Foxområdet är så stort att man får en karta. Folk kör runt i små golfbilar och husväggarna är stora som fotbollsplaner. Jag har varit här förut men det betyder inte att jag hittar till varken Simpsonshuset med en buske i form av Bart utanför eller till konferensrummet där det är dags för en table reading av The Simpsons.

Skådespelarna dyker upp en efter en. Dan Castellaneta ser skönt ledig ut i vit piké och keps. Yeardley Smith är så liten och rar, hon skulle kunna spela lärarinna på Hogwarths. Hank Azaria, som nog gör flest röster av dem alla, är med på högtalartelefon. Det är ovanligt att alla röstskådisar är på plats samtidigt, till och med när man spelar in. De är så varma i kläderna vid det här laget att de gör sitt jobb på distans. Yeardley Smith var till exempel i New York i ett år och gjorde en pjäs. Hank Azaria spelade in en film i Prag i ett halvår. Funkar ändå.

De tar plats runt ett bord där den andra halvan av bordet ockuperas av en knippe manuskillar varav en är min kompis och skälet till att jag får vara med. Jag får ett manus så att jag kan följa med. En moderator, eller en berättare, harklar sig och börjar läsa scenanvisningarna.

När röstskådisarna så börjar läsa manuset in character känns det väldigt märkligt, för att inte säga mäktigt. För en sekund undrar man var teven är. Att höra Homer prata några meter bort är en surrealistisk känsla. Det är inte någon som härmar Homer, det är Homer som säger Doh! Upplevelsen kan egentligen bara beskrivas som märklig. Jag har inga andra ord. Jo, kanske också »roligt« och »fascinerande«.

Medan de läser sina repliker tar manus-killarna anteckningar om vilka skämt som funkar och inte. Det är jag och några andra inbjudna gäster som står för reaktionerna. När vi skrattar antecknar de. När vi inte skrattar antecknar de ännu mer. Det är ett skitbra manus, det handlar om ett hemligt bröllop i Springfield och Homer som får rollen som Jesus i den lokala uppsättningen av Passionsspelet. Jag gillar särskilt när det står saker som »Homer gör ett missnöjt ljud« i manus och Dan Castellaneta/Homer jämrar sig. Skådisarna är imponerande proffsiga, de drar igenom manuset på nolltid. Inga stakningar, perfekt tajming.

Jag blir presenterad för några manuskollegor till min kompis. En av dem frågar om Simpsons är populärt i Sverige och hur många säsonger efter vi ligger USA. Han påpekar också att han inte tyckte att jag skrattade särskilt mycket och det har gjort honom besviken. Jag svarar att jag log absolut hela tiden och att manuset är skitbra. Han verkar inte övertygad. Senare får jag reda på att en av snubbarna jag nyss hälsat på skrev manuset till Thor och då, av nån anledning, blir jag starstruck på riktigt.

Vi knallar över till Simpsonshuset som ser ut som det gjort alla de gånger jag varit där innan – stökigt, rörigt och fullt med konstiga, malplacerade grejor. Som en gummikyckling, det kanske största uppslagsverket i världshistorien, ett motionsredskap av något slag och en stor, fet, överdimensionerad hammare i plast. (Förra gången jag var här var hela rummet täckt i toapapper). Jag vill hälsa på Thor-killen igen och fråga om Chris Hemsworth, men han är försvunnen. Min kompis säger att Chris Hemsworth var väldens trevligaste snubbe. Han visar en autograf av Lady Gaga på väggen i Simpsonshuset. Hon gjorde en gäströst alldeles nyligen.

Simpsonshuset är en mysig trästuga. Tydligen brukade Marilyn Monroe bo där, eller i alla fall ha stugan som loge, när hon spelade in filmer för Fox. Shirley Temple har också haft den som sitt hem. Numera är det helt och hållet kidnappat av Harvard-killar med väl utvecklad collegehumor. De sitter i det stora rummet och bollar manusidéer och skämt med varandra medan en assistent antecknar allt de säger. Ett fantastiskt jobb.

