Weird Science
Orättvist snipig kritik mot SATC

2008-06-30  

sexandthecitybrollop.jpgIgår såg jag om Sex and the City på bio. Dels var jag nyfiken på vad mina vänner – som till skillnad från mig följde serien slaviskt – skulle tycka, dels ville jag se om jag kanske missade något vid första titten. Jag kunde nämligen inte för mitt liv förstå den besvikna kritik den fått från många håll, den som säger att SATC bara skulle kretsa kring män eller vara »reaktionär« på det stora hela. Det gör jag fortfarande inte. Vid andra titten såg jag fortfarande en bra film. Nu vet jag förstås inte om det enbart beror på att jag inte »kan« serien tillräckligt bra, eller om mina förväntningar var exceptionellt låga efter att ha sett den rätt dåliga trailern.

Filmen har absolut sina brister. Jennifer Hudson och de ibland ganska kladdiga produktplaceringarna är bara några av dem. Jag skulle kanske till och med få bita mig hårt i tungan om människor i min närhet betedde sig som Carrie, Samantha, Miranda eller Charlotte gör emellanåt – men sen är det ju också hela sensmoralen i filmen att man inte ska leva efter andras regler utan skriva sina egna.

Men det här med reaktionär… Hur ofta ser man egentligen en film på bio som kretsar kring fyra smarta, witty 40-plussare – som åtminstone ibland får se ut som sin ålder? En film som överhuvudtaget kretsar kring kvinnlig vänskap? En film som handlar om kvinnor som kombinerar deg, karriär och förhållanden? (Tänk till exempel på hur det såg ut i den på nästan alla sätt vedervärdiga Djävulen bär Prada.) En film där en snart 50-årig kvinna gör slut med sin unghunk för att förhållanden inte är hennes grej, för att hon helt enkelt inte trivs i en situation där hon inte får tycka mest om sig själv och ha sex med vem som helst, när som helst? En film om kvinnor som har ett så avslappnat förhållande till sex att de inte har några problem att prata om det inför barn? Visserligen i förtäckta ordalag, men ändå. En film med liknande sexscener, eller scener där nakna män blir objekten på det sätt som de blir i alla fall inför Samanthas ögon i SATC? Ärligt talat, hur ofta ser man en film där ett gäng kvinnor garvar åt en polare som skiter på sig? Hur många filmer har ni sett där gravida kvinnor uppmuntras att fortsätta som vanligt, och inte ge efter för rädslor? Jag skulle kunna fortsätta.

Jag undrar om det är klänningarna, väskorna och bröllopstankarna som står i vägen för vissa när de betraktar skogen? 27 dresses fick liknande kritik, men där många andra såg en film som innehöll mossiga könsroller på grund av av att Katherine Heigl var bröllopsbesatt såg jag en helt okej film som mest handlade om en kvinna som blev förbannad och gjorde upp med sin Syster Duktig-het.

Det hela påminner om en mossig genuspedagog jag lyssnade på häromåret, som hävde ur sig dynga som att Holly i Die Hard »tappade sin makt« när hon kysste John McClane/Bruce Willis på slutet i ettan, eller för den delen att Trinity i Matrix »som många andra kvinnor i filmens värld, bara letade efter sin drömprins«. Det, om något, känns som reaktionära tankegångar.

Älskade Per ögren

2008-06-28  

per.jpgKulturjournalisten Per Ögren, sedermera SVT:s och hela den svenska tevebranschens kunnigaste och mest kulturbesjälade programinköpare, har avlidit, obegripligt tidigt i livet. Det är outhärdligt svårt att ens försöka förstå att han är borta.

Jag lärde känna Per i början av 1990-talet, när han och Gunnar Bolin gjorde P1:s Kulturnytt ihop och var först i Sverige med att uppgradera popkultur och göra en smart och passionerad Modern Review-makeover inom gammelkulturmedia, men det var när jag startade Weirdscience.se vi började höras och ses regelbundet – påfallande ofta på Pers initiativ, slår det mig nu: för att han var mån om att få mig att förstå hans sits, SVT:s kommersiella villkor, inköpskvoter och tablåläggningshinder. En gång kom han upp till mig med block och tuschpenna och bad mig sitta ner en timme för att titta på när han förklarade vilka amerikanska och brittiska bolag som var aktuella för programinköp hos respektive svensk kanal, och varför. Ett komplext kärnkraftverk av ledningar formades framför mina ögon tills min högsta fortbildningskurs i tevevetenskap, inriktning inköpspolitik, var ett faktum. Sen slutade det som alltid med att vi satt och pratade om alla nya serier vi sett eller ville se, eller inte ville se, och man kände sig alltid så motiverad efteråt, sugen på att skriva ännu mer, och ännu bättre, om tevekultur.

