Har ni hört talas om det senaste: podcasts? Efter att ha börjat med Kino, nosat på Creative Screenwriting och blivit direkt beroende av /Film på jobbpromenaderna under vintern och våren har jag äntligen upptäckt I Love Movies – komikern Doug Bensons film och comedy-podcast, som spelas in live inför publik på alt comedy-meckat Upright Citizen’s Brigade Theatre i Los Angeles. Benson jammar på om olika filmer och har en gästlista som vid det här laget formar sig till en imponerande Who’s Who-lista över de främsta komikerna idag: Zach Galifianakis, David Cross, Bob Odenkirk, Patton Oswalt, Scott Aukerman… eller som jag kallar det, People Martin Degrell Likes.

Ibland blir det lätt sövande, som när Sarah Silverman och Steve Agee (från The Sarah Silverman Show) såsar på om filmer de inte sett, oftast blir det fruktansvärt roligt och helt briljant, som när Jon Hamm, Paul F Tompkins (Mr Show) och Tom Scharpling (The Best Show on WFMU) gästade för ett par veckor sedan. 45 minuter komediguld.

Eftersom han är en filmnörd har Benson ett stående inslag: sällskapsleken »Name That Movie«, där man utifrån rollistan från Leonard Maltin’s Movie Guide (uppläst nerifrån och upp) ska gissa filmen. Väldigt roligt – och en underbar resa nerför Minnenas Allé för mig.

För Leonard Maltin’s Movie Guide – eller »Maltin« som den kort och gott kallades – var filmbibeln nummer ett under mina mest formativa filmnördsår mellan 1990 och 2000. På den tiden snittade jag på 200 filmer om året, betygsatte allt, skrev periodvis ner produktionsuppgifterna för att minnas.

Infopunkt för unga läsare: det här var alltså före internet – första gången jag fick smaka på IMDb var runt hösten 1994 då sajten inte på långa vägar hade lika många filmer listade som Maltin. För att få uppgifter på regissör, manusförfattare och skådisar var man tvungen att skriva av rollistan från teveskärmen eller gå till Maltin, vars årliga lunta var till stor hjälp under de år då jag var ordförande för ett löst sammanhållet John Lithgow-sällskap. (För övrigt Doug Bensons ständiga drömgäst, som han lovat få med på showen under 2010.)

Maltin och hans team var mästare på korta, snärtiga »capsule reviews« och hade oftast »rätt«. Ibland blev det fel – som sågningen av Taxi Driver (»ugly  and unredeeming«)  och hans faiblesse för schmaltziga Hollywoodklassiker såg jag i yngre år som en brist (på äldre och mer sentimentala dar har jag insett att Maltin givetvis hade rätt).

Maltin kunde som ingen annan sammanfatta en films själ (»slick but empty«) och i en tid när varken blockbusterrullar eller b-skräck hade fått en given plats på –kultursidorna var det uppfriskande med någon som bedömde film efter genrens måttstockar och kunde hylla både det mest obskyra och det bredaste breda med samma mix av entusiasm och syrlighet.

Maltins sedvanliga förord till varje ny upplaga var en läsfest – mannen älskade film, det var så uppenbart – och eftersom informationscybermotorvägen var i sin linda var det enda foto av honom att tillgå den glossiga omslagsbilden: den välansade skepparkransen blev snäppet vitare för varje år, medan det äppelkindade leendet och den lätt maniska blicken bestod. Och boken var alltid tillägnad hans dotter Jessie.

(Ja ni hör ju att jag totalt ikoniserar honom. Freud would have a field day. Som sagt: det var formativa år.)

I takt med att jag sett mer och mer film, och »allting finns« på internetz, har vi glidit ifrån varandra jag och Maltin. 2007 var senaste utgåvan jag köpte, mest för gamla tiders skull – jag skummade förordet och sen dess har den legat ovanpå The Godfather-boxen och samlat damm.

Men tack vare Doug Benson har jag trillat dit igen. Maltin himself var nämligen gäst i programmet i februari – och han var, eh, helt underbar. Dvs enormt geekig och rolig och skrattade gott åt Bensons riffande (Maltin blev kallad »the Voldemort of film criticism«) och var lyckligtvis inte så helylle som jag föreställt mig. Mannen är för övrigt bara 59, trots att det känns som om han hållit på hur länge som helst.

