Weird Science
Dags att släppa taget om Sons of Anarchy?

2013-11-01  

Denna text innehåller spoilers om Sons of Anarchy säsong 4 och 6.

Varje serie har sitt slut, ibland sker det långt innan det faktiska. Det blir som ett personligt avslut där ens bättre jag slutligen bestämmer sig för att strunta i dess motsvarighet. Det är då man har fått nog.

Jag kände så med Dexter redan efter säsong fyra, även om jag höll ut till det värdelösa, själlösa slutet och jag känner så nu inför Sons of Anarchy. Jag har helt enkelt tröttat på kollagen (som väl snittar på en fem, sex minuter vid det här laget) de repetitiva actionmomenten, blickarna som inte betyder något längre, alla bleka löften och våldet som bara blir mer och mer sadistiskt och förnedrande. Samtidigt som konsekvenserna oftast uteblir eller portioneras ut över ett par säsonger, och då har man redan glömt bort vad som föranledde dem. Ett problem som även gäller karaktärerna. Vart står Tara till exempel? Hennes överarbetade intrigerande för att ta sig ur klubben ter sig bara omständligt och lite löjligt.

Och Jax Teller, vem är han? Å ena sidan en filosofisk välgörare, å andra en grym våldsverkare utan någon som helst ånger. Ingen omöjlig ekvation visst, förutsatt att den ena sidan erkänner den andra. Jax Teller har tappat det djup, den komplexitet han än gång hade. Han väcker inte längre min nyfikenhet. Mystiken är borta, kvar finns bara en gangster som fastnat i ett mönster han själv verkat tröttna på. Detsamma gäller serien som helhet.

Till skillnad från andra tevegangsters som Nucky Thompson eller Walter White har Jax Teller slutat rannsaka sig själv. Plötsligt är det upp till tittaren att spekulera i vem han egentligen är och det är inte roligare än att fantisera om vilken anonym badguy som helst.

Det håller inte längre. Sons of Anarchy var länge en av mina serier jag längtade efter varje vecka. Jag trodde på den. Nu spelar jag hellre senaste Grand Theft Auto. Ändå så har det knappast saknats möjligheter till försoning. Som när Teller avslutar vapenaffärerna med irländarna och man tror att det har att göra med dåligt samvete (eftersom ett av deras vapen just spelat huvudrollen i en skolmassaker), men det visar sig vara enbart »en affärsfråga«. Eller när Jax plötsligt hamnar mitt uppe i någon slags bisarr pedofilring och löser det hela med att skjuta ledaren utan den konfrontation man hoppats på. Och som varit mer logiskt.

Jag stör mig på allt det här, men framför allt förvånas jag över hur man bara kan med att glömma bort – och tro att tittarna glömt bort – tråden Jax och Clay emellan. Vart tog uppgörelsen vägen? Det brinnande, brännande agget (som tidigare närt serien till stor del) har runnit ut i sanden. Kommer ni ihåg scenen från sista avsnittet säsong fyra. När Jax håller en kniv mot Clays hals. Allt det hat som byggts upp tillåts koka upp, men aldrig över. Vi tror att detta är slutet för Clay… men icke, han är kvar fortfarande, som en irriterande bifigur utan tydlig funktion. Och ja, jag vet att det finns skäl till att Clay finns kvar, Kurt Sutter ser alltid till att backa upp med skäl. Nödskäl. Men vid det här laget har skålen börjat rinna över.

Slutligen alla dessa pinsamheter. Scenen från fängelset där Clay tvingas ha sex med Gemma framför två vakter, från den ofrivilliga komikens värld, kommer vi minnas som en av tevehistoriens mest genanta. Mina fängelsekunskaper begränsar sig visserligen till amerikanska filmer med Van Damme eller Stallone, men till och med dessa ter sig högst realistiska i jämförelse med Charmings institution. Och sjukhuset ska vi inte tala om …

Fem avsnitt kvar på säsong sex, fem chanser att styra upp, göra om och rätt och allt det där. Fem försök till att få mig intresserad av avslutande säsong sju. Mitt sämre jag skriker: Kom igen nu!

Överdrifternas magi

2013-10-17  

Överspelet redan i trailern. Den fejkade italienska accenten, dramatiken hos de hetlevrade italienarna när de kastar saker i väggen och i golvet. Att ingen trashkanal (läs: Hallmark) gjort en dramatisering av Donatella Versaces liv förut ter sig nästan som ett svek mot tittarna. Men nu har amerikanska Lifetime i alla fall tagit steget fullt ut och producerat en minifilm om det dramatikförföljda modehuset.

