Dennis Hopper har sorgligt nog gått ur tiden, och i dödsrunorna hyllas han helt rätt för sitt outsiderskap och för att han på senare år blev en oöverträffat otäck filmpsykopat (med Frank »I’ll fuck anything that moves!!« Booth i Blue Velvet och Howard »Pop quiz, hot shot!« Payne i Speed som de klarast lysande exemplen). Att Hoppers regikarriär inte får lika mycket plats kan förklaras med att den blev otroligt ojämn: efter den massiva debuten med Easy Rider 1969 förlorade han sig i problemfyllda The Last Movie (nån som sett den?) som floppade hårt och gjorde att han inte regisserade igen förrän på åttiotalet med Out of the Blue och hårdkokta snutdramat Colors med Sean Penn och Robert Duvall. Regikarriären avslutades snöpligt med actionrullen Catchfire (där Hopper tog Alan Smithee-credit efter att filmbolaget vägrade släppa hans originalversion) och hans allra sista film som regissör är 1994 års lumparkomedi Chasers, där Tom Berenger ska eskortera Baywatch-bruden Erika Eleniak till fängelset, och knasigheter uppstår (tagline: »It was supposed to be a routine prisoner transfer. But this was no ordinary prisoner!«).

Men däremellan regisserade Dennis Hopper en av de märkligaste, ostigaste och snyggaste nynorfilmerna jag sett – The Hot Spot. Don Johnson (vid den tiden fortfarande kungen av mäkt efter Miami Vice) spelar en hal drifter som landar i en liten håla i Texas där han snart blir insnärjd i en kärlekstriangel mellan mörkhåriga, oskuldsfulla, blyga (yet sexiga) sekreteraren med en mörk hemlighet Jennifer Connelly, och blonda, manipulativa sexmaskinen Virginia Madsen, som vill leja Don att mörda hennes förmögne make. Ogenerade film noirklichéer alltså, men Dennis Hopper hanterar dem med fingertoppskänsla, låter dialogen vara extremt korthuggen och hårdkokt, och slänger in oerhört mycket naket så att vi inte tappar intresset. »Overlong by 30 minuters and never once hits the bull’s-eye, but there’s so much ornery sex that you may be compelled to keep watching«, som Maltin så träffande summerar.

Jag har inte sett The Hot Spot sen den kom 1990 och kan egentligen inte svara på om den fortfarande håller idag. Vad jag minns (förutom den helt orimliga nakenscenen med Jennifer Connelly): att den dallrande ökenhettan låg som en täcke över varje scen, att foto av Ueli Steiger var svinsnyggt, att Jack Nitzsches soundtrack – framfört av bluesgubbar som John Lee Hooker och Taj Mahal – var fruktansvärt tungt och stämningsskapande. Att Don Johnson faktiskt var rätt cool, att David Lynch-favoriten Jack Nance gjorde ännu en bizarr liten biroll. Att den trista hålan skildrades med samma goda öga för det absurda i stillastående småstäder som hos just Lynch. Och att de hade sex hela tiden.

Första halvan av nittiotalet var en härlig tid för ny-noir (The Grifters! One False Move!) och även om The Hot Spot tydligen floppade när det begav sig står den sig mycket väl i konkurrensen med två andra favoriter, båda regisserade av John Dahl: Linda Fiorentino-rafflet The Last Seduction och Red Rock West med Nicolas Cage (och Hopper i en oförglömlig biroll som hitman). Nu för alla tre en undanskymd och ovärdig tillvaro i 2 för 99 kronorsbacken på närmsta Ica Kvantum, men ser du The Hot Spot ligga där så är det bara att slå till. Mer stiliserad och ogenerat snuskig nynoir har kanske aldrig gjorts. Tack, Dennis!

Min besvikelse efter Lost-slutet tilltar ungefär som en huvudvärk övergår i migrän, i takt med att jag läser efteranalyserna. Vare sig dessa ursäktar eternal bliss-fluffet och tycker det är genialt med Jacks blick i det blå, eller slätar över med bibelord från Lostpedia, eller tangerar min egen irritation.

