»Life is pain! I wake up every morning, I’m in pain! I go to work in pain! You know how many times I wanted to just give up? How many times I thought about ending it?«

Jag älskar de här ögonblicken i House när huvudpersonens smärta går rakt genom rutan.

Sedan hyser jag yttersta respekt för att serien in i det sista är trogen sitt ideal och inte slänger ut proceduralerna bara för att serien närmar sig slutet – imponerande hur man mixar det nu närmast bottenlöst existentiella i storyarcen (utan att förlora den sarkastiska touchen heller!) med sedvanligt sömlöst interfolierade episodsfall.

En detalj i marginalen som fängslade mig i inledningen av det senaste avsnittet: vad fasen var det för märkliga inramade popaffischer på väggen i patientens studentrum? Ni ser dem till vänster om Taub på bilden ovan, två estetiskt 1960-talsinspirerade motiv med vad som verkar vara retro-psych-band – det är bara det att när jag googlar på de halvkassa bandnamnen, The Diverters (som har ett versalt »D« på baskaggen) och The Silver Spectors, så får jag noll träffar. När jag adderar det enda ordet jag kan tyda i The Diverters låttitel, »Joe«, hamnar jag på ett forum för rörmokare i Blackpool…

Och den andra låttiteln, The Silver Spectors »Look Over There«, är ju helt fantastiskt dålig. En låt som skulle heta »Titta där borta«. Måste vara något i stil med The Moniker…

Har någon gjort två snabba mock-ups bara för att använda i den här scenen, och i så fall medvetet lagt in de skrattretande usla detaljerna – »D«:et på bastrumman och den knäppa låttiteln? Kommer de från ett rekvisitaförråd fullt av halvhjärtat generiska icke-bilder?

Eller är bilderna, på något bisarrt vis, äkta?

NBC har beställt 13 nya avsnitt av Community och i går blev Parks & Recreation förnyad en säsong till som kommer att innehålla 22 avsnitt. Någonting annat har NBC inte gått ut med.

I torsdags började det ryktas på twitter om att dessa serier kommer att läggas ner efter nästa säsong, men det enda som var bekräftat var att 30 Rock får en sista säsong, ingenting annat. På fredagsmorgonen läste jag en riktigt jävla bedrövlig artikel hos Opposing Views som var fylld med spekulationer som sen spridits som en löpeld över internet där bland annat Jezebel länkat till artikeln. En massa spekulationer, alltså, men som den tevenörd jag är drog jag i går iväg ett mejl till Alan Sepinwall, skribent på Hitfix.com, för att kolla vad han tyckte om artikeln hos Opposing Views.

Han svarade kort: »The source is a week-old Deadline Hollywood story — which was itself more speculation than fact — the author doesn’t attribute because it’s desperate clickbait.«

Så som det ser ut så har en spekulativ artikel från Deadline Hollywood resulterat i en spekulativ artikel hos Opposing Views som sedan spridit sig över internet och till slut landat hos DN, där källhänvisningen i dag förvandlats till »meddelar tevebolaget NBC«…

Kelly McGillis slog som bekant igenom 1985 som Amish-baben som lär Harrison Ford mjölka och dansa sexigt i en lada i Witness, och brejkade rejält året därpå som Tom Cruise-baben Charlie i Top Gun. Sen var hon försvarsadvokat åt Jodie Foster i The Accused och därefter blev det mest tv-filmer och jag hade nästan glömt bort att hon fanns tills jag insåg att den där osminkande tanten som spelar nunna i Stake Land, det är ju fan Kelly McGillis! Hon är så »vanlig« och alldaglig att det tog mig en kvart att begripa att det faktiskt var hon.

McGillis är förstås strålande i en väldigt nedtonad roll som nunna i ett obarmhärtigt postapokalyptisk USA där vampyrer har utplånat nästan hela mänskligheten. Jim Mickles snyggt dystopiska lågbudgetroadmovie varvar melankoliska landskapsbilder med skoningslöst våld och bjussar också på en innovation inom vampyrgenren: en fanatisk sekt som släpper ner bindgalna vampyrer medelst helikopter, så att de snabbt kan utplåna hela grupper av överlevare.

Stake Land släpptes direkt på dvd av SF i höstas, men endast på hyr och verkar knappt gå att få tag på. Väl värd att leta upp på annat håll – det är en av de ruggigaste skräckfilmer jag sett på länge.