Jo, det är riktigt uselt naturligtvis. Och självklart gottar man sig i alla pikanta detaljer. Men varför skulle man inte göra det? Det här är en story som har supermodeller, droger, mord, famljepolitik och glamour, allt serverat gratis. Versace är utan tvekan det modehus som har mest snask att bjuda på. Det borde, som sagt, bara varit en tidsfråga innan någon produktionsbolag lade fram manusidén.

Fenomenet med tevekanaler som gör små biopics farligt snabbt nära inpå verklighetens händelser är på många sätt ändå flerbottnat. Å ena sidan är det givetvis sensationslystet och rubrikskapande men å andra sidan är det nästan som en forna tiders bulletin. Följande har hänt, låt oss summera åt dig. Det är skvaller på hög nivå, iscensatt skvaller, med rötter från de grekiska dramernas tid om man så vill. Det är fett och kolhydrater utan näringsinnehåll, men ibland finns suget där. För vad är den stora skillnaden, till syfte och inte kvalitet sett, mellan House of Versace och, säg, nya Diana-filmen?

Lifetimes produktion (som för övrigt bygger på en bok av Deborah Ball) missar förstås målet med flera kilometer genom att överdriva och strunta i all form av karaktärsbyggande och psykologisering. Man pratar som alla som någonsin försökt parodiera ett italiano-amerikan från Brooklyn (tänk Min kusin Vinny) och dialogen känns härligt styltig som när Allegra Versace tar över ett styrelsemöte och avsätter sin mor Donatella med orden »Du sa alltid åt mig att leda, aldrig följa, mamma«. En annan favorit är för övrigt när Gianni Versace säger att Armanis kläder ser ut som »förra veckans ciabatta«. Och när Donatella trycker ned brorsan Gianni genom att påpeka att hon är något han aldrig kommer att bli – kvinna!

Nå. Jag tror att inte ens i händerna på några riktigt begåvade manusförfattare hade man kunnat berätta denna historia utan att känna överdrifternas vingslag. Det finns helt enkelt för många spår. Och då är det kanske, trots allt, det enda rätta att göra snaskig skvallerfilm av det hela för det kan man ändå någonstans inte tro på och då hamnar sympatierna hos de faktiska personerna som måste stå ut med att se den här typen av versioner av sig själva på teve.

Se upp för intergalaktiska komplikationer

2013-07-03  

I slutscenen av Falling skies andra säsong kastades en brandfackla in. En ny sorts rymdvarelse, mer humanoid till sin form än de insektsliknande ”skitters” vi tidigare bekantat oss med, anlände i en farkost.

Halvvägs in i säsong tre undrar jag om inte manusförfattarna skjutit sig i foten på samma sätt som Chris Carter gjorde när Arkiv X-mytologin blev för komplicerad för den gängse tittaren och tittarsiffrorna började dala. Den nya rasen – volmerna – säger sig vara här för att hjälpa människorna, och till sin hjälp har de en motståndsrörelse inom skitternas led. Den kraftigt decimerade mänskligheten måste nu alltså förhålla sig till tre utomjordiska spelare. Och då är vi ännu bara komna drygt 20 avsnitt in i Falling Skies utveckling. För Arkiv X tog det fem år och över 100 avsnitt innan mytologin nådde samma komplicerade nivå.

Arkiv X hade dessutom fördelen av att ha varit en av världens mest framgångsrika teveserier under andra halvan av 1990-talet. Det fanns rejäl fallhöjd att ta av, serien riskerade aldrig nedläggning trots att betydande delar av publiken försvann när turerna blev för invecklade med flertaliga rymdraser som slogs mot och allierade sig med olika ljusskygga skuggregeringar.

Nu är tittartappet för Falling Skies visserligen ännu blygsamt, och långa stunder är den intergalaktiska utomjordingspolitiken osynlig när ännu en gerillainspirerad räddningsexpedition måste genomföras under ledning av Noah Wyles professor/president Tom Mason för att återta en kidnappad storfamiljsmedlem. Aktionerna lyckas i regel trots omöjliga odds, möjligen efter att en sällan medverkande birollsfigur tvingats bita i gräset. Ingen kan anklaga Falling skies för att behandla sin ensemble lika skoningslöst som de gör i The walking Dead, här dör ingen i onödan och det mesta ordnar sig bara man håller ihop.