Så jag köpte Maltin-appen på iTunes för 22 kr och har numera min skäggige idol inuti iPhonen dygnet runt, vilket känns mysigt. En random sökning visade tyvärr att varken Funny People eller Eden Lake finns listade vilket är oroväckande, annars är appen snygg och funktionell med lite längre och mer personliga recensioner av nestorn himself på nyare filmer. Och även om jag älskade filmen så känns det nånstans tryggt att Maltin – som är en family man av rang – fortfarande har svårt för kombinationen barn och våld, och konsekvent sågar Kick-Ass: »At the risk of sounding completely un-cool…«

Oroa dig inte, Leonard: du kommer alltid att vara den coolaste.

Mina blandade känslor inför Glee kvarstår även efter det haussade Madonna-avsnittet.

Musiknumren, på bästa musikalmanér, sitter som små smäckar, strösslade med sentimentalitet eller glitz. Visst kunde man önska lite mindre studiostperfektion (och mindre Rachel-wailande) men de gör det de ska – framkallar den euforiska känsla som bara bekant sång i grupp kan åstadkomma.

Samma sak gäller för Madonna-avsnittet där välkända dängor inte direkt får nytt liv, men framförs på ett sätt som ekar lite Allsång på Skansen. Alla kan sjunga med. (Sue Sylvesters version av Vogue har legat på nätet ett bra tag.)

Men för en gångs skull – och det är detta jag haft invändningar emot tidigare – funkar seriens alla parallellhandlingar, som denna gång cirkulerar löst runt Madonna-temat. (Det står därför, för övrigt, helt klart att en Madonna-musikal á la Mamma Mia är next up.)

Att frustrerad och olyckligt kär sjunga Open Your Heart tillsammans med sitt kärleksobjekt, till exempel, rör mig. Eller när Will sexigt åmar sig och tar kommandot medan han sjunger Like a Virgin tillsammans med ja, gissa vem, är ren konst. Inte nog med det – tre virgin/sexpro-par sjunger omlott.

Ja, det är så fint och smart att man blir matt. Hur lång tid tar det att få till en sån här perfekt scen? Jag vet inte. Hela avsnittet ekar allt det fina med lyckade high school-filmer/-serier när de funkar. Det vill säga, när allt känns smärtsamt men vackert bekant trots att ens egen verklighet och erfarenheter ligger långt ifrån fiktionens. Det har väl med känslor att göra och musik är ju, som bekant, så otroligt bra på att förlösa sånt. Och vilken känslosam tidsmarkör är inte Madonna? Det bästa är att hon markerar olika tider, flera tider. Allas tider. Min, din och Glee-ungarnas.

Genialt.

…tänker jag, innan jag inser att alla låtar som framförs är äldre än tio år. Vogue har 20 (!) år på nacken. Det här är Ryan Murphys dröm om en hyllning till sin gamla idol. Mången intervju har kommit i min väg där han entusiastiskt och vördnadsfullt pratat om hur the queen of pop herself godkänt hans val och gett tillstånd att använda låtarna i programmet och så vidare.  Men vad har kidsen för förhållande till Madonna i dag? Knappast samma förhållande som Ryan Murphy, gissar jag. Vad har de för förhållande till Vogue? Inget, antagligen.

Och så återgår mina känslor till att bli blandade igen.

Anthony Hopkins satt på en pall i en studio strax utanför Heathrow och han var så kort att hans ben inte nådde ner till golvet, de dinglade fram och tillbaka som hos en liten pojke i frisörstol. Anthony Hopkins pratade om moderna filmer.

»Jag hatar moderna filmer, allt är så snabbklippt att man inte fattar någonting. Jag kan inte se en biljakt på film i dag och samtidigt hänga med i vem som jagar vem. Det är som att ha attention span som en kolibri.«

Det skiljer 42 år mellan mig och Anthony Hopkins men jag inser nu att jag plötsligt blivit lika gammal som honom. Det är min enda slutsats efter att just ha sett Iron man 2.

