Känslan efter att ha sett första avsnittet av Prime Suspect, den amerikanska remaken, är ungefär jaha. Att överhuvudtaget jämföra den med Helen Mirrens mångåriga och prisbelönta porträtt av poliskommissarie Jane Tennison känns meningslöst och på något sätt ovärdigt.

Det är mer som skiljer än som förenar de två versionerna, och ärligt talat är det svårt att förstå varför de amerikanska manusförfattarna inte helt enkelt kunde hittat på en egen story om en kvinnlig mordkommissarie i New York. Med detta sagt, och med visdomsorden – Thou shalt not judge tv by its pilot – ringande i öronen kommer här ändå några snabba intryck:

Maria Bellos Jane har fått ett nytt, irländskt klingande efternamn, Timoney, men ursprungspremissen känner vi igen. Hon arbetar på mordroteln omgiven av mansgrisar som inte vill henne väl. På 1990-talet kändes det fräscht att lyfta fram sexismen inom poliskåren, men nu framstår flera scener på detta tema som rent underliga. Nog skulle väl män som vill utesluta en kvinna vara aningen mer subtila än att stå bakom ryggen på henne och prata skit? Och hon kan väl ändå inte vara den enda kvinnliga mordutredaren i hela New York-polisen?

Den delen av manuset är helt enkelt inte trovärdig 2011 och blir extra besvärande när vanligtvis rutinerade skådisar (Aidan Quinn, Kirk Acevedo och Peter F O’Byrne) tvingas mangla fram endimensionella karaktärer.

Vad som ändå fungerar är Maria Bello i huvudrollen. Hon lyckas med små medel få fram den kantighet rollen kräver, och om fokus får fortsätta vara på henne finns goda möjligheter till succé. I pilotavsnittet tillåts själva mordfallet bli mer av ett sidospår, och jag hoppas att det får fortsätta så. Det finns redan tillräckligt många proceduraler som satsar allt berättande på 42 minuter som nätt knyter ihop mordgåtesäcken med en tjusig rosett.

Jag sätter också plus i kanten för den råa tonen i brottsplats- och våldscenerna: Jane får sig mot slutet av avsnittet en rejäl omgång i en särskilt välgjord scen.

På minussidan finns en rätt tråkig casting av rollen som Janes far. Finns det någon papparoll med irländskt påbrå som Peter Gerety inte har spelat?

Och klädansvarig måste stilla sig med Janes huvudbonader. I inledningsscenen har hon en icke-nedragen toppluva, och senare en fedora som syns så mycket att den helt tar över vissa scener – de måste bort.

Allt som allt har jag en obehaglig känsla av att Prime Suspect kommer att göra mig besviken – i motsats till den brittiska versionen ska fallen lösas inom ramen för ett enda avsnitt. Det ställer stora krav på manuset att dessutom klämma in en rejäl mängd karaktärsutveckling, även om det finns de serier som lyckats (läs: The Good Wife.)

På påsdagen har SVT premiär på finalsäsongen av I mördarens spår, som jag skrev om i det senaste numret av tidningen Axess. Här kommer texten i sin helhet.

