

Man skulle kunna jämföra med när Nina Meyers dyker upp i säsong 3 av 24, eller när Agent Cooper stirrar in i spegeln den sista minuten av Twin Peaks. Gårdagens chocker i Game of Thrones orsakade känslostormar av sällan skådat slag. Twitterkonton upprättades likt forna tiders helplines där fans fick bearbeta vad de just sett på 140 ord. Många valde att helt enkelt uttrycka sitt hat mot George RR Martin och mot HBO. Andra vrålar ut sin sorg, en del hotar med att aldrig se ett enda avsnitt till av serien. »I WANT TO TEAR MY EYES OUT IN SADNESS«, skriver någon enkelt och sammanfattande.

Säga vad man vill om George RR Martin men han har inga problem med att »kill your darlings«. Eller andras darlings för den delen. När han lät Ned Stark tappa huvudet i redan första säsongen kände jag att här fanns en viktig  beröringspunkt mellan Game of Thrones och favoriten 24. Ingen går säker. Det kändes härligt. Så kittlande och farligt befriande att inte veta. Tills igår då, då den spektakulärt blodiga slutscenen gjorde gällande att det här med att ingen går säker gäller också huvudpersoner som är ytterst drivande i serien.

Nej, jag har inte läst böckerna, då hade jag självklart vetat. Måste man det? Jag håller på med första boken nu men mest för att jag fortfarande har svårt att hålla i sär alla Lannisters och Baratheons. Familjen Stark, däremot, har alltid känts tydliga och centrala och år av tv-serietittande har lärt oss att det finns en tydlig och trygg navigation i berättandet. En central konflikt förblir en central konflikt. Däri låg också en del av gårdagens chock. Genom att låta döda några av dem dör också de vi hejat på. De som stått för högburet huvud, stolthet och i viss mån moral. De är kanske inte seriens populäraste figurer. Tyrion har roligare repliker, till exempel. Men de har stått för någonting som känts som kärnvärden och vi har därför kommit att se deras närvaro som trygg och säkrad. Med Catelyn och Robb dog också hoppet om de rätta segrarna, den rätta på järntronen. Vad kommer att hända nu, och vilka kan vi sätta vårt hopp till? Arya? Men hon är ju så liten, och Bran är så svag.

Alltså känslan när man har investerat tid, kärlek och engagemang i en teveserie för att sedan känna sig snuvad eller i alla fall omskakad kan vara nog så kraftig. Det vet alla vid det här laget. Och förvirringen, otryggheten, kan kännas nog så äkta. Ser vi inte en teveserie för att engagera oss i någonting, om än på en behaglig, vegetativ nivå? En nivå som inte kräver vårt samarbete eller interaktion, men som ändå engagerar oss, och får oss att tänka, känna? Är det då så konstigt att reaktionerna rör sig kring otrygghet och förvirring? Nej. Nästa tanke blir så självklart vad som ska hända sen, och twitterreaktionerna i stil med »Jag kommer sluta kolla« är därför fullt logiska.

Jag skulle väl veta svaret redan om jag läst böckerna. Som folk påpekar på Facebook och Twitter och alla andra möjliga medier inklusive brevduva. För från seriens början har det funnits en tydlig uppdelning mellan tevefansen och bokfansen. Nybörjarna (som kan hånas) och de som utexaminerades från George RR Martin Academy för länge sedan. De som läst böckerna är naturligtvis inte sena med att påpeka att de suttit på info om Starks öde sedan långt tillbaka. De har heller inte varit sena med att påpeka att tv-serien med undantag från första boken och säsongen, skiljer sig en hel del från böckerna. Det bidrar såklart också till uppdelningen mellan fansen. De som fina fansen »vet« hur det ligger till och pöbelfansen som ser den kommersiella versionen i teveväg.

Gårdagens matsalsmassaker gjorde än en gång en sak väldigt tydlig. Ett, att bröllop i Westeros sällan är en trevlig tillställning. Med Sansas och Tyrions i minnet, och även Danaerys och Khal Drogos, så kan man ju snabbt konstatera att grisfötter och flödande vin till trots är ett bröllop mest en legitim inramning av ofrivilligt sex i RR Martins värld. Även om en bröllopsfest med Walder Frey som värd tar priset i obehag.

