Weird Science
57 streaming services and nothing on

2013-05-28  

Kommen några veckor in i livet som tvåbarnsföräldrar fann jag och min hustru oss sittande utmattade framför teven en kväll. Ingen av serierna vi följer tillsammans hade några färska avsnitt och vi var därför villrådiga tills min hustru frågade: »Vad hände med vårt tittande på Modern Family egentligen?« Sagt och gjort, vi gick in på svenska Netflix – ah, Modern Family fanns, fantastiskt. Fast vänta nu, bara säsong ett och två, och det var någonstans i början av säsong tre vi tappade tråden. Men ingen fara, här finns resurser! Vi tog fram iPaden med amerikanskt DNS inställt, redo att streama Netflix därifrån till AppleTV:n, i USA-utbudet skulle väl ändå även säsong tre finnas.

Men amerikanska Netflix hade inte Modern Family överhuvudtaget. Återvändsgränd.

TV4 Play? Modern Family visas ju på TV4 i Sverige? Nej. Filmnet då, de ägs ju också av TV4-gruppen? Nope. Viaplay då, även om det inte finns någon ägarlogik i det, någon tjänst borde väl ha säsong tre av Modern family tillgänglig för streaming?

Nej.

Hulu? De har ju avtal med ABC där Modern Family sänds, där borde det väl finnas? Sagt och gjort, in i Hulu-appen på den amerikanska iPaden och mycket riktigt, Modern Family puffades för på framskjuten plats, vi klickade oss in och möttes av… den pågående säsong fyra och inget annat.

Här tog bajsblöje-, kräk- och amningsutmattningen ut sitt pris. För första gången i mitt teveliv hörde jag mig själv säga »Äh, vi hoppar över säsong tre och går direkt på fyran.«

Det här är så klart bara en petitess (och ett bevis på hur lågt föräldraskap kan få oss att sjunka) men det är även ett exempel på hur omständligt teve- och filmlivet blivit i dessa tider av oändligt antal streamingtjänster. Finns det jag vill se på Netflix, Viaplay, Filmnet, HBO Nordic, Comoyo eller ingenstans? Hur många tjänster måste jag abonnera på? Och vilka tilläggstjänster behövs, som en DNS-tjänst för att komma åt amerikanska eller brittiska tjänster och utbud? Och även om serien jag söker finns, har de rätt säsong?

För medelkonsumenten är det kanske inte ett jätteproblem, den som bara vill ha ett alternativ till halvengagerat zappslötittande sitter säkert mer än nöjd i tevesoffan med ett abonnemang på vilken som helst av de här tjänsterna. Siffran från tidigare i våras att medelabonnenten i USA ägnar 90 minuter per dag åt Netflix – en siffra ingen av landets otaliga kabelkanaler når – pekar onekligen i den riktningen.

Men den som inom lagens råmärken vill kunna få allt på ett bräde, både gammalt och nytt, kosta vad det kosta vill – hur i hela fridens namn ska hen bära sig åt?

Den som har ett bra svar, delge gärna. Själv börjar jag känna mig rätt uppgiven inför det slukhål av rättighetsavtal och visningsfönster som det nya teve- och filmlandskapet medfört.

Radio om teve: svenskt drama och kundkontakt

2013-01-24  

 

På måndag har en ny svensk dramakomedi vid namn Molanders premiär på SVT, skapad av Ulf Kvensler, manusförfattare bakom bland annat Solsidan. Som av en händelse var han också huvudgäst för TV Heads senaste podradioavsnitt, inspelad inför publik i Stockholm i fredags. Kvensler, en underfundig klarinettist som lågmält snärtade in den ena onelinern efter den andra, berättar om sin karriär till dags dato och från vilka serier och filmer han hämtat inspiration för musikbaserat familjedrama. Bland dessa finns brittiska Brassed off där gruvarbetare spelar i blåsorkester, en fantastiskt fin liten filmpärla som man för tillfället kan återknyta kontakten med här.

