Efter kliniska CGI-spektaklet Alice i Underlandet och lama Dark Shadows är det otroligt härligt att se gamle Timpan på mammas gata igen.

Långfilmsversionen av hans kortis från 1984 är ett gloriöst snyggt stop motion-kalas, rena gottepåsen för alla Burton-fans som tappat hoppet. En svartvit hyllning till Frankenstein och de andra monsterskräckisarna från Universals gyllene (eller snarare gotiska) 1930- och 40-tal, där både mumien, Igor, Dracula och många andra passerar revy i mer eller mindre tydliga hommager. En sinister NO-lärare med dåliga people skills, modellerad efter Vincent Price, med röst av Martin Landau som plockat med sig sin tjockaste Bela Lugosi-brytning från Ed Wood. Pålitligt urmysig musik av Danny Elfman. Spikraka suburbia-gator, bulliga bilar, perfekta femtiotalshem som döljer skvallriga grannar som snabbt förvandlas till fackelbärande lynchmobb, precis som i Edward Scissorhands. Inledningens charmiga super 8-film med jycken Sparky som en hemgjord Godzilla får en fin uppföljning i den härliga monster movie-finalen, med passningar till både japansk katastroffilm och Gremlins. Tim Burtons säregna figurer, med mörka ringar under de stora emo-ögonen.

Och kanske det bästa av allt: ingen Johnny Depp. Det låter taskigt, they had a good run såklart, men på senare tid har samarbetet blivit konstnärligt förödande. När såg man Depp göra något bra senast? Depp på nollnolltalet är mest en proppmätt pajas som småfiser sig genom narcissistiska haverier som The Tourist eller spexar loss i usla piratkomedier. (Peppen inför The Lone Ranger ligger just nu på minus 100000 procent.)

Istället: Winona Ryder! Hon är röst till grannflickan Elsa Van Helsing (namnet!) och bara att höra hennes karakteristiskt visslande »s« gör att jag återigen blir tonåring med blossande kinder som sitter framför en vhs-flimrig Edward Scissorhands och trängtar efter Den Ouppnåeliga.

Ja, ni hör ju, jag är helt okritisk. Det blir så när man är förälskad. Frankenweenie är kärlek från början till slut, en vacker, varm, rolig och rörande film. Nu är vi bästa vänner igen, Tim och jag, och det är en omåttligt härlig känsla.

Så i stället för att upprepa allt som redan rapporterats på amerikanska sajter så tipsar jag om min favoritpodcast igen. TV Heads är just nu i Los Angeles och kommer precis som förra året leverera rapporter från LA Screenings – där alla nya serier presenteras för inköpare från hela världen. Jag vet ju att rapporterna från LA Screenings var mycket populära förra året och givetvis får man ut mer av att lyssna på detta än att se alla trailers som pumpats ut i veckan. Göran Danasten, dramaansvarig på SVT Programinköp, har redan spelat in ett underbart avsnitt där han samtalar med den svenske teveproducenten Henrik Bastin, som är stationerad i USA och som nu har en del spännande projekt på gång där borta, bland annat en adaption av härliga Ulveson och Herngren med Billy Crystal i huvudrollen! Nya avsnitt publiceras på Soundcloud.

Alla som sett Moulin Rouge vet vad jag menar, en film jag verkligen, verkligen ogillar. I dag en självklarhet, inte så mycket då. Jag skyller på Luhrmanns debutfilm, Strictly Ballrom. Jag älskade den. Så mycket att jag drogs med i den massiva våg av positivt tyckande kring hans bräkiga uppföljare. Sångnummer som skar sig och intryck efter intryck vars intervaller bara eskalerade och aldrig gav publiken en chans att reflektera. En av mina vänner fick något slags anfall under filmens gång och var tvungen att lämna biosalongen. Själv satt jag kvar, förvirrad och stel. Var det här bra?

Veckorna som följde mådde jag dåligt, ju mer jag tänkte på Moulin Rouge desto sämre mådde jag. I kontrast till övriga prövningar livet bjudit på kanske den här rankar rätt lågt, men likväl en prövning och absolut värd att nämna här innan jag återgår till Den store Gatsby, F Scotts Fitzgeralds så kallade ofilmbara roman. I Luhrmanns händer en i allra högsta grad estetisk tolkning. Knappast någon överraskning, men vad som däremot framstår som en sådan är med vilken balans det hela gestaltas. Från förtexterna, som håller Saul Bass-klass och presenteras i 3D. Jag är inget stort fan av 3D-tekniken, men här fungerar den alldeles ypperligt. Och samtidigt fullkomligt logiskt. Det såklart Baz Luhrmann ska göra film i 3D!