Kelly McGillis är ännu bättre i nya The Innkeepers, regisserad av Ti West som alltså följer upp sin strålande retroskräckis House of the Devil (jag hyllade den här) med en riktigt bra spökfilm. Två uttråkade slackers sitter i receptionen på ett avdankat hotell i Connecticut med vagt spökrykte och gäspar sig igenom sista arbetshelgen innan hotellet ska plocka ner skylten. McGillis spelar en av de ytterst få gäster som dyker upp, en före detta filmstjärna som varefter åren gått och karriären dalat sadlat om till new age-guru/medium på småstadsturné. Ti West berättar i intervjuer att han trodde rollen skulle bli lättcastad, men det visade sig att många lite äldre aktriser tyckte den var too close to home och blev sura över erbjudandet – ända tills han ringde McGillis och hon ba »I don’t give a shit« och tog rollen. Hon gör sin kärvt ironiska och kedjerökande no nonsense-figur väldigt fint.

The Innkeepers är ännu en lågintensiv skräckis à la Ti West, med härligt sega dollyåkningar, långsamt uppbyggd spänning och en faiblesse för prylar och möbler som andas 1970–80-tal. Jag tyckte den var asläskig, och ett stort skäl till att den funkar så bra är samspelet mellan Sarah Paxton och Pat Healy, som de två geekiga personerna i receptionen som slött kollar sin egenhändigt html-knackade och charmigt fula websida där hotellet säljs in som ett rafflande spökhus. Ti West låter kameran gå och gå medan de sitter och snackar skit om ditten och datten, precis som man gör själv, och det är otroligt mysigt.

The Innkeepers släpptes häromveckan på dvd/bluray av NjutaFilms och rekommenderas å det varmaste.

Bonus: i sin nya Arthur podcast gör min WS-kollega Martin Degrell en matig intervju med Pat Healy – läs mer här och ladda ner här!

Men inte en rad någonstans om regnet på Dons axlar när han och Megan kommer in på kontoret på morgonen då de ska berätta att hon ska sluta, mot en suggestiv trafikljudsfond utifrån av regntung Manhattanasfalt.

Vad hade den sekvensen varit utan de vattenmörka fläckarna på Dons beiga poplinrockaxlar när han stegade in till Joan och stängde dörren?

Ytligt sett lika bra, förstås. De hade kunnat skita i väderleken – sekvensen är ju uteslutande filmad inomhus – och fokusera helt på ögonkast och tonfall i en neutralt ljussatt studio.

Och vad hade Joans centrala lilla administrationskontor varit utan den där halvannat decennium gamla träklockan med mässingdetaljer som hamnat lite oproportionerligt dold bakom några lådor på plåtskåpet vid dörren?

Ytligt sett detsamma, förstås.

Men jag tror på Mad Men inte bara för den så grundligt genomarbetade mänskligheten i serien utan också för regnet, ljudet och träklockan. För att det är en värld fylld med det världsliga.

Som Dons och Megans lägenhet. Inte för att den är hipp och flashig med barkök och loungekänsla, utan för ljudet av Dons fötter mot golvet när han stängt av Beatles på skivspelaren och släpar sig mot sovrummet i strumplästen med drinkglaset i näven – det speciella halvdämpade, ihåliga, lite sorgsna ljudet av steg över en heltäckningsmatta fastlimmad på en trälåda.

Och för hur fullständigt minimalt med förtröstan inredningen skänker Don när han för sig själv i fåtöljen fastnar i sina numera återigen halvt avstängda tankar. Man ser på honom att han aldrig tänker färdigt, inte orkar fördjupa sig i något, oron städas snabbt undan, som mardrömmen för några veckor sedan eller det öppna hisschaktet nu senast, och ersätts av en halvdyster, bedövande obekvämhet.

Det som var så bra med Tomorrow Never Knows-scenen var att låten inte berörde Don det minsta. »Lyssna på den där«, hade Megan sagt och pekat på omslaget till nyinköpta Revolver-LP:n innan hon flög ut på stan till teaterlektionen, och Don hade sänkt ner pickupen i den revolutionerande ragalåten och sjunkit ner i fåtöljen, benen upp på fotpallen, och man såg på hans kroppsspråk att han är döv för det psykedeliska, för den hårda, unika, repetitiva trumfiguren, det förvrängda ljudet av utomjordiska fiskmåsar eller hyenor över sitardronet, John Lennons så säreget omnipotenta och lakoniskt undergivna sånguttryck.