Ett exempel på det sistnämnda är när komikern och (för övrigt religiöse) sci fi-bloggaren Jay Black på TV Squad liknar slutkvarten vid något som snarare »hör hemma i ett mid-season-avsnitt av Ghost Whisperer« – aj som fan vad det gör ont att känna ett sånt spot on-spett tryckas in i min hjärnas alltjämt uppsvullna Lost-centrum. Det är knappt ens att det lindrar att läsa Blacks lysande karakteristik av hur seriens kvaliteter tidigare alltid överskuggat bristerna: »Most fans made peace a long time ago that Lost was essentially Billy Bob Thornton-era Angelina Jolie: completely insane and confusing, but so beautiful and fun that it really didn’t matter.«

Men det Black inte tar upp, och det som stör mig allra mest med finalen och som jag inte tryckte tillräckligt hårt på i min förra text om den, är bristen på korrespondens mellan storyns konfliktteman och dess ersatz-upplösning. Vad hade Lostisarnas efter-döden-kyrka, och för den delen hela deras jävla ESP-skärseld, med ön och dess magnetiska hemligheter att göra? Mer än »jomen magnetismen var liksom Gud och livskraften, och om den mörka förkastade ängeln hade släckt den, så…«?

Om nu våra älsklingar inte hade kunnat gå in i låtsasklyschkyrkan om MiB-Locke slagit ihjäl Jack i stället för tvärtom (och om han lyckats fly ön), vem bryr sig? Hellre ett jättelass Lostpedia-lullull än denna extrema Ron Hubbard-banalitet. Alla vet att alla dör nån gång, och somliga tror på ett metafysiskt Runar-och-Carola-villaliv efter döden, men ingen jävel hade innerst inne hoppats på ett Lost-slut ynkligt uppspänt mellan dessa parametrar, på att bli lämnade med upplösningen och sensmoralen att vi får träffa våra nära och kära igen i himens hall och kan komma till ro med våra tillkortakommanden bara vi lyckas vidröra varandra i låtsaskärlek i en skärseldsvärld. Och jävlar vilken tur att Jack pusslade in stenen i ljushålet igen så att alla fick mingla i kyrkan!

Losts stora illusionstrick var att smeta på med storartat dramahantverksmässig sentimentalitet. Sista timmen lockade fram våra tårar på ett närmast spektakulärt vis. Jag hulkade till varenda gång verklighetsminnena blödde in i skärseldsvärlden. Det var särdeles snyggt gjort.

Men, återigen: De flesta av oss har brytt oss om de här rollgestalterna för att de varit levande för oss, och för att de dragits in i både existentiella och mytologisk-vetenskapliga gåtor på en i dubbel mening magnetisk ö. Därmed förväntade vi oss också en konsekvensiell upplösning – inte ett »okej, ni har fått reda på allt från Dharma-isbjörnar till att Vita huset-CJ kidnappade två tvillingar, men skit i det nu«-slut. Eller som Jay Black beskriver det: »We fans were promised Slaughterhouse Five – a funny human drama that also happened to have science fiction elements. What we got in those final fifteen minutes was The Five People You Meet in Heaven – the worst kind of sentimental hokum.«

Om det åtminstone hade dragit lite åt Ron Howard-pekoralet Cocoon. Vad som helst med en dramaturgisk tanke.

Sex and the City 2 innehåller den pinsammaste sång-för-att-befria-den-exotiska-kvinnan-scenen sedan Bridget Jones sjöng Material Girl i ett thailändskt fängelse.

De fyra väninnorna från New York ställer sig på en karaokescen i Abu Dhabi och sjunger västerländsk popmusik. Det blir de österländska kvinnorna lite starkare av. De förtryckta kvinnorna i lokalen sjunger med och dansar och proklamerar att de minsann är också kvinnor. You go, medelålders kvinna i tajta kläder!

