Hur många gånger kan man klippa ihop bilder på helikoptrar i Vietnam med »The End« på ljudspåret innan det blir klysch-o-rama?

Knappast en frågeställning som fått Tom DiCillo att ligga sömnlös.

I inledningen till Doors-dokumentären When You’re Strange ska det etableras att sextiotalets slut var en jäkla turbulent tid och DiCillo lägger Doors och Hendrix till det sedvanliga kollaget av journalfilm från morden på JFK och RFK, korsbrännande Ku Klux Klan-tomtar, Martin Luther King, brända barn i Song My och kravaller på Kent State som vore det första gången i film- och tevehistorien. Allt detta till monoton berättarröst av Johnny Depp, som efter röstjobbet på Hunter S. Thompson-dokun Gonzo häromåret nu är the go-to guy för coolt släpig berättarröst till filmer om kontroversiell amerikansk alternativkultur (fast på tryggt avstånd). Uppsåtet är nog ärligt men resultatet blir sliten sextiotalsporr för alla oss som föddes försent.

Det finns en del att gnälla på och Tom DiCillos regi och manus känns föga spännande, trots att hans spelfilmer alltid varit sympatiska indierullar – framförallt hans mästerverk Living in Oblivion, fortfarande den smartaste och roligaste film om film som gjorts. Men den tar sig lite, även om DiCillo inte gräver fram mer fakta än man kan hitta på wikipedia, inte tar med andra låtar än de som finns på en Greatest Hits-cd på närmsta Statoil, och inte riktigt belyser om Morrisons poesi var besjälad eller bara högstadiefånig. (Men snygg var han, som satan.)

Filmens selling point är scenerna från den knappt visade bilderna från HWY: An American Pastoral, Jim Morrisons egenhändigt producerade experimentfilm från 1969. Där får vi uppleva hur Morrison går runt i Mojaveöknen, åker bil, tittar på en karta, badar i en sjö och begrundar en överkörd hund. Total snarkfest för alla andra än extrema Morrison-fans men fascinerande på två sätt: bildkvallan är så fräsch att scenerna ser ut att vara filmade häromåret – och Jim Morrison ser ut att vara spiknykter. Ty i samtliga andra klipp på Morrison lallar han runt hög som ett höghus och/eller på fyllan vilket blir sorgligt efter en stund.

Trots allt, några minnesvärda saker med When You’re Strange:

1. Det var fascinerande att se hur primitiva och bristfälliga konsertarrangemangen verkar ha varit i slutet av 1960-talet. I dessa minnestider för Roskildetragedin är det häpnadsväckande hur nära publiken kom artisterna (några meter), bristen på kravallstaket, och hur horder av fnissiga fans (peppade småkillar i tioårsåldern!) tilläts hänga backstage. Det fanns viss säkerhet men de buttra konstaplarna som stod i ring kring Morrison var mest inriktade på att ingripa om Mr Mojo Rising visade ballen men hade inte mycket att sätta emot när publiken började slänga stolar efter att en påtänd och bitter Morrison bett dem dra åt helvete.

2. Jag blev sugen på att se om Apocalypse Now igen. Den inledningssekvensen med »The End« och napalmbomberna i extrem slo-mo… Slurp.

3. Jag blev också peppad att se om Oliver Stones film. Haja att det snart är tjugo år sen den kom! Val Kilmer med ölmagen på slutet, Kyle MacLachlan med löspolisonger som Manzarek och Johhny Drama som Densmore, den där knarkade sexscenen med Nico i hissen… Scenen där Morrison ser de dansande indianhövdingarna bredvid sig på scen i slow motion… Hur pajig är den egentligen? Eller håller den fortfarande?

Jag knäppte i gång Spotify så fort jag kom hem efter bion för att lyssna in mig på Doors igen, men kom inte längre än till »Takeover«, som samplar »Five to One«. Och där stannade jag, för Doors har nog aldrig varit bättre – och Jim Morrison aldrig sexigare, farligare och coolare – än på Jay-Z:s monumentala låt.