Omtittandet av gamla klassiker fortsätter. Den här gången var det Tillbaka till framtiden.

Först var det för att sambon sett på twitter att fjärde juli 2010 var datumet som Doc ställer in i bilen – vilket vi inte kunde hitta belägg för, och sen visade det sig också att det inte stämde. Internet fortsatte att i flera dagar hävda att just i dag var datumet, inklusive photoshoppade bilder. (De första bovarna erkände igår att de fejkat bilden.) Men, upptäckte vi, i lördags var det faktiskt tjugofem år sen filmen kom på bio i USA. Och man kan aldrig se om Tillbaka till framtiden för många gånger.

En bekant hävdade senare att det är den fulländade filmen. Jag vet inte om jag nödvändigtvis håller med, men… fan vad bra den är. Faktiskt. Och ganska lite av nostalgiska eller ironi-retro-skäl. Det är i och för sig roligt när Huey Lewis and the News får stå för högljudd rebellisk råckenråll, eller att vissa greenscreenscener är så underbart uppenbara, men tjugofem år som gått lägger ändå inte ett särskilt störande raster emellan.

Nä, det är helt enkelt en väldigt bra film. Det är lite nördig scifi och tidsreseteori, lite spänning, lite bildung, lite incest, Christopher Lloyd som spelar över precis lagom mycket, en imdb-sida med massa underbar trivia. Vad kan man mer behöva? (Förutom en kväll till att se de andra två.)