The Killing har haft många brister även utöver den lite märkliga relationen till den danska förlagan. Som Joel Kinnamans sanslöst osäkra gangsta-överspel; första säsongens utlovade klimax (visserligen levererat men med »anti-«-prefix); och Lindens son, under i stort sett hela säsong två (vem tog egentligen hand om stackarn?). Men dessa exempel till trots blev jag ändå lite ledsen vid beskedet av dess nedläggning. Jag gillade kemin mellan huvudpersonerna, och kemin mellan varje droppe regn, snutdonut, automatkaffe och cigarett.

Tidigare i år meddelade dock AMC att de bestämt sig för en tredje säsong. Tillbaka från de döda, kanske den här gången för att överbevisa tvivlarna. Och jag måste säga att det börjar bra.

Det inledande dubbelavsnittet avskärmar sig helt från den danska förlagan. Ett nytt fall, länkat till Lindens förflutna, Peter Sarsgaard som dödsdömd mördare med bara en månad kvar att leva. Men är han skyldig? Holder, som kommit upp sig rejält, får ett mordfall på halsen som hävdar motsatsen. Han tar kontakt med en pensionerad Linden, som åter funnit livet och så uppstår den där kemin igen. Till en början är det lite pinsamt, Holder sluddrar och Linden ler så att tandköttet blottas. Hela tiden. Man får för sig att det är dåligt.

Men så lättar det upp och de båda kommer in i sitt samspel. Kinnaman är bättre än tidigare, säkrare, till och med att hans sätt att röka på känns osökt. Dessutom språkligt njutbart, vi snackar inte längre förortsslang à la Petter (fast på engelska) utan Slim Shady 1997. Mireille Enos repricerar sin roll med bravur. Hennes Linden balanserar stadigt flera gränser på samma gång, men den sammanlagda bilden är den av en kvinna som, omedvetet eller ej, fyller sitt liv med besatthet tills att besattheten tar död på henne. En riktig polis alltså.

Än så länge lovar The Killing säsong tre gott och Peter Sarsgaard imponerar som karismatisk »elak« fånge med hat i blicken. I en scen misshandlar han bland annat en präst. För mig är det här lite unikt, jag tror nämligen aldrig jag sett Sarsgaard karismatisk, eller ens intressant, tidigare. Bara det gör det här till ett fortsatt nöje.  Och jo, förresten, jag har inte sett ett enda avsnitt av Forbrydelsen, ännu.

Och, som sagt, det är ABC Family. Vilket betyder att det inte är Rectify eller Top of the Lake, direkt, eller ens i närheten av senare års bättre vardagsdrama typ Men of a Certain Age. Det är, helt enkelt, inte en vuxenserie utan mer än regelrätt familjeserie. Jag kommer att älska att kolla på The Fosters ihop med min elvaåriga dotter.

Med det sagt så älskade jag även för egen räkning pilotavsnittet. Varje rollgestalts story är intressant i sig, och i relation till varandra blir storyn större än summan av sina beståndsdelar. The Fosters har inte bara hjärna och hjärta utan själ: något som vibrerar av äkthet hos skådespelarna, situationerna, vad som uppstår mellan manus och regi.

Samtidigt är det svårt att inte fokusera på det rent tekniska. Det var nämligen länge sedan jag senast upplevde ett så smart och känsligt exekverat manus i en mainstreampilot. Ni vet, när alla karaktärer och relationer ska introduceras så sker det i regel (eftersom man ska hinna få med sig ganska mycket på 40 minuter) via ett antal genvägar i dialogen. Rollgestalterna säger saker som verkliga människor inte skulle säga, så att tevetittaren ska få sammanhangen tillräckligt klargjorda.

Just detta undviks helt, på ett nästan demonstrativt säkert sätt, av de manusförfattande serieskaparna Brad Bredeweg och Peter Paige.

Ta till exempel den förvirrade situationen i början med child services-kontakten Bill, som vi aldrig får möta annat än på andra sidan några telefoner; och de komplicerade inbördes relationerna – efter tio minuter har vi precis allt klart för oss, men ingenting i replikerna har skrivit oss på näsan. Tvärtom skapas en större nyfikenhet, och ett större känslomässigt engagemang, redan från början med den här mer realistiska, jämförelsevis minimalistiska, dialogtekniken.

Eller hur Mike presenterades. Total förvirring på polisstationen, för oss som kollar, men de inblandade där vet ju förstås allt redan. Och vi förstår några minuter senare – på ett fullständigt ljuvligt realistiskt vis.