För mig är det detta som får mig att fortsätta se Falling Skies. Jag gillar det sentimentala och familjemysiga som hela tiden puttrar trots alla actionscener och shootouts. Faktumet att serien totalt saknar egna idéer och oblygt plockar än ditt än datt ur den allt mer överfulla sci fi- och postapokalyptiska film- och seriegrytan gör mig inte så mycket. Jag må vara ett stort fan av genreserier, men det är inte där Falling skies finner sitt värde. Jag har de senaste åren bara blivit allt mer lättrörd när det kommer till familjen, och när yngsta barnet Mason bearbetade saknaden av sin döda mamma i senaste avsnittet satt jag där med darrande underläpp och tyckte det var hur fint som helst.

Och även om de har krånglat till det med utomjordingarna den här sommaren, har serien hållit ågan uppe genom ett par roliga nytillskott i rollistan – Robert Sean Leonard som halvgalen vetenskapsman i Charlestons källarregioner och Gloria Reuben som nytillträdd vicepresident. Att manusförfattarna dessutom introducerat hybridbebisar, låtit en av sönerna till Tom Mason bli ond samt tvingar Tom att konkurrera med USA:s verklige president om makten gör inte saken sämre.

Ju mer jag tänker på det framstår faktiskt utomjordingarnas kivande om jordens framtid som Falling skies allt mindre viktiga aspekt. Det är familjemysryset som är grejen.

Men frågan är ändå hur manusförfattarna ska tackla seriens allt krångligare mytologi inför säsong fyra, som i går fick grönt ljus. När jag intervjuade Noah Wyle inför seriepremiären sommaren 2011 sa han att det fanns en övergripande manusplan lagd för tre säsonger. Om det fortfarande gäller hoppas jag på att de inför det fjärde ännu oskrivna året väljer att skala ner i stället för att fortsätta lägga till.

Sådana förhoppningar brukar dock sällan infrias.

Tillbaka från de döda med stark revanschlust

2013-06-07  

The Killing har haft många brister även utöver den lite märkliga relationen till den danska förlagan. Som Joel Kinnamans sanslöst osäkra gangsta-överspel; första säsongens utlovade klimax (visserligen levererat men med »anti-«-prefix); och Lindens son, under i stort sett hela säsong två (vem tog egentligen hand om stackarn?). Men dessa exempel till trots blev jag ändå lite ledsen vid beskedet av dess nedläggning. Jag gillade kemin mellan huvudpersonerna, och kemin mellan varje droppe regn, snutdonut, automatkaffe och cigarett.

Tidigare i år meddelade dock AMC att de bestämt sig för en tredje säsong. Tillbaka från de döda, kanske den här gången för att överbevisa tvivlarna. Och jag måste säga att det börjar bra.

Det inledande dubbelavsnittet avskärmar sig helt från den danska förlagan. Ett nytt fall, länkat till Lindens förflutna, Peter Sarsgaard som dödsdömd mördare med bara en månad kvar att leva. Men är han skyldig? Holder, som kommit upp sig rejält, får ett mordfall på halsen som hävdar motsatsen. Han tar kontakt med en pensionerad Linden, som åter funnit livet och så uppstår den där kemin igen. Till en början är det lite pinsamt, Holder sluddrar och Linden ler så att tandköttet blottas. Hela tiden. Man får för sig att det är dåligt.

Men så lättar det upp och de båda kommer in i sitt samspel. Kinnaman är bättre än tidigare, säkrare, till och med att hans sätt att röka på känns osökt. Dessutom språkligt njutbart, vi snackar inte längre förortsslang à la Petter (fast på engelska) utan Slim Shady 1997. Mireille Enos repricerar sin roll med bravur. Hennes Linden balanserar stadigt flera gränser på samma gång, men den sammanlagda bilden är den av en kvinna som, omedvetet eller ej, fyller sitt liv med besatthet tills att besattheten tar död på henne. En riktig polis alltså.

Än så länge lovar The Killing säsong tre gott och Peter Sarsgaard imponerar som karismatisk »elak« fånge med hat i blicken. I en scen misshandlar han bland annat en präst. För mig är det här lite unikt, jag tror nämligen aldrig jag sett Sarsgaard karismatisk, eller ens intressant, tidigare. Bara det gör det här till ett fortsatt nöje.  Och jo, förresten, jag har inte sett ett enda avsnitt av Forbrydelsen, ännu.

Helt uppe i det blå… men så förbannat bra!