Och det är inget isolerat tillfälle. Förra sommaren försökte jag se den nya Harry Potter-filmen men blev så utmattad att jag somnade mitt i filmen och sov bort ungefär 20 minuter. Samma sak med Avatar i vintras.

Iron man 2 rivstartar och svischar och smäller tills mitt EEG mest ser ut som Hela Havet Stormar, alla sinnen överlastade. Den är inte dum – den är dum och jävligt högljudd. Det finns ingenstans att gömma sig i biosalongen.

Bland alla ljudeffekter, CGI-effekter och moderna illusioner står det plötsligt klart att specialeffektstekniken helt sprungit ifrån berättartekniken:

Saknas det fallhöjd för karaktären för att förankra den första dramaturgiska vändningen emotionellt? Äh, släng in en scen där Mickey Rourke klyver Formel 1-bilar i Monaco med en cyberpiska i stället!

Det är ungefär som när den första Transformers-filmen gick ut med ett pressmeddelande och skröt om att Optimus Prime bestod av 10 108 rörliga delar som snurrade och pumpade och flexade i förvandlingsscenerna – medan det mänskliga ögat kanske hinner uppfatta 500 av dem.

När Slate-kritikern Tom Shone tidigare i år klagade över att »blockbusters have become way too intellectual« så var det en missvisande rubrik för en artikel som egentligen handlade om att han ville bli berörd av storfilmerna. När det gäller Iron man 2 bär man inte med sig annat än känslan av att vara ett utbränt proppskåp.

Det här är det decibelrungande startskottet för den förmodligen blockbustertätaste sommaren hittills. Men i år försöker man inte ens komma på egen IP (»intellectual property«, läs: egna idéer). Större delen av årets utbud består i stället av omtuggade 80-talspopcorn som Karate kid (21 juli), Terror på Elm Street (7 maj), Predators (16 juli), A-Team (9 juni) – den sistnämnda innehåller en scen med en stridsvagn som hoppar ut ur ett flygplan och skjuter sönder andra flygplan med en kulspruta, jag är rätt säker på att den inte var med i teveserien.

Det vore intressant om Folkhälsoinstitutet skulle administrera IQ-test på svenska biobesökare i maj och i augusti för att kontrollera om de faktiskt blivit snäppet dummare under loppet av dessa tre, fyra månader.

För jag är rätt säker på att filmerna i alla fall har blivit det.

Den nya säsongen Gossip Girl gör det bara tydligare och tydligare: Serien har blivit tråkig sen de lämnade high school, och jag påstår nog att det är delvis på grund av att de lämnade high school. Femton-sextonåringar som leker vuxen societet och skapar massa storvulet drama, med sex och alkohol och sjukt mycket pengar, är lite småabsurt och nästan rart. Lillgammalt, brådmoget och sådär fullständigt övertygat om sin egen fullkomlighet som bara småbarn kan lyckas med. Nitton-tjugoåringar som leker vuxna och super och ligger runt och skapar massa drama blev bara trist. Lite för verklighetstroget, på något sätt.

Och dessutom måste man försöka att inte låtsas om att ungdomar från samma gäng väldigt sällan hamnar på samma universitet – det löser vi genom att någon hoppar av och blir it-girl, och någon satsar på hotellmagnateri istället för utbildning. En liknande lösning kördes i O.C., både vad gällde avhopp och festande – plus en relegerad Summer som fick komma tillbaka västerut. I båda fallen fick en lillasyster försöka hålla kopplingen bakåt, och i båda fallen funkar det… sådär.

Den eponyma Gossip Girl som lovade att hon skulle följa med kidsen till universitetet har dock helt slutat existera som skvallersajt och -messare, och är nu en helt extradiegetisk berättarröst utan den tidigare förmågan att föra historien framåt eller manipulera och påverka. Även där har lite av det som kändes åtminstone någorlunda ungt och nytt gått förlorat, och serien övergår till att bli vilken såpa som helst.

Dock fick det mig att fundera lite på hur just den övergången, från high school till college, funkat i andra serier. Instinktivt kände jag att det ofta varit om inte en dödsstöt så ett rejält köttsår – det är svårt att byta premiss och kontext, även om man kan få in nya bifigurer att göra roliga saker med. Men jag kunde inte på rak arm komma på så många exempel som helt och hållet underbyggde min tes.

