I förra säsongen av Psych, när Shawn började tuttas ihop med diverse random damer, undrade jag vad författarna pysslade med. Jag gillar Shawn Spencer lika mycket som någon annan, men att se honom i romantiska situationer kändes… olustigt. Lite som när McGuyver hade ragg på gång (har ni tittat på repriserna i modern tid? Det är sådant här som gett skämskudden sitt namn). Det var något som kändes liksom off. Exakt vad det var satte jag aldrig fingret på då, men så här i efterhand står det klart: Till och med säsong två var Shawn en åttaåring i en vuxen kropp, á la Big. Allvarligt talat: Jag hade inte blinkat om han frågat något av love interesten om han fick sova överst.

I år har Psych svängt av mot betydligare mörkare teman. Fatta mig rätt, det är inte The Wire vi pratar om, men någon vill att jag ska veta hur Shawn reagerar när han på allvar tror att Gus riskerar att dö i ett gisslandrama. Bara en sådan sak. Faktum är att säsong tre alltmer framstår som en samlad kraftansträngning för att öka Shawns känslomässiga djup i tittarens ögon. Ibland har man gjort olyckliga val, som att använda sig av en seriemördare (går inte ens komediserierna säkra för den motbjudande klichén?). Ibland har man slagit huvudet på spiken så det dånat – Mamma Spencer i Sybil Shepards gestalt är exakt den pusselbit som behövs för att fullkomna och fördjupa bilden av familjens dynamik, som ju redan från början varit ett av seriens allra starkaste kort. Shawns ömsinta och förtroliga relation med sin mamma skiljer sig helt från hur han hanterar allt och alla andra – smartassdrygheten är ljusår bort.

Det fina i kråksången är att det är så lätt att köpa Shawn som en mama’s boy (särskilt om mamman i fråga är en briljant polispsykolog). Och – voila! Så får vi tillgång till helt nya delar av honom. Shepards entré blir ett aha-ögonblick som lyfter hela serien.

Alltihop är förstås en plan för att dra in slötittarna känslomässigt och förhoppningsvis göra trogna, tittarsiffrehöjande fans av oss. Och fanken om det inte fungerar. Jag måste tillhöra den exakta målgruppen för den här strategin, för på en säsong har Psych har seglat upp från »jo den är väl trevlig«-träsket till min absoluta prioriteringstopp – och det var innan jag ens hade kommit till Fredagen den trettonde-hyllningen Tuesday the 17th, kanske mitt favoritavsnitt – alla serier, alla genrer – i år.

Att följa Psych har varit en lite rocky road för mig. Först ren kärlek, sedan avmättnad mot slutet av säsong 1, därefter passionerad nyförälskelse till och från under säsong 2.

Och så började nyligen säsong 3 med två underbara episoder, varav den andra, Murder? Anyone? Anyone? Bueller?, var bland de bästa konceptavsnitten jag någonsin sett i en amerikansk dramedy. Mordfallet utspelade sig, länge och väl utan lik, under en high school-återföreningsfest på Shawns och Gus gamla skola, och var pepprat med kärleksfulla referenser till John Hughes-filmer, i synnerhet Sixteen Candles. Bäst var hur man touchade Anthony Michael Halls och Molly Ringwalds klassiska scen i bilen i garaget – men med Shawn och hans farsa i motsvarande roller! Corbin Bernsens ointresserade avsmak för sonens obegripliga associerande till Hughes-scenen var… tja, klassisk Bernsen. Hans roll i Psych har verkligen, äntligen, tagit ett rejält kliv ut ur skuggan av hans karriärkarakteriserande roll i L.A. Law.

Men så kom, i fredags, ett sånt där typiskt Psych-mellanavsnitt av den karaktären som tidigare fått mig att stundom lämna serien. En Evel Knievel-story med så corny Scooby Doo-känsla (tevesommarens stora trendreferens?) att man storknar. Ungefär som efter ett par försök att tugga igenom ett knippe sockervadd på Gröna Lund.

Jag lär emellertid inte överge Psych ens för enstaka avsnitt. Topparna är oundgängliga, och jag är så tacksam över att den här typen av softa goof-mysdeckare – Burn Notice är en annan – kommit tillbaka i tablån efter ett par decenniers frånvaro.