2013-03-07  

Alla har sina filmiska milstolpar, hur många beror på hur mycket man tycker om film och hur mycket film man sett. Jag skulle tro att jag ligger över snittet på båda punkterna och har således ett flertal milstolpar att meditera till om kvällarna, lyckost mig… och en av de viktigaste är Wild at Heart. David Lynchs paradfilm och huvudaktrisen Laura Derns överlägset bästa film, ett himmelskt ok att dra. För lyxproblemet med hennes karaktär Lula är nämligen att hon gör den så förbannat bra att alla hennes efterföljande roller bleknar. Jag har försökt att nollställa vår relation, men minnet av henne som vild i hjärtat har varit för starkt.

Fram tills nu. Till Enlightened.

Säsong ett, som hade premiär i oktober 2011, var ett euforiskt, egocentriskt slagskott där Laura Derns Amy just återhämtat sig i tre månader på något slags healing/rehab-center. Nykter och överväldigad av »livet« bestämmer hon sig för att förändra sig själv – och alla andra. Liam Norberg light.

Vi har alla träffat dem, människorna som funnit sitt kall och använder sig av det för att krossa sin omgivning. Självklart för deras eget bästa. På jakt efter sina »högre jag« glömmer de dock bort givna nyckelord som respekt och lyhördhet, eller kanske är det så att de helt enkelt blandar ihop dem med de mindre givna: nonchalans och sorglös arrogans.

De första tio avsnitten låg förankrade i denna sobra egoism som förkroppsligades i Laura Derns Amy. Vi hatar henne och vi älskar henne. Ena stunden skrattar vi åt hennes naiva världsbild för att strax därefter avundas hennes övertygelse. Det går att bli lycklig, det går att slippa »äta, sova, dö«-mentaliteten. Laura Dern agerar totalt hudlöst, med nerver och muskler fullt synliga, genomärligt och ger begreppet »Läsa som en öppen bok« en helt ny mening. Även om hela ensemblen imponerar (Luke Wilson, Diane Ladd och Timm Sharp som världens sämsta chef: Dougie) är det hon som dröjer sig kvar.

Säsong två (som avslutades perfekt häromdagen) är mörkare, en smärtsam vandring in i baksmällans mer plågsamma utkanter. Ett slags vänligare Fight Club som med anarkistiska ambitioner skärskådar dagens samhällsskikt. Fortfarande fenomenalt, såklart, men på ett djupare plan. Amys motiv är hårdare, filantropin har tonats ner: nu handlar det om hämnd. Amy vill fortfarande förändra men hon är inte längre lika nyförälskat blåögt och hög på livet. Den fasen har passerats. Säsong två handlar mer om globala förändringar. Pompöst, visst, men samtidigt håller seriens skapare, Laura Dern och Mike White, fast vid det drömska. Varje avsnitt inleds till exempel med en voice over, Amy som fantiserar om hur det skulle kunna vara, i en perfekt värld. Ett ankare, en trygghet att ta spjärn emot när sedan smällen kommer.

Liksom i säsong ett handlar det mycket om arbetaren och företaget. Hur företagskulturen ersätter liv och parasiterar människors själar. Det är ingen munter bild. Precis som i klassikern (ännu en milstolpe) Office Space handlar det också om att finna sig själv, bortom företaget. I Enlightened heter företaget Abaddon, eller Satan.

Med scener som tuggar sig igenom det mest beprövade av mediehjärtan och ett budskap som samtidigt är en fråga: kan man förändras som människa, korsar kanske Enlightened en cynikers gräns för tolerabel humanism. Med det sagt, Enlightened är faktiskt en av få serier som kan få en att vilja hoppa över vissa avsnitt för att undvika emotionellt blödande sår. Ju närmare katastrofen Laura Derns karaktär kommer desto jobbigare blir det nämligen att se på. För jag ser det som något av en apokalyptisk serie. Från avsnitt ett sitter man där och förväntar sig det värsta. Alla karaktärer har levt för länge utan kärlek, det smärtar att se dem förnedras ytterligare, känna mer smärta: bli upplysta om den tomhet de lever i, som är deras liv.
Som Mike Whites karaktär Tyler. Den blygaste tevekaraktären någonsin, samtidigt den mest frustrerande. Man hejar på Tyler samtidigt som man vill slå honom, hårt i magen. Det finns ingen som kan suga på ett sugrör som Tyler, eller le med ena mungipan som ett litet barn. Han känns obekväm i precis alla situationer. I avsnitt fem, säsong två, The Ghost is Seen, beskriver han sig själv som just ett spöke och hur det är att leva som någon som varken syns eller hörs. Mike White gör det så perfekt, så sorgligt och genuint empatiskt, något som genomsyrar hela hans rollkatalog. Passa på att se Chuck & Buck om ni inte redan gjort det. Och så håller vi alla tummarna för en säsong tre, kommer bli intressant att se vilken vändning serien kommer ta, nu när allting redan känns så avslutat.

