Har ni hört talas om det senaste: podcasts? Efter att ha börjat med Kino, nosat på Creative Screenwriting och blivit direkt beroende av /Film på jobbpromenaderna under vintern och våren har jag äntligen upptäckt I Love Movies – komikern Doug Bensons film och comedy-podcast, som spelas in live inför publik på alt comedy-meckat Upright Citizen’s Brigade Theatre i Los Angeles. Benson jammar på om olika filmer och har en gästlista som vid det här laget formar sig till en imponerande Who’s Who-lista över de främsta komikerna idag: Zach Galifianakis, David Cross, Bob Odenkirk, Patton Oswalt, Scott Aukerman… eller som jag kallar det, People Martin Degrell Likes.

Ibland blir det lätt sövande, som när Sarah Silverman och Steve Agee (från The Sarah Silverman Show) såsar på om filmer de inte sett, oftast blir det fruktansvärt roligt och helt briljant, som när Jon Hamm, Paul F Tompkins (Mr Show) och Tom Scharpling (The Best Show on WFMU) gästade för ett par veckor sedan. 45 minuter komediguld.

Eftersom han är en filmnörd har Benson ett stående inslag: sällskapsleken »Name That Movie«, där man utifrån rollistan från Leonard Maltin’s Movie Guide (uppläst nerifrån och upp) ska gissa filmen. Väldigt roligt – och en underbar resa nerför Minnenas Allé för mig.

För Leonard Maltin’s Movie Guide – eller »Maltin« som den kort och gott kallades – var filmbibeln nummer ett under mina mest formativa filmnördsår mellan 1990 och 2000. På den tiden snittade jag på 200 filmer om året, betygsatte allt, skrev periodvis ner produktionsuppgifterna för att minnas.

Infopunkt för unga läsare: det här var alltså före internet – första gången jag fick smaka på IMDb var runt hösten 1994 då sajten inte på långa vägar hade lika många filmer listade som Maltin. För att få uppgifter på regissör, manusförfattare och skådisar var man tvungen att skriva av rollistan från teveskärmen eller gå till Maltin, vars årliga lunta var till stor hjälp under de år då jag var ordförande för ett löst sammanhållet John Lithgow-sällskap. (För övrigt Doug Bensons ständiga drömgäst, som han lovat få med på showen under 2010.)

Maltin och hans team var mästare på korta, snärtiga »capsule reviews« och hade oftast »rätt«. Ibland blev det fel – som sågningen av Taxi Driver (»ugly  and unredeeming«)  och hans faiblesse för schmaltziga Hollywoodklassiker såg jag i yngre år som en brist (på äldre och mer sentimentala dar har jag insett att Maltin givetvis hade rätt).

Maltin kunde som ingen annan sammanfatta en films själ (»slick but empty«) och i en tid när varken blockbusterrullar eller b-skräck hade fått en given plats på –kultursidorna var det uppfriskande med någon som bedömde film efter genrens måttstockar och kunde hylla både det mest obskyra och det bredaste breda med samma mix av entusiasm och syrlighet.

Maltins sedvanliga förord till varje ny upplaga var en läsfest – mannen älskade film, det var så uppenbart – och eftersom informationscybermotorvägen var i sin linda var det enda foto av honom att tillgå den glossiga omslagsbilden: den välansade skepparkransen blev snäppet vitare för varje år, medan det äppelkindade leendet och den lätt maniska blicken bestod. Och boken var alltid tillägnad hans dotter Jessie.

(Ja ni hör ju att jag totalt ikoniserar honom. Freud would have a field day. Som sagt: det var formativa år.)

I takt med att jag sett mer och mer film, och »allting finns« på internetz, har vi glidit ifrån varandra jag och Maltin. 2007 var senaste utgåvan jag köpte, mest för gamla tiders skull – jag skummade förordet och sen dess har den legat ovanpå The Godfather-boxen och samlat damm.

Men tack vare Doug Benson har jag trillat dit igen. Maltin himself var nämligen gäst i programmet i februari – och han var, eh, helt underbar. Dvs enormt geekig och rolig och skrattade gott åt Bensons riffande (Maltin blev kallad »the Voldemort of film criticism«) och var lyckligtvis inte så helylle som jag föreställt mig. Mannen är för övrigt bara 59, trots att det känns som om han hållit på hur länge som helst.

Så jag köpte Maltin-appen på iTunes för 22 kr och har numera min skäggige idol inuti iPhonen dygnet runt, vilket känns mysigt. En random sökning visade tyvärr att varken Funny People eller Eden Lake finns listade vilket är oroväckande, annars är appen snygg och funktionell med lite längre och mer personliga recensioner av nestorn himself på nyare filmer. Och även om jag älskade filmen så känns det nånstans tryggt att Maltin – som är en family man av rang – fortfarande har svårt för kombinationen barn och våld, och konsekvent sågar Kick-Ass: »At the risk of sounding completely un-cool…«

Oroa dig inte, Leonard: du kommer alltid att vara den coolaste.