Sedan fortsätter det överdådiga spektaklet, men till skillnad från Moulin Rouge eller Romeo & Julia för den delen, så köper jag det här. Fantasin känns visserligen fortfarande konstlad och fullproppad men inte ostyrd, den här skutan har både roder och kapten. Ett tyglat kaos. Inte på långa vägar perfekt utan mer som en attraktion av något slag, en teknisk bedrift där man som filmnörd kan roa sig med att försöka avgöra vad i detta filmiska miniuniversum som är på riktigt och vad som är digital magi. Svårare än det låter.

Luhrmanns Den store Gatsby är en maffig tårtattack, men samtidigt känns den ärligare än hans tidigare filmer, bortsett från Strictly Ballroom då, och tillåter scener där bland annat Leonardo DiCaprio, som Gatsby, får chansen att skådespela utan effektavbrott, sångnummer eller stela Shakespeare-instick.

Inte för att jag någonsin kommer se om Moulin Rouge, men visst blir man lite nyfiken på Luhrmanns nästa film, trots allt. Någonting säger mig, antagligen hoppet, att det blir en skräckfilm.

How I Met Your Mother

Problemet är väl att vi sedan länge slutat bry oss. Inte för att vi vet att Ted kommer att träffa henne, utan för att hon tjatats ihjäl. Hur nära hon är, hela tiden, och hur implicit fantastiskt det kommer vara när hon väl dyker upp, allt eftersom Ted blir mer och mer cynisk och tappar tron på kärleken. Och för att alla andra vid det här laget är intressantare än han. Han är Gatsbys Nick, Rents Mark. En nodpunkt för de faktiska huvudpersonerna att samlas runt, men utan eget själsliv och utan egen utveckling. Och ju mer de tjatar om den här fantastiska mamman som ska dyka upp, ju längre de nöter med alla andra misslyckade relationer på vägen, som vi de senaste säsongerna vetat säkert inte är mamman eftersom det droppats fler och fler detaljer, desto mindre orkar man engagera sig sig. Det skulle väl kännas som en fantastisk reveal att äääntligen få se henne, i säsongens sista scen, men det var mest irriterande att det bröts där, och så får vi vänta en hel sommar på att få veta hur det går. Hon har för-presenterats så hårt att avslöjandet kändes ungefär lika klimaktiskt som fjortonde gången det avslöjas vem som är Luke Skywalkers pappa, i alla fall när det genast följdes av eftertexter och sommarlov. Om det skulle leva upp till vad det verkar som att manusförfattarna tror att de gav oss, borde det åtminstone ha hänt nånting till.

Det kanske är talande att mitt tevesällskap var förvirrad kring hur det skulle gå nästa säsong, när alla sprids för vinden, och Ted hade ju sagt att han skulle ta tåget tillbaka och hon skulle nån annanstans och då kommer de ju fortfarande inte träffas? Jag fick påminna honom om att hon spelade på bröllopet, för att Ted hittat sitt ex på tunnelbanan efter att ha sumpat bandbokningen och att mamman var hennes roomie och hon var på samma perrong efter festen och yada yada yada. Eller, skulle komma hava att ha kommit spela på… nåt sånt. Hur det nu blir med flash forwards och backwards och sidledes.

Det har sagts att nästa säsong är den sista. På något tjugotal avsnitt ska alltså Ted, som inte direkt är den mest känslomässigt rimliga snubben i tevedjungeln, hinna träffa, bli kär i och bli ihop med den här tjejen på ett sätt som är dramaturgiskt och narrativt tillfredsställande inte bara för att vi vet att de kommer att gifta sig och skaffa barn. Mer show, mindre tell, tack. Mer soppa, mindre spik.

