Weird Science » Övrigt

Mister Nice Hyde

Magnus — Wed, 05 Sep 2007 20:08:44 +0000

Ännu en liten Kjell-pluggning av Jekyll härom dagen, och den påminner en förstås om det där förbjudna ämnet, den heta potatisen – ni vet vad jag menar. Alla har sett dem, men ingen vågar säga någonting om dem: annonserna för Jekyll & Hyde – The Musical. De stirrade mot mig från tidningen en morgon och vred hjärnbalken till ett stort frågetecken. Vad ÄR de? Vad föreställer de? Vad är det meningen att Mikael Samuelsson ska utstråla?

Ska det vara den fulla vidden av Mister Hydes ondska som skiner ur Samuelssons ögon? De är visserligen klassiskt mysko-skuggade men kröner ett leende som snarare säger »får det vara en liten påtår kanske?«. Det finns visserligen någonting odefinierbart läskigt över bilden, men om det är någon sorts »djurisk ondska« man är ute efter kan man lika gärna ha en bild på mumintrollet.

Kanske är det bara meningen att visa upp huvudrollsinnehavaren, men då måste man ju fråga sig vad man vill med mysko-skuggningen, för att inte tala om blodådrorna som omger ansiktet. Nä, om det var en annons för nån sorts Joe Labero-föreställning hade jag inte reagerat, men i kombination med orden »Jekyll« och »Hyde« blir bilden på det show-leende, låtsasskruvade ansiktet ett mysterium av ohemula proportioner. En modern svensk sfinx som hotar att strypa oss i sömnen (om vi lyckas få någon sömn, nu när vi har det här att grubbla över).

I brist på svar på denna gåta, fokuserar jag i stället på ett annat, mycket mindre mysterium i måndagens DN (ja, jag vet att det börjar bli tröttsamt med DN-bashing, men de lägger ju bollen precis framför foten på en). Ytterligare en fantasyfilm är »på gång«, heter det, och resultatet verkar lågmält och finstämt, enligt »rykten«. Ärligt talat, tror de inte att läsarna surfar på nätet? Man måste inte vara någon Weird Underbird för att veta att Bron till Terabithia hade utlandspremiär för något halvår sedan, till överlag riktigt bra recensioner. Visst är det värt att upplysa om att filmen är på väg till Sverige, och en icke svenskspråkig import-dvd (som ju också finns att få tag på redan) gör kanske inte alla glada – men »på gång«? »Rykten«? Snälla nån.

(Förresten, enligt rykten tror Croneman att Birros nya teveserie, som lär vara på gång, kan bli riktigt bra.)

Med DN i urtiden

Magnus — Fri, 17 Aug 2007 10:55:09 +0000

Hemkommen från sommarstugan finner jag att DN:s filmredaktion måtte haft en bra mycket längre semester än jag själv, eller så har de letat filmnyheter ingjutna i bärnsten. Avslöjandet av handlingen i Jurassic Park 4 är hur som helst knappast månadens scoop, även om DN påstår att »nästan alla talar om« den; faktum är att det just idag är exakt tre år sedan det gick att läsa om just detta i Ain’t It Cool News recension av vad som då var den senaste versionen av manuset.
Om det verkligen fortfarande är beväpnade, hyperintelligenta superdinosaurier som gäller för filmen, så är det förstås helt rätt väg att gå. Det har gått många år sedan den retro-revolutionerande ettan, och efter en matt och otrevlig tvåa samt en frisk bagatell till trea är det inte mer än rätt att böja exploitationkurvan rakt ner i Teenage Mutant Dino-träsket.
I alla fall inte om manuset fortfarande, liksom det från 2004, är signerat – och det här bra mycket intressantare än uppgiften om Sam Neills avhopp, inte heller den särskilt färsk – John Sayles.
Men det är väl att hoppas på för mycket.

(Det är ännu alldeles för många månader kvar tills vi får se Sayles Honeydripper, tyvärr – men sporadiska uppdateringar om läget kan fås här. Senast en bloggning från i förrgår av Sayles själv, på ämnet »the first rock and roll song«.)

