Detta inlägg innehåller inte särskilt mycket information, för jag har ingen. Jag skriver mest för att registrera min överraskning och djupa avund. Var så goda:

Alla håller väl om att Sanningen om Marika som tevedrama betraktat var ganska kefft. Men det går inte att förneka att det som multiplattformdrama har spridit ringar på vattnet långt utöver rikets gränser. Emmyn serien kammade hem var bara början.

För det Stockholmsbaserade produktionsbolaget The Company P (ja, de vet om att namet inte är helt lyckat) var det en minst sagt häftig branschdebut, och många är väl vi som har kluckat över att den skrällen inte går att följa upp med vad som helst. Typ, okej, den svenska nördbranschen och inte minst P-personalen har en solid kombination av webb- och spelkompetens kombinerad med en mediastockholmsk gogetterattityd, och det sitter folk på firman som har tänkt länge och systematiskt på hur man berättar berättelser som publiken är en del av. Men… öh… so what? Vem i den riktiga världen bryr sig? Egentligen?

Joss Whedon, visar det sig. Joss Fucking Jävla Whedon.

Jag dör. JAG DÖÖÖÖÖR.

Mannen som gav oss Buffy, Angel och Firefly är förstås något av en multiplattformpionjär själv, inte minst när det gäller integration mellan serietidningar och teveserier. Han är också, vilket man förstås inte behöver förklara för WS-läsare, en helgad husgud inom den västerländska nördrörelsen. (Jag säger»rörelse«, för vad ska man egentligen kalla en subkultur som har blivit helt mainstream?). Låt mig uttrycka det så här: jag kissar nästan på mig av chock och avund när jag inser att mänskor som jag känner har suttit i möten med The Joss.

Whedons nya teveserie Dollhouse med Eliza Dushku i huvudrollen börjar i kväll på Fox. The Joss har redan tidigare utlovat att de vanliga episoderna ska ledsagas av webisoder med extra innehåll. Och i går öppnade Fox också dörrarna till The Company P:s interaktiva webbrollspel Dollplay, ett webbkamera-mysterie-drama som spelas in, kan vi säkert avslöja utan att sabba nåt för nån, i gamla Svedala.

En tjej som heter Hazel sitter inspärrad och vill ut. Tittarna kan lösa mysterier, kommunicera med henne via inspelade webbkamerameddelanden, och känna den djupa tillfredsställelsen av att innehållet i morgondagens Hazel-avsnitt påverkas av deras personliga input i dag. Mer än så vet jag ännu inte, men ni kan ju testa själva. Spelet ligger här och lär köra i, vet inte, några veckor? Första säsongen?

Ju tidigare man hakar på, desto mer kan man naturligtvis påverka vad som händer. Och vem vet – det här kan ju vara enda chansen vi vanliga dödliga har att medskapa ett drama with the blessing of The Joss. Det vill säga, om vi inte söker jobb på små produktionsbolag som anser att verkligheten är ett spel där man själv får bestämma vilka samarbeten som är möjliga. Och vilken relation mellan friskt vågande och stort vinnande som är den sanna just för dem.

EDIT: Produktionen heter tydligen Dollplay, och ”Save Hazel!” som jag kallade den innan är bara en reklamfras.

Ni får läsa detaljer om SVT:s experimentella Sanningen om Marika nån helt annanstans, för jag kan ärligen säga att jag aldrig har sett ett enda avsnitt. Ja, även om jag hade sett allt skulle jag inte kunna recensera den: produktionsbolaget är ägt och fyllt av gamla rollspelsvänner till mig, och seriens konstnärliga ledare Martin Ericsson var min rumskamrat i åratal. Jag har inte varit involverad i projektet, men hade jag bott i Sverige kunde det lika gärna ha blivit så.

Visst är jag patologiskt ärlig, och om det var så att serien sög hårig tapirpung – vilket förstås är fullt möjligt – skulle jag säkert känna mig tvungen att dra upp det i det här sammanhanget. Men nu ska jag i stället dra upp något helt annat.

När jag hörde på tevedramaseminariet på Göteborgs Filmfestival att det ska bli en till säsong av något slag, blev jag ärligen rätt förvånad: något enormt genomslag fick ju Marika inte. Men SVT själva verkar rätt nöjda med konceptets potential. Fanns det någon tvekan tror jag att den International Emmy-nominering i kategorin »Interactive TV Service« som tillkännagjordes igår tisdag har tystat de rösterna.

Ja, det är en konceptuell kategori, och det är för att Marika sannolikt var världens första tevedrama som egentligen bara var en del av rekvisitan i ett verklighetsspel. Alltså ett slags rollspel. Närmare bestämt ett slags lajv. Man kan argumentera för att det här är slöseri med god tevetid, eftersom tittare som inte deltar i spelet omkring inte får ut lika mycket av serien. Jag läste i den finska dagstidningen Helsingin Sanomat (som skrev en enorm, intelligent artikel) att bara några tusen av seriens som bäst 350 000 tittare deltog, av dem kanske så få som hundra riktigt intensivt. Men som pilotprojekt betraktat är det jävligt intressant.