Problemet är förstås att det samtidigt skulle bli väldigt tråkigt med en säsong där han får majoriteten av berättelsen. Plus att som det ser ut nu skulle de kunna dra ut på de två-tre dagar som är kvar till bröllopet hur länge som helst, bara för att. Samtidigt som Marshall och Lily ska reda ut vart de ska ta vägen, och Barney och Robyn antagligen måste ha massa ångest. Risken är att allt blir lite hastigt berättat på ett sätt som inte egentligen stämmer överens med hur någon egentligen borde reagera eller handla, bara för att hinna knöka in alltihop, eller att de trasslar hela säsongen, antingen i dejtandet eller på väg mot en kyss som, för att matcha det här avsnittet, kommer i sista minuten så att Bob Saget precis hinner säga »And that, kids, is how I got your mother.« Och så har vi inte lärt känna mamman över huvud taget, så att våra tänkta uppblåsta förväntningar inte kan punkteras. Fade to black, alla kastar saker på teveskärmen.

Kanske slutar det med att barnen inte ens finns, utan att det visar sig att en ensam och trasig Ted suttit och pratat med en tom och förfallen vägg i ett hus som ingen ville köpa. Iklädd cowboyboots, lång brun peruk och med ett slitet gult paraply över huvudet.

Man kan ju alltid hoppas.

Den tråkigaste nyheten är givetvis att Southland inte får någon fortsättning. TNT har i veckan beställt nya serier så det har verkligen känts som att Southland kommit längre ifrån en förlängning för varje dag så när beskedet om nedläggning kom i fredags så var det ganska väntat. Det pratas om att det kanske kan bli en tv-film för att få något avslut – men jag tycker att Coopers »suicide-by-cop« är ett bra avslut. Låt det vara så.

På networksidan har det inte varit så dramatiskt den här säsongen. Många favoriter som till exempel Fringe, The Office och 30 Rock var ju planerade nedläggningar och de senaste dagarna har inte bjudit på många överraskningar – men några sticker ut. Nedrustningen av världens populäraste tevefranchise fortsätter – förra året var det CSI Miami som sa hejdå, i år var det dags för CSI NY. Moderskeppet i Las Vegas kommer dock tillbaka nästa år.

Matthew Perrys Go On fick bara en säsong och jag önskar att Perry nu slutar att irra runt i halvtaskiga sitcoms och i stället satsar på drama – han är en utmärkt dramaskådis. För visst önskar man att Go On inte hade plockats upp till serie överhuvudtaget? Jag hade så gärna sett mer av rivaliteten mellan Kresteva och Florrick i senaste säsongen av The Good Wife.

Som sagt, det har inte varit så många överraskningar. Det enda jag går och hoppas på är att Hannibal blir förnyad, men det beskedet kan dröja ett tag då NBC nog vill se hur den klarar sig nu när övriga serier tar säsongsuppehåll.

Det har ju också varit många upplockningar av piloter den här veckan då det är dags för upfronts i New York nästa vecka, en tid då vi blir pumpade med alldeles för långa och avslöjande trailers på nya serier. Här är några dramaserier som jag ser fram emot att få se mer av:

JJ Abrams är som vanligt het i pilotsäsongen. Han är inblandad i två projekt. Almost Human som plockats upp av Fox är skriven av JH Wyman (Fringe). Den kretsar kring poliser som paras ihop med androider för att upprätthålla lagen i ett framtida Los Angeles. Minka Kelly, Michael Ealy, Karl Urban och Lili Taylor medverkar. Abrams producerar också Believe som plockats upp av NBC. Piloten är skriven och regisserad av Alfonso Cuaron och handlar om en ung flicka som begåvats med övernaturliga krafter.

ABC har plockat upp S.H.I.E.L.D. Den behöver väl inte någon närmare beskrivning. Hoppas verkligen att detta blir den där sevärda superhjälteserie manväntat på.

Chicago Fire, som jag fastnat för, får en spinoff redan till nästa säsong. Den heter Chicago PD och den kommer vi att få se mer av redan i veckan då den presenteras i veckans avsnitt av Chicago Fire. En backdoor pilot.

Fox:s Gang Related är jag mycket nyfiken på. Den handlar om en stigande stjärna ( Ramon Rodriguez)  i en specialstyrka som får till uppgift att ta ner de tre största gängen i Los Angeles. Terry O’Quinn och RZA medverkar. Skriven av Chris Morgan (Fast Five).