Och jag älskar småsaker i manus, som spelet mellan Mariana och hennes riktiga mamma Ana, vars backstory av svek och sorg initieras med en scen där Mariana chattar med någon, en kille, tror man, tills hon avslutar med att efter tvekan addera ett »mom«, för att hastigt radera det igen.

I bastardtider av Game of Thrones är The Fosters, för mig, en liten uppenbarelse.

Man skulle kunna jämföra med när Nina Meyers dyker upp i säsong 3 av 24, eller när Agent Cooper stirrar in i spegeln den sista minuten av Twin Peaks. Gårdagens chocker i Game of Thrones orsakade känslostormar av sällan skådat slag. Twitterkonton upprättades likt forna tiders helplines där fans fick bearbeta vad de just sett på 140 ord. Många valde att helt enkelt uttrycka sitt hat mot George RR Martin och mot HBO. Andra vrålar ut sin sorg, en del hotar med att aldrig se ett enda avsnitt till av serien. »I WANT TO TEAR MY EYES OUT IN SADNESS«, skriver någon enkelt och sammanfattande.

Säga vad man vill om George RR Martin men han har inga problem med att »kill your darlings«. Eller andras darlings för den delen. När han lät Ned Stark tappa huvudet i redan första säsongen kände jag att här fanns en viktig  beröringspunkt mellan Game of Thrones och favoriten 24. Ingen går säker. Det kändes härligt. Så kittlande och farligt befriande att inte veta. Tills igår då, då den spektakulärt blodiga slutscenen gjorde gällande att det här med att ingen går säker gäller också huvudpersoner som är ytterst drivande i serien.

Nej, jag har inte läst böckerna, då hade jag självklart vetat. Måste man det? Jag håller på med första boken nu men mest för att jag fortfarande har svårt att hålla i sär alla Lannisters och Baratheons. Familjen Stark, däremot, har alltid känts tydliga och centrala och år av tv-serietittande har lärt oss att det finns en tydlig och trygg navigation i berättandet. En central konflikt förblir en central konflikt. Däri låg också en del av gårdagens chock. Genom att låta döda några av dem dör också de vi hejat på. De som stått för högburet huvud, stolthet och i viss mån moral. De är kanske inte seriens populäraste figurer. Tyrion har roligare repliker, till exempel. Men de har stått för någonting som känts som kärnvärden och vi har därför kommit att se deras närvaro som trygg och säkrad. Med Catelyn och Robb dog också hoppet om de rätta segrarna, den rätta på järntronen. Vad kommer att hända nu, och vilka kan vi sätta vårt hopp till? Arya? Men hon är ju så liten, och Bran är så svag.

Alltså känslan när man har investerat tid, kärlek och engagemang i en teveserie för att sedan känna sig snuvad eller i alla fall omskakad kan vara nog så kraftig. Det vet alla vid det här laget. Och förvirringen, otryggheten, kan kännas nog så äkta. Ser vi inte en teveserie för att engagera oss i någonting, om än på en behaglig, vegetativ nivå? En nivå som inte kräver vårt samarbete eller interaktion, men som ändå engagerar oss, och får oss att tänka, känna? Är det då så konstigt att reaktionerna rör sig kring otrygghet och förvirring? Nej. Nästa tanke blir så självklart vad som ska hända sen, och twitterreaktionerna i stil med »Jag kommer sluta kolla« är därför fullt logiska.

Jag skulle väl veta svaret redan om jag läst böckerna. Som folk påpekar på Facebook och Twitter och alla andra möjliga medier inklusive brevduva. För från seriens början har det funnits en tydlig uppdelning mellan tevefansen och bokfansen. Nybörjarna (som kan hånas) och de som utexaminerades från George RR Martin Academy för länge sedan. De som läst böckerna är naturligtvis inte sena med att påpeka att de suttit på info om Starks öde sedan långt tillbaka. De har heller inte varit sena med att påpeka att tv-serien med undantag från första boken och säsongen, skiljer sig en hel del från böckerna. Det bidrar såklart också till uppdelningen mellan fansen. De som fina fansen »vet« hur det ligger till och pöbelfansen som ser den kommersiella versionen i teveväg.

