Vad ska man säga om att De ofrivilliga blev brutalt snuvad på Guldbaggegalan igår kväll trots fem nomineringar?

Man kan väl säga att det var tråkigt för Ruben Östlund att han drämde till med sitt stora genombrott samma år som Jan Troell hade gjort en film.

Inget ont om Troell som är en stor filmskapare av den gamla skolan. Och Maria Larssons eviga ögonblick är absolut ingen dålig film –Martin beskrev denträffande som »värdig« – välgjord, autentisk, gedigen, Maria Heiskanens och Jesper Christensens spel ärlysande… men också en snudd på småtråkig och väldigt konventionell film.

Jag hittar inte en merutförlig motivering på SFI:s hemsida än att Guldbaggen ska belöna »framstående insatser för den svenska filmen under det gångna året« – och räknar man en Golden Globe-nominering, festivalbuzz och god skådespelarkonstär Maria Larsson klart värd sina priser. Men för den filmkonsten framåt en enda millimeter? Borde man inte premiera filmer som är egensinniga, oväntade, nyskapande?

Inte i Guldbaggesammanhang, där gammal alltid är äldst numera. 2007 var Roy Andersson återigen kung och det årets tveklöst bästasvenska filmDarling blev utan någon av de tunga baggarna (film, regi, manus). Året dessförinnan fick Förortsungar bisarrt nog full pott, och 2006 års sensation Farväl Falkenberg kammade noll.

Frågan är om det var lyckad idéav SFI att utseden sju personer starkavinnarjuryn bestående av branschfolk, när de tvågalor i rad visat sin högst konventionella smak? Jag har all förståelse för att Troell är en nationalklenod och vid 77 år fyllda kan det vara sista chansen att belöna honom. Och Låt den rätte komma in var sannerligen enmästerlig film. Men att helt nonchalera De ofrivilliga är en tydlig markering om att nytänkare icke göre sig besvär om man törstar efter en Guldbagge.

Och därmed kanske det är dags för juryn att avgå?

Vad världen behöver allra mest just nu är antagligen inte ännu en hyllning De ofrivilliga, men jag känner ju att jag måste skriva några (senkomna) rader, nu när man till och med använde en formulering från min text här på Weird Science i somras till bioannonsen (i en hel vecka, innan gammelmedia a k a. de riktiga tidningarna började strössla med femmor och fyror och mitt kärnfulla men pinsamt Slitz-doftande citat rök – lika bra det, kanske).

Så jag ställer mig i ledet och bär med darriga små cineasthänder fram den gnistrande kronan med inskriptionen Känn Absolut Ingen Press, Men Du Ska Bli Den Näste Roy Andersson, och lägger den ömt och försiktigt på Ruben Östlunds säkert redan ganska stora skalle.

Filmen är nämligen lysande. Tro allt ni läser. Favoritscenerna är – förstås – sekvensen med Maria Lundqvist på bussen. Lundqvist är mycket bra som (en version av) sig själv, men överglänses av en av de mest ohyggligt jobbiga och självgoda filmfigurer som nånsin skapats: Busschauffören, from hell, spelad av en Henrik Vikman. Man känner igen figuren, man känner igen situationen, och igenkännandets glädje skruvas obönhörligt, logiskt och långsamt upp till en fruktansvärt plågsam nivå.

Jag har aldrig sett Vikman i något annat (han var med i kortfilmsversionen av John Ajvide Lindqvists fina novell Majken, som jag tyvärr missade när SVT körde den) men här är han helt fantastisk. Han är exakt hur jobbig som helst. Man vill strypa honom. Och när jag ska summera filmåret 2008 är det kanske honom jag minns allra bäst – hans förnumstiga självupptagenhet, hans rättfärdigt gnälliga röst – med en mysrysligt kall kår längs ryggraden. För det kunde ju ha varit jag som rev ner den där fula gardinstången på busstoan.

Tänkte att det var hög tid att tipsa om lite film inför Stockholms filmfestival. I transparensens namn ska jag först bara nämna att jag sitter i programrådet för festivalen, vilket innebär att jag helt obetalt går på lite möten och äter kanelbullar då och då, och mailar hem till de andra i rådet när jag sett något bra eller intressant på någon annan festival någonstans. Nog om det. Här är nio filmer jag tycker ni borde försöka se den 20–30 november:

Prince of Broadway: Lucky är illegal invandrare från Ghana, och försörjer sig som inkastare till ett hemligt butiksrum på Broadway, där kopior på märkesväskor prånglas ut till dem som vågar sig in. Plötsligt får han en unge på halsen. Panik och komedi utbryter. Filmen är framimproviserad av unga amatörskådespelare tillsammans med regissören Sean Baker, filmskaparlusten och energin lyser igenom i varje bildruta. Tokigt lågbudget, men välspelat, roligt och väldigt, väldigt charmigt.