Jag halkade in på BBC/Sundance samarbetet Top of the Lake efter att ha uppskattat den fenomenala Rectify och för att Elisabeth Moss, Peggy i Mad Men, spelade huvudrollen. Det är alltid intressant att se skådespelare försöka frigöra sig från sina framgångsok.

Jag kan väl säga på en gång att det inte är något problem i det här fallet. Till skillnad från kollegan Jon Hamm har hon ännu inte hunnit förkroppsliga sin genombrottskaraktär till fullo och det tar inte många minuter innan vi glömt bort både Heinz Ketchup-slogans som propra kläder. Vilket känns otroligt turligt för annars hade det här dramat blivit fruktansvärt i dubbel bemärkelse.

Nu är det enbart fruktansvärt. Alltså som i känslomässigt hemskt, inte dåligt. Hundra procent tvärtom. Top of the Lake är en av få sentida serier som totalt överrumplat mig. Det är också en serie som med sin kompromisslösa, ständigt närvarande aggressivitet tänjer på termen underhållning så långt det bara går. Här är ingen tillfreds och alla bär på en hemlighet av nattsvart karaktär.

Precis som i Rectify är Top of the Lake en serie om att konfrontera sitt förflutna genom nuet. Den där punkten i livet där alltet, livet, kulminerar och ens framtid avgörs. Här är det polisen Robin Griffin, Moss, som återvänder hem till sin döende mamma. Samtidigt som hon tar sig an ett fall med en försvunnen, tolvårig flicka. Men det här är egentligen bara perifert. Så känns det i alla fall. Fallet triggar nämligen Robins egen historik och det är här den egentliga historien ligger. Ju längre serien fortskrider desto mindre bryr man sig om vad som hänt flickan, istället blir man nyfiken på Robin och hennes livsöde. Vad hände när hon var tonåring? Svaren är ibland så mörka och tunga att man väljer att inte acceptera dem när de väl antyds. Och det är mycket som antyds i Top of the Lake, precis som i Rectify kan man som tittare känna av en viss frustration när det sällan bjuds på raka svar. Men det är egentligen bara ett bevis på hur bra det här är.

Jane Campion regisserar och för mig som inte riktigt uppskattat hennes senaste filmer men tyckt väldigt bra om tidigare sådana som En ängel vid mitt bord, Holy Smoke och Pianot känns det lite som en comeback. Även handlaget känns som en återgång till det förflutna. Framför allt är det tonen i Holy Smoke som ekar. Kan det kanske ha varit Harvey Keitels senaste riktigt bra film till och med? Även Holly Hunter gör lite av en comeback som nästan oigenkännbar, flummig, muttrande, överprästinna för en grupp kvinnor med olika slags problem. Som det stora Copycat-fan jag faktiskt är tar det ett tag för mig att acceptera denna radikala förändring, men hon gör det bra, det får man ge henne. Och hon har långt, grått hår. Liten parentes.

Top of the Lake har fått kritik för att måla upp en, minsta sagt, oromantisk bild av Nya Zeeland och dess invånare, samma slags kritik som Winter’s Bone och Hostel (de båda i samma mening, ser man på!) råkade ut för. Och jo, det kan man ju tycka, men samtidigt så är serien rätt tydlig med att det här inte handlar om Nya Zeeland som land utan om Laketop som stad, som mig veterligen inte ens existerar på riktigt, mer än som något slags nationalparksliknande område. Rätta mig gärna här om jag har fel.

Det är inga charmiga personer vi introduceras för. Peter Mullan som stadens lokala drogbaron Matt Mitcham sätter skräck i allt och alla, inklusive mig. Har ni sett Tyrannosaur så har ni en viss idé om vad det handlar om. Varje enskild frame av hans speltid utnyttjas maximalt. Det sjuder och bubblar för att slutligen koka över. Övriga invånare är en härlig mix av våldsutövare, sexualbrottslingar, alkoholister och, givet, deras offer. Rätt hårt och deppigt alltså. En bra beskrivning av hela Top of the Lake. Hårt och deppigt. För den eviga grubblaren. Och ett steg närmare Sundancefestivalen för mig, vilket är positivt.

Nashville. Det började så bra. Två sångerskor med olika ålder och image. Som tvingas samarbeta. Massor av musik. Det hade kunnat bli så sjukt bra.

