Samtidigt som Stockholms filmfestival höll på för fullt häromhelgen pågick en helt annan filmfestival i en annan del av landet: en av de roligaste och mest intressanta festivaler man överhuvudtaget kan vara på som svensk filmjournalist. För 13:e gången i ordningen hölls Novemberfestivalen i Trollhättan, där filmer gjorda av filmare under 26 år visas under två fullpackade dagar varje år. Sedan jag var där första gången har jag försökt besöka varje festival, eller i alla fall på annat sätt se årets tävlande bidrag – och jag har alltid kommit därifrån med minst några stycken små pärlor runtskramlandes i hjärtat. Framförallt har jag varit fylld av hopp inför svensk films framtid.

Om du inte ens hört talas om den här festivalen är det inte så konstigt – för om svensk kortfilm ofta känns som en sorgligt intern historia, där i princip bara filmskaparna, deras närmast sörjande och de som finansierat kalaset går på visningarna, är det ingenting mot hur interna tillställningarna för ung, svensk kortfilm känns. De vanligtvis så först-på-bollen-hungriga journalisterna lyser med sin frånvaro, producenterna som med ljus och lykta borde vara där och leta är inte heller på plats. Anna Anthony och Josef Fares ska ha all heder för att de är där och fiskar och delar ut sitt Memfis-pris – men det är synd att inte fler tar sig dit. Jag kan garantera er att man på Novemberfestivalen har rätt goda chanser att få se nästa svenska filmgeni ta sina första steg. Sedan gäller det bara för film-Sverige att vårda det där geniet ömt, ge det en liten puff i rätt riktning och se till att det inte går ner sig i samma bittra, fantasilösa vänta-på-pengarna-träsk och/eller börjar göra inställsamma, urvattnade så-här-gör-man-film-i-Sverige-filmer där alla konstigheter och kanter manglats sönder och nötts ner av tre kockar för mycket.

Att kanter slipas ner när åren går är förstås – tyvärr! – något allmänmänskligt, och alla kan inte behålla sin inre Gondry eller Lynch hela livet. Men, det är sorgligt att se skillnaden på viktklasserna – det finns tre: lättvikt ( upp till 16 år), mellanvikt (upp till 21 år) och tungviktare (upp till 26) – och hur likriktade många av filmerna blir ju äldre filmarna är och ju mer inriktade de blir på att göra film »på riktigt«. Se där något av en svensk filmkris för någon, någonstans att bita i.

Och nej, alla helgens 66 filmer var naturligtvis inte mästerverk. Man såg en och annan (förmodligen hårt lärarcoachad) film på temat »drick sprit och du dör en våldsam död«, och en och annan film där grabbgäng lånat ihop alla låtsaspuffror de överhuvudtaget kunnat hitta i socknen och lekt John Woo. Det är i och för sig också roligt att se ibland, men knockar en inte ur stolen.

Det var det andra som gjorde. När jag såg My Sandströms ångestkompakta dockanimation Förfluten ensamhet och Alexander Felsings och Tobias Sparrmans Jur fick jag lite grann en känsla av att vara i händerna på fullständiga vettvillingar, man hade ingen aning om vart det var på väg eller varför. Man fick bara en känsla av att de som gjort de här filmerna inte kompromissat en centimeter. Det är nästan svårt att greppa hur pass unika röster de här unga filmarna redan har och hur modiga de faktiskt vågat vara. Felsing imponerade förresten stort med sin skruvade film Barnatro häromåret, förra helgen visade han att den skruvade känslan i den knappast var någon slump eller tillfällighet. Jur är minst lika… skönt störande och störd.

I år var det också ovanligt många fina kärlekshistorier som tävlade, Alexandra Liténs När bromsvajern släpper och Marcus Carlssons Widerbergska Arton (del 2 hittar man här) var två av mina favoriter. Niki Lindroth von Bahrs söta En natt i Moskva, där en dockapa och en dito katt spatserar genom Moskva till tonerna av Jan Höiland, ska också nämnas.

Nästa Novemberfestival hålls den 27-29 november nästa år. Då tänker jag vara där igen och hålla tummarna för Gondrysk filmskaparglädje och Lynchianska obehagligheter.