Rapport mycket viktigare än Bergman

Kjell — Sun, 05 Aug 2007 10:52:54 +0000

Två jättekonstiga slutledningar i Johan Cronemans DN-tevekrönika (ännu inte webbpublicerad) i dag:
Först tar han upp det bisarra i hur SVT ville hylla Ingmar Bergman inte bara genom att visa Fanny och Alexander, utan också genom att bryta filmen mitt i för Rapport. Men inte med ett ord nämner Croneman den avsevärt mer bisarra anledningen till att det skedde. Nämligen SVT:s heliga policy att nyhetsprogrammen är bolagets enda konstanta storheter, vilket manifesteras inte genom kvalitet (Rapport och Aktuellt är som bekant rena clownerierna – läs gärna min Journalisten-krönika i ämnet) utan genom att deras sändningstider är heligt orubbliga…
Sen noterar Croneman att Canal+-kommentatorerna varit hysteriskt positiva till en allsvensk fotbollsmatch av undermålig kvalitet, ett irriterande fenomen han härleder till 1970-talets statsteleviserade Tipsextra men påstår borde varit begravet sen decennier. I själva verket var det ju på 1970- och 80-talen, innan den kommersiella televisionens genombrott, som kommentatorer faktiskt tog matcherna för vad de var och med självklarhet var journalistiskt uppriktiga. Tvärt emot Cronemans tes kritiserades ju 1970- och 80-talskommentatorerna ofta för att vara väl gnälliga och negativa.
Det var först när TV3 hade snott hockey-VM, Kanal 5 börjat sända fotbollslandskamper och Canal+ lanserat sig med NHL- och Premier League-kampanjer som kommentatorerna började hylla skitmatcher – detta eftersom reklam- och betalkanaler måste marknadsföra sina dyrköpta evenemang som kommersiella produkter, och instinktivt omger även betydelselösa skitmatcher med en »positiv« aura.
Och – ja! Jag har kommit tillbaka från semesterjäveln nu.

Om Mårten Blomkvists krönika och Biljardakademien

Kjell — Fri, 20 Jul 2007 10:52:12 +0000

Trevlig läsning av Mårten Blomkvist i dagens DN. Visst är det besynnerligt att så många psykologiska thrillers avslutas med actionfinaler i stället för att konsekvent fullfölja det psykologiska temat. Och visst är det märkligt, det som Mårten tar upp, att dessa actionfinaler så ofta utförs som en smygarduell i en mörk lagerlokal.
Orsaken är väl ändå ganska enkel att bena ut. Frånsett arvspillran från västernfilmens dueller och shootouts handlar det om att den typiska thrillern bygger upp en spänning där man som åskådare dels vill känna kittlingen i att huvudpersonen, den man sympatiserar eller rentav identifierar sig med, verkligen NÄSTAN jagas livet ur, och dels vill se den jagande psykopaten falla på ett eget grepp. Den mörka lagerlokalen blir en metafor för den psykopatiske skurkens mentala hemmaplan, och det är där publikens antas vilja se honom fällas.
Nu fungerar det ju, som Mårten Blomkvist påpekar, inte alls så i realiteten. Ingen gillar att se en hyfsat skarp psykologisk thriller lösas upp med explosioner eller virriga jaktscener. Personligen kan jag stå ut med det om lagersmygandet hålls hyggligt kort och dessutom leder vidare mot även ett psykologiskt tillfredsställande slut – men jag måste erkänna att jag är så primitiv att min allra största invändning mot actionfinalen är att psykopaten oftast skjuts ner point blank, i stället för att bli utsatt för lite mental tortyr innan, och framför allt får möta sitt offers, tillika sin banemans, blick en stund innan döden.
En annan sak: i dag släpps ett cd-album med min popgrupp från 1980-talet, Biljardakademien. Etiketten är Bendi Records. Egentligen hade jag velat att mitt nuvarande musikprojekt, Star Musical, skulle hinna före, men det var inte mitt beslut. Jag är bara glad (om än med rodnande kinder) att grejerna sent omsider kommer ut (även Star Musical-albumet verkar kunna släppas under detta år). Men det fina i kråksången (ett här helt adekvat uttryck) är att kvällens releaseparty sker i en lokal med bredbandsuppkoppling. Jag kommer att hänga kvar riktigt, riktigt länge för att min laptop, sprängfylld med teverelaterade nzb-filer, ska få jobba färdigt innan vi svänger tillbaka ner till vår analoga sommarparadismisär.