Men vad händer sen? De sista avsnitten i säsong ett har jag tittat på med någonslags tillbakaryggning och ett skeptiskt ansiktsuttryck.

När går en dramaserie över i en såpa?

Jag har samlat några varningstecken:

• Någon säger (med dramatisk konstupaus) »I’m pregnant«.
• Folk börjar ligga med varandra i andra och tredje hand (Tex att Avery och Juliette får ihop det)
• Någon använder en falsk identitet för att lura någon annan på pengar.
• Nån har en bror som är skum och ställer till det för en
• Någon dödar någon annan för att »rädda« den.
• Alla rollpersoner snärjs in i en gemensam bubbla, som är rimlig om serien tex utspelar sig på ett fängelse där det inte finns några andra att umgås med.
• När någon inte är far till sitt barn.
• När det kommer fram vem fadern till sagda barn är och det blir ett jäkla drama av det.
• Avsnitt börjar avslutas med cliffhangers, till exempel att någon voltar med en bil.

Plocka inte upp tvålen, Nashville! Du klarar dig så bra ändå. Det räcker med din grundpremiss, countrymusik, två sångerskor med olika värderingar. Folk med missbruksproblem, countryshowbiz. Det räcker. Det är när du håller dig till realismen som du är som allra bäst. Raynas dotter som vill bli som sin mamma. Juliettes kamp att hitta en vuxnare image. Raynas ansikte när hon frågar Deacon om han är full. Du behöver inte fläska på med korrupta politiker, mord och slemmiga solochvårare. Det är okej att bara handla om country. Helt okej.

Kommen några veckor in i livet som tvåbarnsföräldrar fann jag och min hustru oss sittande utmattade framför teven en kväll. Ingen av serierna vi följer tillsammans hade några färska avsnitt och vi var därför villrådiga tills min hustru frågade: »Vad hände med vårt tittande på Modern Family egentligen?« Sagt och gjort, vi gick in på svenska Netflix – ah, Modern Family fanns, fantastiskt. Fast vänta nu, bara säsong ett och två, och det var någonstans i början av säsong tre vi tappade tråden. Men ingen fara, här finns resurser! Vi tog fram iPaden med amerikanskt DNS inställt, redo att streama Netflix därifrån till AppleTV:n, i USA-utbudet skulle väl ändå även säsong tre finnas.

Men amerikanska Netflix hade inte Modern Family överhuvudtaget. Återvändsgränd.

TV4 Play? Modern Family visas ju på TV4 i Sverige? Nej. Filmnet då, de ägs ju också av TV4-gruppen? Nope. Viaplay då, även om det inte finns någon ägarlogik i det, någon tjänst borde väl ha säsong tre av Modern family tillgänglig för streaming?

Nej.

Hulu? De har ju avtal med ABC där Modern Family sänds, där borde det väl finnas? Sagt och gjort, in i Hulu-appen på den amerikanska iPaden och mycket riktigt, Modern Family puffades för på framskjuten plats, vi klickade oss in och möttes av… den pågående säsong fyra och inget annat.

Här tog bajsblöje-, kräk- och amningsutmattningen ut sitt pris. För första gången i mitt teveliv hörde jag mig själv säga »Äh, vi hoppar över säsong tre och går direkt på fyran.«

Det här är så klart bara en petitess (och ett bevis på hur lågt föräldraskap kan få oss att sjunka) men det är även ett exempel på hur omständligt teve- och filmlivet blivit i dessa tider av oändligt antal streamingtjänster. Finns det jag vill se på Netflix, Viaplay, Filmnet, HBO Nordic, Comoyo eller ingenstans? Hur många tjänster måste jag abonnera på? Och vilka tilläggstjänster behövs, som en DNS-tjänst för att komma åt amerikanska eller brittiska tjänster och utbud? Och även om serien jag söker finns, har de rätt säsong?

För medelkonsumenten är det kanske inte ett jätteproblem, den som bara vill ha ett alternativ till halvengagerat zappslötittande sitter säkert mer än nöjd i tevesoffan med ett abonnemang på vilken som helst av de här tjänsterna. Siffran från tidigare i våras att medelabonnenten i USA ägnar 90 minuter per dag åt Netflix – en siffra ingen av landets otaliga kabelkanaler når – pekar onekligen i den riktningen.

