Weird Science
Sitges 2013: Metaporr och skräck bland papegojor och donuts

2013-10-21  

En av nackdelarna med att åka tre barn och sambo till världens mig veterligen bästa filmfestival, Sitges Film Festival, är att man bara hinner se totalt sju filmer, i stället för sju om dagen som tidigare år. Fördelen är att man får doppa fötterna i havet, äta hiskeliga mängder spanska bakelser och faktiskt se staden man befinner sig i.

Sitges. Man kan säga mycket fint om denna mörka pärla bara 30 minuter från Barcelona, perfekt situerad för att nära alla hungriga filmmonster under festivalens elva dagar. Men mest av allt är den känd som Europas gay-huvudstad samt sin filmfestival. I år med huvudgäster som Takashi Miike och Alexandro Jodorowsky.

Tre huvudbiografer, varav den största rymmer cirka 1300 personer och den minsta ekar antika biografer som Zita eller Haga i Göteborg. Allt omringat av smala gränder, breda, nästan folktomma stränder, vildkatter och gröna papegojor.

Det här är mitt femte år på raken och även om fullträffarna i år varit färre än någonsin lyckades jag i alla fall pricka in ett par höjdare. James Franco och Travis Mathews Interior. Leather Bar till exempel. Vilket namn. Vilken film. Redan vid titeln och programtexten visste jag att den skulle vara fantastisk. För ibland är det ju bara så, att en film inte ens måste vara bra, för att vara bra. I det här fallet är det lyckligtvis lika bra som det verkar.

Interior. Leather Bar är ett försök till att återskapa William Friedkins »försvunna« 40 minuter från hans klassiska Cruising. Till ytan sett alltså. Men egentligen handlar det om, som James Franco själv förklarar i en av många metasekvenser: »I don’t like the fact that I feel I’ve been brought up to think a certain way. I don’t like thinking that. I don’t like realizing that my mind has been twisted by the way that the world has been set up around me.«

Att se bortom könet och programmera om sig själv till att tänka med det i stället. Och han får det att låta så bra, det är en dialog på trettio sekunder men den lockar fram spontana applåder från nästan alla i salongen. James Franco har gett sig fan på att tvinga sig själv till att se på saker och ting från en annan vinkel. Han uppmuntrar sex (även om det i ärlighetens/härlighetens namn är porr det handlar om i det här fallet) framför våld och låter inte störd, flummig måhända, när han säger det utan bara vettig.

Under en relativt kort stund, sextio minuter, får vi följa castingprocessen, snacket amatörskådisarna emellan, instruktioner från de båda regissörerna men kanske allra mest Val Lauren som fått i uppdrag att gestalta den karaktär som Al Pacino spelar i Cruising. Ett svårt jobb. Inte bara för att Pacino råkar vara Vals största idol utan också för att han som benhård hetero kommer försättas i situationer där män kommer ha sex med varandra framför honom.

Filmen är alltså både dokumentär och spelfilm, i en metaaktig, något spekulativ, experimentell tappning. Gällandes det faktiska filmmaterialet (som är tänkt att spegla det bortklippta fotot från Cruising) är det egentligen just så som man skulle kunna föreställa sig det. Rökigt, svettigt och generöst med kukar och Poppers. Största skillnaden är väl den att Friedkins läderbar kändes ond – speciellt med tanke på seriemördartemat och Pacinos mörka transformation – medan Franco och Mathews är ljusare och mest av allt reflekterar skådespelaren Val Laurens dilemma som heterosexuell man med latenta homofoba tendenser. Interior. Leather Bar är en av årets viktigaste, mest underhållande filmer det här året (bry dig inte om den där enda kommentaren på IMDB). Låt oss hoppas på en snar, svensk, festivalvisning!

Fiendens fiende

2013-10-11  

Visst, det är lite svartvitt på sina håll. James Hunt är den där bekymmersfria engelska playboyen som ser livet som ett skönt, alkoholindränkt äventyr (emblemet på hans föraroverall bär mottot »Sex: breakfast of Champions«) medan Niki Lauda är den humorlösa, kalkylerande österrikaren som tar allting på lite för stort allvar, sådär som österrikare gör.

Men som jag älskar det.