Eller ta hans personliga besvikelse på BBC när han insåg att den Life on Mars han köpt in till SVT var okänsligt nedklippt med 5–8 minuter per avsnitt. En besvikelse som bottnade i att han kände sig lurad inte bara som inköpare utan i lika hög grad som tittare och tevenörd, och som gjorde att han sa ifrån på skarpen hos BBC och krävde att personligen få detaljgranska framtida inköp – första gången den brittiske jätten tagit emot en sådan negativ markering från sin svenska lillasyster.

Många talar säkert helst i dag om Per som SVT:s långfilmsinköpare, mannen som lyfte SVT:s filmutbud till internationell toppklass. Desto större anledning för mig att framhålla vilken stor inspiration han var för mig, och för denna blogg (som Per läste dagligen och gärna kommenterade), som tevekulturbärare. Han hade en, för sin generation, unik förmåga att följa med den exceptionella utvecklingen inom tevedramatiken, och höll faktiskt sitt inköp av Veronica Mars – en serie han älskade (och kunde diskutera med paralleller till Simon & Simon och Remington Steele) – precis lika högt som Sopranos och Six Feet Under.

Allt detta var förstås bara fragment av Pers liv och personlighet; de fragment som jag råkade bli del av. Men jag sörjer just dessa fragment som jag sörjer en hel människa och vän.

Skärpning, Gondry!

2008-06-27  

Michel Gondry är ett geni. Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en av 2000-talets hittills vackraste, smartaste och mest egensinniga filmer. Videon till Foo Fighters Everlong är en av de två-tre bästa som nånsin gjorts. Jo, jag tycker ju också allt det där. Det är när Gondry får för mycket spelrum som det blir problem.

Såg sent omsider Be Kind Rewind häromkvällen. En hyllning till fantasin och kreativiteten, en romantisk skildring av kollektivets kamp mot kallhamrade marknadskrafter, en ömsint hyllning till filmkonstens magiska och sammansvetsande kraft? Japp, allt det där. Men också ett närmast plågsamt exempel på en regissör som fått alldeles för fria tyglar.

Filmens jazziga, avspända, uttänkt frifräsiga stämning är också dess största svaghet. Jag kände mig inte insläppt i Gondrys smärtsamt kooky universum. Charmen känns sökt, karaktärerna irriterande quirky, min idol Jack Black bara påfrestande. Black kan ju vara briljant, men när han som här får noll regi är han bara den jobbiga killen på festen. (Förutom när han gör Jessica Tandy i Driving Miss Daisy i en hysteriskt rolig scen.)

De swedade filmsnuttarna, featuring Gondrys sedvanliga pysselverkstad med wellpapp och metallfolie, är såklart lika älskvärda som imponerande. Men en halvtimme in på Be Kind Rewind blev jag en fyrkantig svennebanan som glömde min villkorslösa kärlek till Human Nature och Eternal Sunshine och ropade efter ordning och reda.

Att en prillig bildstormare som Gondry får göra filmer inom studiosystemet med stor budget och filmstjärnor i rollerna är något att vara glad och tacksam för. Ändå, och med risk för att framstå som ett Göta Kanal 2-diggande pucko, önskar jag att fransosen kunde skärpa sig en smula. Be Kind Rewind är precis som The Science of Sleep ännu ett bevis på att Gondry är bättre när han filmar andras manus. Glöm auteuren med de vilda idéerna som blir vingklippt av de ängsliga räknenissarna på filmbolaget – vad Gondry behöver är lite mothugg, lite styrning uppifrån. Och vad sägs om att göra några testvisningar innan du klipper klart? Ibland kan trehundra tonåringar i mellanvästern faktiskt ha rätt.