Men den som inom lagens råmärken vill kunna få allt på ett bräde, både gammalt och nytt, kosta vad det kosta vill – hur i hela fridens namn ska hen bära sig åt?

Den som har ett bra svar, delge gärna. Själv börjar jag känna mig rätt uppgiven inför det slukhål av rättighetsavtal och visningsfönster som det nya teve- och filmlandskapet medfört.

Förra helgen lovade jag att jag skulle återkomma i veckan med lite nyheter från upfrontsen, men tyvärr så kom livet i vägen så jag har inte haft någon tid till detta. Och nu känns det som det är lite för sent – de flesta har nog redan följt det på annat håll.

Så i stället för att upprepa allt som redan rapporterats på amerikanska sajter så tipsar jag om min favoritpodcast igen. TV Heads är just nu i Los Angeles och kommer precis som förra året leverera rapporter från LA Screenings – där alla nya serier presenteras för inköpare från hela världen. Jag vet ju att rapporterna från LA Screenings var mycket populära förra året och givetvis får man ut mer av att lyssna på detta än att se alla trailers som pumpats ut i veckan. Göran Danasten, dramaansvarig på SVT Programinköp, har redan spelat in ett underbart avsnitt där han samtalar med den svenske teveproducenten Henrik Bastin, som är stationerad i USA och som nu har en del spännande projekt på gång där borta, bland annat en adaption av härliga Ulveson och Herngren med Billy Crystal i huvudrollen! Nya avsnitt publiceras på Soundcloud.

How I Met Your Mother har ju sedan starten byggt på, inte så mycket »will they won’t they«, som »when (the hell) will they«. Det är liksom automatiskt, redan i titeln. Och precis som längtande blickar och möjliga kyssar i andra serier, har mamman dinglats framför våra näsor, närmare och närmare för varje säsong. Det där jäkla gula paraplyet har snurrat omkring runt snart varje gathörn, hela tiden precis utanför Teds synhåll.

Problemet är väl att vi sedan länge slutat bry oss. Inte för att vi vet att Ted kommer att träffa henne, utan för att hon tjatats ihjäl. Hur nära hon är, hela tiden, och hur implicit fantastiskt det kommer vara när hon väl dyker upp, allt eftersom Ted blir mer och mer cynisk och tappar tron på kärleken. Och för att alla andra vid det här laget är intressantare än han. Han är Gatsbys Nick, Rents Mark. En nodpunkt för de faktiska huvudpersonerna att samlas runt, men utan eget själsliv och utan egen utveckling. Och ju mer de tjatar om den här fantastiska mamman som ska dyka upp, ju längre de nöter med alla andra misslyckade relationer på vägen, som vi de senaste säsongerna vetat säkert inte är mamman eftersom det droppats fler och fler detaljer, desto mindre orkar man engagera sig sig. Det skulle väl kännas som en fantastisk reveal att äääntligen få se henne, i säsongens sista scen, men det var mest irriterande att det bröts där, och så får vi vänta en hel sommar på att få veta hur det går. Hon har för-presenterats så hårt att avslöjandet kändes ungefär lika klimaktiskt som fjortonde gången det avslöjas vem som är Luke Skywalkers pappa, i alla fall när det genast följdes av eftertexter och sommarlov. Om det skulle leva upp till vad det verkar som att manusförfattarna tror att de gav oss, borde det åtminstone ha hänt nånting till.

Det kanske är talande att mitt tevesällskap var förvirrad kring hur det skulle gå nästa säsong, när alla sprids för vinden, och Ted hade ju sagt att han skulle ta tåget tillbaka och hon skulle nån annanstans och då kommer de ju fortfarande inte träffas? Jag fick påminna honom om att hon spelade på bröllopet, för att Ted hittat sitt ex på tunnelbanan efter att ha sumpat bandbokningen och att mamman var hennes roomie och hon var på samma perrong efter festen och yada yada yada. Eller, skulle komma hava att ha kommit spela på… nåt sånt. Hur det nu blir med flash forwards och backwards och sidledes.

Det har sagts att nästa säsong är den sista. På något tjugotal avsnitt ska alltså Ted, som inte direkt är den mest känslomässigt rimliga snubben i tevedjungeln, hinna träffa, bli kär i och bli ihop med den här tjejen på ett sätt som är dramaturgiskt och narrativt tillfredsställande inte bara för att vi vet att de kommer att gifta sig och skaffa barn. Mer show, mindre tell, tack. Mer soppa, mindre spik.