H:r Landshövding: Har bara sett ungefär en halvtimme av filmen på en offline-kopia – men det jag såg var vansinnigt snyggt. I samma stil som i hans kortfilm Kinchen följer Måns Månsson Anders Björck och fungerar som en cinema verité-fluga på väggen. Anledningen till att jag avbröt tittandet var att jag ville spara filmen tills jag kunde se den på duk. Det är bra betyg.

Daytime Drinking: Imponerande debut av sydkoreanske Noh Young-seok. För nästan inga pengar alls – runt 10 000 dollar – har han gjort en roadmovie med tydliga Jarmusch-inslag. Deadpanhumorn och tajmingen i både klippningen och huvudrollsinnehavaren Song Sam-dongs spel sitter som smäck. Historien om en kille som råkar ut för den ena människan och situationen mer absurd och spritindränkt än den andra dras kanske några varv för långt mot slutet – men Daytime Drinking bjuder på det stora hela på ett konstant leende, melankoliskt filmmys och några gapskratt. Visas som någon form av specialvisning (har ingen aning om vad det betyder), men visades inom tävlan i Locarno och hade platsat där i Stockholm också.

The Wrestler: Darren Aronofskys närvaro märks just inte av så mycket, snarare känns det Jonas Åkerlund-skitiga white trash-miljöer möter en punschig wrestling-gammel-Rocky. Det är förutsägbart till tusen, och precis lika hjärtslitande – och Mickey Rourke är verkligen så bra som alla hittills sagt. Jag grät som ett litet barn över hans trasiga wrestlingtights och sorgliga uppsyn.

Chocolate: Hur kan man inte gilla en film med ett synopsis som »An autistic woman with powerful martial art skills looks to settle her ailing mother’s debts by seeking out the ruthless gangs that owe her family money«? Huvudrollinnehaverskan JeeJa Yanin har beskrivits som den kvinnliga motsvarigheten till Tony Jaa, men fullt så vass på kampsport och akrobatik är hon kanske inte riktigt än, och regissören Prachya Pinkaew levererar inte precis någon ny Ong-Bak. Men ja, om man som jag är ett stort fan av asskicking donnor är Chocolate naturligtvis ett måste. Mest inkomstbringande film hittills i år i Thailand.

Soi Cowboy: Börjar tålamodsprövande långsamt, men växer. En skildring av ett förhållande mellan en thailändska och en stor, svettig dansk i Bangkok växer långsamt fram, blandas med publikens fördomar och bekräftar flera av dem. Mot slutet går det lite haywire när man tappar den realistiska tonen i filmen och går överstyr med klichéer tagna från vad som känns som en helt annan genre. Men fram till dess, helt klart sevärt.

De ofrivilliga: Det har pratats så mycket om den redan att jag håller det enkelt och kort: Ruben Östlund undersöker gruppdynamik och gör det bra. Roligt och obehagligt på samma gång.

Ballast: Minst en sån här ska man se varje år på festivalen, en amerikansk indie man inte vet så mycket om annat än att den vunnit priser på Sundance. Vapen, knark, självmord, fattigdom och trassliga relationer. Fint, realistiskt – och garanterat oquirky.

JCVD: Metafilm som tidigare gick under det briljanta namnet Van Dammage, vilket bara det är anledningnog att se den. Jean-Claude Van Damme spelar sig själv, i filmens början är han mitt uppe i en jobbig vårdnadstvist. Så småningom hamnar han också mitt i ett bankrån. Det är långt ifrån ett mästerverk, men är bitvis rätt roligt. Favoritscen: När Van Damme ombes göra sitt berömda sparka-cigg-ur-någon-annans-mun-tricket, och sedan en ur gisslan försöker göra samma sak. Filmen innehåller en omtalad monolog, filmad i en tagning. Vissa kommer tveklöst att se en skådespelare som snyftövat på sitt livs största ögonblick framför spegeln om och om igen, medan andra kommer att se det som ett hyfsat lyckat försök att ta karriären till en annan nivå, och ytterligare andra kommer att se en så väldigt, väldigt ensam och sorglig människa. Eller så ser man en kombo av allt det där. (Jag vet fortfarande inte hur filmen slutar, filmremsan brann upp när jag såg den på Bangkoks filmfestival, med Van Damme himself i salongen.)