Därför lyckas Hollywood lobba sönder EU

2008-06-26  

bodstrom.jpgHemligheten bakom Hollywoods EU-politiska framgångar är att makthavarnas sociala nätverkande är minst lika vitalt som fildelarnas.
Thomas Bodström är sedan många år bästa kompis med Monique Wadsted, Hollywoods högste jurist och högra hand i Sverige, tillika aktiv i Antipiratbyrån och tillslaget mot Pirate Bay.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy träffade sin fru, skivartisten Carla Bruni, när hon ingick i en antipiratdelegation som uppvaktade regeringen om att »fildelningen måste stoppas«.
Och Janelly Fourtou, den tunga och Bodström-förtrogna europaparlamentarikern som fått igenom EU-lagen att ISP:er ska kunna tvingas lämna ut innehavarare av IP-nummer, är gift med Jean-René Fourtou, vd för världsledande film- och skivjätten Vivendi (och, förstås, delägare av Antipiratbyrån i Sverige och därmed också Monique Wadsteds arbetsgivare).
Och så länge Janelly delar säng med Jean-René, så länge Bodström käkar middagar med Monique Wadsted, så länge Carla Bruni spelar in usla skivor, så länge kommer den grova Hollywood-lobbyingen att forcera fram halvfascistiska lagar som inskränker allas vår frihet.

Detta är en del av min krönika på Svenska Filminstitutets nyhetssajt Filmnyheterna.se i dag, om FRA-lagen ur filmbransch- och fildelningsperspektiv. Hela krönikan kan läsas här.

Matthew Weiners tidsmaskinstaktik

2008-06-22  

madmen1.jpgSäsongsavslutningar är onaturliga. När teve är som sämst – det vill säga bara är en kassako att mjölka och inte dramatiska konstverk – är när det blir för uppenbart att det inte finns någon logisk slutpunkt på berättelsen, när famlandet efter nästa plot twist blir för uppenbar. Det är aldrig bra för illusionen när man på soundtracket nästan kan höra manusförfattarnas huvdukliande. Vad fan ska hända nu?

Avsnitt av en serie kan jämföras med kapitlen i en roman, naturliga uppdelningar av en berättelse. Men jag har svårare att se säsonger av en serie som, säg, delarna i en romantrilogi. Då blir det uppenbart att det som styr indelningen mer är hur många avsnitt som har beställts av serien än en dramaturgi.

Därför blir jag glad av att läsa denna mycket intressanta artikel (av Alex Witchel i New York Times Magazine) om Mad Men och dess skapare, Matthew Weiner. I säsong två, som börjar sändas på amerikansk teve den 27 juli, har handlingen flyttat två år framåt i tiden, och Witchel berättar även att det är en taktik som har anammats av Desperate Housewives-hjärnan Marc Cherry, vars nästa säsong utspelar sig fem år efter den senaste. Samma grepp används som bekant av 24.

»It’s too much of a soap opera to pick up with the next month«, säger Weiner.

Även om både Mad Men och Desperate Housewives är kommersiella produkter, lika styrda av branschens villkor som alla andra, så ger en sådan tidsförskjutning just en illusion av genomtänkt dramaturgi, en känsla av att tevemakarna vet vad de sysslar med. I stället för olika delar i en romanserie blir säsongerna då som tidsepokerna i en, exempelvis, släktkrönika. Dessutom skapas en nyfikenhet hos tittaren som manusförfattarna kan leka med. Vad har hänt under åren som passerat? Serien får en fräschör, rentav en adrenalinspruta, eftersom förhållandena som råder i seriens värld helt kan kastas om.

Viss förståelse måste man ha för att alla serier inte kan anamma denna approach. Karaktärerna i vissa av de mer seglivade såporna skulle vara tusentals år om de med jämna mellanrum skulle hoppa fem år framåt i tiden.

Inte särskilt Happening

2008-06-20  

M. Night Shyamalan är tillbaka, och alla kritiker som menar på att han chanserat för varje ny film – med nåt slags definitivt bottennapp i hans förra, den i själva verket grovt underskattade godnattsagan Lady in the Water – har haft gott om tid på sig att vässa knivarna. Miljöthrillern The Happening får helt konsekvent duktigt med pisk hemma i USA, men är knappast det haveri man kunnat misstänka.