Ensam freak-kavaljer söker

2012-08-27  

Förra säsongen försökte man poppa upp det hela, få en ungdomligare touch genom att ha med två unga, pigga morsor och en ung singelpappa från storstan  i Ensam mamma söker. Å ena sidan fick man in fler yngre, fräschare (manliga) kandidater och hetare dejter med både kyss i jacuzzi och flirtiga picnics. Men å andra sidan var de unga killarna betydligt mindre inställda på vad ett liv med en kvinna som har barn och vill stadga sig kan innebära. En 21-åriga kille förklarade att han hade en lista på saker han ville göra, och att »äga en Ferrari« var en av dem. Han ville också »vara galen och impulsiv och typ spontanflytta till en annan stad med bara 500 på fickan«.

Kanske inte den bästa kandidaten för en trygghetslängtande ensam mamma?

En annan framförde den egenkomponerade låten Fristad på gitarr, en låt som handlade om längtan efter att vara fri. En olyckligt riktad uppvaktning, kan jag tycka.

Nå.

I år har man gjort ett blandformat som mer speglar det gamla originalupplägget: två mogna kvinnor och en yngre. De mognare damerna (Jenny är urtypen av »tuff tjej« och Cecilia en typisk »känslomänniska«) uppvaktas av mestadels freaks men en och annan lugn, mogen karl som med åren lärt sig ta det lugnt, sluta tuppa sig så jävligt och istället prata om förhoppningar, behov och längtan.

Vi vet hur det kommer att gå: de första tre programmen har freak factor, står mer för komiken och de galna utfallen (en man ger the object of his affection en potta i gåva, en annan går ned på knä). Sen gallras de största galningarna bort och kvar blir då en del anonyma personligheter som går obemärkt förbi eller kliver fram och tar plötslig plats. Man hittar en favorit, man hittar någon att heja på.

För grejen med Ensam mamma är att bortom freak showen, som mer är att likna med diskotekens inkastare, ett sätt att locka tittarna att stanna kvar, så finns en bild av det moderna Sverige som är väldigt fin.

Det är ingen slump, till exempel, att man haft som regel att ljudlägga med enbart svenska, lättsmälta dängor som gränsar till dansband. Detta är sommar-Sverige. Detta är – som min spontana favorit MC-Danne uttrycker det – »längtan efter att bara komma hem,  ge henne en liten dask i rumpan, och sen pussa i nacken medan man lagar käk tillsammans«. Det finns flera program som försökt fånga just detta, den enkla svennevardagens värme. Bonde söker fru, till exempel, och Bara lite sällskap. Där den kitschiga realitystämpeln egentligen är en rökridå för vår allmänmänskliga önskan efter närhet och hur skönt vore det inte om någon annan presenterade alternativen för oss? Här är de du har att välja mellan, och alla vill de vara med dig. Ingen kan påstå att det inte finns något lockande i det.

Till skillnad från bönderna som söker fruar är tjejerna ofta väldigt på det klara med vad de söker. Bönderna längtar efter sällskap, mammorna längtar efter en delad trygghet, en stabil partner och en 2.0-version av livet. Det är befriande och väldigt vackert, att bevittna hur mogen kärlek faktiskt kan se ut. MC-Danne kör T-shirt med skön flanellskjorta och Limp Bizkit-shorts. Vaffan, han är den han är. Att då jämföra med alla del idel sportbilar, totalformade frisyrer, poser och missriktade uppvaktningsutfall som de yngre kavaljererna i förra säsongen visade upp. Här kör man med rosbuketter och »Det vore kul att ta med dig ut på en tur på bågen någon dag«. Ingen snack.

Program som Ensam mamma söker fyller ändå en roll i samhällstjänsten. Det är nyttigt och fint att visa äkta (well…) samtal om relationer, om vad man hoppas på att få ut av en sådan, om vad man längtar efter och behöver. Det är ett samtal vi borde föra oftare. Och gärna på prime time.