Tidvis är det lite svårt att skilja på Chris Hemsworths dumglada Thor och hans dumglada James Hunt men i de stunder då just den där dumglädjen blir till allvar är han briljant. Som han själv säger vid ett tillfälle så är det när man börjar prata dödsrisk och allvar i Formel 1 som det slutar vara roligt att köra, då blir det nära på omöjligt och det är då man dör. Döden, eller möjligheten att det faktiskt är på fullaste allvar, får inte finnas med i bilden. Precis som när hans skojfrieri resulterar i ett faktiskt giftermål, när den sexiga leken blir till allvar, så tappar han intresset och äktenskapet självdör. Och inför varje race spyr han, för just den sekunden, innan han sätter sig i bilen påminns han, vare sig han vill eller inte, om att allting inte är bara en lek. Döden och allvaret lurar runt hörnet och det kommer man aldrig ifrån, även om champagnen smakar bra och tjejerna är villiga.

Daniel Brühl som en ytterst porträttlik Lauda är Hunts totala motsats. Alltid kalkylerande, alltid med döden krasst med i beräkningen. Det är som om han lever sida vid sida med den, till skillnad från Hunt. Vad driver honom, denna torra, övervetenskaplige man från överklassen, att satsa på en Formel 1-karriär med någon slags 20%-ig potentiell dödlig utgång varje gång han spänner fast sig i den där tossiga lilla bilen?
»För det är det enda jag kan«, är hans svar. Både till sig själv och till sin besvikne far. Så därför ser han döden i vitögat (och hamnar ruskigt nära också) i stället för att, säg, ta ett hederligt jobb på en bank eller klockfabrik eller vad nu österrikare i gemen sysslar med?

Att han går emot sin familjs businesstradition är någonting han har gemensamt med Hunt liksom de bådas vilja att överbevisa någonting. Men vad? Och för vem, egentligen? De förmögna, stränga fäderna? Det verkar ju rätt så dödfött att försöka imponera på dem med att vinna en buckla så vad är det då som ska bevisas? Jag är fascinerad.

Att Hunt lockas av spänningen och glamouren i första hand står klart. Men det är när Lauda kommer in i bilden som åkandet för Hunt börjar handla om någonting annat. För Lauda handlar det om solida bevis. Om bekräftelse. Det är som om Laudas iskalla vinnarskalle får Hunt att syna sin egen drift i sömmarna. Vad är detta liv värt för mig? Hur mycket kostar en vinst?

Visst, kanske läser jag in för mycket i en film som egentligen bara handlar om testosteron och bilar. Men jag kan inte låta bli, jag blir uppriktigt engagerad. Jag tänker på boken I huvudet på John McEnroe, journalisten Tim Adams fantastiska nedmontering av tennisproffset som aldrig kunde nöja sig med att vara bäst. Meningslösheten i det hela, att vara på toppen, höll på att ta knäcken på honom. Räddningen kom i en rival, en fiende. Björn Borg.

Samma sak här. Hunts till ytan bekymmersfria leverne kan egentligen stanna där. Hans största problem är att få sponsavtal annars är allting lugnt. Tjejerna står på rad, spriten flödar, livet är gott. Egentligen går hans problem naturligtvis djupare än så (han dog av en hjärtattack vid 44 års ålder, trots allt) men med lagom mycket sprit och bilkörardistraktioner så rullar det på. Tills Lauda kommer och genom sin fokuserade, disciplinerade hållning (i både bilen och i privatlivet) retar Hunt till vansinne men får honom att därigenom ifrågasätta sina val. Ibland är det inte vänner vi behöver utan fiender, tänker jag. De är de som får oss att jobba hårdare, sikta högre. Det är bara svårare att känna igen en vän när han har fiendekläderna på sig.

Hej, jag har bokat rum

2013-10-04  

Visst har ni läst skribenter som lyckas lägga fram sitt resonemang lite i taget på ett sånt sätt att man plötsligt sitter och håller med om nästan vad som helst?

Lite så är det att se Lisa Langseths Hotell, som har premiär idag.

På något sätt blir det en helt helt rationell och rimlig reaktion att ta in på hotell och lajva konferens med ett gäng främlingar, att försöka lämna sitt liv och vara någon annan ett tag. Skapa sig ett nytt sammanhang och nya förutsättningar, att hantera genom att inte hantera. Då menar jag inte rimligt som i att de här människorna är trasiga och för dem gäller andra regler, utan verkligen som att jag går med på hela konceptet. Inte konstigt alls. Jag köper det; jag köper hela glidningen allt eftersom den kommer. Det kommer saker i vägen och det blir obekvämt och de liksom bara skiter i det och fortsätter. Det hinner gå väldigt långt innan det slutar vara rimligt. Och till och med då är det fortfarande lite… lockande.