Gårdagens matsalsmassaker gjorde än en gång en sak väldigt tydlig. Ett, att bröllop i Westeros sällan är en trevlig tillställning. Med Sansas och Tyrions i minnet, och även Danaerys och Khal Drogos, så kan man ju snabbt konstatera att grisfötter och flödande vin till trots är ett bröllop mest en legitim inramning av ofrivilligt sex i RR Martins värld. Även om en bröllopsfest med Walder Frey som värd tar priset i obehag.

Jag kan väl säga på en gång att det inte är något problem i det här fallet. Till skillnad från kollegan Jon Hamm har hon ännu inte hunnit förkroppsliga sin genombrottskaraktär till fullo och det tar inte många minuter innan vi glömt bort både Heinz Ketchup-slogans som propra kläder. Vilket känns otroligt turligt för annars hade det här dramat blivit fruktansvärt i dubbel bemärkelse.

Nu är det enbart fruktansvärt. Alltså som i känslomässigt hemskt, inte dåligt. Hundra procent tvärtom. Top of the Lake är en av få sentida serier som totalt överrumplat mig. Det är också en serie som med sin kompromisslösa, ständigt närvarande aggressivitet tänjer på termen underhållning så långt det bara går. Här är ingen tillfreds och alla bär på en hemlighet av nattsvart karaktär.

Precis som i Rectify är Top of the Lake en serie om att konfrontera sitt förflutna genom nuet. Den där punkten i livet där alltet, livet, kulminerar och ens framtid avgörs. Här är det polisen Robin Griffin, Moss, som återvänder hem till sin döende mamma. Samtidigt som hon tar sig an ett fall med en försvunnen, tolvårig flicka. Men det här är egentligen bara perifert. Så känns det i alla fall. Fallet triggar nämligen Robins egen historik och det är här den egentliga historien ligger. Ju längre serien fortskrider desto mindre bryr man sig om vad som hänt flickan, istället blir man nyfiken på Robin och hennes livsöde. Vad hände när hon var tonåring? Svaren är ibland så mörka och tunga att man väljer att inte acceptera dem när de väl antyds. Och det är mycket som antyds i Top of the Lake, precis som i Rectify kan man som tittare känna av en viss frustration när det sällan bjuds på raka svar. Men det är egentligen bara ett bevis på hur bra det här är.

Jane Campion regisserar och för mig som inte riktigt uppskattat hennes senaste filmer men tyckt väldigt bra om tidigare sådana som En ängel vid mitt bord, Holy Smoke och Pianot känns det lite som en comeback. Även handlaget känns som en återgång till det förflutna. Framför allt är det tonen i Holy Smoke som ekar. Kan det kanske ha varit Harvey Keitels senaste riktigt bra film till och med? Även Holly Hunter gör lite av en comeback som nästan oigenkännbar, flummig, muttrande, överprästinna för en grupp kvinnor med olika slags problem. Som det stora Copycat-fan jag faktiskt är tar det ett tag för mig att acceptera denna radikala förändring, men hon gör det bra, det får man ge henne. Och hon har långt, grått hår. Liten parentes.

Top of the Lake har fått kritik för att måla upp en, minsta sagt, oromantisk bild av Nya Zeeland och dess invånare, samma slags kritik som Winter’s Bone och Hostel (de båda i samma mening, ser man på!) råkade ut för. Och jo, det kan man ju tycka, men samtidigt så är serien rätt tydlig med att det här inte handlar om Nya Zeeland som land utan om Laketop som stad, som mig veterligen inte ens existerar på riktigt, mer än som något slags nationalparksliknande område. Rätta mig gärna här om jag har fel.

Det är inga charmiga personer vi introduceras för. Peter Mullan som stadens lokala drogbaron Matt Mitcham sätter skräck i allt och alla, inklusive mig. Har ni sett Tyrannosaur så har ni en viss idé om vad det handlar om. Varje enskild frame av hans speltid utnyttjas maximalt. Det sjuder och bubblar för att slutligen koka över. Övriga invånare är en härlig mix av våldsutövare, sexualbrottslingar, alkoholister och, givet, deras offer. Rätt hårt och deppigt alltså. En bra beskrivning av hela Top of the Lake. Hårt och deppigt. För den eviga grubblaren. Och ett steg närmare Sundancefestivalen för mig, vilket är positivt.

Men vad händer sen? De sista avsnitten i säsong ett har jag tittat på med någonslags tillbakaryggning och ett skeptiskt ansiktsuttryck.

När går en dramaserie över i en såpa?