Roadmovie-magi

Kjell — Wed, 18 Jul 2007 10:48:37 +0000

Att biljakter som bionöje är en slumrande subkultur förtjänt av ett större comeback-genombrott insåg jag efter att ha sett kriminellt underskattade The Fast and the Furious: Tokyo Drift förra året – symptomatiskt nog kände ingen av alla de filmkritiker som sågade den ens till dess verklighetsbakgrund i den enorma, spännande japanska bilsubkulturen »drifting«.
(Å andra sidan har man läst massor av västerländska hyllningar av anime-klassikern Akira som ändå inte fattat att den i långa stycken var djupt verklighetsförankrad – frisyrerna, hårbanden och neo-samuraj-kläderna var exakta kopior av hur japanska motorcykelhuliganer såg ut under 1970- och 80-talen.) Men om det var en bränt-gummi-revival på gång så dödades den i sin linda när teveserien Drive vrålfloppade i våras. Därmed blev Talladega Nights »bara« ännu en genial Will Ferrell-film och Cars »bara« ännu en genial Pixarfilm.
Och därmed drunknar två av årets största bilfilmskickar obemärkt i retro-floden – jag föll praktiskt taget på knä inför Steve McQueen-klassikern Bullitt i gnistrande ny blu-ray-version i våras, och nu släpps min all-time-street-race-favorit äntligen på dvd, Two Lane Blacktop från 1971 med Beach Boys-busen Dennis Wilson bakom ratten på en Chevrolet -55 i gastkramande gatlopp tvärs över USA, och där resan betyder mer än målet: en orgie i atmosfärisk diner- och bensinmacks-americana längs vägen.

Jag skickade ett mail till SVT Drama-chefen…

Kjell — Thu, 28 Jun 2007 10:46:12 +0000

…eftersom han, ärkegöteborgaren Gunnar Carlsson, i en lång och besynnerligt intetsägande intervju i dagens DN säger att han »ser väldigt lite amerikanskt tv-drama, men naturligtvis det bästa: Vita huset, Six Feet Under«.
Jag frågar Gunnar hur han, inte minst i sin yrkesroll, motiverar sitt ointresse för världens främsta producentland av tevedramatik, och hur han, när han »ser väldigt lite«, ändå kan avgöra att just Vita huset och Six Feet Under är de bästa serierna. Är det för att lika oinitierade svenska kulturskribenter, ur samma självtillräckliga fyrtiotalistgeneration som han, och som bara håller koll via SVT, har skrivit det? Om inte, vilken seriös tevekritik läser han? Hur följer han amerikansk tevekultur, och vet han ens vad FX och Showtime är för något? (Håller han inte koll på det så är det ungefär som om Lars Lagerbäck inte bryr sig om Premier League.) På vilka grunder tycker han annars att Six Feet Under är bättre än Brotherhood, The Wire, Huff, The Shield, Big Love, The Riches?
Vi får väl se om han svarar.