Don sitter känslolåst och tänker på sitt. Ältar, som vanligt, tror jag, det som skaver i hans jobbliv utan att för en sekund tänka på hisschaktet han stirrade ner i på lunchen.

Sedan stänger han av Tomorrow Never Knows efter halva låten.

Men nu kan räddningen vara här. Jag talar om Letterboxd, en ny sajt som än så länge bara finns i betaversion, utvecklad av ett gäng snubbar i Auckland, Nya Zeeland. Den har många härliga features varav de viktigaste är snyggt gränssnitt och möjligheten att tidsbestämma exakt när man sett varje film. För oss lite analt lagda är sånt nämligen viktigt. Man kan antingen föra dagbok och sätta exakt år och datum för filmer man sett, eller bara betygsätta dem i största allmänhet, eller bara lägga in dem som »sedda« utan betyg. Letterboxd hämtar posterna från användargenererade TMDb via API:er, och utbudet är stort och brett: en sökning på Ingmar Bergman ger träffar på 42 filmer (att jämföra med MovieZines tragiska 17), en mer obskyr regissör som Edgar G. Ulmer ger 14 träffar (MovieZine: noll). Sajten är gratis och helt reklamfri men man meddelar vagt att »we may at some point introduce paid accounts« vilket vore mäkta tråkigt. Själv skulle jag nog vara beredd att betala en liten slant, men jag vill ju gärna ha ett umgänge där också.

Så just nu sitter jag lite nykärt och knapprar in allt jag sett på Letterboxd. 2011 och 2012 är prydligt och kronologiskt inlagda. Svårare är det med allt jag sett tidigare. Mina mest flitiga år 1990–1999, då jag snittade på (nu helt overkliga) 180 filmer om året, är nogsamt katalogiserade… men i Word 98-dokument på en bunt Mac-formaterade disketter som just nu ligger i en dammig hög i ett skåp och antagligen aldrig kommer att kunna läsas igen.

Så det blir till att erinra sig det man såg, vilket leder till mysigt sena kvällar framför datorn där jag försöker komma ihåg om t ex Polisskolan 3 (som jag såg på bio 1986) var en tvåa eller en en och en halva i betyg. Topparna (Carpenters The Thing cirka 1983, en solkar femma) och dalarna (Mr & Mrs Smith, en halv poäng) är lätta men alla hundratals halvbra till mediokra  filmer man sett under åren, hur ska man komma ihåg? Jag minns ärligt talat inte till exempel vilka Saw-filmer jag sett.

Drömmen vore givetvis att ha alla filmer man plöjt dokumenterade, i kronologisk ordning: Blade Runner, 12 mars 1984, en fyra i betyg… Men det blir i nästa liv. Hur som helst, jag finns här, bli gärna min vän på Letterboxd om du har en invite.

Hur gör ni själva för att ha koll på era filmer? För jag är väl inte ensam om att vilja ha lite ordning och reda?

1. The Good Wife (ABC)
2. Harry’s Law (NBC)
3. Mad Men (AMC)
4. Twenty Twelve (BBC)
5. House (Fox)
6. Revenge (ABC)
7. New Girl (Fox)
8. Veep (HBO)
9. Girls (HBO)
10. The Bitch in Apartment 23 (ABC)

Fantastisk tevevecka med många små överraskningar – som hur Twenty Twelve just nu faktiskt slår Veep på Armando Iannuccis egen pseudodoku-hemmaplan.

Och hur House slog till med säsongsbästa och ett enormt fascinerande grepp på den självmedicinerande specialistläkaren – och att denne läkare inte var Greg utan Wilson, och att självmedicineringen var så mycket grövre och farligare än något Greg någonsin hittat på… Och vilken magisk garvtwist på slutet!

Därtill ett gripande episodsfall med den genetiska barnsjukdomen och konflikten mellan två lika kärleksfulla föräldrar, men där kärleksfullheten yttrade sig på diametralt motsatta sätt i och med att mamman var just genetikspecialist.