Jag har samlat några varningstecken:

• Någon säger (med dramatisk konstupaus) »I’m pregnant«.
• Folk börjar ligga med varandra i andra och tredje hand (Tex att Avery och Juliette får ihop det)
• Någon använder en falsk identitet för att lura någon annan på pengar.
• Nån har en bror som är skum och ställer till det för en
• Någon dödar någon annan för att »rädda« den.
• Alla rollpersoner snärjs in i en gemensam bubbla, som är rimlig om serien tex utspelar sig på ett fängelse där det inte finns några andra att umgås med.
• När någon inte är far till sitt barn.
• När det kommer fram vem fadern till sagda barn är och det blir ett jäkla drama av det.
• Avsnitt börjar avslutas med cliffhangers, till exempel att någon voltar med en bil.

Plocka inte upp tvålen, Nashville! Du klarar dig så bra ändå. Det räcker med din grundpremiss, countrymusik, två sångerskor med olika värderingar. Folk med missbruksproblem, countryshowbiz. Det räcker. Det är när du håller dig till realismen som du är som allra bäst. Raynas dotter som vill bli som sin mamma. Juliettes kamp att hitta en vuxnare image. Raynas ansikte när hon frågar Deacon om han är full. Du behöver inte fläska på med korrupta politiker, mord och slemmiga solochvårare. Det är okej att bara handla om country. Helt okej.

Men amerikanska Netflix hade inte Modern Family överhuvudtaget. Återvändsgränd.

TV4 Play? Modern Family visas ju på TV4 i Sverige? Nej. Filmnet då, de ägs ju också av TV4-gruppen? Nope. Viaplay då, även om det inte finns någon ägarlogik i det, någon tjänst borde väl ha säsong tre av Modern family tillgänglig för streaming?

Nej.

Hulu? De har ju avtal med ABC där Modern Family sänds, där borde det väl finnas? Sagt och gjort, in i Hulu-appen på den amerikanska iPaden och mycket riktigt, Modern Family puffades för på framskjuten plats, vi klickade oss in och möttes av… den pågående säsong fyra och inget annat.

Här tog bajsblöje-, kräk- och amningsutmattningen ut sitt pris. För första gången i mitt teveliv hörde jag mig själv säga »Äh, vi hoppar över säsong tre och går direkt på fyran.«

Det här är så klart bara en petitess (och ett bevis på hur lågt föräldraskap kan få oss att sjunka) men det är även ett exempel på hur omständligt teve- och filmlivet blivit i dessa tider av oändligt antal streamingtjänster. Finns det jag vill se på Netflix, Viaplay, Filmnet, HBO Nordic, Comoyo eller ingenstans? Hur många tjänster måste jag abonnera på? Och vilka tilläggstjänster behövs, som en DNS-tjänst för att komma åt amerikanska eller brittiska tjänster och utbud? Och även om serien jag söker finns, har de rätt säsong?

För medelkonsumenten är det kanske inte ett jätteproblem, den som bara vill ha ett alternativ till halvengagerat zappslötittande sitter säkert mer än nöjd i tevesoffan med ett abonnemang på vilken som helst av de här tjänsterna. Siffran från tidigare i våras att medelabonnenten i USA ägnar 90 minuter per dag åt Netflix – en siffra ingen av landets otaliga kabelkanaler når – pekar onekligen i den riktningen.

Men den som inom lagens råmärken vill kunna få allt på ett bräde, både gammalt och nytt, kosta vad det kosta vill – hur i hela fridens namn ska hen bära sig åt?

Den som har ett bra svar, delge gärna. Själv börjar jag känna mig rätt uppgiven inför det slukhål av rättighetsavtal och visningsfönster som det nya teve- och filmlandskapet medfört.

Efter kliniska CGI-spektaklet Alice i Underlandet och lama Dark Shadows är det otroligt härligt att se gamle Timpan på mammas gata igen.

Långfilmsversionen av hans kortis från 1984 är ett gloriöst snyggt stop motion-kalas, rena gottepåsen för alla Burton-fans som tappat hoppet. En svartvit hyllning till Frankenstein och de andra monsterskräckisarna från Universals gyllene (eller snarare gotiska) 1930- och 40-tal, där både mumien, Igor, Dracula och många andra passerar revy i mer eller mindre tydliga hommager. En sinister NO-lärare med dåliga people skills, modellerad efter Vincent Price, med röst av Martin Landau som plockat med sig sin tjockaste Bela Lugosi-brytning från Ed Wood. Pålitligt urmysig musik av Danny Elfman. Spikraka suburbia-gator, bulliga bilar, perfekta femtiotalshem som döljer skvallriga grannar som snabbt förvandlas till fackelbärande lynchmobb, precis som i Edward Scissorhands. Inledningens charmiga super 8-film med jycken Sparky som en hemgjord Godzilla får en fin uppföljning i den härliga monster movie-finalen, med passningar till både japansk katastroffilm och Gremlins. Tim Burtons säregna figurer, med mörka ringar under de stora emo-ögonen.