Först tänkte jag mest bara notera återkomsten av sommarens stora surprise-midseason-hit Psych, länka till min tidigare hutlösa hyllning samt vinkla lite oväntat neggigt på de där krystat fejkade »out-take«-klippen som alltid rullar under eftertexterna, där Dulé Hill och James Roday fjompar sig (oftast sjunger de nån boyband-hit à capella, i nypremiären härom kvällen körde de en överspänd Backstreet Boys-spoof – och det är ju så onödigt, när de är så extremt mycket skojigare och spoofigare under de 40 minuter som föregår eftertexterna).
Men, jag bara måste lyfta fram den här scenen i stället: när de blivit påkomna inne på ett djursjukhus och räddar sig genom att föreställa två utländska veterinärer vars förberedda namnskyltar de fått syn på – en »Hans Jorgensen« och en som heter »McTock«. Två expertveterinärer, visar det sig, som inte förväntas anlända förrän dagen efter, så tricket går hem hos den anställde som just undrat vad de letar efter.
Well. James tar som vanligt kommandot (Dulé hade ju helst bara bett om ursäkt och gått därifrån), pratar nån sorts usel dansk-tyska, och presenterar sin »kollega« som »Mc-tk-tk-tk-Tock«, på pseudo-swahili med en massa knäppljud. Och tillägger att Mc-tk-tk-tk-Tock bara talar engelska på förskolenivå.
Så ringer telefonen, om ett vårtsvin som ska föda. Och när den ordinarie veterinären visar sig vara otillgänglig undrar den anställde om inte Mr Jorgensen kan be sin »distinguished colleague« att göra dem den äran att förlösa vårtsvinsungarna.
Och James börjar »fråga« Dulé, på larv-swahilin. Knäppljud, vaggar ett låtsas-vårtsvin i famnen, tjattrar som en chimpans, babygråter, plaskar med en imaginativ moderkaka. Dulé kan ju inte börja prata engelska nu, utan försöker förtvivlat säga nej, så bestämt han kan – på larv-swahili. Samtidigt som han är ursinnig.
Det borde vara nästan stötande, både ur fånighets- och fördomssynpunkter, men Psych är hela tiden något annat än det »borde«. Framför allt är den kul precis hela tiden. En Simon and Simon för 2000-talet.

Det första man måste fatta när man tar sig an USA Networks och hela sommarsäsongens största surprise-hit Psych är att det är en genreserie. Det andra är att den har dubbelironiska bottnar. Och det tredje att den gör allt, inte minst den »fjantiga« humorn, med hundraprocentig seriositet.
Det är alltså inte bara det att Psych är en passionerad genre-parafras på det tidiga 1980-talets coolaste casual-deckare Magnum, Simon & Simon, Par i hjärter och Remington Steele. Serien är samtidigt en tesdrivande parodi på de senaste två årens allt löjligare övernaturlighets-trend, där kriminalfall eller allsköns smöriga livsgåtor får sina svar tack vare att huvudkaraktärerna är synska och kan snacka med spöken.
Titeln Psych anspelar inte bara på detektivbyrån som så snyggt snubblar i gång i slutet av pilotavsnittet, utan på det amerikanska 1980-talsuttrycket »psych«, i betydelsen »ägd!«, för att formulera det på ungdomlig nutidssvenska. Eller »»Psych! Jag kan lura dig till Skåne!«, för er som inte är bekväma med dagens slyngelslang. Att över huvud taget använda ett typiskt tidigt 1980-talsord är möjligen också, liksom den retro-orkestrerade score-musiken, en ledtråd till Magnum- och Simon & Simon-kopplingen.
Det verkar som om serieskaparen Steve Franks (som dök upp och försvann med Adam Sandler-filmen Big Daddy 1999) och huvudregissören Michael Engler (med meriter inte bara från Six Feet Under, Sex and the City och Vita huset utan från idel personliga storfavoriter som Significant Others, Profit, tidiga Chicago Hope och My So-Called Life) har velat återskapa atmosfären i ett toppavsnitt av Simon & Simon – och grejen är att de gör det på riktigt, inte som en pastisch. När de sedan också velat ironisera över trendiga psychic-serier så sker detta på en egen frekvens, utan att störa storyn.
Och utöver den underbart tjafsiga relationen mellan huvudpersonen (James Roday) och Vita huset-kände Dulé Hill, som är en tämligen exakt replika av relationerna mellan Magnum och Higgins, eller storebror och lillebror Simon (en är omognare, vildare, tjatigare, men får alltid med sig den andre, som såklart är mognare och motvillig, på alla sina halvt chansartade, halvt geniala, idéer), så finns här urskönt underströmmande far-och-son-skits, med Corbin Bernsen som skitstövligt väderbiten ex-snut-farsa till Psych-killen Shawn. Har inte sett Bernsen i en riktig roll sen han var guldgossen i Lagens änglar, och det är en storartad comeback.
För min del känns Psych som en fullvärdig ersättare för årets mest saknade nedläggningsserie, In Justice. Även om serien bubblar över av kärlek till softdeckargenren (och av fnissigt förakt för supernatural-trenden) så är det detaljarbetet, hantverket, som förför mest. Den är underhållande precis hela tiden, i varenda scen – och det var aldrig In Justice, eller ens gamla Magnum. Den enda serie jag kan komma på som roat mig i samma outröttliga tempo på sistone är nog engelska Hustle.
Och medan man har så jäkla kul hinner man inte ens fundera över who-actually-done-it, så själva deckarintrigen känns i slutändan konstigt tillfredsställande, den också.