Absolut antireklam

2008-07-17  

zachabsolut.jpgAtt komikerduon Tim & Eric skulle bli talesmän för svensk vodka låter nästan lika bisarrt som valfritt avsnitt av deras teveserie Tim & Eric Awesome Show, Great Job!. Men faktum är att mainstreambolaget Absolut gav det superalternativa paret fria händer att göra tre reklamfilmer, med enda kravet att dessa skulle innehålla företagets logo.

Frågan är om uppdragsgivaren ens kunde ana den höga riskfaktorn. Tillsammans med den lika egensinnige Zach Galifianakis har Tim & Eric skapat tre små filmer som så avigt och halvdant säljer produkten att de lika gärna kan ses som parodier. Men även antireklam är reklam, och Tim & Eric lyckas med konststycket att både sälja ut och bita handen som föder dem.

Den tredje och senaste Absolut-filmen har precis dykt upp på YouTube, jämte de tidigare två. Och den 27 juli börjar den tredje säsongen av Tim & Eric Awesome Show, Great Job!.

Historisk Homer

2008-07-13  

homergiamatti.jpgAllt jag till en början kan tänka på är hur en av USA:s founding fathers hade sett ut Simpsons-gul. Paul Giamatti har alltid varit lik Homer Simpson, men med rakat huvud i HBO:s John Adams ser han ut som att han när som helst kan däcka på Moe’s Tavern.

Advokaten John Adams var med och grundade USA efter kriget mot britterna, en välartikulerad och verserad man som porträtteras av Giamatti i en miniserie baserad på David McCulloughs biografi. Adams säger saker som »unimpeachable«, men efter varje elegant ordvrängning i rättssalen väntar man sig ett »D’oh!«.

John Adams har svensk premiär i kväll på Canal Plus.

En liten titt i britt-tablån

2008-04-09  

traceypaulie.jpgAmerikanska sitcoms har blivit ett tråkträsk igen. Den spännande realcom-vågen har ebbat ut helt och avsaknaden av Steve Carells The Office är monumental.

Den bästa av mainstreamserierna, How I Met Your Mother, brukade ha ett par, kanske tre, utslätade avsnitt per säsong – nu är det tvärtom de kreativa inspirationsepisoderna som är satta på undantag.

Och The State of the Union, den enda nya komediserien jag verkligen hade lust att ge mig på eftersom jag har en gammal softspot för Tracey Ullman, var en enda vattnig soppa. Ramhandlingen med voice-over-ledda hopp från en ände av USA till en annan är ett misslyckat lån från Little Britain, den politiska tematiken är bisarrt nog renons på satir, och monologerna saknar både oneliners och punchlines.

Återstår alltså Tracey Ullman själv och hennes unika gestaltningsförmåga, vilket visserligen inte är så lite. Imitationen av Sopranos-skådisen Tony »Paulie« Sirico, i färd med att spela in ett Oscarsaspirerande ödesdrama i eskimåmiljö men totalt oförmögen att gå out-of-character, var svåremotståndlig – men ändå så manusmässigt utkavlad att man hann bli uttråkad innan scenens slut.

freezing1.jpgNej, det är den brittiska sitcomen man ska hålla ögonen på. Fortfarande. Jag hade nästan räknat med en backlash nu, efter de senaste årens bisarrt kreativa britcom-boom, men efter Outnumbered och Vivienne Vyle i höstas har det bara fortsatt under våren med sjukt roliga Moving Wallpaper (som ett The Office i intensiv såpadrama-inspelningsmiljö) och framför allt Freezing, som är realcom på samma nivå som när Larry David och Lisa Kudrow gjort branschiga skrattspeglingar av sig själva. Här är det gamla bratpack-hjältinnan Elizabeth McGovern som jagar skådespelarjobb i London, gift med en medelålders amerikansk bokförläggare och offer för en fullständigt bananas agent, dubbelt speedad efter kokainavgiftning, spelad av en Tom Hollander i sitt livs roll. Ett litet mirakel författat av comedy-debutanten, och för mig okände, James Wood.

Serien gick i endast tre avsnitt, tre kvällar i samma vecka, på BBC 2 för ett tag sedan, men kommer på dvd i dagarna.

Och så har Pulling, som jag gillade så mycket förra året, just inlett en andra säsong – bara ett par månader efter serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Sharon Horgans härliga London-greasy spoon-com Angelo’s. Nån som forfarande anser sig ha tid med Miss/Guided?