Ensam, alkoholiserad och med ett enda brottsfall kvar till pensioneringen, vilken inget annat har att erbjuda än mer ensamhet och alkohol. Det är utgångspunkten för Helen Mirrens mordutredare Jane Tennison i den sjunde och allra sista omgången av I mördarens spår (Prime Suspect 7: The Final Act), som sändes i Storbritannien i höstas och visas i SVT i påsk.
Och tragiken tilltar under de två avsnittens 184 minuter. Med en knapp halvtimme kvar får vi veta att Tennison, besinningslöst berusad, försökt förmå sin enda och högst tillfälliga »vän«, mordoffrets fjortonåriga klasskompis, att dricka whisky med henne. Och strax dessförinnan har vi sett henne, mitt på eftermiddagen, snubbla omkull en barstol i fyllan.
Detta är alltså rätt långt ifrån den skarpa kriminalarhjärna som övervann polisstationens diskriminerande mansmobb i den första Prime Suspect-serien 1991. Och om man tycker att alkoholiseringen verkar ha eskalerat överdrivet snabbt sedan den förra serien (2003) bör man erinra sig att Tennison redan i Prime Suspect 4 för tio år sedan, i samband med en abort (och den mest tärande av hennes misslyckade kärleksrelationer), lät vanan att varva ned med vardagsvin glida över i missbruk.
Att Tennison slutligen valde, eller tvingades välja, polisarbetet framför privatlivet tycks ha genererat åtskilliga extrarynkor av sorg i det resignerade, känslobedövade ansikte Helen Mirren uttrycker i Prime Suspect 7: The Final Act.
Rent tevemässigt är det inte mycket till kriminaldrama. Story och regi är sedvanligt gjorda med omsorg, men mordfallet upptar inte tillnärmelsevis lika mycket av speltiden som de sorgset långsamma, stråkdraperade skildringarna av alkoholismen, ensamheten, pappans svåra sjukdom och Tennisons hopplösa alienering från släkt och kolleger (inte från några vänner, för det har hon inga).
Det mest spännande i serien är inte heller det tragiska kriminalfallet utan hur den sociologiska sömmen vänts ut och in, om man jämför med hur premiärklassikern 1991 bars upp av starka feministiska underströmmar.
Nu är det Jane Tennison som är dinosaurien, den känslostumma bromsklossen, medan en yngre, manlig och modernt empatisk chef oroar sig och vill hjälpa henne utan att kunna tränga igenom hennes självdestruktiva, old-school-mässiga slutenhet.
I en sekvens, eller jag kanske ska säga konsekvens, stöter Tennsion på Bill Otley – Tom Bells ärkechauvinistiske rollgestalt som blev Tennisons bittre fiende i Prime Suspect 1 – på ett AA-möte. Och det är Bill som insisterar på en fika, som vill prata om det som hände då, som vill be om ursäkt av hela sitt hjärta. Det är en tänkvärd ironisk glimt av hur snett en äldre generation ibland kunnat påverkas av samhällets ökade jämställdhet: medan mannen fått understöd för att tillgodogöra sig ett större känsloseende har kvinnan tvingats till så många uppoffringar för att få plats i en fientlig mansvärld att hon frusit sönder inifrån.
Och på kontoret vankar Tennisons unga chef av och an i frustration över detta faktum, och över att han inte fått möjligheten att bräcka hennes mur och erbjuda sitt stöd:
»Why doesn’t she just… Even the smallest things she doesn’t tell anyone. I mean, ordinary, human… Did you know her father was ill? No. Old school, that’s Tennison, battered, burnt-out… Dinosaurs! What do they do when they leave, they drink themselves to death, that’s what.«
En annan betydande detalj i Prime Suspect 7 är hur man tydliggör och intensifierar både Tennisons och alla andra mordfallsinblandades sorger genom att låta känsloutbrotten pågå plågsamt länge (ett grepp som börjar likna trend i brittisk teve; jag såg det även i Jimmy McGoverns The Street i somras, och senast i Five Days, årets hittills mest omtalade nya BBC-serie). Allt detta emotionellt expressiva material blir så in- och djupgående att det känns mer som Ken Loach eller Mike Leigh än som de tidigare Prime Suspect-omgångarna.
Sista halvtimmen är urstark, när Tennison äntligen får AA-mötena att funka och samtidigt förmår räta ut det sista avgörande frågetecknet i mordfallet. Men vägen dit kan tyckas svår att följa. Allt är utmärkt skrivet och balanserat, i enskilda scener snudd på mästerligt, men för att känna in de dimensionerna krävs att man sett – och har i hyfsat färskt minne – ett flertal av de tidigare Tennison-serierna.
Och om man i synnerhet håller den allra första I mördarens spår-omgången i minne blir man som mest belönad, i fråga om både Tennisons dinosaurie-status på den jämställdhetssträvande stationen och Tom Bells gripande gästspel, hårt märkt av ålder och sjukdom (han avled elva dagar före den engelska tevepremiären).
Allt sammantaget gör Prime Suspect 7: The Final Act till ett av de sorgligaste stycken dramatelevision vi kan se på SVT i år. Och hur idiotiskt det än låter så skulle jag så gärna vilja se Tennison i ännu en, allra sista, roll… pensionerad, nykter och specialinkallad för ett extra svårt seriemördarfall. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygas jag om att ansvariga ITV-producenter begår tjänstefel om de inte försöker övertala Helen Mirren med ett hårresande arvode.