Problemet är förstås att det samtidigt skulle bli väldigt tråkigt med en säsong där han får majoriteten av berättelsen. Plus att som det ser ut nu skulle de kunna dra ut på de två-tre dagar som är kvar till bröllopet hur länge som helst, bara för att. Samtidigt som Marshall och Lily ska reda ut vart de ska ta vägen, och Barney och Robyn antagligen måste ha massa ångest. Risken är att allt blir lite hastigt berättat på ett sätt som inte egentligen stämmer överens med hur någon egentligen borde reagera eller handla, bara för att hinna knöka in alltihop, eller att de trasslar hela säsongen, antingen i dejtandet eller på väg mot en kyss som, för att matcha det här avsnittet, kommer i sista minuten så att Bob Saget precis hinner säga »And that, kids, is how I got your mother.« Och så har vi inte lärt känna mamman över huvud taget, så att våra tänkta uppblåsta förväntningar inte kan punkteras. Fade to black, alla kastar saker på teveskärmen.

Kanske slutar det med att barnen inte ens finns, utan att det visar sig att en ensam och trasig Ted suttit och pratat med en tom och förfallen vägg i ett hus som ingen ville köpa. Iklädd cowboyboots, lång brun peruk och med ett slitet gult paraply över huvudet.

Man kan ju alltid hoppas.

Det har varit en händelserik vecka i den amerikanska teveindustrin och jag känner att jag måste skriva av mig lite.

Den tråkigaste nyheten är givetvis att Southland inte får någon fortsättning. TNT har i veckan beställt nya serier så det har verkligen känts som att Southland kommit längre ifrån en förlängning för varje dag så när beskedet om nedläggning kom i fredags så var det ganska väntat. Det pratas om att det kanske kan bli en tv-film för att få något avslut – men jag tycker att Coopers »suicide-by-cop« är ett bra avslut. Låt det vara så.

På networksidan har det inte varit så dramatiskt den här säsongen. Många favoriter som till exempel Fringe, The Office och 30 Rock var ju planerade nedläggningar och de senaste dagarna har inte bjudit på många överraskningar – men några sticker ut. Nedrustningen av världens populäraste tevefranchise fortsätter – förra året var det CSI Miami som sa hejdå, i år var det dags för CSI NY. Moderskeppet i Las Vegas kommer dock tillbaka nästa år.

Matthew Perrys Go On fick bara en säsong och jag önskar att Perry nu slutar att irra runt i halvtaskiga sitcoms och i stället satsar på drama – han är en utmärkt dramaskådis. För visst önskar man att Go On inte hade plockats upp till serie överhuvudtaget? Jag hade så gärna sett mer av rivaliteten mellan Kresteva och Florrick i senaste säsongen av The Good Wife.

Som sagt, det har inte varit så många överraskningar. Det enda jag går och hoppas på är att Hannibal blir förnyad, men det beskedet kan dröja ett tag då NBC nog vill se hur den klarar sig nu när övriga serier tar säsongsuppehåll.

Det har ju också varit många upplockningar av piloter den här veckan då det är dags för upfronts i New York nästa vecka, en tid då vi blir pumpade med alldeles för långa och avslöjande trailers på nya serier. Här är några dramaserier som jag ser fram emot att få se mer av:

JJ Abrams är som vanligt het i pilotsäsongen. Han är inblandad i två projekt. Almost Human som plockats upp av Fox är skriven av JH Wyman (Fringe). Den kretsar kring poliser som paras ihop med androider för att upprätthålla lagen i ett framtida Los Angeles. Minka Kelly, Michael Ealy, Karl Urban och Lili Taylor medverkar. Abrams producerar också Believe som plockats upp av NBC. Piloten är skriven och regisserad av Alfonso Cuaron och handlar om en ung flicka som begåvats med övernaturliga krafter.

ABC har plockat upp S.H.I.E.L.D. Den behöver väl inte någon närmare beskrivning. Hoppas verkligen att detta blir den där sevärda superhjälteserie manväntat på.

Chicago Fire, som jag fastnat för, får en spinoff redan till nästa säsong. Den heter Chicago PD och den kommer vi att få se mer av redan i veckan då den presenteras i veckans avsnitt av Chicago Fire. En backdoor pilot.