Inte nog med det. Samantha drar också sitt strå till stacken i en liten kommentar till sexualsynen i öst. Hon ger den fingret. Bokstavligen. På ett öppet torg. Visar brösten för att det är hennes rättighet. Håller upp kondomer eftersom hon är en fri kvinna från väst. Gör sexuellt anspelande gester av samma anledning. Ligger med danska arkitekter på stranden. Alla de arabiska männen blir förolämpade och upprörda av hennes beteende. Men de har ju en helt annan syn på det här med sex på offentlig plats i de där länderna.

Men vi lägger det åt sidan, det knasigaste är ändå den absurt övertydliga produktplaceringen i filmen. Då menar jag inte kläderna och väskorna (betoning på Dior och LV). Jag syftar på sminket och Abu Dhabi, som båda tar upp så obegripligt mycket filmtid. Generande mycket.

Carrie använder handkräm från Kiehl’s och hudvård från Lancôme. Big överraskar med att ha den gamla högstadiedoften Farenheit på sin badrumshylla, vilket jag som skönhetsredaktör inte anser särskilt trovärdigt. Men den kommer ju från Dior, som nämns redan i filmens första scen.

Charlotte, eller om det är Miranda, använder Bulgari-produkter, hela sortimentet i stort sett. Det måste ösas ned i en väska så att vi ser ordentligt att hon alltså använder hela serien. En face scrub från Fresh stannar lite extra i bild också. Liksom Abu Dhabi, vars turistråd verkar ha öst i pengar i produktionen.

Abu Dhabi? Ja, filmen är två och en halv timme lång och ungefär två av de timmarna utspelar sig i Abu Dhabi. Varför?

Tio minuter ägnas till och med åt att prisa flygbolaget som kör dit. Bisarrt nog filmades filmen i Marocko. Tydligen bannades crewet från att filma på plats då innehållet ansågs lite för vågat för landet. Inga medelålders kvinnor som visar brösten i vårt land, tack.

Så varför Abu Dhabi?

Enligt The Guardian har Förenade Arabemiraten investerat mycket i den amerikanska filmindustrin på senare tid, till exempel startat upp Middle East International Film Festival och Circle film, som ska finansiera filmer som promotar österländsk/arabisk film. Vilket gör beslutet att inte låta SATC 2 filmas på plats ännu konstigare.

Dock inte lika konstigt som att en film/serie som bygger på fyra kvinnors liv storstadsleverne i NYC låter sig utspelas i öknen. Men så betonas det också att Abu Dhabi är det nya mellanöstern, där kvinnor är lika intresserade av mode som i väst. Det är helt enkelt som NYC fast med sand.

Och SATC2 är ungefär som serien fast utan hjärna.

Vilken fantastisk teveperiod vi är inne i just nu – från events som Lost- och House–finalerna och ett Whedon-regisserat Glee till peakande semi-altcoms som Party Down, Gravity och Parks and Recreation. Och vilken för-lång-och-trogen-tittartjänst-lyx att plötsligt även få se utdömda dinaosaurier som 24 – i en av de starkaste finaler jag sett – och Desperate Housewives – med ett plötsligt socialpolitiskt allvar – leva upp och leverera större dramateve än man trodde de var kapabla till (jag återkommer till båda).

Men det skarpaste riktmärket för den som vill få syn på den exakta höjd där dramatevekonsten just nu befinner sig är den allt tyngre, allt unikare Breaking Bad, vars senaste episod Fly var det modigaste och både mest filmiska och teaterstarka jag sett på teve sedan slutet av Sopranos och början av Tell Me You Love Me. Efter de senaste blodiga veckornas febrigt fysiska förvecklingar fick vi nu ett tillslutet, nästan Beckett-tätt dialogdrama med bara Walt och Jesse, nere i kemikällaren. En husfluga hade letat sig ner och retat vansinne på Walt. Jesse fattade ingenting, men tvingades synka med Walts paranoia och hans tjat om att hela labbet var »contaminated« så länge flugan fanns kvar därinne.