Min kompis ursäktar sig och säger att han borde börja jobba. Manuskillarna ska samlas och gå igenom reaktionerna från högläsningen, se om man behöver justera lite grejor, kanske finslipa några skämt innan manuset åker ut på produktion. Han följer mig ut, ser till att jag vet var jag är och hur jag ska gå för att hitta tillbaka ut. På vägen går jag förbi en enorm studio där man är mitt uppe i inspelningen av ett avsnitt av Bones, av skyltarna att döma. Jag kommer ut på Pico Boulevard igen och tänker, som så många gånger förut, att jag älskar att vara i Los Angeles och borde flytta hit för gott.

Ibland när jag varit uttråkad har det hänt att jag fastnat framför det televiserade säljargumentet för en polisstat som kallas för Gränsbevakarna USA på Kanal 5; stridspittsteve för människor som vill fortsätta prenumerera på åsikten att allt utanför Amerikas gränser ska hållas kvar precis just där.

Det är ett rätt roligt program där xenofobin pendlar mellan livsfarlig och bara fnissretande spydig. Som när den schweiziska magdansösen försöker ta sig genom tullen utan papper men med en generös klyfta som lämnar noll och inget till fantasin. Amerikanska myndigheter låter sig dock inte förblindas av så skändliga fresterskor: »Something seems amiss with this Swiss miss«, konstaterar berättarrösten.

Det måste vara väldigt svårt att göra dikt av sådana tillfällen, när verkligheten liksom överträffar allt annat. Det är redan så att man bara väntar på att Steve Carrell ska snubbla in i bild om ett par sekunder. Så hur ska man driva med Department of Homeland Security-mobbarna, den verksamhet som i New Liberal beskrevs som »en napp som kostar amerikanerna 40 miljarder dollar om året«, utan att sparka in varenda öppen dörr?

Comedy Central löser det hyfsat bra med Ugly Americans, en animerad satir slash fabel där invandrarna inte kommer från andra länder utan från andra mytologier, verkligheter och universum: en kvinna med tolv bröst och munnen mellan benen, eller en grip som skiter på öppen gata och ropar »Suck my balls! « till folk på trottoarerna.

Groteskt? Jag har bara börjat.

Runt varje hörn väntar fysisk schtick, inte sällan med ordvitsande påföljd. Som när zombien får en sönderruttnad hamstringsmuskel avsliten under en massagestund och tjuter, »This place is a rip-off!«

Serien handlar om Mark Lilly, en slipssnärjd socialarbetare i New York som ska integrera de här främmande elementen i det amerikanska samhället. Men samtidigt flåsas han i nacken av en demonisk (jo, bokstavligt talat) myndighetsman som vill jaga ner varenda invandrare och skicka tillbaka dem därifrån de kom. Samtidigt som han försöker lappa ihop förhållandet med flickvännen som är Djävulens avkomma (igen, bokstavligt talat).

Jag inser nu när jag läser igenom det här att serien inte låter särskilt rolig någonstans.

Men det är den.

Allt i Ugly Americans är utfört i en retrotecknad 1950-talsstil – jag inbillar mig att om man kisar tillräckligt mycket kan man ana rasterpunkterna – som passar seriens sci fi-/horrorfebriga verklighet utmärkt. Och det finns en underbar scen där man diskuterar skillnaden mellan Den Långsamma, Sarkastiska Applåden och Den Långsamma Applåden Som Sakta Byggs Upp Till En Rungande Applåd Och Som Populariserades i Filmer På 1980-talet (mina kapitäler).

Det är då man ser humorhantverket hos skaparen David M Stern – tvillingbrorsa med Daniel Stern och författare till flera klassiska Simpsons-avsnitt, bland annat det när Homer hamnar på torken (Duffless).

De nivåerna når han såklart inte här, även om såväl Simpsons som Dilbert och Seth MacFarlanes alla nutida-USA-gycklande serier ligger nära som referenser.

Med tiden hoppas jag att Ugly Americans kan växa och bli mer än bara den sammansatta kropp av halvt komposterade delar den är så lätt att avfärda som efter ett första avsnitt.