Delvis handlar den känslan nog om en fantastisk ensemble. När jag intervjuade Langseth i somras sa hon att hon jobbar med att skapa ett ömsesidigt förtroende mellan sig och skådisarna, men även med hela teamet. Det märks — det krävs en väldigt intensiv ärlighet i spelet för att man som tittare ska svepas med och tro på det som händer, tro på förloppet och känna trasigheten i maggropen. Det är flera nivåer som ska funka i de partier när det ska vara uppenbart att figurerna i filmen spelar, att de medvetet eller omedvetet tar på sig en roll och försöker att vara den de tänkt sig vara, utan att det känns som att det är skådisar med repliker man tittar på. Att spela att man spelar, utan att någon av nivåerna känns som att det spelas teater — det är inte alla som kan.

Jag fick se filmen i våras i ett pyttelitet rum hos distributören. Ungefär en tredjedel in i speltiden insåg jag att jag inte hade några näsdukar med mig och att jag skulle behöva gå ut och tacka för visningen snuvig och rödgråten. Det kändes ganska OK. Man får vara lite skör. Och man får hantera det på ett sätt som man själv tycker är rimligt. Kanske.

Monster och maniacs på späckad festival

2013-09-20  

Snart är det dags för Stockholms filmfestival igen och lika snart kommer jag sitta och beklaga mig över deras dåliga utbud inom Twilight Zone sektionen. Eller så struntar jag helt i det i år och fyller upp kvoten för den här typen av genrefilm på andra sätt. Ett av dem är Monsters of Film, den från början pyttelilla skräckfilmsfestivalen i Stockholm som på bara drygt två års tid avancerat till något av en framtidens festival. »Jag har sett skräckens framtid«, som kanske John Ajvide Lindqvist hade sagt, om inte Stephen King redan myntat uttrycket för länge, länge sen. Monsters of Film äger rum mellan 26–29 september på biograf Zita och programmet kan du hitta här.

I år kan man se bland annat Ben Wheatleys psykexperiment A Field in England – som jag skrev om här, Peter Stricklands mysiga metagiallo (i brist på bättre ord) Berberian Sound Studio och Franck Khalfouns Maniac. Ska ni sätta pengar på vilken av dessa tre folk kommer lämna salongen för så tycker jag ni ska satsa varenda krona på den senare. Khalfouns remake av William Lustigs film, med samma titel, från 1980, är nämligen en av de otäckaste filmer jag sett på länge. Varför?

Kanske är det det könsspecifika våldet, kameraarbetet (utifrån mördarens synvinkel), eller bara den välpolerade ytan. Det är nämligen, till ytan sett, en otroligt snygg film, nästan vacker, till skillnad från originalet. Faktum är att Khalfouns remake är bättre än Lustigs version, eller bättre och bättre, den tillför i alla fall något, till skillnad från till exempel Fede Alvarezs intetsägande Evil Dead.

Formeln för att lyckas med en remake i dag är ju annars ganska så basic. I grund och botten handlar det om att omstrukturera ett halvlyckat grundmaterial med gigantiska möjligheter. Lite som när Erik Lallerstedt lanserar en ny dipsås för McDonalds. Vi snackar alltså »skräpfilm«, eller i mer positiva ordalag, B-film. Ännu ett måste för en lyckad remake är upphovsmännens passion för originalet, i bästa fall hela skräpskräckfilmskulturen.

I Spit on Your Grave, Last House on the Left och The Hills Have Eyes är tre omgjorda kultfilmer där jag tycker bättre om nyversionerna än originalen. Här har man jobbat utifrån ärliga avsikter (ok, jag tar väl kanske i lite här.) för att förbättra ett original med potential och arbetat med ett team fyllt av Rob Zombie-kloner, sinnesmässigt sett alltså.

