Ett av monstren i filmen säger till huvudpersonen Max: »I can be friends with Bob and Terry and still like Carol.« När man blundade och bara lyssnade på rösterna hörde man alldeles tydligt hur starkt Eggers och Jonze varit inspirerade av den associativa, improviserade dialogen i John Cassavetes filmer. En film som känns oerhört besläktad med Till vildingarnas land är Cassavetes underbara Love Streams från 1984 (hans sista egentliga film) där en pojke dumpas av hos sin främmande pappa i ett konstigt stort hus, fullt av halvnakna modeller, sprit och inte minst en psykotisk faster (alltid lysande Gena Rowlands). Här är en länk till en av filmens mest minnesvärda tio minuter. Liksom monstren i Spike Jonze film är också Cassavetes rollfigurer neurotiska personer som mest av allt kanske skulle »behöva en mamma«.

Det finaste i filmen var ändå barnskådespelaren Max Records. Records fick mig att tänka på en annan barnskådis som jag imponerats av på sistone, nämligen Braeden Lemasters, som spelar Ray Romanos son i relativt nya dramaserien Men of a Certain Age.

Det här var ju, som Kjell redan skrivit, en serie som lade ribban högt redan efter första avsnittet, inte minst på det emotionella planet. Far-och-son-förhållandet mellan Joe och Albert är väldigt, väldigt gripande – och det är omöjligt att inte jämföra med hur bortgömda ungarna var i Romanos genombrottssitcom Alla älskar Raymond. Jag tyckte alltid att det var en hyfsat välspelad och välskriven humorserie som ändå föll på att den försökte flörta så skamlöst med »average joe«-amerikanen. Raymond var en lagom-patriark, med älskvärt manliga egenskaper, i kläm mellan fotbollsmatchen på teve, sin dominerande mor och sin »kloka« fru.

Men of a Certain Age arbetar betydligt mera efter dramapremissen att mansrollen hela tiden fungerar som ett hinder, ett problem som man måste definiera för sig själv. När Joe i serien är orolig för att hans son är »goofy« är det en riktig pappas oro, oron hos någon som själv vet hur det är att ha sociala handikapp.

En oerhört fin scen dök upp i senaste avsnittet där Joe försöker trösta sin dotters bedrövade ex-pojkvän. »Du kommer att må skit ett tag, men det kommer att gå över«, säger Joe, och man förstår att han vet vad han pratar om. Det är lätt att föreställa sig hur Joe själv varit som tonåring, alla misslyckade dejter, alla tjejer som kört över honom.

Men of a Certain Age har kanske inte mycket gemensamt med Vildingarna, men någonstans sammanfattar ändå monstren i Jonze film också Joes primära uppgift som pappa: »Can you take the sadness away?« Ingen kan ta bort sorgen helt och hållet, frågan är om det ens är önskvärt, men lik förbannat försöker man.

En av dem har satsat många år på att filmatisera Maurice Sendaks barnbok Till vildingarnas land, och jag har så här efter att ha sett filmen väldigt svårt att tänka mig att någon hade kunnat vara bättre lämpad för jobbet än Spike Jonze. Han har inte bara filmat ur ett barns bokstavliga synvinkel, i höfthöjd, ET-style. Han och manusförfattaren Dave Eggers har också lyckats skildra pojken Max känsloliv med en nästan plågsamt exakt tonträff. De väjer inte för det mörka, det stora eller det kaosartade det innebär att vara barn, känna som ett barn och tänka som ett barn. De berättar historien om en liten pojke som bråkar med sin syster, biter sin mamma, rymmer hemifrån och blir kung i vildingarnas land med en så total inlevelse och empati att de får hjärtat att alldeles trasas sönder. Inget vuxet helikopterperspektiv, inget klappande på huvudet. Inget enkelt »det ordnar sig, det är inte så farligt«.

Tillsammans fick Jonze och Eggers mig att gråta floder till ett hårigt monsters hejdå-vrål på en strand och direkt vilja göra det igen. Och igen. Och igen. Det är så satans fint att det mycket väl kan bli det vackraste som händer dig i filmväg 2010. Eller kanske till och med nästa decennium. Svensk premiär den 29 januari, du måste se den.

Dave Eggers har på sistone gjort hoppet från tidskriftsmogul och litterärt underbarn till filmmanusförfattare – han och hustrun Vendela Vida har skrivit manus till Sam Mendes nya film Away We Go, och samtidigt har alltså Eggers lattjat i ett hus tillsammans med Spike Jonze och färdigställt ett manus som bygger på Astrid Lindgren-pristagaren Maurice Sendaks barnbok Where the Wild Things Are (på svenska Till vildingarnas land). Per skrev om projektet för mer än två år sedan. Den ursprungliga premiären skulle ha varit i fjol.

New York Times publicerade en lång artikel om den plågsamma processen i dag. Jag ägnade halva eftermiddagen åt att läsa den och ser om möjligt ännu mer fram emot filmen än tidigare. Jonze talar om hur han försökt återskapa den förvirrade känslan av att vara nio år gammal, och hur han försökt få monstren i filmen att låta som skådespelare i en Cassavetesfilm. Det låter fantastiskt.

När ett kort klipp ur filmen visades på årets Comic-Con lär publiken ha haft svårt att hålla tillbaka tårarna – en entusiastisk videobloggare kallade klippet för »one of the most beautiful things I have ever seen« medan han hulkade över sin webcam. Jag brukar titta på trailern ungefär en gång i veckan sedan den släpptes för någon månad sedan. Sverigepremiär är det den 27 november.