Äntligen börjar amerikanska kritiker tona ner den allmänna (och på ett allmänt plan lättförståeliga) Treme-lovsången och gå in mer i detalj på grejerna som verkligen inte funkar. Salons Heather Havrilesky gör det så pass i detalj att hon omöjligt kan stå fast vid sina tidigare oreserverade lovord, även om hon gör vad hon kan för att poängtera kvaliteterna.

Jag håller med om all hennes kritik, men det hon ändå vill lyfta fram i kontrast, som vågade och experimentella kvaliteter, är för mig lika goda kålsupare i det övergripande pekoralet. Flera av de scener Havrilesky lyfter fram som »fina« – de mer stillastående och cameo-befriade – har för mig känts lika irriterande utstuderade som de överlastade, illasittande big-speech-scenerna och VIP-töntiga Costello- och Top Chef-inhoppen. Scenerna reduceras till solitärer som inte för vidare energin i en dramatisk rytm. Havrilesky konstaterar att mycket i Treme är »over-written«, men det gäller alltså även de »finstämda« scenerna. Man känner ständigt Den Store David Simon stå alldeles bakom kameran med ögonen grumlade av sin egen sinnesrörelse.

Jag skulle vilja likna Treme vid det klassiska, men allt mer ointressanta, amerikanska magasinet Vanity Fair. Där finns ett fantastiskt hantverkskunnande, en journalistisk passion för ord, bild och storyberättande, men det bluddras allt oftare bort i en elitgubbrockig idealisering av de »goda stjärnorna«.

Ingen skulle bli förvånad om Bono tittade in i Treme.

Men det jag gillar oreserverat i serien är ändå musikscenerna. Simon och hans team har på ett genialt och känsligt sätt fångat både traditionen av improviserat musicerande i New Orleans och stans unika känsla för sin amerikansk kanon av blues-, jazz-, funk- och R&B-standards.

Det räcker dock inte för att jag ska orka hänga kvar.  Jag är absolut intresserad av New Orleans men jag står inte ut med Simons »Plura«-bonding med Goodman och är inte ett skvatt nyfiken på vad som hände med Daymo.

Ah, ett riktigt klassiskt David Simon-ögonblick redan i pilotavsnittet av Treme: dj:n Davis McAlary (Steve Zahn) stormar in i ett igenbommat Tower Records för att hämta några cd-skivor med sitt gamla band »Uncut Funk« innan hela inventariet skickas iväg. McAlary baserar sig på en riktig New Orleans-dj med samma förnamn (lyssna på hans Myspace, låter ungefär lika enerverande som jag redan tycker att Steve Zahn är i den här rollen). Liksom John Goodmans karaktär i samma avsnitt har McAlary något omisskännligt Simonskt över sig: bägge hör till kategorin sanningssägande no-bullshit-snubbar som både ideologiskt och bokstavligt visar långfingret mot etablissemanget, systemet, regeringen, företagsvärlden… kort sagt allt som enligt dem inte har historia och själ.

Att Davis McAlary bryter sig in i en konkursdrabbad megastore och plockar åt sig en sällsynt Dave Bartholomew-box är den sortens poetiska rättvisa som den gamla papperstidningsjournalisten Simon antagligen applåderar.

Men visst var första avsnittet av Treme, som någon redan påpekat i kommentarsfältet här, framför allt en 80 minuter lång presentation av persongalleriet. Återstår att se vartåt det utvecklas: även om det bådar gott behövs det mer än en samling vardagshjältar för att bygga en dramatisk serie.

Intressant förresten att HBO bränner av både Treme och The Pacific på söndagskvällar. Jag var skeptisk till de första fyra avsnitten av The Pacific (lite för teateraktig presentation av »gänget«, lite för pojkrumsnostalgiska kärleksscener, för mycket Greatest Generation-dyrkande) men de otroligt snygga och gripande krigsscenerna i senaste Peleliu-avsnittet var helt breathtaking. Jag gillar den tunna, bleka, sjukliga karaktären Eugene Sledge (en av de som baseras på en riktig marinsoldat) eftersom han ser så ung och bortkommen ut: det är så man föreställer sig amerikanska krig också i dag, en massa tragiskt unga killar (och numera även tjejer) som egentligen borde vara hemma och spela tevespel, inte simulera att de gör det.

Ikväll kommer många av oss att göra samma sak: titta på Treme, The Wire-skaparen David Simons hett emotsedda nya serie på HBO.

Vi kommer förstås att skriva om Treme på Weird Science så småningom, men varför vänta tills dess med att börja diskutera pilotavsnittet? Ikväll testkör vi Twitter-hashtaggen* #tremese som ett sätt att diskutera de första Treme-intrycken. Avsluta dina Twitter-inlägg om Treme med #tremese så ser alla som söker efter hashtaggen ditt inlägg.

Ta det försiktigt med spoilers bara…

*En hashtagg är en förutbestämd markör som används för att knyta ihop Twitter-inlägg på samma ämne. Skrivs som ett ord med en # i början.