Som alltid när det är dags för en ny variant av en gammal klassiker klagas det i förhand på i stort sett allt. Regissör, manus (som alltid råkar läcka ut i förhand), skådespelare. Bland annat. I Maniacs fall är det Elijah Wood som fått mest smisk. Hur skulle hoben från Sagan om ringen kunna spela seriemördare på ett trovärdigt sätt, speciellt inte när förlagans Frank spelas av Joe Spinell, vars plufsiga yttre bidrar till minst femtio procent av rolltolkningen. Skräcknördarna tvivlade … helt obefogat skulle det visa sig!

Som det ser ut nu vet jag faktiskt inte någon som skulle klara av att spela Frank lika bra som Elijah Wood. Det känns fortfarande bisarrt. Men på rätt sätt. Att låta Elijah Wood spela en seriemördande skyltdockefetishist med grav migrän visar sig vara lika genialiskt som att låta Michael Cera skrämmas i Magic Magic. Det är högst medvetna val din hjärna tappar bort någon gång mellan »löjligt« och »läskigt«. En ny dimension av terror.

Genom att använda sig av subjektiv kamera förstärks skräcken av att befinna sig i en mördares huvud. Det är en oåterkalleligt smärtsam/njutbar upplevelse, av skräck och skam, men samtidigt även makalöst häftigt. Total Recall och Rockstar Games på samma gång. Maniac leker med känslor du inte vågade tro att du hade.

Och just det, soundtracket görs av någon vid namn Rob. Lägg det på minnet.

Knife of Brian

2013-09-11  

Idag fyller Brian De Palma år. Grattis! Mästaren av långa steadicamtagningar har hunnit bli 73 jordsnurr och det hade varit härligt att fira ordentligt med hans senaste film, den erotiska chillern Passion som släpptes direkt på dvd härommånaden. Tyvärr är detta sexraffel i reklammiljö med Noomi Rapace och Rachel McAdams som bittra rivaler inte den bildfest man hoppas på utan en ganska sömnig historia. Förutom några (avsiktligt?) komiska, extremt långsamma utzoomingar från Apple-loggan på Noomis jobbdator – som om De Palma velat göra en syrlig metakommentar om det faktum att filmen är nedlusad med produktplacering – finns det alldeles för lite mumma. Att spelet är stelt och castingen diskutabel (europudding hej hej!) är man van vid när det gäller De Palma, men för första gången är han… tråkig. En split screen-scen med både opera och knivmord mot slutet av filmen piggar upp, och musiken av gamle parhästen Pino Donaggio är sedvanligt hypnotisk, men det är ändå De Palma på autopilot. Han känns seg och trött och jag hoppas verkligen att han har en eller två filmer kvar i kroppen innan han hänger av sig regissörsvästen för gott.

Då känns det betydligt roligare att mysa med Dressed to Kill, hans smäckra sexchcock från 1980, som nyligen kommit i sedvanligt smaskig nyutgåva på bluray från brittiska Arrow Video. Dressed to Kill brukar lyftas fram som De Palmas stora hommage till/ripoff av Psycho – komplett med transsexuell mördare i peruk, stuntcasting à la Janet Leigh, och en torr psykolog som omständligt förklarar allt mot slutet – men det är nästan lika mycket Argento, med blixtrande rakknivar Giallo-style och kreativt användande av speglar.

Jag ska inte orda så mycket om handlingen, för den som inte redan känner till filmens två större vändningar. Angie Dickinson spelar en uttråkad och sexuellt frustrerad hemmafru, och sin vana trogen inleder De Palma med en riktigt smarrig scen: Dickinson (och framförallt hennes body double) står i den ångande duschen och tvålar in sig sensuellt medan hon genom det immiga glaset ser hur hennes man (en polisongkarl som hämtad ur ett Playboyreportage från 1978) omsorgsfullt rakar sig med rakkniv… och precis när Dickinson närmar sig klimax blir hon strypt/påsatt bakifrån av en mystisk man, alltmedan maken lojt tittar på. Rätt så cheesy men väldigt effektivt.

Senare följer en lång, mästerligt snygg sekvens på ett museum, med steadicam och långsamma tracking shots när vi följer Dickinson i hennes jakt på den sexige mannen (från hennes dröm?) i korridorerna –  den typen av ordlös, lågintensiv »pure cinema« De Palma excellerar i, satt till Donaggios vackra musik.