CBS överraskade rejält i helgen då man passade på Shawn Ryans Beverly Hills Cop. Den piloten har i försnacket nästan varit en säker upplockning. Den kommer att erbjudas till andra kanaler här under våren och sommaren.

Leif GW Persson har ännu inte fått något samtal om hur det går med Backstrom-piloten som ligger hos CBS. Det är ju helt klart positvt för Evert Bäckström att Axel Foley försvann från kanalen. Besked de närmaste dagarna.

Om man vill ha koll på alla nedlagda och förnyade serier så hittar man en mustig lista på Anna Thunmans tv-blogg. Kolla in alla nya serier i det här fullspäckade bildgalleriet. De allra senaste nyheterna hittar man alltid hos Deadline.com. Jag återkommer i veckan när vi fått lite trailers och andra nyheter från upfrontsen i New York.

Och ibland så lyckas de ju faktiskt. I Spit on your Grave, Last House on the Left och Maniac är, enligt mig, sådana exempel. Explosiva, bokstavligt som bildligt, filmer där regissören följt sin egen vision istället för publikens förväntningar. Även i valet av film har man gjort helt rätt. Eftersom det i regel är rätt svårt att överträffa något som är perfekt, har man i stället sökt efter original med stora potential, bland alla brister. Och sådana finns det drivor av. Så varför väljer man då Sam Raimis The Evil Dead från 1981? Ännu mer relevant kanske: Varför står Sam Raimi och Bruce Campbell som medproducenter? Kanske tröttnade de bara på allt tjat om en Evil Dead 4, kanske tjänade inte Raimi tillräckligt bra på sin spindeltrilogi … eller så ville de bara förbättra det perfekta.

Någon gång för en massa år sedan listade Alice Cooper sina tio bästa skräckfilmer i tidningen Okej. En av dem var Sam Raimis The Evil Dead. Ungefär samtidigt släpptes den i Sverige av Jaguar Film. Eller inte riktigt, omslaget var sig likt, Stephen King citatet var det samma, men filmen som sådan saknade femton minuter. Det är mycket, hur mycket förstår man egentligen inte förrän man sett den kortade versionen av The Evil Dead. Till och med den grisiga lersekvensen i slutet, där Raimi, långt innan Wallace & Gromit gjorde stop-motion barnvänligt, låter demonerna smälta ner till små pölar och kvider »Join us« en sista gång, är bortsaxad.

Jag tänker på det här när jag ser Evil Dead 2013. Vad långt vi ändå kommit, censurmässigt sett. I dag får man visa allt. Allt. Kanske är det en del av problemet, paradoxalt nog även lösningen på problemet, tycks man tycka därborta i filmfabriken. Jag är delvis beredd att hålla med. Ska man överträffa en av världens mest våldsamma filmer så måste man fläska på med mer våld, snabbare, hårdare. Mer extremt. Publiken som går och ser Evil Dead köper inga subtila lösningar, de tror inte på fantasins kraft, de vill inte att kameran fegar ur just när armen skall till att sågas av vid biceps. De kräver blod.

Och där kan man väl kanske säga att Fede Alvarez har lyckats. Tungor klyvs, skallben krossas à la Irréversible och hud kokar som gröt. Det är imponerande hur mycket groteskerier man lyckats trycka in på nittio minuter och ändå så var det längesedan jag berördes så litet av så mycket. I en scen avlägsnar en av karaktärerna en kanyl från undersidan av sitt högra öga. I en otrolig närbild får vi se när nålen dras ut tillsammans med huden kring den. En kanske fem centimeter lååång nål. Det här borde uppröra, kan tyckas, eller hur? Men jag känner ingenting. Jag borde ligga på golvet och kvida, men grimaserar knappt.

En del av förklaringen är väl kanske tragiskt nog, avtrubbning. Men det finns även en annan aspekt. Evil Dead försöker för mycket, den hafsar bort en annars intressant intrig involverandes droger, rehabilitering och kamratskap, för att skynda på det oundvikliga, massiva blodvitet vi alla förväntat oss. Jag känner ingenting för någon av karaktärerna. Det är så skönt när de en efter en förvandlas till ondskefulla demoner som i stället för att jämföra sorgsna miner med varandra väser fram blasfemier som »Your sister’s getting raped in Hell«.