Jag uppskattar verkligen de få riktigt bra proceduralerna jag har kvar på min favoritlista i dag, inte bara eftersom det finns så oerhört mycket skräp i genren utan för att flertalet av de nylanserade kvalitetsserier som vill ha både en tyngre story-arc och locka med proceduralgodis slarvar med det senare. Se till exempel hur Awake, med så oerhört goda förutsättningar i en omsorgsfullt utformad, psykologiskt gåtfull ramstory, i princip pissar bort sina chanser till förnyat kontrakt genom att haspla ur sig oengagerande (och smått obegripliga) proceduralfall i bulk. Person of Interest är en annan serie som svek mina stora förhoppningar på samma sätt.

Proceduralfallet i veckans House hade inte bara sociala, mänskliga dimensioner utan även viss debattlystnad – precis som Harry’s Law som bäst. Och i veckan presenterade sig David E Kelley verkligen från sin allra bästa, topic-starka sida. Proceduralelementet var två urstarka, politiskt och juridiskt intressanta stories om tveksamheterna i »felony murder«-begreppet samt om manliga offer för kvinnliga våldtäktsförövare; att lägga till den minst lika spännande utformade realitytevestoryn i avsnittet innan.

Två advokatserier i topp, alltså, ty The Good Wife var i sin säsongsfinal lika uppslukande som vanligt. Alicias telefonsamtal till Kalindas ex, utan att ännu veta vem han var, hade en isande nervig intensitet (konstpauserna, telefonröstens kyla!) som för ett ögonblick stannade tiden – varför vet vi fortfarande inte, även om slutsekvenserna bekräftade oron…

Girls

Det största medvetandeproblemet är hur medveten jag själv är. Hela tiden medveten om underfundiga repliker och vassa iakttagelser, på ett sätt som inte är helt positivt, för att det lägger ett filter mellan mig och upplevelsen. Det är lite för smart, på något sätt. Självmedvetet, if you will.

Jag känner mig också väldigt medveten om att figurerna är påhittade av Lena Dunham. Kanske låter lite givet, till och med korkat – en fiktiv serie har påhittade figurer, de kommer ur skaparens huvud (ibland med lite hjälp från verkligheten, förstås). Men problemet är att de känns inte som att de kommit ur Lena Dunhams huvud. Det är något som gör att de känns som personer som Lena Dunham har lärt sig finns. De känns konstruerade i tredje hand, som att hon läst att det finns tjejer som älskar Sex and the City och vill bestämma vilka alla i ett gäng »är«, att det finns jetsetglassiga europeiska kusiner som sveper in, och så vidare. Det är ytterligare ett filter, men då mellan Dunham och hennes figurer.

Det som känns lite mindre konstruerat är interaktionen med den sanslöst slemmige Adam (är jag barnslig om jag fnissar åt att han heter Sackler i efternamn? eventuellt), för den är lagom hudlös och obehaglig. Möjligen är det ett område där Dunham inte försöker göra något slags större poäng, eller för den delen plocka några smarthetspoäng, utan det är bara en illustration av något ganska många kan känna igen sig i, en inte helt konstruktiv nästan-relation – även om också den är lite utstuderad i sitt utförande.

Kanske är problemet att jag inte är målgruppen. Kanske är jag tio år för gammal, fel sorts cynisk och inte lika övertygad om min egen förträfflighet. Jag kommer nog ändå  att fortsätta titta på Girls, ge det några avsnitt till och se om jag glömmer bort att jag tittar på en teveserie.

NBC har förnyat Smash och Grimm. De som känns säkra för en fortsättning är The Office, Law & Order SVU, Parenthood, 30 Rock och Whitney.

Up all Night, som ju Kjell hemskt gärna vill se en fortsättning på, är en av nykomlingarna den här tevesäsongen som fick en drömstart i sin premiär i september då den hade America’s Got Talent som lead-in, 10.85 miljoner tittade med en 3.7-rating. Den tappade som väntat många tittare redan till andra veckan då den hade en 2.4-rating. Sedan fortsatte den att sjunka och har legat mellan 1.5 och 2.0 hela säsongen med ett bottennapp i nästa sista avsnittet med en 1.2-rating. Sista avsnittet hade en 1.5-rating, en ganska hyfsad siffra. Det som talar emot att den inte får en ny säsong är att den nästan varje vecka har varit nummer fyra i sin timeslot, slagen av program från Fox, ABC och CBS. Det som talar för den är att den är NBC:s femte bästa serie under säsongen med ett genomsnitt på 1.88.

Parks and Recreation har ett genomsnitt på 1.87, Community ligger på 1.6. De kommer troligtvis bli förnyade.

