Först en spoilervarning: har ni inte sett finalavsnittet av Work of Art så kanske ni vill läsa den här texten senare.
Det slog mig häromdagen att Miles är ungefär som en karaktär direkt ur en Noah Baumbach-film: klär sig i stickad tröja med sjalkrage, säger att hans första erotiska minne var till den Den lilla sjöjungfrun, och kommer från ett blåsigt Minnesota där det hela tiden tycks vara november. I finalavsnittet fick vi dessutom veta att hans föräldrar är musiklärare – check! Man kunde nog filma hans liv i ett par veckor och få ihop ett hyfsat bidrag till nästa års Sundance.
Jag trodde att Miles finalarbete skulle vara betydligt mer inspirerat. För första gången fick konstnärerna både en rimlig tidsram och en ordentlig budget (att göra ett konstverk på två dagar är ju egentligen en sjuk premiss, »skriv en roman på två dagar«, ni hör ju hur det låter). Miles har hela tiden varit den mest formmedvetna av finalisterna, och han har något slags autistisk humor som man tänker att borde gå att kanalisera på rätt sätt, det borde ju bli så bra… I stället gjorde han pixliga uppförstoringar av en hemlös gubbes ögon. En total abstraktion av ett djupt samhälleligt tema – en allt för teoretisk tolkning av något som han åtminstone påstod sig vara fascinerad (om än inte berörd) av. Det verkade ju som att han själv inte hade någon förklaring till varför han gjorde verket som abstrakta bilder, annat än att de såg »coola« ut (vilket de inte gjorde, egentligen, för det fanns ingen gåta i själva bilderna).
En del av Peregrines arbeten var otroligt snyggt utförda (jag gillade för övrigt att hennes man presenterade sig som»Horn-sculpturer«) men själva utställningen såg ut att vara ganska löst sammanfogad. Rent underhållningsmässigt gör det ingenting: det bästa med Work of Art har ju faktiskt varit inblicken i hur det kan se ut när samtidskonst kommer till, hur lätt man balanserar mellan konstskolepekoral och det som domarna den här gången – i Peregrines arbeten – kallade »magi«. Förra veckan var jag förvånad över att Nicole inte gick vidare, men nu kändes det som att Peregrine absolut förtjänade sin plats i finalen, med sina vaxskulpturer av pojkar och hästar. Och inte minst det suggestiva fotografiet av två uppstoppade rådjur: här såg man hur viktigt utförandet är. Med mindre tid och pengar hade det aldrig blivit så bra. Nu blev hela utställningen som en proffsig, editerad version av de grejer hon gjort hela säsongen.
Men visst var det rätt konstnär som vann. Abdis utställning såg kanske inte alldeles koherent ut, men de förkolnade basketspelarna på utställningsgolvet var lysande, den svarta sopsäcken som fick David LaChapelle att gråta var otrolig (visst var det en målning?) och den svartvita teckningen av en mörk gestalt med ryggsäck var sagolikt vacker.
Vad själva programmet Work of Art säger om konstvärlden är en annan diskussion helt och hållet: det skulle vara intressant att höra en replik från någon som följer konstvärlden mer aktivt.
Den senaste, fjärde episoden av Work of Art, när de kvarvarande konstnärerna uppmanades att skapa så chockerande verk som möjligt, gjorde mig lite upprörd.