Ragnhild Thorbech, inköpschef på HBO Nordic, var också gäst i panelen och berättade om sitt arbete, lanseringen av nättjänsten och planerna för framtida utbud. Tredje och sista gästen var jag själv, och jag fick chansen att ge min syn på både Molanders, dialekter, små äpplen, den senaste tidens lanseringar av nättevetjänster och en del annat. Värt en lyssning, alltså!

Mitt liv som filmnörd

2012-05-04  

För oss som tycker att en stor del av meningen med livet är att katalogisera och betygsätta alla de filmer vi sett har det länge varit knapert med ändamålsenliga sajter på internet. Vill man ta steget från idogt sammanställda Word-dokument med titel, regissör, land, år och betyg – och här vill jag flika in att jo, jag har fått ligga, faktiskt flera gånger! – och ta steget till något mer interaktivt har man fått hålla till godo med sajter som i teorin känns bra men inte riktigt levererat i praktiken. Till exempel allconsuming, där man kan peta in även böcker, musk och »food & drink«, men där gränssnittet är så gräsligt att man får ont i ögonen. Svenska MovieZine är ambitiöst, men sabbas av gigantiska banners och avgrundsdjupa luckor i filmkatalogen (och ingen jag känner hänger där). Get Glue är kul men känns mest som en trevlig app om man vill posta att man kollar sista The Walking Dead på Facebook oh håva in några likes. Så jag har kört vidare med mina Word-dokument.

Men nu kan räddningen vara här. Jag talar om Letterboxd, en ny sajt som än så länge bara finns i betaversion, utvecklad av ett gäng snubbar i Auckland, Nya Zeeland. Den har många härliga features varav de viktigaste är snyggt gränssnitt och möjligheten att tidsbestämma exakt när man sett varje film. För oss lite analt lagda är sånt nämligen viktigt. Man kan antingen föra dagbok och sätta exakt år och datum för filmer man sett, eller bara betygsätta dem i största allmänhet, eller bara lägga in dem som »sedda« utan betyg. Letterboxd hämtar posterna från användargenererade TMDb via API:er, och utbudet är stort och brett: en sökning på Ingmar Bergman ger träffar på 42 filmer (att jämföra med MovieZines tragiska 17), en mer obskyr regissör som Edgar G. Ulmer ger 14 träffar (MovieZine: noll). Sajten är gratis och helt reklamfri men man meddelar vagt att »we may at some point introduce paid accounts« vilket vore mäkta tråkigt. Själv skulle jag nog vara beredd att betala en liten slant, men jag vill ju gärna ha ett umgänge där också.

Så just nu sitter jag lite nykärt och knapprar in allt jag sett på Letterboxd. 2011 och 2012 är prydligt och kronologiskt inlagda. Svårare är det med allt jag sett tidigare. Mina mest flitiga år 1990–1999, då jag snittade på (nu helt overkliga) 180 filmer om året, är nogsamt katalogiserade… men i Word 98-dokument på en bunt Mac-formaterade disketter som just nu ligger i en dammig hög i ett skåp och antagligen aldrig kommer att kunna läsas igen.

Så det blir till att erinra sig det man såg, vilket leder till mysigt sena kvällar framför datorn där jag försöker komma ihåg om t ex Polisskolan 3 (som jag såg på bio 1986) var en tvåa eller en en och en halva i betyg. Topparna (Carpenters The Thing cirka 1983, en solkar femma) och dalarna (Mr & Mrs Smith, en halv poäng) är lätta men alla hundratals halvbra till mediokra  filmer man sett under åren, hur ska man komma ihåg? Jag minns ärligt talat inte till exempel vilka Saw-filmer jag sett.

Drömmen vore givetvis att ha alla filmer man plöjt dokumenterade, i kronologisk ordning: Blade Runner, 12 mars 1984, en fyra i betyg… Men det blir i nästa liv. Hur som helst, jag finns här, bli gärna min vän på Letterboxd om du har en invite.