Efterhand gick det, via dialogen, upp för oss att det var föroreningen av hans eget liv, i synnerhet hans skuld i Janes död, som surrade i Walts huvud. Och så uppstod en spontan lust i honom att bekänna detta för Jesse, dock till en början omedvetet: han ville berätta om en brytpunkt i sitt liv varifrån han inte längre kunde nå ett själsligt samförstånd med Skyler, och bestämde denna punkt till kvällen då han kände sig kvävd hemma och flydde ut för att köpa blöjor (men delvis också för att återbörda knarkpengarna från Jesse) och hamnade på en bar där han, ovetande om vem det var, började prata med Janes deprimerade pappa, som rådde Walt att »aldrig ge upp hoppet om familjen«. Detta i ett läge då Walt några minuter dessförinnan, genom sin passivitet, orsakat hans dotters död…

Precis här förvandlas följaktligen brytpunkten i stället till föroreningens orsak, det Walt förtiger för Jesse – att han samma kväll var där, i Jesses sovrum, när Jane dog.

Det var en häpnadsväckande dialog – en enaktare, ett skådespeleri och en regi värdig teaterscenen. Därtill ett tekniskt mästerstycke, från kameravinklar och klipp till det omsorgsfullt mixade 5.1-ljudet som fick mig att själv vända mig om efter flugan i tevesoffan ett par gånger.

Många hånade DN Kulturs dramatevespecial i onsdags, det som störde mig mest var avsaknaden av Breaking Bad i både Thentes text och i bokhyllan på omslagsbilden.

När Joss Whedon gjorde förra veckans Glee-avsnitt, Dream On, var det verkligen drömmar för hela slanten. Bokstavliga sådana, antingen dagdrömmar eller uttalade önskningar – men jag funderar på om det kanske också handlar lite om tittardrömmar. Både de vi visste om och de vi kanske inte visste att vi hade förrän de förverkligades. Däribland regissören – Whedons storvulna men humoristiska stil känns som gjord för Glee, och det var nog få som blev besvikna.

För kom igen. Lea Michele och Idina Menzel som faktiskt visar sig vara mor och dotter, och gör en känsloladdad drömsekvens-Les Mis-duett? (I dreamed a dream, förstås.) Efter att tittarna på ganska kort tid hunnit både påpeka likheten, uttryckt sin lycka över Menzels medverkan och önskat att det skulle visa sig att de var släkt spelar det inte riktigt roll hur billigt greppet är, det blir bara fint. Och det avslöjas att Jesse visst manipulerat Rachel, fast inte av de orsaker vi tänkt oss. (Att han börjat tycka om henne på riktigt är ju… originellt. Det behövs en term för omvänt Stockholmsyndrom.)

Artie får ett ordentligt maffigt Safety Dance-solo, där han dessutom får dansa loss i ett underbart flashmobnummer  – och sen en vackert upplyst kyss. För visst har det framgått att han och Tina inte lyckats komma nånvart än?

Neil Patrick Frickin’ Harris? På alldeles riktigt! Musikalnördar världen över pep upphetsat när han dök upp. (Och mer än ett par stycken började nog spåna på Schuester-Bryan Ryan-fanfic.) Och även om han inte själv fick sjunga nåt ur Les Mis kan man gissa att jättefanet Harris hade något att göra med valet av provspelsmusikal. Och det hockeyfrillade trolleritricket, för den delen.

Det enda som fattades var väl en scen mellan Kristin Chenoweth och Idina Menzel, med eller utan anspelningar på Wicked. Men tydligen ska de inte vara särskilt förtjusta i tanken på att vara i samma rum – och det sägs ju att man behöver få ha några drömmar kvar.

(Dude, Lost-spoilers galore!)

Så var det slut. Nätet  vimlar av tusentals, nay, hundratusentals besvikna kommentarer och Facebooksidor av typen »1,000,000 people who want the producers to reshoot the LOST ending« (dock i skrivande stund med bara 145 hoppfulla fans). Igår sågade Kjell hur slutscenen togs över helt av The Kristet Utseende, och de flesta i kommentarstråden neggar. Men kom igen, det var ju oerhört fint!