Harry’s Law har ganska många tittare, mellan 7.5 och 8 miljoner varje vecka, problemet är att det mest är äldre som tittar, den ratingen som jag presenterar här är ju den viktigaste i målgruppen 18–49 år, där har Harry’s Law ett genomsnitt på 1.2. Senaste avsnittet hade en 0.8 rating. Den torde bli nedlagd tillsammans med Bent, Awake (som sjunkit till 0.9) Are You There, Chelsea? och BFF.

Hos CBS är det ju nästan alltid glada miner, de har redan förnyat en massa serier: Blue Bloods, The Good Wife, The Mentalist, Hawaii Five-0, CSI, NCIS LA, NCIS, Criminal Minds, Person Of Interest, Mike & Molly, HIMYM, 2 Broke Girls och Big Bang Theory. Vi kan nog med all säkerhet räkna med att Two and a Half Men kommer att bli det också.

A Gifted Man kommer säkerligen att bli nedlagd då den haft sämst ratings hos CBS – ett genomsnitt på 1.3. NYC 22 startade med en 1.5-rating förra söndagen, den kommer nog inte att hitta nya tittare.

Tydligen ligger Unforgettable illa till (2.3) trots att den går bättre än både The Good Wife (2.1) och Blue Bloods (1.8). Det måste ju göra plats för nya serier och där går etablerade serier före nykomlingar. Inte mig emot, Unforgettable är en intetsägande historia.

Sedan hoppas jag innerligt att CBS lägger ner både CSI: NY och CSI: Miami. CSI:NY är näst sämst hos CBS med en 1.7-rating i genomsnitt. CSI: Miami har 2.1. Men troligtvis lägger man bara ner en av dem.

Sen har vi två sitcoms, Rob (3.3) och Rules Of Engagement (3. 1). De har bra ratings, men sämre än de andra sitcomsen på kanalen. Det är samma här, de avlivas nog för att göra plats åt nya serier om inte CBS bestämmer sig för att ge mer tid till sitcoms i tablån.

Så det största problemet CBS har är att de måste lägga ner serier som går bra.

ABC har inte förnyat en enda serie så här långt men det finns några som man nästan kan räkna med får en fortsättning. Greys Anatomy, Once Upon A Time, The Middle,Suburgatory, Happy Endings, Revenge, Castle, Last Man Standing, Dont Trust The Bitch In Apartment 23 och Modern Family (som är den serie som har högst ratings av alla serier i USA) kommer nog att bli förnyade.

Det har siats om vilken serie som kommer att ta över Desperate Housewives timeslot på söndagen. Pan Am var tänkt som ersättaren men blev nedlagd. Hoppet gick väl sedan till GCB som startade med en 2.3-rating, den har därefter tappat lite och legat runt 2.0, men när de la in ITV-serien Titanic innan GCB i tablån sjönk den ännu mer, senaste avsnittet hade 1.5. Vi får se om den återhämtar sig. De serier som med säkerhet kommer att läggas ner hos ABC är Missing, The River och Body Of Proof.

Om nya serien Scandals första tre avsnitt finns en hel del att klaga på och ändå är jag, som vanligt, fast i Shonda Rhimes nät.

Piloten är närmast plågsam att se – tempot är uppskruvat förbi alla gränser, berättelsens trovärdighet flyger ut genom fönstret inom de första tio minuterna och värst av allt: Shonda kör rookiegreppet. En nybörjare ska tas in i fixaren Olivia Popes grupp av jurister som hanterar dilemman och suddar bort skandaler, och genom henne får vi möta huvudpersonen och hennes posse. Det blir många klyschor (»do you wanna be a gladiatior in a suit«) och en hel del scener där olika karaktärer närmast faller på knä inför Olivia Pope för att beskriva för oss hur tuff/smart/fantastiskt unik hon är.  Det är allt annat än subtilt.

Vad Pope ska ha nybörjaren till är oklart, så tafatt som hon verkar. Men Olivia gillar att fixa saker, får vi veta, och nybörjaren behöver tydligen också fixas. I gruppen finns också en dataexpert och lite annat löst folk – ingen av dem har ens en halvhygglig bakgrundshistoria. De liksom hänger med som mänsklig kuliss bara och är duktiga på att tejpa upp bilder på en vägg som vår hjältinna använder för att få överblick (ehem). En man presenteras med klassisk commitment-fobi, som Olivia med inte särskilt varsam hand får honom att komma över. Jag bryr mig inte ett dugg. En annan gruppmedlem är självklart kär i tidigare nämnda snubbe och jag bryr mig inte ett dugg om det heller.