Hur gör ni själva för att ha koll på era filmer? För jag är väl inte ensam om att vilja ha lite ordning och reda?

Aldrig mer 3D! (Ett nyårslöfte jag kommer att bryta)

2012-01-01  

Så jag gick och såg Tintin i 3D, för att, ni vet, jag hade ju hört att det skulle funka bättre i animerade filmer så det vore kanske bäst att jag kollade upp det innan jag dissade tekniken helt; dessutom så fanns det heller inget annat val om jag ville se den med engelskt tal.

Men det stämde ju! Det såg bra mycket bättre ut än de båda 3D-filmer jag sett tidigare; djupet kändes naturligare, behagligare, det var inte lika jobbiga skiftningar i skärpa, bilden var ljusare, klarare… verkligen en tydlig förbättring. Min blick kändes mindre styrd. Jag fick ingen huvudvärk. Under vissa sekvenser glömde jag rentav bort att jag såg på just en 3D-film, och flöt i stället med själva handlingen.

Men ändå. Vid ett par tillfällen lyfte jag på glasögonen-utanpå-mina-egna-glasögon, och världen öppnades upp: det fanns en film där utanför de klaustrofobiframkallande glajorna, en stor, ännu ljusare, film, projicerad på en stor duk. Och genast önskade jag att jag hade kunnat se den i stället, inte genom dessa tunga, förmörkande brillor som lika gärna kunde ha varit ett par VR-glasögon jag satt med i nån garderob.

Javisst ser det tusan så mycket bättre än på den gamla rödgröna tiden (även om det ofta är pinsam 1950-talskänsla i marknadföringen), men kom igen. Man ska sitta där i de jäkla glasögonen och ooh:a och aah:a sig igenom en film av helt fel orsaker – när det i själva verket är så att 3D-filmen är, tja, en lägre konstart helt enkelt. Detta tvingade fokus, där det blir en fysisk ansträngning att låta blicken röra sig runt duken som den vill, i strid mot det rent naturvidriga i att tvinga ögonen att fokusera på ett avstånd och konvergera på flera andra. Förstås extra besvärande vid varje klipp där fokus ska skiftas på en bråkdels sekund. Lägg därtill överdrivna djupeffekter, som när tåget far genom bergen i Captain America; eftersom våra ganska tättsittande ögon i verkligheten inte kan skilja på avstånd mellan olika berg, görs djupet större, vilket får till följd att bergen ser mindre ut, tåget ser ut som en modell och människorna ser ut som leksaksfigurer. Realismen blir faktiskt mindre, och enskilda ooh:ande och aah:ande till trots blir även den totala upplevelsen mindre än en vanlig, stor, »platt« film – jag känner egentligen inte att jag verkligen sett de tre filmer jag sett i 3D, de är mer som någonting jag drömt, och jag kan egentligen inte göra riktigt rättvisa bedömningar av vad jag faktiskt tyckte om dem. Bara en sån sak som att själva storleken på duken, en av de främsta poängerna med att se film på bio, går förlorad!

Visst satt jag och ooh:ade och kanske rentav aah:ade åt enskilda sekvenser i filmerna, men samtidigt gjorde även det att jag hela tiden var medveten om just att »jag ser på 3D, jag ser på 3D«. Vilket i sin tur gör det tydligt: 3D funkar fortfarande inte som mer än en gimmick. En glorifierad View-Master. En extra konstlad berättarform där de ögonvrängande glasögonen tjänar som en fördunklande barriär, en realismhämmande hinna mellan betraktaren och biodukens annars vida fönster mot fiktionen.

Så det enda raka är förstås att sluta gå på 3D-filmer. En enkel lösning, kan man tycka. Men det besvärande är ju att, som det var med alla tre filmer jag har sett: de har inte gått att se på annat sätt. Alla filmer får inte plats (särskilt inte i en mindre stad, som Visby) att visas i flera versioner.