Bevvan löste det först genom att låta alla gå om ett år utan att låtsas om det, och sen när de väl fick gå vidare så funkade det ändå ganska bra. I Gilmore Girls var elituniversitet och utbildning redan från första avsnittet Rorys övergripande mål, så kulissbytet kändes bara naturligt – och den person i skolan som hon faktiskt umgicks med, Paris, fick följa med. Dawsons Creek blev mest tråkigt i största allmänhet, även om Busy Phillipps var en välkommen injektion av, eh, personlighet.

Drömmen hade väl varit att få se vart Freaks and Geeks tog vägen – eller så ska vi kanske vara glada att vi slapp det…

Vad tycker ni? Vilka är era lyckade och mindre lyckade övergångar i tevehistorien? Vad säger ni om That 70’s Show, Buffy eller Veronica Mars? Fresh Prince och Pang i Plugget?

Normativiseringen av övervikt de senaste 15 åren är tragisk. Men när André Braugher direkt i inledningen av årets bästa nya dramaserie Men of a Certain Age vågade visa upp sin rätt kraftiga övervikt, utan en tråd på kroppen, kände jag förstås bara glädje. Nakenheten visade sig snart också vara kongenial med den självutlämnande tonen och allmänmänskliga seriositeten i serien. Detta i motsats till flera av den allt fetare Braughers roller efter Uppdrag: mord, i vilken han ju blev världskänd som den trådsmale förhörsexperten Pembleton.

Det kändes ibland som om hans övervikt medvetet slätades över av både kameravinklar och kostymörer. Så sent som när han gjorde Thief för FX för fyra år sedan trodde jag på fullt allvar att karln, likt Michael Chiklis mellan The Commish och The Shield, biffat upp sig på gym eftersom man på grund av hans väl valda kläder och på-jobbet-overaller inte kunde avgöra andelen fett och muskler på den »kraftiga benstommen« därunder.

Så streakingen i Men of a Certain Age var perfekt. Och jag tror heller aldrig jag sett en dramaroll på teve så fint karakterisera det individuella stigmat i att vara överviktig. Jag har personligen väldigt svårt för det sociala tabut kring fetma, men Braughers rollgestalt fick mig att förstå att detta tabu är ytterst relativt – även om jag blir arg och otålig och tänker »dumjävel« när han vräker i sig transfettkakor på kontoret så förstår jag också hans hopplöshetskänslor, jag ser med hans ögon hur kollegerna betraktar honom, hur det till synes subtila blir tungt sårande. Och så kom den där hjärtskärande scenen där hans son, som lär sig om övervikt och hälsa i skolan, oroligt börjar filma sin pappa när han är uppe sent på kvällen och stoppar i sig cornflakes och glass direkt ur paketen.

Konfrontationen och diskussionen som följer mellan litet barn, mor och far är något av det finaste och mest berörande man kan se i ett tevedrama i år.

Men så började den nya läkarserien Miami Medical på CBS för tre veckor sedan och André Braugher kör näckgrejen igen. Direkt i inledningen. Denna gång i en spekulativ och genomusel Bruckheimer-lifestylesåpa. Som chefsläkare på en avdelning för akutpatienter med livshotande skador knallar han plötsligt, efter att ha räddat en dödsdömd människa till livet, ut ur operationssalen medan han tar av sig ett plagg i taget tills hans är helnäck.

Och det var allt vi såg av honom i serien. Braughers nya nakenchock visar sig vara en ren guest star-gimmicken, och därmed raka motsatsen till hur greppet användes i Men of a Certain Age.

Ni känner Robson Greene som isigt snygg snutpsykolog i den brittiska kriminalserien Mord i sinnet på TV4. Att den lades ner förra året gläder mig. Inte för att jag tyckte särskilt illa om den, utan för att Robson nu satsar allt på Extreme Fishing with Robson Greene i stället: en dokumentärserie på brittiska Five (och på TV4 Sport i Sverige) där han far jorden runt och action-fiskar.

