Den som betytt allra mest för mig när det kommer till film på 00-talet är tveklöst Charlie Kaufman. Tillsammans med två av de regissörer som filmat efter hans manus, Spike Jonze och Michel Gondry, har han utgjort en trio som haft nära till sina lika rika som skruvade fantasivärldar – och, om man så vill, till sina inre barn. Det är en oerhört fin egenskap, och de har dessutom överfört den där fantasin, energin och alla de där barnsliga och mänskliga känslorna till duken i helt fantastiska filmer.

En av dem har satsat många år på att filmatisera Maurice Sendaks barnbok Till vildingarnas land, och jag har så här efter att ha sett filmen väldigt svårt att tänka mig att någon hade kunnat vara bättre lämpad för jobbet än Spike Jonze. Han har inte bara filmat ur ett barns bokstavliga synvinkel, i höfthöjd, ET-style. Han och manusförfattaren Dave Eggers har också lyckats skildra pojken Max känsloliv med en nästan plågsamt exakt tonträff. De väjer inte för det mörka, det stora eller det kaosartade det innebär att vara barn, känna som ett barn och tänka som ett barn. De berättar historien om en liten pojke som bråkar med sin syster, biter sin mamma, rymmer hemifrån och blir kung i vildingarnas land med en så total inlevelse och empati att de får hjärtat att alldeles trasas sönder. Inget vuxet helikopterperspektiv, inget klappande på huvudet. Inget enkelt »det ordnar sig, det är inte så farligt«.

Tillsammans fick Jonze och Eggers mig att gråta floder till ett hårigt monsters hejdå-vrål på en strand och direkt vilja göra det igen. Och igen. Och igen. Det är så satans fint att det mycket väl kan bli det vackraste som händer dig i filmväg 2010. Eller kanske till och med nästa decennium. Svensk premiär den 29 januari, du måste se den.