Och kanske det bästa av allt: ingen Johnny Depp. Det låter taskigt, they had a good run såklart, men på senare tid har samarbetet blivit konstnärligt förödande. När såg man Depp göra något bra senast? Depp på nollnolltalet är mest en proppmätt pajas som småfiser sig genom narcissistiska haverier som The Tourist eller spexar loss i usla piratkomedier. (Peppen inför The Lone Ranger ligger just nu på minus 100000 procent.)

Istället: Winona Ryder! Hon är röst till grannflickan Elsa Van Helsing (namnet!) och bara att höra hennes karakteristiskt visslande »s« gör att jag återigen blir tonåring med blossande kinder som sitter framför en vhs-flimrig Edward Scissorhands och trängtar efter Den Ouppnåeliga.

Ja, ni hör ju, jag är helt okritisk. Det blir så när man är förälskad. Frankenweenie är kärlek från början till slut, en vacker, varm, rolig och rörande film. Nu är vi bästa vänner igen, Tim och jag, och det är en omåttligt härlig känsla.

Så i stället för att upprepa allt som redan rapporterats på amerikanska sajter så tipsar jag om min favoritpodcast igen. TV Heads är just nu i Los Angeles och kommer precis som förra året leverera rapporter från LA Screenings – där alla nya serier presenteras för inköpare från hela världen. Jag vet ju att rapporterna från LA Screenings var mycket populära förra året och givetvis får man ut mer av att lyssna på detta än att se alla trailers som pumpats ut i veckan. Göran Danasten, dramaansvarig på SVT Programinköp, har redan spelat in ett underbart avsnitt där han samtalar med den svenske teveproducenten Henrik Bastin, som är stationerad i USA och som nu har en del spännande projekt på gång där borta, bland annat en adaption av härliga Ulveson och Herngren med Billy Crystal i huvudrollen! Nya avsnitt publiceras på Soundcloud.

Alla som sett Moulin Rouge vet vad jag menar, en film jag verkligen, verkligen ogillar. I dag en självklarhet, inte så mycket då. Jag skyller på Luhrmanns debutfilm, Strictly Ballrom. Jag älskade den. Så mycket att jag drogs med i den massiva våg av positivt tyckande kring hans bräkiga uppföljare. Sångnummer som skar sig och intryck efter intryck vars intervaller bara eskalerade och aldrig gav publiken en chans att reflektera. En av mina vänner fick något slags anfall under filmens gång och var tvungen att lämna biosalongen. Själv satt jag kvar, förvirrad och stel. Var det här bra?

Veckorna som följde mådde jag dåligt, ju mer jag tänkte på Moulin Rouge desto sämre mådde jag. I kontrast till övriga prövningar livet bjudit på kanske den här rankar rätt lågt, men likväl en prövning och absolut värd att nämna här innan jag återgår till Den store Gatsby, F Scotts Fitzgeralds så kallade ofilmbara roman. I Luhrmanns händer en i allra högsta grad estetisk tolkning. Knappast någon överraskning, men vad som däremot framstår som en sådan är med vilken balans det hela gestaltas. Från förtexterna, som håller Saul Bass-klass och presenteras i 3D. Jag är inget stort fan av 3D-tekniken, men här fungerar den alldeles ypperligt. Och samtidigt fullkomligt logiskt. Det såklart Baz Luhrmann ska göra film i 3D!

Sedan fortsätter det överdådiga spektaklet, men till skillnad från Moulin Rouge eller Romeo & Julia för den delen, så köper jag det här. Fantasin känns visserligen fortfarande konstlad och fullproppad men inte ostyrd, den här skutan har både roder och kapten. Ett tyglat kaos. Inte på långa vägar perfekt utan mer som en attraktion av något slag, en teknisk bedrift där man som filmnörd kan roa sig med att försöka avgöra vad i detta filmiska miniuniversum som är på riktigt och vad som är digital magi. Svårare än det låter.