Säsong sex med sina flash sideways har fått alla de andra säsongerna att kännas pedagogiska och raka i jämförelse. Säcken har knutits ihop sakta men säkert, och specialavsnittet om Jacob och den onda brorsan var, eh, intressant. Med dialog bitvis så högstämd och kantig att man var tvungen att hyra in Alison Janney i Robinson-Mirre-outfit för att skapa gravitas. Det funkade sådär.

Även om Lost aldrig varit känt för sina lyckade specialeffekter (många suddiga CGI-segelbåtar blev det under årens lopp) kändes öns mäktiga energicentrum – en liten grotta med en gul lampa i – extra lågbudget. Och vad var grejen med Claires risiga tokkärring-peruk?

Men på det hela taget har jag njutit som satan av sista säsongen, på samma förbryllande WTF?-plan som man girigt lapade i sig den allra första säsongen för sex år sen. Och det fanns väldigt mycket att glädja sig åt i det allra sista avsnittet:

Några lysande replikväxlingar, med Miles »I don’t believe in a lot of things. But I do believe in duct tape« som odiskutabel höjdpunkt. (Fick också rysningar av Lockes självklara »You don’t have a son« till en förvirrad Jack på sjukhuset.)

Lapidus uppdykande som gubben i lådan.

Den ohyggliga pianorocklåten Driveshaft feat Daniel Faraday spelade.

Och den extremt dramatiska slutuppgörelsen mellan Jack och Man in Black var som sagt EPISK.

Men framförallt var det förstås de oerhört varma återföreningsscenerna i parallellverkligheten/skärselden som var allra bäst. De betades av som på löpande band, men jag satt där med tårar i ögonen varenda gång. Av nån anledning blev jag mest berörd av kombon Sayid och Shannon, med Sawyers och Juliets härliga scen vid godisautomaten som god tvåa. Loved it.

Jag köper hela upplägget med skärselden, men förstår ändå inte några saker. Varför blev exempelvis Sun och Jin så förbannat lyckliga när de var på ultraljud och förstod hur allt hängde ihop? De drunknar tillsammans (jäkligt jobbig scen, för övrigt) och hamnar (ovetandes) i parallellverkligheten/skärselden där de blir med barn och allt är mysigt – och sen förstår de att de egentligen är döda och ska få komma till himlen och aldrig kommer att få träffa sitt barn (som aldrig ens existerade)? Borde inte det vara rätt smärtsamt? Samma problematik gäller för Claire, som först förlorar Aaron i »verkligheten« på ön, och sen föder honom igen i skärselden, bara för att förlora honom – igen? Även om man själv kommer till himlen, borde man inte vilja att ens nyfödda bebis ska få leva sitt mänskliga liv på jorden först?

Att döma av Bens frivilliga kvardröjande i skärselden (kanske ville han hinna få ligga med den betydligt fräschare alternativ-Rousseau innan det var dags?) kunde Lostisarna tydligen själva välja när de ville gå in i ljuset, så varför inte föda sitt barn, leva sitt liv, och sen gå hädan, lycklig?

Men men – när Christian Shephard (ett namn så övertydligt att manusförfattarna till och med ironiserade över det) öppnar porten till Nangijala och man ser ljuset är det kanske inte så mycket att snacka om.

Kjell har redan sågat gruppkramen i kyrkan men det funkade för mig. Själv tillhör jag gruppen Ateister med dödsångest och tycker att alla tänkbara alternativ till totalt utslocknande – hur pajiga och sentimentala de än må vara – känns härliga och inspirerande. Och att se alla de mer eller mindre olyckliga Lostisarna man följt sen 2004 återförenade och i frid med sig själva och varandra var bara väldigt tillfredsställande och vackert.