Dressed to Kill är faktiskt rena gottepåsen för De Palma-vänner: djupfokus, drömsekvenser, slow motion, voyeurism, en lysande Nancy Allen som smart hooker (precis som i mästerverket Blow Out ett år senare). Och det är kul att se Keith Gordon, senare i Carpenters halvbra Christine-filmatisering, som tech-geekig tonåring – och skåda Dennis Franz göra sin paradroll som sleazy New York-snut, drygt tio år innan NYPD Blue. Michael Caine glänser i en ganska liten roll som han ändå sätter perfekt. Och massor av lokalfärg! Det New York från 1980 som De Palma målar upp är lika slickt och spännande som farligt och brutalt.

Sexscenerna är charmiga med dagens ögon men vågade för sin tid och stötte på patrull när det begav sig, eftersom De Palma – kanske inte nyansernas mästare när det gäller manus och karaktärer – vad handlingen anbelangar tycks sätta likhetstecken mellan transpersoner och mordiska psykopater.

Dressed to Kill är en drömsk, märklig, elegant och brutal thriller från en regissör i högform. Mer slick och raffinerad än Sisters från 1973, men mot slutet finns det en lätt gotisk scen från ett mentalsjukhus som påminner om den och är nästan lika underbart over the top. Samt förstås ett mästerligt klippt hissmord som är en av De Palmas allra bästa scener. 

Bäst av allt: Arrow (som redan givit ut finfina blurays på Blow Out och Obsession) planerar släppa också The Fury, Sisters och Phantom of the Paradise framöver. Grattis till oss!

Filmdagarna 2013: korrespondens #2

2013-08-28  

Här kommer den andra och sista podden från Malmö Filmdagar 2013. Per och jag avhandlar följande filmer på ett tämligen spoilerfritt sätt: The Grandmaster, Mud, Återträffen, Fruitvale Station och Mig äger ingen. En av dem utnämner vi dessutom på studs till årets (hittills) bästa film!

 

WS på Filmdagarna 2013 – avsnitt 2 (mp3)

Filmdagarna 2013: korrespondens #1

2013-08-27  

Just nu befinner sig Per och jag på evenemanget Malmö Filmdagar tillsammans med stora delar av den svenska filmbranschen. Och precis som förra året tänker vi podda om de filmer vi hinner se. Här kommer första avsnittet. Det andra och sista kommer onsdag kväll.

I denna podd pratar vi om filmerna The Broken Circle Breakdown, I lodjurets timma, Lovelace, Monica Z och Hotell. Och så har vi gått på seminarium om filmkritik!

 

WS på Filmdagarna 2013 – avsnitt 1 (mp3)

När skräckcineasten kommer till paradiset

2013-08-25  

Om man bara tänker besöka en genrefestival per liv så skulle jag lätt rekommendera FrightFest i London. Festivalen har existerat i drygt 13 år och bjuder på ett fullsmäckat schema under fem dagar. Programmässigt sett är det alltid ett par filmer som står ut, som förra årets världspremiär av effektmakaren Paul Hyetts debutfilm The Seasoning House, eller årets invigningsfilm The Dead 2: India av bröderna Ford som slog igenom för ett par år sedan med The Dead. Realistiska skildringar av hur en zombieapokalyps skulle kunna se ut, eller vad vet jag, om nu något sådant skulle hända på riktigt, i den riktiga världen, om det ens finns någon sådan. Man tappar lite greppet om verkligheten instängd på anrika och snygga Empire, Leicester square, otaliga timmar på raken.

I alla fall The Dead 2: India är på tok för seriös för min något barnsliga smak. Pretentiösa zombies lämnar vi över till Peter Greenaway, hoppas, hoppas. Som tur är har man god marginal och filmer som Curse of Chucky och You’re Next (återkommer till dem) gör att man snabbt glömmer bort eventuella missar.

FrightFest är en festival för cineaster. Här älskar alla film och respekten besökarna emellan är beundransvärd. Här är det aldrig någon som snor din plats, stör med sina röstinstrument, eller andra instrument (bortsett från det jubel som uppstår då någon går en våldsam död till mötes), eller pratar i telefon. Det sistnämnda är strikt förbjudet och utropet »turn of your bloody phone« hörs med jämna mellanrum, då oftast från arrangörerna som inte tvekar att ta tag i besökare som vägrar lyda. Om inte det här skulle räcka så har man även kört igång kampanjen »turn of your bloody phone« där man uppmanas skicka in sin egen lilla kortfilm på temat. Dessa visas före huvudfilmen och går i stort sett ut på att mörda, så rått och brutalt det bara går, den som vägrar stänga av sin mobiltelefon. Urkul, bortsett från den paniska skräck som lätt uppstår när man får för sig att man glömt bort att stänga av sin egen telefon.

