Det började med monster och spöken i största allmänhet, och så småningom blev det mer och mer demoner. Men någon övergripande »så här ser världen ut«-redovisning har Supernatural-fansen fått klara sig utan. Trots att man rör sig i en kristen begreppsvärld där vigvatten är ett högst fungerande vapen finns det ingen synlig gud så långt ögat når. Inte någon djävul heller, för den delen. Det är en helt individuell fråga om ens de från helvetet förrymda demonerna tror på en sådan. Huvudpersonerna är splittrade i frågan: Sam är lite så där ångestfyllt »Du måste finnas«-troende medan Dean bara tror på det han ser (en ganska lustig inställning för någon som upptäcker en ny övernaturlig företeelse om året kan man tycka).

Och så kommer alltså Castiel, Herrens ängel, in i bilden. Och öppnar upp en ny värld av möjligheter, just som temat demoner-som-»big bad«Â började kännas aningen tunt. Dean som guds krigare är ju ett fantastiskt koncept, särskilt som vi inte riktigt vet på vilken sida Sam håller på att snurra in sig. Vilken roll Gud ska spela är inte tydligt än så länge: Castiel verkar ju hyfsat vänlig för att vara ett fasansfullt kosmiskt underverk som även den mäktigaste darrar inför, vilket är lite nice, »himlen är lika hemsk som helvetet«-vinkeln har ju ärligt talat utforskats rätt grundligt inom populärkulturen de senaste tjugo åren.

Här vill jag ta ett steg tillbaka och sända en tacksam tanke till Supernaturals författarteam. Den genomgående återhållsamheten och ekonomin i berättandet – särskilt i jämförelse med, säg, Heroes eller Fringe – gör att man kan droppa en sådan här bomb fyra säsonger in utan att det känns det minsta påklistrat. Det har för all del hintats om vilken riktning serien skulle ta (»finns änglar«-avsnittet, någon?), men på ett diskret sätt, och lätt att avfärda i och med den jämna balansen mellan fristående äventyr och genomgående ark. Generellt sett brukar jag reta mig på när mina favvoserier »sviker« den sammanhängande handlingen för att locka in strötittare (Veronica Mars blev ju till exempel aldrig riktigt detsamma efter första säsongen), men i det här fallet är det inte fråga om vare sig svek eller offer, bara ett hantverk så perfekt avvägt, och så naturligt anpassat till seriens upplägg, att man bara kan sätta sig bekvämt, släppa på sina gamla käpphästar och njuta.

Vid första anblicken verkade Supernatural vara en skitserie. Teenvänliga skådisar, tramsiga monster och ett soundtrack pepprat med klassisk rock gjorde mig inte vänligt inställd. När jag mot bättre vetande började följa serien mer konsekvent (hey, tramsiga monster är också monster) var det bara att erkänna att jag totalt missuppfattat läget: Supernatural är den arvtagare till Buffy the Vampire Slayer som jag väntat på i åratal.*

Jag är lika sugen på HBO:s Preacher som the next guy, men det har sin charm med en mytologi uppbyggd efter tevemediets särskilda förutsättningar och här har vi en riktigt pärla, främst av två anledningar: 1) Världen. Man använder precis som Buffy övernaturliga inslag för att gestalta stora frågor – i Supernaturals fall den tunna linjen mellan altruism och själviskhet – men i stället för tramsiga hittepå-namn tar man till X Files-approachen med något slags genuin folktro/ockultism-research. Det jag först misstog för påklistrad ölreklamsestetik är dessutom något helt annat: Musiken, bilarna och roadmovie-stilen är en central del i skildringen av ett ärligt talat astufft skuggsamhälle uppbyggt av »hunters«, den ena mer mentalt instabil än den andra. De lever off the grid och försörjer sig genom kreditkortsbedrägerier, samtidigt som de bekämpar yttre såväl som inre demoner. Det hela är väldigt Terminator – fast med ockulta ritualer!

2) Handlingen. Till skillnad från annan lättuggad spökteve (Ghost Whisperer, någon?) vågar Supernatural ha något så lyxigt som en stark och genomgående flersäsongs-arc. Och den är verkligen bra. På riktigt. Till detta kan läggas den inte vidare sunda Winchesterska familjedynamiken, de trovärdiga och konsekventa bifigurerna (både skurkar och sidekicks) med egna agendor, styrkor och svagheter, och författarnas känsla för att hålla den övergripande handlingen i tittarens minne även under mer fristående avsnitt. Det är kort sagt intelligent, Hellblazer-inspirerad actionthriller light.

Supernatural är inte den perfekta teveserien. I’m just saying – om man krävde motsvarande kvalitet av till exempel Heroes skulle man bli tvungen att gå ut i sin alldeles egna strejk.

*Den som fallit offer för den i Sverige pinsamt spridda missuppfattningen att Buffy på något sätt är undermålig – som om seriens stuntman-i-gummidräkt-element negerar faktumet att den är bland den mest välskrivna och komplexa dramatik som någonsin gjorts för teve – bör för övrigt göra sig själv en tjänst och snarast inhandla DVD-boxarna.