Här får jag plötsligt lite flashbacks från för tiotalet år sedan, då jag, samtidigt som jag konsumerade mer och mer film på dvd, blev alltmer trött på att gå på bio. Jag tyckte att kvaliteten på visningar oftast var bristfällig, och framför allt blev publiken mer och mer irriterande: det gick knappast en enda visning utan att jag fick ta mod till mig för att hyssja på idioter som satt och bidrog med sina egna kommentarspår. Allt oftare kändes det bättre att vänta några månader, och få en lugnare, tryggare, bättre upplevelse hemma, med projektorn, och med endast pålitliga vänner som medpublik.

Så känns det alltså lite grann nu med: om filmerna bara går i 3D, är det kanske bättre att vänta några månader och se dem hemma. Men det är alltså inte hyfsbefriade biobesökare, eller dåliga projektorer, som då håller mig borta från biograferna, utan den senaste tekniken.

De svikande siffrorna i USA ser i och för sig lovande ut, men här verkar man fortfarande entusiastiska (jag fick kaffet i halsen över nån okritiskt 3D-hyllande Expressen-text för några månader sedan) och teknikinvesteringarna måste man väl försöka få valuta för så länge det går. Så: nästa år tänker jag tusan inte gå på flera 3D-filmer, inte ens helanimerade sådana. Det skulle besvara mig en hel del irritation.

Men samtidigt: fler filmer än jag vågar tänka på filmas i 3D. The Avengers filmas i 3D. Tveksamt om den skulle gå upp i två versioner här i stan. Och tusan om jag kommer kunna hålla mig något halvår extra.

Grrr!

Tekniknördens problem med alla lyckliga jävlar

2011-10-21  

Det ligger mycket visdom i talesättet »lyckligt ovetande«.

Okunniga får aldrig teknikångest. De gör aldrig felköp eftersom de inte bryr sig om att köpa rätt.

De köper ny teve för att de behöver ny teve och låter handlaren bestämma modell. Det enda de vet är att »den ska vara stor och platt«, och klarar den inte 3D så fattar de det inte ens. De har ställt in bilden exakt som de vill ha den – kontrast och färg på max, wide-läge på allt, 100 procent sharpness och 100 procent backlight. Ett 3D-perspektiv på den färgsoppan skulle inte ens märkas.

En gång kalibrerade jag teven för en av de Lyckligt Ovetande. »Vad fan, har du ställt om den till svartvitt?« dundrade han och tryckte på alla plustecken han kunde hitta på fjärrkontrollen.

Men det är alltså dessa tekniska imbeciller som är lyckligast med sina teveköp, som sover åtta timmars perfekt, drömfri skönhetssömn medan vi medvetna, kunniga, kritiska och smarta ligger sömnlösa över att ha köpt alla våra teknikprylar vid fel tillfälle, i fel modellintervall, med fel uppgraderingsmöjligheter.

För mig började det när jag lärde mig att man måste ha scartkontakt till teven i stället för att nöja sig med bild via antennkabeln, och att det måste vara full-scart, med alla stiften i, ty annars fick man skitbild och skitljud.

Sedan blev det alltifrån hertztal till ljuduteffekten i stereowatt man kollade upp med rynkad panna, och givetvis att teven inte bara hade text-tv utan text-tv med 100 sidors minne.

Och i platt-eran ratar vi redan HD-Ready och kräver Full-HD och »filmiskhet« med 23.98 bildrutor i sekunden, vi fnyser bekymrat åt läckande backlight och står i timmar i butikers testrumsmörker och synar vad den dynamiska kontrasten gör för svärtan.

Till slut gör vi våra val och går hem och lider över allt som kanske inte gått fel ännu men som garanterat kommer att plåga oss innan året är slut. En död pixel. Glapp i fjärde hdmi-kontakten. Källväxlingsproblem. Lite, lite, lite läckande rött.