Det är en intressant premiss – att naturen till slut blir så less på människornas framfart att den slår tillbaka, på ett lika subtilt som infernaliskt vis – och Shyamalan har lyckats göra en apokalyptisk katastrofrulle utan de obligatoriska scenerna av masshysteri och förstörelseporr. The Happening är istället ett långsamt, lunkande drama i litet format trots det stora anslaget med ett mäktigt hot mot hela mänskligheten, eller åtminstone Philadelphia.

Tyvärr är filmen bättre när man funderar på den efteråt än när man sitter i salongen. Karaktärerna är vanliga, gränsande till total menlöshet. Castingen är inte klockren: Wahlberg känns inte helt trovärdig som naturkunskapslärare, Zooey Deschanel är storögt konstig, på villovägar från nån såsig indiefilm. Vanligtvis självlysande John Leguizamo är en tråkboll av stora mått. Dialogen är ofta kantig och klumpigt övertydlig, här och där rysansvärt dålig. Subtle, it ain’t.

Men bildmässigt svänger det, i alla fall glimtvis. Shyamalan fortsätter odla sin faiblesse för långa, pregnanta och pordjupa närbilder på ansikten i spänd förväntan, med hjälp av trogne mästerfotografen Tak Fujimoto (kanske mest känd för sina lågintensiva närbildsdueller mellan Clarice och Hannibal i The Silence of the Lambs). Och även här gillar Shyamalan att låta ett dramatiskt händelseförlopp ske i en enda bild utan klipp, vilket ofta är hisnande, ibland sökt. Här och var gör han underliga berättarval, som att låta en karaktär i en desperat krissituation välja att lämna bort sin åttaåriga dotter och istället jaga efter sin försvunna fru på annan ort (en prioritering som ingen förälder skulle göra, jag lovar), eller att kräma på med stråkar och otäcka kameravinklar när en tokig kärring smyger runt i en gammal kåk istället för att fokusera på den verkliga skräcken. Som i och för sig består av ominösa närbilder på susande buskage.

Shyamalans filmer brukar ju dras med en sober tyngd, en air av att Betyda Något, innehålla ett Budskap – när de egentligen kanske »bara« är skickligt konstruerade berättelser som gillar att luras. Jag misstänker att det är den här anspråksfullheten som gör att så många (cyniskt lagda) gärna sågar honom som Kejsaren utan kläder. Men den hittills obligatoriska twisten uteblir, för den här gången har Shyamalan en tydlig agenda. Twisten den här gången är att det inte finns någon twist, kontentan att vi får se till att skärpa oss innan naturen slår tillbaka.

Men budskapet är så fyrkantigt förmedlat, och slutet så lamt, att man längtar efter en Bruce Willis i regncape eller en Mel Gibson famlandes runt i sädesfälten. Efter lite snygg och smart eskapism, snarare än tungfotad om än lovvärd miljövarning.

Skönt att Reinfeldts fascist-stat åkte ur EM

2008-06-18  

reinskit1.jpgNär Sverige i kväll mötte Ryssland i fotbolls-EM var det en match mellan de två största, pinsammaste, mest upprörande demokratiunderskotten i Europa. Och båda har nu, på regeringsnivå, utnyttjat fotbollen för att plocka billigaste möjliga propagandapoänger, i smått Berlin-OS-Hitlerska försök att samla folket kring ett sportspektakel samtidigt som man forcerat fram fascistiska författningsövergrepp på hemmaplan.

Ryssland, där Putin myglat sig kvar vid makten genom grundlagsändringar och valfusk, lovade sina fotbollslandslagsspelare rekordbonus i dollar om de gick vidare.

Och Sverige kuppade just i kväll, under fullständigt chockerande former, igenom en internationellt skandalös övervakningslag samtidigt som statsminister Reinfeldt i blågul propagandatröja och halsduk med lämpligt spegelvänd text befann sig bland fansen i Innsbruck i den vidrigaste, mest cyniska undanmanöver en svensk minister någonsin nedlåtit sig till.

reinskit2.jpgDe senaste dagarna har ett samlat svenskt folk, inklusive alla berörda organisationer och myndigheter (inklusive delar av säkerhetspolisen och försvaret!), samt en lång rad internationella organ från amerikanska EFF till brittiska Privacy International, protesterat så hårt mot Sveriges fascistregering att OS-arrangerande Kina kan mysa åt sin plötsliga radioskugga.