Den stora frågan nu är – hängde allting verkligen ihop? Fanns det verkligen en Lindelofsk master plan från första scenen till den sista? Och eftersom allt det centrala tydligen hände i första och sista säsongen, ska man betrakta allt däremellan – hela Dharma-grejen, The Others, Charles Whitmore, oändliga vandringar genom djungeln etc – som utfyllnad?

Enda sättet att få svar är att se om hela serien, men jag känner mig färdig. Och faktiskt helt nöjd.

(Se upp för spoilers…)

MiB-Locke till Jack: »Verkar som om det var du som hade fel.«

Jack till MiB-Locke: »Verkar som du också hade fel.«

Och jag säger som Locke sa till Eko för fyra år sedan:

»Jag hade fel.«

Verkar som vi hade fel, allihop.

Samtliga avancerade Lost-bloggaranalytiker därute hade fel i sina teorier kring finalsäsongen. Här fanns ingen agenda som var i närheten av att kunna karakteriseras som någon masterplan. Även Jacob och MiB hade småagendor, i förhållande till ögåtans tydligen förevigt oförklarliga magnitud.

Jag gillade en hel del i finalen. Men mest på samma nivå som jag gillade en hel del i den omtalade säsongsavslutande Grey’s Anatomy-dubbelepisoden förra veckan: scener var suveränt lösta, känslolägen, klippning, comic banter-repliker… ja, det var oerhört bra utfört.

Jag älskade slutstriden mellan Jack och MiB-Locke, känslan av Hitchcock och Cape Fear. Och jag hjärtevärmdes till tårar av i synnerhet två av alla kärleksslutföreningar, Sawyers och Juliets (även om jag nästan gillade Jacks och Kates mer, på grund av att Jack var så trög att ta in ljuset) samt Charlies och Claires, backstage med nyfött barn.

Och jag kan väl köpa hela skiten om den fantiserade efter-döden-sideways-verkligheten, det är ju inte precis som om det fanns något annat att köpa i stället – eller som om vi inte fattade att sideways-grejen knappast var av det världsliga slaget. Det var de sista tio minuterna som förstörde alltihop. En hoper kristna dumflin i suddigt motljus och slowmotion i en banal kulisskyrka. Så fruktansvärt billigt uselt. Jag hade kunnat köpa något sakralt om det gjorts med minsta finess. Men detta var som om min favoritteveserie sålt av slutkvarten till Maranata.

Och jag satte mina egna tårar i halsen. Varför skulle jag ta till lipen för Claires och Charlies skull, deras knodd fanns ju inte ens (i alla fall inte en lycklig återförening).

Nej, spontant tycker jag, i och med den slappa upplösningen, att hela det här »Lost handlar inte om ön utan om människorna«-temat var en nödutgång från en säsong där vi länge tyckte oss, eller hoppades, föras mot en jätteport av mytologisk gåtknäckning.

Visst var det en bra dramaserie, ändå. Om vi tillåter oss att bortse från seriens budskapliga psykbryt om religion, karma, öde och livsval (vilket jag tar mig friheten att göra, eftersom jag följt dravlet så förhäxat entusiastiskt sedan 2004). Men min största behållning är att jag just nu känner mig oerhört nöjd med att jag aldrig kastade mig in i Lostpedia-världen, att jag aldrig brydde mig om de mest akademiska Lost-bloggfilosoferna. Deras universum var ju lika mycket personligt make-believe som sideways-världen. Vilket känns som en avgörande poäng med precis alltihop. Lost-fansen fick samma slags djupgående samhörighet med varandra som Lostisarna fick. Det oändliga bloggbluddrandet var fansens version av klyschkyrkan.

Vi får nöja oss med det.

Äntligen börjar amerikanska kritiker tona ner den allmänna (och på ett allmänt plan lättförståeliga) Treme-lovsången och gå in mer i detalj på grejerna som verkligen inte funkar. Salons Heather Havrilesky gör det så pass i detalj att hon omöjligt kan stå fast vid sina tidigare oreserverade lovord, även om hon gör vad hon kan för att poängtera kvaliteterna.