Och så droppen: det kommer ett nytt Sigma-chip! Ens teve kan fungera hur perfekt som helst men… det är ju inte det nya Sigma-chipet.

Enda ljuset i expertmörkret är när en Lyckligt Ovetande frågar om han ska ha scartkabel till digitalboxen i stället för bara antennkabeln och man säger att han »kan få en av mig«, och så ger man inte bort en full-scart, trots att man har tio stycken i sladdlådorna på vinden, utan en med så få stift som möjligt.

Hämnden kanske inte är så ljuv men det är alltid en tröst att veta att en av de där lyckliga jävlarna inte ens får ut stereo ur sina plattevehögtalare.

Speaker på speed

2010-12-17  

Kollade hockey på en av Canal Plus Extra-kanalerna, en av de sista elitserieomgångarna innan landslagsuppehållet. SSK mot Frölunda, vardagsgrått och serielunksavslaget. Men med fem minuter kvar av tredje perioden hände något med arenans högtalarsystem ¬≠– det sjukaste, och roligaste, jag någonsin hört på en hockeymatch.

Canal Plus sändningar är sammanlänkade med ishallarnas Mediatec-system och går därmed till viss del ut direkt även i jumbotronerna, vilket gör det upplagt för en del »mänskliga faktorn«-misstag. Ibland händer det att hemmalagets funktionärer råkar lägga ut en otillåten teverepris eller blandar ihop intervjubilderna från teveproduktionen med sin egen liveintervju. Men aldrig har jag sett, eller hört, detta, eller trott att det ens kunnat hända:

Med fem minuter kvar av matchen hörs plötsligt Canal Plus-kommentatorn eka rakt ut i PA-systemet i hela AXA Sports Center i Södertälje.

Jag blir i extas i tevesoffan, ropar på min son, inser att det är blooper-historia som skrivs framför våra ögon och öron. A–tt se domarna och spelarna agera på isen samtidigt som de hör en utmickad tevekommentator, likt en speaker på speed, ropa ut utlåtanden om »pinsamma domarmisstag!«, »brutalt fula« armbågstacklingar, att passningar är »LYSANDE!« samt ett och annat »HUR KUNDE HAN MISSA?«… det var så förhäxande att jag samtidigt både gapskrattade och flämtade efter andan.

Det var inte förrän min son påpekade att inte bara verkade spelarna helt opåverkade, vare sig tränarna i båsen eller publiken på läktarna tycktes bry sig, som jag insåg att kommentatorljudet inte alls gick ut i arenan. När jag kontrollbläddrade mellan matcherna ekade ljudet på samma sätt även på de andra kanalerna. Och på SVT lät det som om Rapport-ankaret satt i en katedral och läste sina telegram.

Jag hade helt enkelt råkat komma åt »advanced surround«-knappen och fipplat in hemmabioförstärkaren på nån arenarock-preset-effekt.

Av detta har jag lärt mig två saker.

1. De där teatereffekterna på moderna förstärkare låter verkligen äkta. Kul att veta, även om jag aldrig kommer att använda dem igen.

2. Moderna förstärkare behöver en stor, fet »reset«-knapp, mycket mer än »preset«. Det tog mig en timme att hitta tillbaka till min grundinställning, som automatiskt läste av surroundsignalerna och hade »neo: 6«-inställningen som default vid vanlig stereo.

DN återigen bortfintade och uppsnurrade av APB

2010-11-08  

Måste bara snabbt uttrycka min djupa avsky för den ohederlighet med vilken den hemliga ekonomiska föreningen Antipiratbyrån debatterar – och den häpnadsväckande dumhet med vilken media ger den journalistisk resonansbotten.

Alla vet att APB förenklar och fördummar långt över lögnens gränser – alla utom de genuint ointresserade, vilka utgörs av den livsfarliga mixturen av tidningsredaktörer och politiker.

Som när Dagens Nyheter igår (ej publicerat på nätet) rapporterade (läs: rapade upp) storyn (läs: påhittet) att de fysiska videobutikerna dör på grund av illegal fildelning.