Luhrmanns Den store Gatsby är en maffig tårtattack, men samtidigt känns den ärligare än hans tidigare filmer, bortsett från Strictly Ballroom då, och tillåter scener där bland annat Leonardo DiCaprio, som Gatsby, får chansen att skådespela utan effektavbrott, sångnummer eller stela Shakespeare-instick.

Inte för att jag någonsin kommer se om Moulin Rouge, men visst blir man lite nyfiken på Luhrmanns nästa film, trots allt. Någonting säger mig, antagligen hoppet, att det blir en skräckfilm.

How I Met Your Mother

Problemet är väl att vi sedan länge slutat bry oss. Inte för att vi vet att Ted kommer att träffa henne, utan för att hon tjatats ihjäl. Hur nära hon är, hela tiden, och hur implicit fantastiskt det kommer vara när hon väl dyker upp, allt eftersom Ted blir mer och mer cynisk och tappar tron på kärleken. Och för att alla andra vid det här laget är intressantare än han. Han är Gatsbys Nick, Rents Mark. En nodpunkt för de faktiska huvudpersonerna att samlas runt, men utan eget själsliv och utan egen utveckling. Och ju mer de tjatar om den här fantastiska mamman som ska dyka upp, ju längre de nöter med alla andra misslyckade relationer på vägen, som vi de senaste säsongerna vetat säkert inte är mamman eftersom det droppats fler och fler detaljer, desto mindre orkar man engagera sig sig. Det skulle väl kännas som en fantastisk reveal att äääntligen få se henne, i säsongens sista scen, men det var mest irriterande att det bröts där, och så får vi vänta en hel sommar på att få veta hur det går. Hon har för-presenterats så hårt att avslöjandet kändes ungefär lika klimaktiskt som fjortonde gången det avslöjas vem som är Luke Skywalkers pappa, i alla fall när det genast följdes av eftertexter och sommarlov. Om det skulle leva upp till vad det verkar som att manusförfattarna tror att de gav oss, borde det åtminstone ha hänt nånting till.

Det kanske är talande att mitt tevesällskap var förvirrad kring hur det skulle gå nästa säsong, när alla sprids för vinden, och Ted hade ju sagt att han skulle ta tåget tillbaka och hon skulle nån annanstans och då kommer de ju fortfarande inte träffas? Jag fick påminna honom om att hon spelade på bröllopet, för att Ted hittat sitt ex på tunnelbanan efter att ha sumpat bandbokningen och att mamman var hennes roomie och hon var på samma perrong efter festen och yada yada yada. Eller, skulle komma hava att ha kommit spela på… nåt sånt. Hur det nu blir med flash forwards och backwards och sidledes.

Det har sagts att nästa säsong är den sista. På något tjugotal avsnitt ska alltså Ted, som inte direkt är den mest känslomässigt rimliga snubben i tevedjungeln, hinna träffa, bli kär i och bli ihop med den här tjejen på ett sätt som är dramaturgiskt och narrativt tillfredsställande inte bara för att vi vet att de kommer att gifta sig och skaffa barn. Mer show, mindre tell, tack. Mer soppa, mindre spik.

Problemet är förstås att det samtidigt skulle bli väldigt tråkigt med en säsong där han får majoriteten av berättelsen. Plus att som det ser ut nu skulle de kunna dra ut på de två-tre dagar som är kvar till bröllopet hur länge som helst, bara för att. Samtidigt som Marshall och Lily ska reda ut vart de ska ta vägen, och Barney och Robyn antagligen måste ha massa ångest. Risken är att allt blir lite hastigt berättat på ett sätt som inte egentligen stämmer överens med hur någon egentligen borde reagera eller handla, bara för att hinna knöka in alltihop, eller att de trasslar hela säsongen, antingen i dejtandet eller på väg mot en kyss som, för att matcha det här avsnittet, kommer i sista minuten så att Bob Saget precis hinner säga »And that, kids, is how I got your mother.« Och så har vi inte lärt känna mamman över huvud taget, så att våra tänkta uppblåsta förväntningar inte kan punkteras. Fade to black, alla kastar saker på teveskärmen.

Kanske slutar det med att barnen inte ens finns, utan att det visar sig att en ensam och trasig Ted suttit och pratat med en tom och förfallen vägg i ett hus som ingen ville köpa. Iklädd cowboyboots, lång brun peruk och med ett slitet gult paraply över huvudet.

Man kan ju alltid hoppas.