Fox:s Gang Related är jag mycket nyfiken på. Den handlar om en stigande stjärna ( Ramon Rodriguez)  i en specialstyrka som får till uppgift att ta ner de tre största gängen i Los Angeles. Terry O’Quinn och RZA medverkar. Skriven av Chris Morgan (Fast Five).

CBS överraskade rejält i helgen då man passade på Shawn Ryans Beverly Hills Cop. Den piloten har i försnacket nästan varit en säker upplockning. Den kommer att erbjudas till andra kanaler här under våren och sommaren.

Leif GW Persson har ännu inte fått något samtal om hur det går med Backstrom-piloten som ligger hos CBS. Det är ju helt klart positvt för Evert Bäckström att Axel Foley försvann från kanalen. Besked de närmaste dagarna.

Om man vill ha koll på alla nedlagda och förnyade serier så hittar man en mustig lista på Anna Thunmans tv-blogg. Kolla in alla nya serier i det här fullspäckade bildgalleriet. De allra senaste nyheterna hittar man alltid hos Deadline.com. Jag återkommer i veckan när vi fått lite trailers och andra nyheter från upfrontsen i New York.

Skrev i Svenska Dagbladet igår om SVT:s förhastade nedläggning av dramaserien Molanders.

I dag svarar Mette Friberg med en riktigt hal mix av »Goddag Yxskaft« och byråkratisk härskarteknik när hon tackar mig för mitt »engagemang« och återupprepar de svamliga klichéerna från SVT-webben.

Men så snärjer hon ändå in sig ytterligare i den ofrivilliga bekräftelsen på att SVT tagit ett förhastat felbeslut när hon beskriver med vilket närmast oändligt tålamod och engagemang SVT varit med och utvecklat Molanders ihop med Ulf Kvensler, hur oerhört mycket tid man lagt ner i förberedelserna. Ty borde man inte i så fall ha haft något mer av tid och engagemang i utvärderingen av första säsongen? Inte med ett ord bemöter hon mina argument i SvD om hur serien fortsatt växa efterhand och blivit en större hit på SVT Play än de annars största blockbustrarna Mästarnas mästare och Skavlan. Det går inte att tolka som annat än tyst bekräftelse på mina teser om grundläggande oförståelse för feelgoodgenrens mekanismer samt att utrymmet för en fortsättning egentligen finns, i en utökad budget för drama, efter exportframgångarna med Äkta människor och Bron. Som jag skrev i debattartikeln:

»Två gånger de senaste dryga fem åren har SVT gjort storsatsningar på dramaproduktion. 2007 ökades den på med 15 procent och 2011 med ytterligare 20 procent, vilket sedan dess utmynnat i 12 nya teveserier. Båda gångerna handlade det om rent politiska beslut. Den här gången, när den proaktiva satsningen resulterat i internationella exportframgångar, har man ett utrymme att växa organiskt och självbärande. /—/ Det är som om DR i Danmark lagt ner Borgen med hänvisning till att Brottet gått så bra.«

För er som följt Hannibal i svensk teve kan jag meddela att Kanal 5 har plockat bort serien från tablån på grund av dåliga tittarsiffror. Det är synd att inte tittarna har hittat dit när Kanal 5 varit snabba med visning – för det är ju en sevärd serie. Men det var snällt att de väntade med att plocka bort den så att vi fick se det stoppade avsnittet. Enligt Kanal 5 återkommer serien den 17 juni.

På tal om det stoppade avsnittet: i tisdags dök det upp på amerikanska iTunes. Bryan Fuller twittrade genast ut nyheten. Inte så fräscht, det var ju faktiskt Fuller som tog kontakt med NBC för att stoppa det. Har han ångrat sig helt plötsligt? Nu släppte de alltså avsnittet på Itunes – efter att episod 5 visats i teve. Hela den här historien är verkligen konstig. Jag tyckte inte avsnittet var så obehagligt och är faktiskt lite förundrad över att det stoppades överhuvudtaget. Jag har sett betydligt värre under de här veckorna än just detta – fast, förstås, kanske inte där barn tar till vapen mot andra barn…

Vad tycker ni som sett det? Var det rätt av NBC och Fuller att stoppa det?