Skillnaden mellan Marika och motkandidater som Spooks Interactive är att tittarna här kunde ta steget in i själva fiktionen. Det är som om de hardcorebloggande Lost-fansen när som helst skulle ha möjligheten att ta på sig ett par Speedos, bryta sig in i en container på Vanuatu eller i typ Birmingham och lattja lite med en tidsmaskin. Alla skulle inte göra det. Men för vissa som väljer att delta skulle följande veckas avsnitt sannolikt vara vara den bästa teveupplevelsen någonsin.

Många människor tycker reality gaming, som den här typen av spel som blöder in i verkligheten är en underkategori av, är oerhört olustiga. Jag som har sysslat med experimentella rollspel i åratal tycker fortfarande att det är lite äckligt när fiktionen möter verkligheten utan att de civila är förvarnade om att människorna de interagerar med inte är på riktigt. Till och med experterna tvekar. Världsledande forskning i verklighetsspelens teori, praktik och etik idkas här i Norden – på Sics, till exempel, och på Tammerfors Universitet i Finland. Fråga vem som helst: det finns inga enkla svar på vad som är »rätt«. Vem som äger verkligheten är helt enkelt inte klart. Möjligen borde vi alla äga vår egen.

Samtidigt är det uppenbart att gränserna har luckrats upp för länge sedan. Fenomen som reality-TV och viral marketing vägrar hålla sig inanför tydligt markerade gränser i tid och rum. De tränger sig in i vår jagbild, påverkar våra egna berättelser. (Och nu menar jag även, men inte bara, bluetooth-zonen med Lost-information på Victoria Station i London).

När kommersiella aktörer är inne och spelar med vår verklighetsuppfattning är det naturligtvis bara bra om andra röster också tar plats. Om dramatiker och spelkonstruktörer kan synliggöra kulturella och samhällelliga mekanismer på ett njutbart sätt är det… nåja, knappast nog för att hejda den osynliga miljöförstöringen i våra mentala landskap, men definitivt något som public service ska intressera sig för. Inte minst som man också kan argumentera för att public service samtidigt är den enhetliga verklighetsbildens, de Officiella Sanningarnas, symboliska försvarare.

Inom de mer politiska falangerna av den nordiska rollspelsteorin, vars mittfält jag själv ser som min intellektuella hemvist, finns det många som säger att det är ett självändamål att utmana den så kallade konsensusverkligheten. Att illusionen – ideologin – om en enhetlig sanning som skulle gå att beskriva igenom till exempel ett nyhetsprogram bara är en förtrycksmekanism. Jag är inte säker på att det är en helt genomtänkt position. Dels för att de som accepterar konsensusverkligheten med sitt bagage av normer antagligen skulle bli otrygga och agressiva om deras verklighetsuppfattning kollapsade. Dels för att det faktiskt är möjligt att vi behöver den illusionen för att kunna kommunicera med varann, för att kunna ha samhällen. Jag skulle nog inte gilla mitt liv om det kändes som att titta på Lost. Och fatta vad svårt det skulle vara att rösta om vi inte ens kunde enas om vilket land vi bor i.

Klart är att vi lever mitt i ett, ahem, paradigmskifte. De som verkligen lever med de nya teknologierna ser tid och rum och information annorlunda än de som mår bra i den gamla verkligheten. Det är på den fronten, sanna mina ord, där »the culture wars« kommer att utspelas för vår generation européer. Och på basen av pressbevakningen var det också där, nånstans, som Sanningen om Marika slutade. I en ockult ritual utanför SVT i Göteborg, och den banala men viktiga insikten om att de är »vi« som är »de andra«. Att samhället och världen också är ett spel.

Ett av mina tidigaste minnen av Martin Ericsson var när vi skulle storhandla tillsammans för första gången. »Nudlar«, skrev jag på listan (vi var unga på den tiden). »Ja«, sa han, »men vi ska ha portionsförpackade. De är faktiskt billigare är storpack, konstigt nog.« Jag tittade upp, förvånad. Han var uppriktig, men det kunde ju inte stämma. Jag spelade tillbaka meningen i mitt huvud några gånger tills jag hittade punkten där tonfallet ändrades. »Men Martin«, sa jag, »det där hittade du ju på precis när du sade det.« Han såg lite sårad ut. Sedan tänkte han också tillbaka och kom på att, ja, så var det ju.

Det vara bara det att Martin är lite som Silversurfaren, fast mellan olika berättelser. Han rör sig helt obehindrat mellan olika nivåer av verklighet och fiktion. Det är naturligtvis en egenskap som är helt omöjlig när man har gemensam ekonomi i ett kollektiv. Men när det gäller att skapa underhållningsformat för vårt mediala landskap är ett komplett förakt för alla mediers gränser ett stort plus.

Sanningen om Marika kommer kanske hem med en Emmy, men antagligen inte. De bästa idéerna kommer sannolikt att snos av internationella storbolag innan producenterna paketerat formatet. Ingen av mina kompisar kommer att tjäna en spänn, och SVT kommer att få mediala bannor för en andrasäsong av ett larvigt lajv som Leif Furhammar aldrig skulle kunna tänka sig att delta i.

Det må så vara.

Men jag föreslår att vi alla tänker ett varv till på vad den här typen av underhållning egentligen betyder. Det är inte en utveckling vi kan stoppa, men det brukar inte skada att hålla ögonen öppna när en lucka i marken plötsligt leder till ett rum man inte hade någon aning om.