Nya, tredje säsongen inleder han i Zimbabwe och Zambia, och han fiskar faktiskt rakt nedanför Victoriafallen, på jakt efter en jättelik huggtandad tigerfisk. »Top dog in there«, myser han, spexar och sjunger med lokalbefolkningen som kliar sig i huvudet, badar naken, och speakerpratar fantastiskt engagerat och spirituellt, tills… det hugger! Båten kränger, vajrar vrids så det skriker, och Robson grinar brett åt dramatiken, snart med ett monster i famnen och highfives och bromance-tårar åt alla håll och kanter.

Vilket äventyrsmys!

Good Hair är en lättsam dokumentär om ett inte helt okomplicerat ämne. Chris Rock, annars mer känd som komiker och skådespelare, reagerar när hans lilla dotter blir ledsen för att hon inte har »bra hår«, alltså hår som ser ut och beter sig som vitt hår, rakt och slätt och blankt. Han ger sig ut på upptäcktsfärd i den, i brist på bättre ord, »svarta« hårindustri som omsätter nio miljarder dollar om året. Han gör intervjuer med skådespelare, en video vixen, Maya Angelou och Al Sharpton – medverkandeförteckningen är imponerande. Han är också med på den årliga hårmässan där frisörer tävlar i fantasifulla kreationer, där det säljs chemical relaxers och löshår i hinkar och spannar, och åker till fabriken där de förra framställs och till Indien där det senare skördas.

Rock och filmen har ifrågasatts för att den inte kritiserar tillräckligt. Den pratar inte om det svarta hårets historia, tar inte upp frågor om rasproblematik, om självhat och kolonalisering och kommersialism och de många andra saker som hör till ämnet. Och visst, det gör den inte. Det är en låtsat naiv promenad, ett väldigt snällt samtal med Rock som den (falskt men fungerande) storögda upptäckande berättaren. Nähä? Oj. Jaha!

Till viss del tjänar han nog ändå på att den här gången inte vara den arge svarte mannen, inte göra filmen till en upprörd dokumentär i Michael Moore-stil, utan att köra just den roade nyfikna varianten. Tyvärr är det lättare att få folk att lyssna om de inte genast avfärdar en som ilsken och partisk. Det lämnar trådarna öppna för egen tolkning. Och Rock kommer med tillräckligt många mer eller mindre subtila reaktioner att man ändå förstår ganska väl vad han tycker om starka kemikalier i håret på treåringar, eller löshår för tusentals dollar. (Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om knepet att då och då återkomma till döttrarna, men det funkar ganska OK som sammanhållande tråd.)

Det blir någonstans mellan rart och parodiskt när Rock hälsar på hos en (vit) vetenskapsman som visar vad som händer när man lägger aluminiumburkar i det natriumhydroxid som används för att räta ut håret, eller droppar lite på en rå kycklingfilé. (Ledtråd: »The same thing that happens to everything else«. Om man råkar veta att ett annat vanligare namn för natriumhydroxid är kaustiksoda kan man nog räkna ut resten själv.) Han säger »Ok, men vad händer då när folk har det i håret« och vetenskapsmannen tittar förvirrat på honom. Vad menar du nu? Varför i all sin dar skulle man vilja det, liksom? Ja, det kan man undra.

Det som kanske däremot är lite knivigare är vem filmen egentligen är tänkt för. Väldigt lite av innehållet lär komma som nyheter för den svarta publiken, även om vissa saker möjligen blir tydligare när man radar upp dem bredvid varandra. Kommer en vit publik, som annars kanske på sin höjd sett insytt löshår på America’s Next Top Model, att se en film om i huvudsak svarta kvinnors hår? Jag hoppas det. För det är större än standupskämt om att svarta kvinnor inte lär sig simma för att de inte kan låta sitt hår bli blött, eller att svarta män föredrar vita kvinnor för att man får ta på deras hår. (Inte för att det i sig är små frågor, förstås.)

Det är till och med större än bara svarta kvinnors hår – Rock var häromdagen på Real Time with Bill Maher och menade på att det någonstans också handlar om att kvinnors skönhet generellt kräver lidande. Och det går inte att komma ifrån att skönhetsideal, som över lag kostar pengar och smärta att uppnå, och som i mångt och mycket bygger på sexism, rasism och krassa kommersiella intressen, är ett allmängiltigt problem.