Årets FrightFest, eller de dagar jag närvarade innehöll både högt och lågt. Värt att nämna är, redan nämnda, You’re Next, som redan gjort festivalsuccé världen över och med all rätt förtjänar allt ros. Årets Scream i indietappning. Mumblecore-gore veteranen Adam Wingard (vars A Horrible Way to Die visades på Stockholm Filmfestival för tre år sedan) regisserar och de likasinnade Joe Swanberg och Ti West agerar framför kameran (har de förresten någonsin gjort något på egen hand?) i en smart, medveten home-invasion film där förövarna får det svårare än de kanske trott … Innehåller en scen med en mixer.

Njöt även, helt oväntat, av Curse of Chucky som i Don Mancinis händer blivit den bästa delen i franchisen sedan originalet (som han även skrev manus till). Humor a la Tim Burtons bästa stunder, back in the days, rikligt med gore och vassa (men så klart härligt töntiga) one liners från Chucky. Lite kul är att Brad Dourifs dotter har huvudrollen – Dourif som ju gjort sig ett namn som Chuckys röst. Vilket ger deras samspel en extra Argentodoftande dimension.

Vill man ha sin skräck riktigt skrämmande och gammaldags ska man definitivt hålla ögonen öppna för Vincenzo Natalis (Cube och Splice bland annat) Haunter. Stilig spökfilm som till tonen påminner om Insidious men som skruvar till det genom att vända på begreppet spökfilm … Intelligent och skrämmande Måndag hela veckan – parallell, där en familj upplever samma dag, varje dag, utan att veta om det. Tills en dag … Är de levande eller döda? Liksom i Cube hanterar Natalie labyrintdynamiken som en sant proffs.

Två dagar är förstås för lite och för mycket på samma gång. Nio filmer, föredrag och intervjuer kan göra vem som helst matt. Men just då man tror att det är slut, att kroppen fått nog och man bara måste sova, slänger man in ett bonusklipp från The Raid 2, en snygg poster eller en lång frågestund med Gareth Evans som ligger bakom ovanstående The Raid 2, The Raid och episoden Safe Haven från V/H/S 2, tyvärr skrotades arbetsnamnet S-VHS. Varför?!

V/H/S 2 är punkigare än ettan (som jag tidigare skrivit om här.) och avverkar sina nittio minuter snabbare än Leatherface sågar itu storbystade och välrippade tonåringar. Kvickt men en smula finesslöst alltså. Uppföljaren till originalet är inte lika genomtänkt. Det slarvas med manusdetaljer som, story. Förutom i Evans Safe Haven då, skulle även kunnat heta De Sade Heaven.

Safe Haven kan vara en av världens bästa kortfilmer om sekter som löper amok, någonsin. Ett dokumentärteam bokar besökstid på fel dag och saker och ting, eller allt, går bokstavligen åt Helvete. Roligt är att Lasse Hallström också släppt en ny film vid namn Safe Haven, tyvärr utan varken Satan, sektromantik eller bedövningsfria förlossningar. Så nu vet ni vilken ni ska välja.

Det här var mitt tredje möte med FrightFest och jag ser ingen anledning till att sluta, tvärtom så hade det varit kul att utöka med en dag eller två nästa gång. Köper man ett veckopass får man ju en snygg väska på köpet.

Tio skäl att hata Pacific Rim

2013-08-22  

Sitter i biofåtöljen och vet inte vart jag ska ta vägen. Det kokar i mig och det enda jag kan komma på att göra för att få utlopp för mina känslor är att göra det fula långfingertecknet mot duken, där Charlie Hunnan fortsätter göra bort sig genom att oengagerat haspla ur sig en plattityd i stil med »när du tar ett beslut måste du ta konsekvenserna«.

Jag avskydde i stort sett allt med robotar-spöar-monster-filmen Pacific Rim. Stryk »i stort sett«. Jag avskydde allt. Jag ska försöka begränsa mig till tio orsaker.