Som Rasmus Fleischer påpekat är Sveriges videodistributörers förening, SVF, en av de tre huvudmännen bakom Antipiratbyrån. Men vad Fleischer missar att ta upp är att det som i långt högre utsträckning än Voddler, Headweb och andra digitala filmtjänster konkurrerar¬† med fysiska videobutikerna dels är de postdistribuerade hyrfilmstjänsterna (som skickar ut fysiska hyrfilmer enligt ett månadsabonnemangssystem), dels den kraftigast växande nya hyrfilmsmarknaden just nu, video on demand via digitalboxar och bredband.

Alla jag känner som hyr film på dvd eller bluray – och utöver mig själv gäller detta stora delar av min släkt och umgängeskrets – använder Lovefilm eller VOD. Förmodligen en lejonpart av Dagens Nyheters kulturredaktion också. Personligen hyr jag lika mycket dvd-film som för tio år sedan, eller oftare mer, fast med skillnaden att den skickas hem automatiskt – via post eller modem – i stället för delas ut mot ett par tjugor nere i videolokalen på hörnet.

Naturligtvis känner Sveriges Videodistributörers Förening till detta. Ändå ljuger man försåtligt och framgångsrikt för DN:s skribent, säger inte ett ord om Lovefilm, eller om hur många som numera även hyr film digitalt direkt från sina teveboxar från till exempel Telia, Comhem, Viasat och Bredbandsbolaget (tjänster som snabbt passerat det miserabla Voddler).

Naturligtvis känner Sveriges Videodistributörers Förening även till att lögnen genomskådas av de flesta. Men de vet att politikerna går på den.

Så låt mig bara påpeka ett faktum, och hoppas att nästa DN-skribent som får en APB-propå lyckas googla sig hit: Illegal fildelning hotar överhuvudtaget inte videouthyrningen, som tvärtom för första gången på flera år har utsikter att växa igen. VOD-tjänsterna har startat så starkt att det fysiska butiksutbudet, som överlevt längre än väntat, börjar tunnas ut.

Och på sikt? Hyrfilm kommer att ta över igen efter köpfilm. Videobutikskrisen är ju bara ett exempel på den döende exemplarindustrin. Företag som Lovefilm och Film2Home kommer att bli mer som amerikanska Netflix – om inte Netflix själva etablerar sig här på sikt. Snart lär Itunes börja hyra ut film även här.

Och vill man ändå hyra fysiskt finns Filmtoppen.se, med automater i över 1 000 livsmedelsbutiker över hela landet. Så vad är det som håller på att dö, egentligen – utöver ett gäng videobutiker som redan börjat konvertera till solarier och godisaffärer? Och var kommer illegal fildelning in i bilden?

Kysste paddan och fick en prins

2010-07-02  

»Less is more« är ibland ett sant stilmantra, ibland en floskel, men aldrig applicerbart på dator- och teknikutvecklingen. Eller?

Min nya, kraftfulla MacBook Pro stånkar förtvivlat med en enkel webbsida samtidigt som tio andra processer försöker snurra färdigt. Till slut ger jag upp, öppnar min iPad och klarar av fyra av de där processerna på nolltid – trots att dess minne och processor känns mer 1900- än 2000-tal. Detta beror naturligtvis på att iPaden överhuvudtaget inte klarar av det andra halvdussinet processer som min MBP fastnat med, och därför inte befattar sig med dem.

Och enkelhet korrumperar. Eller befriar. MBP:n står allt oftare oöppnad hela dagar medan iPaden jobbar, liten och lätt, från köksbordet till kontoret till lunchen och hem igen.