När Alexandre Aja tog sig an Wes Cravens The Hills Have Eyes så ägnades första akten åt karaktärerna, deras relationer, svagheter, styrkor och så vidare. När det sedan går åt Helvete sitter man där, med dem och lider. Ska man komma undan med att göra dödligt seriös skräck idag, speciellt efter att Drew Goddard och Joss Whedon vänt upp och ner på alla möjliga genregrepp med The Cabin in the Woods, så måste man engagera publiken, känslomässigt sett, alternativt skoja till det lite.

Nu är det väl kanske inte fullt så katastrofalt som det låter. Evil Dead 2013 har ett tempo som underhåller, man har aldrig tråkigt, och snygga plastiga latexeffekter som på sätt och vis hyllar originalet mer än filmen som helhet. Och så slutscenen, komplett med motorsåg och allt (knappast någon spoiler, vi visste alla att den skulle komma). Ultrabrutalt och som taget direkt ur Xavier Gens Frontière(s) eller Neil Marshalls The Descent. Aggressivt och sanslöst medryckande. Ett tips är också att sitta kvar till eftertexterna rullat färdigt, då bjuds man på lite godis.

I dag svarar Mette Friberg med en riktigt hal mix av »Goddag Yxskaft« och byråkratisk härskarteknik när hon tackar mig för mitt »engagemang« och återupprepar de svamliga klichéerna från SVT-webben.

Men så snärjer hon ändå in sig ytterligare i den ofrivilliga bekräftelsen på att SVT tagit ett förhastat felbeslut när hon beskriver med vilket närmast oändligt tålamod och engagemang SVT varit med och utvecklat Molanders ihop med Ulf Kvensler, hur oerhört mycket tid man lagt ner i förberedelserna. Ty borde man inte i så fall ha haft något mer av tid och engagemang i utvärderingen av första säsongen? Inte med ett ord bemöter hon mina argument i SvD om hur serien fortsatt växa efterhand och blivit en större hit på SVT Play än de annars största blockbustrarna Mästarnas mästare och Skavlan. Det går inte att tolka som annat än tyst bekräftelse på mina teser om grundläggande oförståelse för feelgoodgenrens mekanismer samt att utrymmet för en fortsättning egentligen finns, i en utökad budget för drama, efter exportframgångarna med Äkta människor och Bron. Som jag skrev i debattartikeln:

»Två gånger de senaste dryga fem åren har SVT gjort storsatsningar på dramaproduktion. 2007 ökades den på med 15 procent och 2011 med ytterligare 20 procent, vilket sedan dess utmynnat i 12 nya teveserier. Båda gångerna handlade det om rent politiska beslut. Den här gången, när den proaktiva satsningen resulterat i internationella exportframgångar, har man ett utrymme att växa organiskt och självbärande. /—/ Det är som om DR i Danmark lagt ner Borgen med hänvisning till att Brottet gått så bra.«

På tal om det stoppade avsnittet: i tisdags dök det upp på amerikanska iTunes. Bryan Fuller twittrade genast ut nyheten. Inte så fräscht, det var ju faktiskt Fuller som tog kontakt med NBC för att stoppa det. Har han ångrat sig helt plötsligt? Nu släppte de alltså avsnittet på Itunes – efter att episod 5 visats i teve. Hela den här historien är verkligen konstig. Jag tyckte inte avsnittet var så obehagligt och är faktiskt lite förundrad över att det stoppades överhuvudtaget. Jag har sett betydligt värre under de här veckorna än just detta – fast, förstås, kanske inte där barn tar till vapen mot andra barn…

Vad tycker ni som sett det? Var det rätt av NBC och Fuller att stoppa det?

Anna-Karin skrev en helt utmärkt text om teve-bristen på damer som vi får se ha det härligt i sängen, där jag håller med om varje ord. Fast samtidigt inte. Jag vill inte se fler sexnjutande tjejer. Inte sexnjutande killar heller för den delen. För om det är något som jag tycker är så urbota trist är det just sexscener.