1.  Robot-designen. Alltså de som kallas »Jaegers«. Byggda för att likna bodybuilder-snubbar komplett med stora lårmuskler, biceps, kuk-put och allt. Och pytteliten hjärna. (När jag tänker på det, en perfekt metafor för hela filmen.)

2. Independence Day-tal-härmet. Idris Elba spelar, utan värdigheten i behåll, den totalt obegriplige överste Stacker Pentecost som i ett pepptal inför fajten till tonerna av stråkgnid och tutande basuner kräks ur sig: »Today we are cancelling the apocalypse!« Rysningar? Ja. Av fel anledningar.

3. Knasbananerna till vetenskapsmän. Prilliga forskare är ju ett tacksamt grepp. I vanliga fall. De här två karaktärerna med fejkdialekter och fejkhaltande är roliga exakt noll gånger.

4. Mansdominansen. Ni trodde väl inte att jag skulle hoppa över genusperspektivet?! I framtiden har vi tydligen grava demografiproblem, och mänskligheten består av cirka 50 000 000 män och en kvinna.

5. Kvinnoroll(erna). Finns en. Anime-drömmen Mako Mori är visserligen duktig, fast inte så duktig att hon klarar sig själv – när hennes heder hotas och hon blivit kallad bitch måste ändå Raleigh försvara hennes ära: »Be henne om ursäkt!« »Näe!« »Tjoff! Smack!!« »Be om ursäkt!« Och så vidare, trots att hon bevisligen själv är en skicklig kampsportare. I ett kritiskt läge när Mako ska testa Jaegern gör hon bort sig helt, låter känslorna ta över, gråter och svimmar – så där som kvinnfolk gör! De känsliga liven!

(Jo – jag glömde att förutom Mako Mori som har den enda riktiga rollen så skymtar ju Sasha, rysk robotförare utan repliker men med klyschigt yttre – iskall, med hårdsprejad bakslickad platinablond frisyr, ja ni vet, så som vi västerlänningar porträtterade ryska kvinnor i alla 1980-talsfilmer. Och i Pacific Rim 2013.)

6. »Humorn«. Skämtet om den sönderskjutna kaijun har puls? Stacker Pentecosts homofobiska »One, don’t you ever touch me again. Two, don’t you ever touch me again.«? Här skrattade biopubliken högt. Superkul. Men de var väl desperata.

7. Skådespeleriet. Jag brukar egentligen tycka det är trist med alltför långdragna actionscener, men här längtade jag efter dem så skådisarna höll tyst någon gång. Varje replik föll tungt som en avhuggen Jaeger-arm och den enda som verkade ha roligt var Ron Perlman.

8. »Mäktiga« oneliners. »Fortune favors the brave, dude«, »Yeah, Gipsy! Kick his ass! «, »Don’t get cocky, kid«. »My father always told me this… (här väntar man på djupsinnighet) …when you see a chance – you take it!« Detta manus kommer alltså från mannen som skrev Pans Labyrint.

9. Relationerna. Far/son-relationen (den här kaxiga australiensiska jock-jaegerföraren som behöver få sig en läxa och sedan växer), Mako/Stacker-relationen, kärlekshistorien… Komplexa och trovärdiga relationer i den här filmen! Sa ingen någonsin.

10. Alla svinkonstiga ologiska grejer som bara dyker upp och aldrig följs upp. Varför går Stacker helt creepy omkring med Makos röda barnsko? Varför bygger man inte bara större Jaegers i takt med att alla kaijus blir större? Vad har de iskalla världsledarna (som bara vill satsa på uppenbart värdelösa murar som inte funkar) för agenda egentligen? Varför ska Jaegerprojektet ses som en underdog, man har ju uppenbarligen gigantiska resurser? Varför kommer förarna plötsligt på att man har värsta mäktiga vapnet, fruset kväve och svärd och hela tjottabalongen, som man inte använder förrän nästan allt hopp är ute?

Ja ja, säger ni, det kanske inte måste vara logiskt! Kan det inte bara vara skoj?

