Klart man förväntar sig en förnedrande föredettingsfest av countrykanalen CMT:s nya dokusåpa Gone Country när man läser deltagarlistan: Bobby Brown, Dee Snider, Sisqó… Tillsammans med 20-åriga American Idol-sångerskan Diana DeGarmo, menlöse Julio Iglesias Jr, Brian Wilsons dotter Carnie (den Mama Cass-aktiga i Wilson Phillips) samt den numera medelålers kvinnan som spelade Marcia i The Brady Bunch ska de tävla om att få göra en contryhit med John Rich som producent. Medan de musikjobbar bor de i Johns ladugårdsstora kitsch-lodge och ägnar sig åt typiskt obegripliga dokusåpasysslor som att köra fyrhjulig motorcykel utanför huset, ligga på golvet i köket och leta efter en kaffebryggare samt sitta i en fåtölj och snacka känslor med en kamera.

Första avsnittet gick i fredags och var 40 oväntat roliga minuter. Och en gång rentav ryste jag: när Bobby Brown klev ner för flygplanstrappan för att gå bort och presentera sig för de andra i en väntande Nashville-buss. Jag ryste för att det var Bobby! Bisarrt. Och för att han var fräsch.

Ful, men frisk.

»Fick inte du en hjärtattack?« frågar Carnie Wilson. »Nä, jag fick en fis i magen«, svarar Bobby.

Sen bondar han med Marcia Brady, av alla, eftersom det bara är de två som röker. De tar små mysiga fikapauser och pratar gulligt med varandra, säger saker som »No, no, I respect you for that!«.

Lite senare på kvällen har Bobby bundit upp Bradygumman med ett lassorep och drar omkring på henne i John Richs gigantiska vardagsrum, säger »I got me a Brady!«, och hon piper »I like that!«.

Brady, en tant i femtioårsådern, OMG-jublar åt precis allt, och skvätter tårar omkring sig, tårar av glädje, av chock, av fnatt, av förvirring, men det mesta är såklart riggat. Som när Dee Snider säger vid första middagen att han hatar country varpå han och John Rich börjar stirra ner varandra. Bradygumman börjar gråta då också, förresten.

Värst är John Rich själv, en robot-groomad countrystjärna som anländer i helikopter, jättepäls och med en drink i näven, men som ändå inte är tillräckligt over-the-top för att man ska gilla det. Han är bara ett stort, oskönt praktarsle.

Inte förrän efter en halvtimme börjar man fatta poängen med alltihop. Då tilldelas nämligen varje deltagare ett handplockat låtskrivarteam. De ska träda in i Nashville-hitmaskinen, den där romantiska co-writing-processen, och faktum är att man vid det laget börjar inse att var och en av fåntrattarna har något – något artistiskt spännande – som kan göra »country-utmaningen« intressant rent musikaliskt. Jag visste till exempel inte att Sisqó, han från Dru Hill med Thong Song, är en riktig liten studiomusiker-Prince. Och det var lovande att se Bobby Brown kasta sig över både flygel och trumset.

Just nu är jag sjuk, sängliggande, och perfekt målgrupp för en sån här skvätt skvalteve. Nästa vecka är jag det förhoppningsvis inte längre. Men jag kommer att fortsätta snabbspola mig fram till musikpartierna. Jag hejar på Sisqó.