Det blir bara så mycket tydligare när man ser kvinnor som sitter med kemikalier som bränner och ger dem stora öppna sår i hårbotten för att få Bra Hår. Kemiskt uträtat eller insytt köpt hår som helt utan ironi om och om igen beskrivs som att det ser »mer naturligt« ut. (Eller för den delen om man läser lite om exakt vilka risker kvinnor tar till exempel i Asien och mellanöstern för att få blekare hud, vitare i ordets bägge bemärkelser.)

Jag hoppas faktiskt lite att SVT köper in Good Hair liksom för att reta gommen, och sen följer upp den med de tyngre dokumentärerna som redan gjorts och borde göras, de som pratar om alla de där tunga  jobbiga teoretiska sakerna. Så kan den som inte redan nördat in på etnologi och skönhetshistoria också få något extra att tänka på när röda mattan fylls med långa svallande manar.

(Den här texten skrevs självklart till India.Aries »I am not my hair« på repeat.)

Jag älskar upplevelsekanaler i HD, men varför överdoserar Discovery HD och National Geographic HD på djur-och-natur och ignorerar urbana djungler? I väntan på den första City Lifestyle HD-kanalen kollar jag tioårsjubilerande The First 48 – upgrade-versionen av Cops med sensationell tillgång till brottsplatser och mordspanares vardag i ett växande antal amerikanska städer (tioårsjubilerande på A&E i USA, i Sverige några säsonger efter på TV4 Fakta).

Själva mordfallen är statiskt skildrade. Man förlitar sig på att det faktum att man har unik tillgång till mordutredarna och brottsplatserna. Här finns ingen som helst variation, det är samma story om och om igen, vilket naturligtvis är en poäng i sig: exakt så här ser det ut. Men det blir alldeles för ytligt för att fungera som sociologisk studie. Man kan göra ett uppgivet konstaterande om samhällets baksidor och förlorare, varken mer eller mindre. Det är som de första avsnitten av Southland, som ju inledde som ett slags dramaserie i samma anda som Cops och The First 48 – utan djupdykningar i eller ens ytskrapningar av rollgestalternas privatliv, bara brottsfallen i realistiska skärvor av både metodik och kaos. Precis som i tidiga Southland löses verklighetens brott, som dem i The First 48, oftast i telefon eller framför en datorterminal; tack vare banala tips och att man får träffar i registren. Det mesta är fragmentariskt och ospännande. När det emellanåt drabbar mig känslomässigt så är det för att jag lider med alla de barn och unga vuxna som jag önskar slapp hamna här, i en slum, på ett stengolv, i ett förhörsrum, framför en kamera i The First 48.

Men jag tittar oftast  med ett halvt öga på det mänskliga. Det jag inte får nog av är de urbana miljöerna. I motsats till det fantasilösa flimret i Cops är fotot här förvånansvärt poetiserande; kameran dröjer vid kontrasterna mellan lappad asfalt och sydstatsgrönska, törstiga fåglar på djupt hängande teleledningar, ogräs i gatsprickor… Och så de fantastiska nattscenerna, med syrsor som tar plats i gatljudet, och som övergår i bister gryning precis som senaste avsnittet av 24, där solen alldeles nyss slank upp över hustaken.

The First 48 frossar i såna där gudsförgätna platser som kriminalarna kommenterar med att »this is the side of Houston most people don’t get to see«, och det enda jag saknar är att få se det i HD.

Om man går på bio och det bestående minnet är att Johan Kinde satt på raden bakom var det nog inte någon överväldigande filmupplevelse. Såg nyligen Joann Sfars Gainsbourg (ett legendariskt liv) och har svårt att dela de svenska dagstidningarnas entusiasm.

Sfar säger i sitt efterord att han inte är intresserad av Gainsbourgs liv utan av hans lögner, vilket påminner om taglinen »Tusen kärleksfulla lögner« från Picassos äventyr – en film Gainsbourg faktiskt har fler beröringspunkter med, även om den helt saknar charmen hos Hasse & Tages skröna.