Om Per Morberg och en hektisk tevesommar

Kjell — Wed, 20 Jun 2007 10:43:04 +0000

Johan Cronemans tevekrönika i DN i dag är verkligen oerhört snyggt skriven. Jag är en av få som faktiskt sett Per Morbergs fascinerande matprogram redan på TV4+, och Cronemans karakteristik av Morbergs ytterst speciella tevekock-aura träffar detaljerna med stilistisk precision.
En njutning att läsa.
Men det mest spännande är att tittandet på Vad blir det för mat? (genialt kongenial titel!) inte direkt kan kallas för en njutning. Tvärtom är det en smula plågsamt. Eller, rättare sagt, Per själv verkar plågad – han kan skämta, men utan glädje. Om han ler så är det med svart, sargad blick. Han är allvarlig, stressad, hård, med svetten och bångstyriga hårlockar klibbigt blänkande i pannan. När slutligen gästen kommer in i köket och bjuds att sitta vid halvdukat bord så är Moberg inte alls så varmt välkomnande som han nog egentligen vill vara – han forcerar fram hälsningsfraser och ett välkomstglas med rödvin med samma härjade rastlöshet som han tidigare högtryckssprutat skalet av potatisen eller halshuggit rotfrukter och svept ner dem hela i grytan.
Och precis som Croneman skriver så handlar det om omisskänlig passion, och det är därför man älskar det. Vad blir det för mat? är inte mysigt puttrande, som alla andra matlagningsprogram, utan ekar snarare av aggressiv hunger.
Efter denna serie skulle man nästan vilja se ett spa-program med Per Morberg. Aggro-uppslukad av oljebad. Vilken genre-revolution.
Förresten – utgångspunkten för Cronemans Morberg-krönika är att svensk teve nu gått in i reprissäsongens förödande torka. Och jag undrar hur länge svenska tevekanaler kommer att hålla fast vid sommaren som lågsäsong, nu när amerikansk och även brittisk teve börjat utnyttja sommarmånaderna för en stor mängd nya seriestarter. I USA har ju sommaren, som jag skrev häromveckan, blivit den största betalkanalsäsongen – kvalitetsserier som Rescue Me och Brotherhood går uteslutande sommartid.
En liten uppdatering av min syn på sommarserierna så här långt:
Meadowlands kommer jag inte att fortsätta följa – möjligen ser jag finalen, i vilken Showtime lovat att hemligheten bakom det märkliga samhället ska avslöjas. Serien är mörkt skruvad, men åt fel håll: den är helt enkelt illa skriven. Och ärligt talat, när BBC-folket bakom Coupling och Karl för sin kilt försöker sig på ett Twin Peaks-upplägg är det ju som om David Lynch skulle gästregissera How I Met Your Mother.
Av alla brittiska nypremiärer har jag som sagt bisarrt svårt att hålla mig ifrån Inspector Lynley – andra avsnittet var helt okej av det simpla skälet att New Helen är död och begraven och att Lynley och Havers är tillbaka på heltid i London.
Men långt bättre är förstås den efterlängtade fortsättningen på Lewis. Renaste Kommissarie Morse-kvalitet, faktiskt. Och även Diamond Geezer har fått en förtjusande hel serie-uppföljning efter den läckra piloten förra året, och bara dess easy listening-funky neo-Snobbar som jobbar-soundtrack gör den värd att följa. Story- och attitydmässigt gör Diamond Geezer exakt samma grej som Hustle brukade göra (jag avskydde senaste Hustle-säsongen, förresten, även om den känns bättre när man tänker på den i efterhand – kung fu-spoofen skulle jag nog rentav vilja se om).
Jag kollar även smått förhäxat på den nya, internationella upplagan av The Real Football Factories, med väljobbade reportage om fotbollshuliganismen i exempelvis Argentina, Holland och det forna Jugoslavien. Även om man såklart saknar mode- och popkulturaspekten från de brittiska klubbrivaliteterna (och nej, Rotterdam-huliganismens förkärlek för gabber-raves räknas inte).
Hidden Palms har jag snabbt gett upp, TNT:s teoretiskt lovande Heartland likaså. John from Cincinnati ger jag några veckor till, för David Milchs skull. Man skulle ju inte sluta lyssna på ett nytt Prefab Sprout-album även om de första två spåren var nåt slags ogreppbara och skitkonstiga Kristus-metaforer, eller hur? Tvärtom, eller hur?
Nya Big Love- och Entourage-säsongerna har inlett storartat; HBO:s Flight of the Conchords var kul men ändå en liten besvikelse.
Påminn mig gärna om vilka serier jag glömt i denna spontana uppräkning så kan vi snacka lite om dem också.