Och samtidigt som Riksdagshuset är omringat av rasande folkdemonstrationer står Reinfeldt utspökad i landslagströja på en turistgata i Tyrolen och kluckar glatt med packade, puckade fotbollssupportrar, samt håller, som Aftonbladet beskriver det, »ett tal till nationen« där han säger att »vi ska vara stolta, men det är inte bara de blågula på planen som har gjort så att det gått bra, utan även de blågula på läktarna«. Den minimala del av befolkningen han träffade i Innsbruck – den som berusat sig på österrikisk bärs och tagit på sig blonda peruker och vikingahjälmar – håller han alltså tal till och hyllar som betydelsefull. Dagen innan hävdade han att folkprotesterna och »bloggbävningen« mot FRA-lagen inte haft någon som helst betydelse…

Jag måste erkänna att jag just nu är fullständigt desorienterad – eftersom hela skiten stinker vet jag inte åt vilket håll jag ska börja spy. Eller om jag bara borde hänga mig. Ska man vara kvar i det här landet så är kanske sex fot ner i jorden den vettigaste boplatsen. Men jag är i alla fall glad att Sverige är utslaget ur EM. Låt icke-kontrollstaterna göra upp om det här nu.

Mer, mycket mer, om Margot

2008-06-17  

Det som gör Noah Baumbach så unik och viktig är att han kan teckna bilder inte bara av en hel familjepsykologi, utan av en hel fysisk miljö och tillvaro precis så som barnet upplever den. De vuxna står stilla, barnet färdas fort, och Baumbach hänger på i barnets tempo.
Och filmens slut utgår från barnets förmåga att förlåta. Margot får försonande drag. Hennes dysfunktionalitet – rastlösheten, spontaniteten, ambivalensen – är faktiskt också det som skapar små ögonblick av glimrande guld för Claude. En kärlek mellan förälder och barn som också är frukten av allt det för jävliga.

Nu har Axess lagt ut min lite längre text om Margot at the Wedding, ur nya numret, på nätet. Med ett förargligt korrfel i pappersversionen rättat. Läs den alltså hellre här än att bli förvirrade av ett felaktigt placerat »inte« i papperstidningen.

Fjellströms sämsta halvlek

 

bild-3.jpgJu längre EM lider, desto svårare får jag att uthärda Jens Fjellströms självgodhet. Eller kanske inte så mycket självgodheten i sig som konsekvensen av den: att han förblindas av sina snäva teorier och missar det mesta som verkligen händer därnere på planen.

Okej, nu är det bara halvtid mellan Italien och Frankrike och Fjellis kanske revanscherar sig efter paus, men jag måste skriva av mig frustrationen efter första halvlek, som ju började med att varken Fjellström eller Perlskog såg en av turneringens läckraste sekvenser hittills – en fransk klackspark och tunnling i ett enda moment, efter fem minuter, vilken fintade bort två italienare på straffområdeslinjen. Sedan satte Fjellström Show fart på allvar kring straffen, då han inte brydde sig om att notera, eller ens titta efter, om det var filmning eller inte – vilket det faktiskt var! Visst, straff kan i princip dömas ändå, men Abidal vidrörde inte Luca Toni förrän efter det att italienaren låtsats bli fälld (och att airheadet Dahlin nu i paus rapar upp samma fega slutsats som Fjellström styrker inte precis iakttagelsen…).

En expertkommentator som inte tokstirrar av nyfikenhet på en repris är en dålig expertkommentator.

Och inte heller klarade Fjellström av att notera att det som handikappade Frankrike mest i första halvlek, efter Riberys skada, inte var utvisningen utan att hart när vartenda försök till franskt anfall slutade i en usel felpassning av Benzema.

Rött kort, Jens!