Men det är inte skoj. Jag märker själv att jag är arg när jag skriver det här, och jag blev rasande av filmen också, jag försöker förstå varför. Dels tror jag att jag blev besviken, jag gillar del Toro, jag såg fram emot filmen, den borde ha innehållit allt som jag gillar, och så blev allt ändå så fel. Dels känner jag mig förolämpad. Tror Pacific Rim att jag sväljer vad som helst? Att jag inte känner igen varenda stereotyp, vartenda trist »skämt«? Om ambitionen bara varit att göra en uppdaterad Godzilla med spektakulära effekter, men jag har läst så många intervjuer nu där del Toro pratar om hur viktigt det var med komplexa karaktärer och budskap om tillit,  hopp och hjältemod, samtidigt som han ville behålla kärleken till monstren. Han siktade högt. Tydligen.

Jag kan inte förklara eller förstå biobesökarnas entusiasm och kritikernas ofta goda betyg. Jag får bara ge den lama analysen »vi har väl olika smak« då. Men jag måste påpeka att jag älskar mängder av andra svulstiga blockbusterfilmer. Independence Day? Visst. Armageddon? Jag gråter på slutet. Så det är inte som att jag lever på estnisk svartvit independentfilm om limsniffande barn och bara snubblade in på den här, jag gillar genren.

Del Toro har sagt att Pacific Rim är en »Epic story about the human race«. För mig var det enda epic med den filmupplevelsen att jag överhuvudtaget satt kvar i salongen.

Wheatleys nya – en alkemisk mix av Tecknarens kontrakt, Picnic at Hanging Rock och Wicker Man…

2013-08-12  

Alla som har sett Ben Wheatleys film Kill List förknippar den med en specifik scen, eller kanske två eller tre, eller … ok, om man, säg, under en öl på krogen eller en fika på valfritt kaffeställe kommer in på Kill List och sällskapet säger: »kommer du ihåg när …«, då vet alla som sett filmen exakt vad det handlar om, tre minuters ren och skär ondska.

Bibliotekariescenen, rätt och slätt.

Filmens huvudkaraktär, yrkesmördarna/torpederna Jay och Gal misshandlar och torterar en bibliotekarie med en hammare till döds. Precis lika vidrigt som det låter och här insinueras ingenting. Kameran glider aldrig undan till fördel för fantasin, icke, här bankas det oblygt och generöst på tills dess att det är över och då är det verkligen över.

Kill List blev något av en succé när den kom 2011 och sedan dess har Ben Wheatley fortsatt att imponera. Aktuell just nu med A Field in England som utspelar sig under det Engelska inbördeskriget på, ja, ett fält i England, där ett gäng överlevare äter svamp, umgås och letar efter en skatt. Det låter väl rätt trevligt? Det är det inte. Svampen är nämligen av det mer magiska slaget, skatten en massgrav och umgänget påtvingat.

En mardröm i svartvitt, experimentellt klippt och tacksamt med strobeeffekter (till och med en gammal hederlig varningstext på fodralet). Ben Wheatleys senaste film är ett märkligt collage av mysticism, ockultism och alkemiskt svammel. Allt varvat med långsamma gåtfulla tabloider sprängfyllda av tolkningsmöjligheter. En blandning av Greenaways Tecknarens Kontrakt, Weirs Picnic at Hanging Rock och, såklart, Hardys Wicker Man. Det är långsamt, frustrerande och suggestivt. Knappast en film för alla, men å andra sidan så är det nog en film för alla som väljer att se den. Man får det man utlovas. Och sedan är det så skönt att äntligen se en film där det känns som om upphovsmännen mer eller mindre gett upp, där man låtit verket spåra ur, eller där verket helt enkelt slitit sig loss från trams som manus, logik och underhållningsvärde.

Det är så det känns i alla fall. Att sedan själva inspelningstekniken verkar ha varit lika flummig som resultatet i sig är också värt att notera. För att lyckas få till den rätta antika looken filmade man till exempel vissa scener med extremt billiga linser av plast som Wheatley själv beställt från Amazon. Kollar man igenom extramaterialet till den brittiska utgåvan ägnas en hel del tid åt denna smått anarkistiska metod: som både Wheatley och hans fotograf tycks älska att prata om. Och visst är det en rolig grej (att använda sig av linser för nitton pund stycket till svindyra kameror) som märkligt nog fungerar bättre i praktiken än i teorin. Vilket man kanske också kan säga om filmen som helhet. Passa även på att se Sighteers, om du nu inte redan gjort det. Det är inte varje dag man får möjligheten att se en Ben Wheatley film på bio i Sverige, eller i en liten del av Sverige i alla fall.