Äntligen en motrörelse

Kjell — Wed, 16 May 2007 10:28:35 +0000

En text av mig i dagens DN:

»Bullshit-program«. Så burdust betecknas en ny tevetrend som, ironiskt nog, är skräptelevisionens motsats. Termen omfattar en specifik form av underhållningsjournalistiska serier som använder ordet »bullshit« i titeln – från amerikanska Penn & Teller: Bullshit till brittiska The Bullshit Detective – och där ordet »bullshit« i princip står för vad dessa programserier anser om pseudo-vetenskap.
När rentav Richard Dawkins, vetenskapsgurun och en av världens främsta religionskritiker, har en new age-skärskådande »bullshit«-serie på gång för BBC är det svårt att inte se detta som en av senare års mest angelägna tevetrender. Och det handlar alltså om ett slags mot-trend, ett svar på den stora tevevåg som sedan millennieskiftet tematiserat och exploaterat övernaturlighet och nyandlighet.
Svensk teve, som med hull och Caroline Giertz-hår slukade övernaturlighetsskräpet, tycks typiskt nog helt ointresserat av den nya, smartare och viktigare kontra-trenden. När engelsk teve, som tidigare levererat flera av TV4:s mumbojumboserier (Hemsökta hus, Osaliga andar), i år satsar hårt på serier som i stället drar ned yogabrallorna på nyandligheten, börjar TV4 efterlysa aningslösa deltagare till sin kommande höstsatsning Akademien för det okända – en sorts Idol-såpa för klärvoajanta…
Oinitierade svenska kulturdebattörer brukar tala om nya tevetrender (de som oftast når oss med en smäktande västanvind från Atlanten) som något fördummande. Men den svenska dokusåpan har mer med »euro-trash« än med någon amerikansk motsvarighet att göra. I USA blir reality-teve tvärtom något allt mer seriöst nischat och intressant. Där TV4:s Idol bara slussar fram artistämnen utifrån utseende och ungdom gör USA-förlagan American Idol raka motsatsen och uppmuntrar livserfarenhet.
Efter allt skräp vi matats med i TV4 hade vi verkligen behövt vårt eget, svenska bullshit-program. I synnerhet som vi så gärna vill tro att vi, i den mån vi är vidskepliga, åtminstone är avsevärt måttfullare än amerikaner. Men inga breda networks i USA sänder någon motsvarighet till TV4:s Det okända, däremot är det en nationell hit när Penn & Teller gör sin stenhårt new age-kritiska serie.
BBC:s The Bullshit Detective bedriver även en allmänkritisk konsumentjournalistik – man avslöjar kristallhealing och energiplåster sida vid sida med lögnaktig resebyråreklam och överpriserna på biogodis, i en stilmix där Sverker Olofsson möter Filip & Fredrik. Och Penn & Teller låter som en argare, spralligare Morgan Spurlock när de exempelvis – likt en inverterad Supersize Me – satiriserar hälsokosthumbugen.
För vad är all denna new age-kommers om inte en webbutik-buffé av bluffprodukter möjliggjord av samma marknadsöverflöd av information som teveindustrin är en del av? I det perspektivet blir »Bullshit«-programmen en sorts tevemarknadens självsanering. Synd bara att vi i Sverige inte får del av den, utan tror att det räcker med att Plus-Sverker några gånger om året stoppar en digitaltevebox i soptunnan.

Sweeney, vilken hjälte!