I brist på hjärtstillestånd och behov av att snabbt förpassa folk till operationssalen går Olivia och hennes team riktigt snabbt i korridorer för att driva upp tempot.

Om det vore gjort med större finess hade man kunnat se det som en hommage till West Wing – hela Scandal luktar liksom West Wing fast på det där glättigt ytliga sättet som i romantiska komedier där presidentens dotter blir kär i sin livvakt utan att veta om att han är livvakt.

Och ändå. Det är något med Kerry Washingtons sätt att spela huvudrollen som liksom skruvar sig in i mig. Och serien Molly-tångar på något sätt den där skruven bakom mitt gipsväggsskal så att den sprider ut sina grenar och blir omöjlig att dra ut igen. Washington är i full on diva mode och vädjar närmast med de stora bruna ögonen i känslomässigt besvärliga partier och är lika fullkomligt iskall i nästa.

Kända birollsskådisar som Tony Goldwyn och Jeff Perry dansar skickligt på gränsen till det trovärdiga i rollerna som landets president och stabschef. Och när Joshua Malina (West Wing) dyker upp som Olivias vänligt leende vän/fiende-åklagare … ja, då är jag ändå insugen i den här skiten mot min vilja. Det är tamejfanken omöjligt att värja sig. Och då tycker jag ändå att 75 procent är skit.

Det söker mig att jag inte kan sätta fingret på hur hon gör det. Jag har blivit Shondad.

1. Mad Men (AMC)
2. Up All Night (NBC)
3. Girls (HBO)
4. Harry’s Law (NBC)
5. New Girl (Fox)
6. Twenty Twelve (BBC)
7. Don’t Trust the B—- in Apartment 23 (ABC)
8. House (Fox)
9. The Big C (Showtime)
10. Smash (NBC)
11. Revenge (ABC)

Vilket magiskt medelklassavsnitt av Mad Men – och om förra veckan var Joans var detta Pete Campbells tur att glänsa. Eller hulka patetiskt. Min avsky för den lismande Pete och hans kroniska missnöje och missunnsamhet har nyanserats med allt mer empati och intresse. Jag älskar hans transparenta ansikte – ett barns ansikte där alla känslor blir synliga, från skadeglädje till nattsvart ynklighet, alla känslolägen mellan replikerna »I have it all« och »I have nothing«. Den förra visserligen yttrad självironiskt och typiskt för Petes växande uppgivenhet inför vuxenheten, föräldraskapet, förortslivet.

Han idoliserar Don, och det är så självklart att alla idoliserar Don att Pete är mer öppen än någonsin med det, samtidigt som han bryr sig allt mindre om att upprätthålla någon sorts fasad av att vara lyckad, av idealiserad manlighet. Till och med på kontoret, där han dock snarare har hunnit bli cynisk om sin egen professionalism.

Up All Night har haft säsongsavslutning med två gudabenådade avsnitt, så sanslöst roliga och smarta men också rörande och romantiska utan att en sekund förångas till fluff. Jag kan inte bara skriva ett par stycken här för att sammanfatta allt jag känner för detta underverk utan nöjer mig med att konstatera att Up All Night är en av de sitcoms jag älskat mest någonsin. Ja, jag känner så redan, efter bara en säsong, och hoppas innerligt att den får fortsätta, även om den i och för sig redan, på 24 avsnitt, täckt in så mycket som andra sitcoms behövt hela flersäsongscykler för att hinna med – inklusive sentimentaliteten från, säg, sista Friends-säsongen, men här samtidigt med fördelen att kanterna fortfarande är slipat sylvassa.

Harry’s Law hade ett hysteriskt avsnitt med en avslutande tredjedel där Cincinnatis sexigaste advokatbyrå skulle utses på en årlig gala – och jag hade löjligt kul på galan, och kände att detta var David E Kelleys kärleksförklaring till sina rollgestalter, ett bedyrande från honom att han tar den här ständigt nedläggningshotade serien på både blodigt och lekfullt allvar, och typiskt Kelley är ju att korsklippa storyn som ledde fram till sexighetsshowen med ett brännande aktuellt fall med åldersgräns för receptfria dagen-efter-piller.