De bra Morden-grejerna har jag redan gått igenom – Slas-screwballen mellan Berqvist och Ragnerstam, och… eh. Ja, vad var det mer? Det är så mycket i serien nu som utvecklar sig till blindspår och besvikelser att det är med tvivlande förundran jag minns hur jag kände inför de första två avsnitten, hur jag satt och förnöjdes och kluckade och myste även åt helheten.

Här är det som inte funkar:

1. Storyn. Så illa genomtänkt att man inte tror på den i ett enda led. Precis varenda beståndsdel vill man ifrågasätta. Skulle en riktig blind kvinna verkligen ha en sån där blindutskrift i sängskåpet, är det troligt att diabetesmedicinen skulle ligga i hennes garderob precis som bredvid liket… ja, det var bara två exempel från den specifika minut under avsnitt 5 som utspelar sig precis nu medan jag skriver detta. Två tvivel i minuten är inte hälsosamt för en dramaserie.
2. Manuset. Till och med det som är tänkt att vara subtilt har i stället blivit övertydligt – som de irrationella klippen, Ceges »försvinnande«, de överlånga mörkerpromenaderna genom grottgångarna. I scen efter scen efter scen kan man se rakt igenom det snygga fotot och stirra rätt ner på manusbladen.
3. Storyn och manuset i kombination, där ett plus ett blir noll. Det största misstaget är att inte låta storyn komma framåt på flera timmar, att inte avslöja någonting om någon, att låta alla mysterier stå kvar på tröskeln till det potentiellt dramatiska. Det åks på fyrhjulingar fram och tillbaka över ön och man vet ärligt talat inte när det bara är reella transportsträckor och när det är spännande.
4. Att inte visa något våld. Uppenbart tänkt som ett coolt grepp och sannolikt inspirerat av några av mordskildringarna i No Country for Old Men, men något som kräver ett tajt manusgrepp om en stark story. Se punkt 1, 2 och 3…
5. Hypnosskiten. Jag tyckte redan den döende kriminalteknikerns currykryss var påfrestande, men Ragnerstams banala hypnossession med Cege var förnedrande att behöva titta på. I synnerhet när Cege »vaknade upp« och sa »Sa jag nåt eller?«. Jag gillar inte när Bergqvists och Ragnerstams dialog går över gränsen till ofrivilligt komisk. Det är fruktansvärt slappt att skriva in ett amatöristiskt hypnosligg på terapisoffan som nyckelscen i ett modernt thrillerdrama.
6. Det ideliga cigarettrökandet. De idisslar ju cigaretter. Rolf Börjlind vill alltid göra ett statement om rökning – att det är något som intressanta, komplexa, brydda människor bör syssla med, att han tycker det gått för långt med antirökningskonformismen. Men, Rolf, det är dags att fimpa nu.
7. Johan Hedenbergs »Mork«. Jag tror säkert att det finns en faktisk, formulerad bakgrund för den rollgestalten, rysk-finsk-bla-bla-bla, men Hedenberg (som jag alltid gillat) exekverar den uselt. Replikerna sjungs på nån sorts baltikum-norrländska men hans teater-stockholmska bryter igenom på ett högst skrattretande sätt.
8. Det bor fem pers på hela ön, känns det som. Visst, de försöker antyda ett lite större skärgårdsfolkliv än så, med dagliga nya kvällsis-löpsedlar vid hamnen och bullar som körs ut från bageriet »till skolan«, men det skulle inte skada om man såg åtminstone tio pers till i omgivningarna ibland. Hederliga statister, om så bara Rederiet-style, som köper ett bröd, en kvällstidning, jobbar vid en båt.
9. Det norrländska 1970-talsrockbandet i jukeboxen på krogen. Har ingen aning om det är norrländskt, men det låter Luleå. Har i och för sig inte heller bestämt mig för om jag verkligen ogillar det helt eller om det kanske har någon sorts kvalitet ändå. Men tills jag kommer på vilket slags kvalitet det skulle kunna röra sig om sätter jag upp det på minuskontot.
10. Klippningen. Det eviga sicksackandet mellan det eventuellt signifikanta och eventuellt bara stämningsvardagliga är en katastrof. Cege på en klippa. Sauk på en fyrhjuling. Bagerikrögerskan med en cigg. Prällen gråtande i kyrkan. Hattgubben smekande en docka i sin lekstuga. Och så börjar vi om igen…

Så, är Morden en ny Graven eller inte?

Både ja och nej.

Uppföljaren till Michael Marcimains redan legendariska, nu fem år gamla teveregidebut startade på SVT i onsdags, och trots en stapplande tafflig förstakvart och en närmast förbluffande brist på spänning hade jag löjligt roligt.

Men nej, Morden är ingen ny Graven för den som räknade med en upprepning av den där mörkt filmiska, psykologiska thrillerintensiteten som var Marcimains. Jag hade inte räknat med att hans ersättare, den stele Wallander-regissören Anders Engström, ens skulle bry sig om att söka samma handkameranärvarande realism som elektrifierade Graven.

Marcimain har för övrigt en inte så liten prettopinne i konstnärsarslet som inte själv ville ta hand om ett sådant här teve-event utan i stället valde att filma Krister Henrikssons Doktor Glas. Hjalmar Söderberg var en hundra gånger bättre författare än deckarmakarna Börjlind, men dramatelevision är en hundra gånger viktigare samtidskonst än avfilmad scenteater.

Och ur just den synpunkten är Morden en fullvärdig uppföljare till Graven. Man kände det som en fnittrande välbehagsrysning så fort den där Bergqvist-skorven i förra veckans Morden-premiär väl låg förtöjd utanför brottsplatsön, och vi hade fått seriens huvudtema klart för oss: att kommissarie Cege Lund förtärs av irriterat revanschbegär när han inser att han aldrig, som han trodde, löste sitt första mordfall för 25 år sedan, utan blev blåst av en alltjämt fri mördare.

Grejen är att Graven aldrig var Marcimains serie utan Kjell Bergqvists, som är helt sanslöst underhållande i Morden. När man insett detta får man snart också en tevekulturell metaorgasm över hur stilsäkert och kreativt snyggt hela Graven-formeln upprepas, med samma intakta skådisgäng ända ut i polisledningsbirollerna, samma gruffande gruppdynamik och beteendepsykologiska hang-ups, samma metalltjongande mysbåtskrälle, samma iskalla kustskogsmiljö med fyrkantiga locals på fyrhjuliga motorcyklar.

Men framför allt är det samma hypnotiskt entoniga screwball mellan Bergqvist och Göran Ragnerstam, som de grundar med varsin enstavig catchphrase (»…och?« respektive »Näej«) och som utvinner instant-klassisk tjurskallekomik ur repliker som »Nu ska vi vara snälla mot varann«.