För nej, det pirrar inte. Det är inte sexigt, hett, spännande eller någonting, vilket jag kanske tyckte som 12-åring men inte på något sätt längre. Det är trrrrrråkigt, inte så sällan avtändande och vidrigt och vem av oss har inte ett trauma-minne när man sitter och kollar teve med föräldrar, pojkväns pappa, ny dejt etc och det tamejtusan alltid ska vara en evighetslång skämmig sexscen så tystnaden blir så där oerhört nål-kan-falla-till-golvet-tyst och man vill krypa under soffan. (»Mamma, Girls är jättebra – ska vi se ett avsnitt« = famous last words innan pinsamhetsdöden inträffar framför Adams miffo-sexpreferenser).

Måste förtydliga: jag är självklart självklart inte emot sex (ser jag någon kalla mig pryd i kommentarerna blir jag sur, för då har man inte fattat vad jag menar) eller att rollgestalterna har sex. Vad ser jag ut som, en republikansk soccer mom som uppmanar till händer på täcket? Nej ligg på för tusan. Jag tänker enbart på de dramatiska kvaliteterna. Är scenen intressant, rolig, eller meningsfull? Eller het? Är det av stor poäng för storyn att vi ser den i dess helhet? Jag kan nästan alltid ryta ett bestämt nej! på de frågorna. Det räcker tamejtusan så bra med en himla kyss KLIPP till en halvtimme efter för att vi ska kunna gå vidare i storyn. Varför måste jag se närbilder på öppna munnar och hand-i-lakan och höfter som jobbar på, pattar till vänster höger och i mitten? Zzzznark.

Sexscener kan vara kul i sig. Ovannämnda text tar ju upp Sex & The City som strålande exempel.  Gulliga killen som inte kan låta bli att skrika »You bitch!! You fucking whore!« till Charlotte, eller den extremt välutrustade killen som Samantha träffar på som får henne att förskräckt återberätta: »It was like a wall of flesh coming right at me!«. Det är kul. Är det inte en sexscen som i sig är ett sköj skämt måste den driva storyn framåt, och då menar jag inte »sexet äger rum« – för det driver ju alltid handlingen framåt, utan just den utdragna scenen.

Ofta tacklar komediserier det här oerhört väl. Nog tusan fattar vi att det liggs i The Office eller Parks and Recreation, men vi behöver inte se det. Blir de här serierna sämre för det? Nej!

Varför inte smälla till med en liten tre i topp Hemska Sexscener Jag Ogillat På Teve:

1. Dexter och Hannah. Kommer ni ihåg Dexter i den första säsongen som var så bra? Han tyckte det var utmärkt att vara ihop med den trasiga Rita, då han slapp ha sex med henne, och blev skraj när hon började känna sig så trygg med honom att hon trots allt var sugen. Detta hade en poäng. Jämför det med det vidriga sexet på båren i senaste säsongen, där giftmördar-Hannah blir så råtänd av bindas i plastfolie och nästan-mördas att de gymnastiskt sexar loss som galningar på en brits så man bara tänker iiisch nekrofili.

2. Brody och Carrie i Homeland. Åååh den där evighetslånga pinsamma i motellrummet i säsong 2 när Saul och de andra agenterna tjuvlyssnade…

3. Michael och Julia i Smash. Otrohetsaffären ni vet. Julia viskar tårfullt »please…stop…« och sedan liggs pinsamt på soffan i repetitionslokalen.

Som slutkläm kan jag meddela att jag nyss hamnat i den mycket prekära situationen att som manusförfattare åkt på att skriva in flera sexscener mellan huvudkaraktärer. Min frustration över detta har hittills icke resulterat i skrivna manus, utan i den här texten i stället. Grattis regissören  – det enda du får av mig att jobba med är:

»De kysser varandra. Klipp till: Allt blir svart.«

Enligt NBC och Bryan Fuller kommer tittarna inte att missa något viktigt då de kommer att lägga ut en del viktiga scener på NBC.com. NBC har skickat ut fem förhandsavsnitt till kritikerna: 1, 2, 3, 5 och 6 – men inte 4. Alan Sepinwall skriver att det märks tydligt i det femte avsnittet att det hänt en del i episod 4, bland annat i relationen mellan Hannibal och Crawford.

Kanal 5 visar alltså hela avsnittet på måndag kl 21. Det tråkiga för Kanal 5, som varit snabba och visat avsnitten fyra dagar efter US-premiärerna, är att de nu kommer att ligga elva dagar efter.