Men när tevekvällen kommer föredrar jag Windows. Jag har en tre år gammal, tre ton tung stationär PC inbyggd på kattvinden intill teverummet, och som även förgrenar signaler en trappa ner till projektorn i vardagsrummet. Hur mycket Mac- och PS3-människa jag än är föredrar jag att kolla högupplöst via gamla Media Player Classic – trots att det är tungrott i en XP-miljö som kräver alltmer av underhåll och eftertanke för att alla uppgraderade program ska fortsätta funka optimalt.

Så fick jag häromkvällen den berömda bluescreen-chocken. Snabbgooglade problemet, tvångsdeletade den skyldiga patchen – och startade om en dator som plötsligt inte hittade vare sig processor eller ljudkort. Satt i en timme och återinstallerade allt, tills jag satt framför en fungerande PC från 2007 igen. Och omöjligt kunde få äkta surroundljud ur Creative-kortet.

Då slog det mig att Creative, i en uppdatering förra året, på grund av rättighetsproblematik tagit bort allt officiellt DTS- och Dolby-stöd, och att jag tvingats göra nya wave-setups i alla program för att få det att lira. Nu behövdes inte det längre. Plötsligt kunde jag bara bocka i surround-alternativen direkt i Creative-menyn igen – de som varit försvunna för mig det senaste året.

Min nygamla dator från 2007 var så mycket enklare och effektivare än dess noggrant underhållna 2010-inkarnation. Less is more. Ipad och ett treårigt Creative-ljudkort är månadens fynd.

Myskvällarna med iPlayer

2010-05-17  

Frågan om amerikanska och brittiska teveprograms tillgänglighet på nätet kommer ju frekvent upp i våra kommentartrådar. Jag brukar svara med en kort men intensiv harang som jag nu utvecklat till en lite mer lättforcerad och detaljerad Metro Teknik-krönika. Återpublicerar den även här:

Veckans bästa tevekväll är söndagen med BBC. Så fort minstingen somnat fixar vi te, hookar upp datorn till projektorn och kollar senaste Friday Night with Jonathan Ross och Later with Jools Holland i 720p-upplösning på Iplayer, BBC:s motsvarighet till SVT Play och Play Prima.

Inget av programmen går i svensk teve. Jo, Kanal 9 sänder Jools men med minst ett års eftersläpning. Vem vill se ett dagsfärskt konsertprogram med här-och-nu-heta artister om ett år, därtill i suddig SD-version med burkljud i stället för i HD?

Även när det gäller Jonathan Ross talkshow, som aldrig vare sig gått i svensk teve eller släppts på dvd, handlar det förstås ytterst om dagsaktualitet.

Båda programmen går att ladda ner olagligt, högupplösta och med surroundljud. Jag tycker det är smidigare att kolla lagligt – det vill säga, så länge det är lagligt att ordna så att jag kopplas upp med brittisk IP-adress. Vilket BBC:s iPlayer kräver.

Det finns många metoder att komma åt utländsk webb-tv som egentligen är regionsskyddad – enkla hack, »modify headers«-lösningar, VPN-konfigurationer. Man behöver inte ens vara särskilt tech-savvy utan kan prenumerera på tjänster som garanterar funktionalitet med främst brittisk respektive amerikansk webbteve.

Den rättighetsberoende tevebranschen tycker givetvis att detta är fel. I Sverige har Canal Plus stämt en hockeyintresserad Hudiksvallsbo för att ha vidarebefordrat länkar till en direktstreamad elitseriematch.

I Spanien förlorade nyligen tevebranschen ett mål mot världens största länksajt för sportstreamar. I ACTA-förhandlingarna diskuteras en kriminalisering av metoder att kringgå regionspärrar och liknande.

Samtidigt accepterar branschen att vi köper regionsskyddade dvd-filmer kors och tvärs över världen. En avgörande skillnad är förstås att en del av pengarna trots allt går till det utgivande bolaget.

Men en avgörande skillnad är också att ingen kan hävda att tevepirater inte vill betala för sin konsumtion, eftersom det bevisligen förhåller sig precis tvärtom.