Sfars grepp att använda dockor, drömsekvenser, »magisk realism« och tecknade avsnitt påminde mig mest om Per »Apollinaire« Oscarssons vandringar i den Per Åhlin-designade Rousseau-djungeln och den där maskeraden där någon är utklädd till en garderob än den fiffiga bild av Gainsbourgs leverne Sfar ville ge – vimsigheten i de scenerna kändes ansträngd. Det blir väldigt knasigt hela tiden, alla konstiga hattar och roliga lösmustacher skymmer sikten för Gainsbourgs säkerligen intressanta liv. Det gör att filmen känns ytlig och självupptagen. Och det finns fler problem: pappa Gainsbourg förvandlas från självföraktande hustyrann till sprallig comic relief-gubbe på fem minuter, och Serge själv skildras som en disträ dagdrömmare innan han breakar – hans metamorfos från fumlig Papphammar till dekadent knullmaskin går väldigt snabbt, och man förstår aldrig riktigt varför han fick ligga så oerhört mycket.

Filmens parad av lösnäsor, nakna villiga brudar och drömscener blir som en sövande blandning av de pajigaste knarkscenerna i The Doors och den där lite skrämmande Tintin-serien som gick på svensk barnteve när jag var liten, där Kapten Haddock och professor Kalkyl spelades av skådisar med papier mache-huvuden storlek XL.

Filmen har två plus: Eric Elmosnino i huvudrollen är sjukt porträttlik. Han måste gått runt och väntat hela sitt liv på att spela Gainsbourg, på samma sätt som Mathieu Amalric är självskriven när Polanskis liv en dag ska bli film.

Sen är det kul att Gainsbourgs irriterande alter ego/id/överjag/judiska arv/whatever spelas av Doug Jones, den 192 cm långe spenslige mimaren/skådisen som är Abe Sapien i Hellboy-filmerna och faunen i Pans labyrint. I vanlig ordning under tung makeup och dessutom dubbad till franska men ändå.

Man ska nog vara fransman, införstådd med Gainsbourgs liv och ett fan av tjocka män i pastellfärgade trikåer för att uppskatta filmen, och jag kvalar inte in på någon av de tre. Så om någon har en bra playlist med Gainsbourgs, säg, 40 bästa låtar så tveka inte att posta den bland kommentarerna! Jag behöver rensa öronen med lite äkta vara.

Ah, ett riktigt klassiskt David Simon-ögonblick redan i pilotavsnittet av Treme: dj:n Davis McAlary (Steve Zahn) stormar in i ett igenbommat Tower Records för att hämta några cd-skivor med sitt gamla band »Uncut Funk« innan hela inventariet skickas iväg. McAlary baserar sig på en riktig New Orleans-dj med samma förnamn (lyssna på hans Myspace, låter ungefär lika enerverande som jag redan tycker att Steve Zahn är i den här rollen). Liksom John Goodmans karaktär i samma avsnitt har McAlary något omisskännligt Simonskt över sig: bägge hör till kategorin sanningssägande no-bullshit-snubbar som både ideologiskt och bokstavligt visar långfingret mot etablissemanget, systemet, regeringen, företagsvärlden… kort sagt allt som enligt dem inte har historia och själ.

Att Davis McAlary bryter sig in i en konkursdrabbad megastore och plockar åt sig en sällsynt Dave Bartholomew-box är den sortens poetiska rättvisa som den gamla papperstidningsjournalisten Simon antagligen applåderar.

Men visst var första avsnittet av Treme, som någon redan påpekat i kommentarsfältet här, framför allt en 80 minuter lång presentation av persongalleriet. Återstår att se vartåt det utvecklas: även om det bådar gott behövs det mer än en samling vardagshjältar för att bygga en dramatisk serie.

Intressant förresten att HBO bränner av både Treme och The Pacific på söndagskvällar. Jag var skeptisk till de första fyra avsnitten av The Pacific (lite för teateraktig presentation av »gänget«, lite för pojkrumsnostalgiska kärleksscener, för mycket Greatest Generation-dyrkande) men de otroligt snygga och gripande krigsscenerna i senaste Peleliu-avsnittet var helt breathtaking. Jag gillar den tunna, bleka, sjukliga karaktären Eugene Sledge (en av de som baseras på en riktig marinsoldat) eftersom han ser så ung och bortkommen ut: det är så man föreställer sig amerikanska krig också i dag, en massa tragiskt unga killar (och numera även tjejer) som egentligen borde vara hemma och spela tevespel, inte simulera att de gör det.