Imaginär Baumbach-film om bandet som bestals av Coldplay

 

Margot at the Wedding lämnar oss ingen ro. Igår blossade vår bloggdiskussion om filmen upp igen, tack vare Sigge; och det förra kommentarsnacket vi hade om den fick sin naturliga förlängning i en större artikel av mig i nya numret av Axess (återkommer med länk när den finns utlagd).

sye.jpgMen gårdagens största Baumbach-stund hade jag mitt under fotbolls-EM-matchen, som jag hade rullande på laptopen i soffan. I frustration över österrikarnas offensiva felprocent krympte jag ner matchen till en pytteruta i hörnet av datorskärmen och började beta av flaggade RSS-länkar i stället. Så fastnade jag i den här konstiga storyn om att Coldplay skulle ha stulit sin nya singellåt från ett helt okänt New York-band, Creaky Boards, vars sångare och låtskrivare Andrew Hoepfner gjort ett YouTube-kollage av sin egen The Songs I didn’t Write och Coldplay-låten.

Det visar sig förstås att låtarna bara har en högst rudimentär likhet. Men eftersom jag gillade Creaky Boards-låten tillräckligt mycket för att irritera mig på alla hatiska YouTube-kommentarer från Coldplay-fans som avfärdar New York-bandet som en PR-törstig blodigel, började jag kolla upp Creaky Boards lite närmare.

Redan på deras hemsida, där Andrew lagt upp en hög starkt fascinerande amatörvideor, var jag fast. Inte så mycket för de mer regelrätta popvideorna (bland annat en briljant låt där Hoepfner fortfarande var solo, kallade sig Pierson Spec och kändes som den felande åttiotalistlänken mellan Ben Folds och Tom Waits), utan mer för ögonblicksklippen – från deras senaste sova-på-golvet-hos-kompisar-turné, eller från gruppbesök på ett burlesk-groteskt robot-vaudeville-fält.

mrh.jpgOch i synnerhet den helt sagolika videoupptagningen hemifrån familjen Hoepfners ytterst Baumbach-mässiga New York-hus: Andrew sitter i skjorta och shorts i soffan (jag föreställer mig ett hett Squid and the Whale-klimat utanför) och spelar rese-xylofon, ytterligare medlemmar i Creaky Boards kompar på bas, virvel och cymbal, och kompisbandet Ching Chong Song sitter vid pianot och i en fåtölj – tillsammans spelar de den fina Ching Chong Song-låten Start Yer Engines. Det blir ett avbrott, Andrew utbrister »det här är kul!«, och så förstår man av spridda rop (»Hi, Mr H… hi, Mrs H…«) att hans åldrade föräldrar kommit hem. Pappan syns som hastigast i köket, plocka av nåt som Andrew och hans kompisar lämnat framme. I förgrunden syns en massa kläder på golvet. »The clothes on the floor are clean!« skojar nån åt pappans håll.

Och så börjar de spela igen.

Men det är först när jag lite senare hittar ett YouTube-klipp på Andrew från 1993, då han 11 år gammal spelar Månskenssonaten medan hans pappa videofilmar och kommenterar och hans mamma förhör honom om Beethovens dövhet, som jag börjar inse Baumbach-kvaliteterna, och som jag börjar känna starkt för Andrew.

beeth.jpgJag blir så rörd så av den filmsnutten. Av att se killen sitta där, i samma hus fast 15 år tidigare; av att föräldrarna är såna parodiska New York-kulturkoftor; men också av värmen i det hela, och av tanken på vart Andrew skulle ta vägen – hur han skulle bära med sig pianospelandet genom pubertetsportalen in i en ny ung vuxenvärld av vaudeville, 1960-talspop och 2000-tals-musikkollektivism.

Allra mest rörd blir jag nog av att föräldrarna först verkar lite, ja, kvävande i den gamla Beethoven-videon, men att pappan i den senare hemmafilmen är så fint godmodig. Han kommer hem, en massa slashasiga 20-somethings ockuperar vardagsrummet, kläder skräpar på golvet… och så går han direkt och ställer in deras kvarlämnade kylvaror och ropar, in mot vardagsrummet, att »det är okej«.

Efter att jag tillägnat mig en två timmar lång crash course genom Andrew Hoepfners hittillsvarande oeuvre som låtskrivare, bandledare, kompis och amatörfilmare är det rätt uppenbart att hans uppväxt varit raka motsatsen till kvävande.