Kjell — Tue, 15 May 2007 10:26:52 +0000

Den här nyheten om BBC-reportern John Sweeneys utbrott under inspelningen av sin scientologidokumentär (sänd igår kväll och fullständigt briljant) stör mig djupt, djupt, djupt. Att, som både press och bloggar världen över, fokusera så på Sweeneys utbrott, och inte på orsaken till det, är att trippa som korkade knähundar i scientologernas koppel. Detta var ju målet med scientologernas punktmarkering av Sweeney, och än en gång har dessa skrämmande kapitalstarka och lobbyistiskt skickliga anti-psykiatri-fanatiker vunnit en seger över alla oss som borde göra aktivt motstånd, men avstår i tron att de bara är en harmlös, skrattretande sekt bestående av några Hollywoodkändisar samt duperade stackars mormontyper som försöker göra sig en omöjlig kedjebrevsförmögenhet på »dianetik«-kurser.
Scientologerna skrämmer mig mer än någon annan organiserad samling människor i världen, mer än Al Qaida, Hizbollah och American Council of Christian Churches tillsammans. Det är som sagt lätt att garva åt deras bindgalna rymdfilosofi, formulerad av den schizofrene fantasyförfattaren Ron L Hubbard för 60 år sedan, men det rörelsen bedriver i dag är i första hand en politisk kampanj mot all form av psykiatri. Bara i Bryssel har man ett tjugotal heltidsanställda lobbyister som pressar på mot okunniga politiker (läs gärna mer i Vanna Beckmans briljanta nya bok, Strider under hjärnåldern – årets hittills viktigaste läsning!). Eller läs mina egna texter om den moderna scientologin, hittas här och här.
Men, framför allt, titta på BBC:s Panorama-upplaga från igår, Scientology and Me. Finns på ett fildelningsnätverk nära dig.

Fuck you too, Triangelfilm!

Kjell — Mon, 02 Apr 2007 10:03:15 +0000

Det finns få filmer, om ens någon, som jag sett så många gånger som Hiayo Miyazakis animerade mästerverk Tonari no Totoro.
Detsamma gäller mina tre barn, från artonåringen ner till fyraåringen. Själv ser jag den såklart helst på japanska, med engelsk text, men när jag såg den för första gången, i mitten av 1990-talet, så var det faktiskt en svenskdubbad version – videobandad från en högst oväntad Miyazaki-satsning TV1000 gjorde vid samma tid (även Porko Rosso fick svenska röster!). Och medan mina äldre barn sedermera gått över till min japanska dvd har den gamla vhs-kopian fått ny tjänstgöring när min yngsta dotter velat bli invigd i Totorovärlden och sedan dess behövt sina regelbundna doser.
Och jag njuter lika mycket av den versionen som av originalljudet. TV1000 svarade för en storartad svensk röstproduktion, helt befriad från Pixar-hysterin där alla figurer måste vara så övertydligt »smart« voice-castade, och helt kongenial med filmens stämning och Miyazakis intentioner.
Det senare är dessvärre inget man kan beskylla Triangelfilm för, när de i fredags gav Totoro en senkommen svensk biopremiär. Ryktet har länge gjort gällande att Triangelfilm skulle erbjuda en version med svenskt tal, och själv har jag hoppats på att de dealat till sig TV1000:s gamla röstspår.
Nu visar det sig tvärtom att de inte brytt sig om att ge filmen svenskt tal alls – och det gör mig grymt besviken.
För när Triangelfilm gör det så fegt cineastiskt enkelt för sig att de bara visar filmen svensktextad, för alla vuxna Miyazaki-nördars och filmkritikers höga kulturnöje, står det också klart att de inte själva berörts av filmen och förstått den, förstått Miyazaki. Totoro talar nämligen lika gripande rakt till både fyra- och åttaåringarna som till deras föräldrar, utan att man – på Pixar-maner – måste dela upp sig i en oironisk och en ironisk generation. Men om det ändå är någon enskild åldersgrupp som ska uteslutas från denna barnfilm så inte fan ska det vara den yngsta, 4–8-åringarna, som inte kunnat se ett sånt här filmiskt biomästerverk på lika villkor som sina föräldrar sedan… ja, sedan Bambi (och då kommer jag tillbaka till det här resonemanget, som jag gärna ser att ni läser om ni känner för att utmana min ståndpunkt i kommentartråden nedan).
Triangelfilm kan, ärligt talat, dra åt helvete med sin hjärtlösa »Miyazaki-satsning«. Och finns ingen svenskdubbning inlagd som alternativ ens på deras planerade svenska dvd-utgåva senare i år så kan de dra åt helvete »dubbla gånger« (det numeriska uttrycket lånat från min, för övrigt mycket Mei-lika, fyraåring).
I så fall startar jag en liten enmansaktivistgrupp som ska försöka rädda den svensktalande versionen av Min vän Totoro till eftervärlden. I någon form.