BBC släpper inte ut Jonathan Ross till resten av världen – men i andra länder betalar tittare för olika tekniska lösningar för att ändå få se honom. Pengar som går till företrädesvis amerikanska VPN-företag i stället för till BBC.

Det finns verkligen bara en enda läxa att lära här. Att teveindustrin har så mycket mer att vinna på att tillgängliggöra i stället för att låsa in.

England-Frankrike 1-0

2010-03-05  

Minnesgoda läsare känner redan till min relation till Canal Digital – älskar kanalutbudet men vägrar den franska PVR-HD-boxen.

Om jag skulle låta en liknande formel representera min syn på konkurrenten Viasat så får det bli – älskar den brittiska PVR-HD-boxen men har vägrar sluta med Mac.

Viasats gedigna anti-Mac-rykte uppstod när de lanserade sin On Demand-tjänst med en lyxig MacBook Pro i tevereklamen – trots att tjänsten krävde Internet Explorer och Windows Media Player. Det var 2007, men inget har hänt sen dess och anti-Viasat-trådarna lever och har hälsan i varje Mac-forum värt namnet.

Eftersom jag är en fan av Viasats sportutbud fick det bli en parabollösning. Och deras PVR-HD-box från Pace är ett litet buggfritt mirakel – förutom när den kräver samröre med Mac.

Ethernetuppkopplingen är en stor del av Viasatupplevelsen, hade jag hört: det rätta elementet för deras On Demand-utbud av film och sport. Och jag hade sett fram emot att kunna använda SVT:s och övriga kanaler Play-tjänster via On Demand i boxen i stället för att slå på en dator. Men boxen gick inte att koppla upp via DCHP. Under tre veckor pratade jag mer med supporten än med min fru. Och fastnade hela tiden på olika saker. När jag exempelvis skulle skriva in ip-nummer så fick jag brottas med problemet att fjärren inte kunde ange tomma mellanslag utan krävde tre siffror mellan varje punkt i ip-adressen… Jag sa till supporten att jag hade en Airport Extreme, »är det SÄKERT att det inte är det som är problemet?«, men de sa bara att »nej, dra ur sladden och vänta i en halvtimme« eller, möjligen, »testa att skriva in nollor där det ska vara tomt när du skriver in ip-adressen«.

Till slut nådde jag toppen av support-hierarkin – en router-expert. Och fick veta att Viasat-boxen hade ett speciellt – surprise! – Mac-problem. Har man¬† Airport Extreme måste både boxen och routern specialkonfigureras. Hur detta skulle göras i programmet Airport-verktyg visste han dock inte (»jag är inte hemma på Mac«). Men efter timmar av trial-and-error fick jag, som en gudomlig blixt från svart himmel, fram hela On Demand-menyn i stället för felkoden jag stirrat på i veckor.

Och det är ju bisarrt hur själaglad man fortfarande kan bli av att bli utsläppt på nätet av en router.

Men denna lycka uppstår ur tillfredsställelsen att lösa ett svårt tekniskt problem – inte ur det faktum att man plötsligt kan kolla TV4 Play direkt i sin tevebox, vilket var en anti-upplevelse. Extremt trögscrollat, utan bilder och programinfo, bara lista upp och lista ned med obestämda Let’s Dance-avsnitt. Och när jag skulle pröva Succéduon med Anders och Måns på SVT Play visade det sig att film- och dramakategorin innehöll ett enda avsnitt av en enda serie… (Varför får vi fortfarande inte hela utbuden från SVT Play eller TV4 Play från Comhem, Telia och Viasat, och varför måste det vara så helvetiskt långsamt svårnavigerat när originaltjänsterna är så snabba och överskådliga?)

Ändå blir jag nu lycklig vid blotta åsynen av »VOD«-knappen på Viasat-fjärren. Trycker på den och beställer filmer jag aldrig annars hade hyrt bara för att jag lyckats klura ut det komplicerade routerproblemet. Kanske dags att få nya kickar av Canal Digitals boxbuggar nu?