Jag håller med om all hennes kritik, men det hon ändå vill lyfta fram i kontrast, som vågade och experimentella kvaliteter, är för mig lika goda kålsupare i det övergripande pekoralet. Flera av de scener Havrilesky lyfter fram som »fina« – de mer stillastående och cameo-befriade – har för mig känts lika irriterande utstuderade som de överlastade, illasittande big-speech-scenerna och VIP-töntiga Costello- och Top Chef-inhoppen. Scenerna reduceras till solitärer som inte för vidare energin i en dramatisk rytm. Havrilesky konstaterar att mycket i Treme är »over-written«, men det gäller alltså även de »finstämda« scenerna. Man känner ständigt Den Store David Simon stå alldeles bakom kameran med ögonen grumlade av sin egen sinnesrörelse.

Jag skulle vilja likna Treme vid det klassiska, men allt mer ointressanta, amerikanska magasinet Vanity Fair. Där finns ett fantastiskt hantverkskunnande, en journalistisk passion för ord, bild och storyberättande, men det bluddras allt oftare bort i en elitgubbrockig idealisering av de »goda stjärnorna«.

Ingen skulle bli förvånad om Bono tittade in i Treme.

Men det jag gillar oreserverat i serien är ändå musikscenerna. Simon och hans team har på ett genialt och känsligt sätt fångat både traditionen av improviserat musicerande i New Orleans och stans unika känsla för sin amerikansk kanon av blues-, jazz-, funk- och R&B-standards.

Det räcker dock inte för att jag ska orka hänga kvar.  Jag är absolut intresserad av New Orleans men jag står inte ut med Simons »Plura«-bonding med Goodman och är inte ett skvatt nyfiken på vad som hände med Daymo.

Ibland ser man ett teveserieavsnitt och blir sittande alldeles vimmelkantig, rent fysisk lycklig över  hur en halvtimma teveunderhållning kan innehålla så mycket, så väl genomfört. Så kände jag efter avsnittet av Party Down som jag skrev om på Weird Science för ett år sedan, och så kände jag igen idag på morgonen när jag såg veckans avsnitt av samma serie.

De första fyra avsnitten av den andra Party Down-säsongen var lågintensivt njutbara. Ofta väldigt roliga, förstås. Megan Mullallys Lydia och Ken Marinos Ron som fejkar samlag i ett cateringtält var episk tramshumor. Rons fumliga, nedrökta livskris lika strålande tragikomik.

Annars har inte så mycket hänt. Det avslutade förhållandet mellan Casey (Lizzy Caplan) och Henry (Adam Scott) har legat och skavt utan att riktigt tränga upp till ytan. Casey får ett litet break med en roll i en Apatow-film, och dejtar nån snubbe. Henry har ihop det med cateringführern Uda Bengt (Kristen Bell, som fortfarande inte varit i bild under säsong två; hon lär dyka upp i avsnitt sju) och försöker ta sitt jobb som team leader på allvar − han har börjat vänja sig vid att ha sjukförsäkring.

Serieskaparna Rob Thomas och John Enbom verkar vilja jobba så; låta handlingen ligga och pysa i några avsnitt för att sen detonera den i en lika humoristisk som emotionell explosion. I helgens avsnitt kommer smällen, när cateringteamet hamnar på Steve Guttenbergs garageuppfart och möts av beskedet att Guttenberg har glömt att avboka dem till sitt inställda födelsedagskalas. Det utvecklar sig raskt till att den gamle Polisskolan-pajasen korkar upp några flaskor dyrt vin och böjar regissera cateringfirmans misslyckade skådespelarna i en uppsättning av den likaledes misslyckade manusförfattaren Romans senaste katastrof till sci fi-epos.

Roman (Martin Starr) har bjudit in sin »writing partner« Kent till Guttenbergs spontana födelsedagsfest. Att Kent spelas av »McLovin’«, Christopher Mintz-Plasse, är lika genialt som kongenialt − Starr och Mintz-Plasse är ju i princip samma person, med samma bakgrund som glasögonbeprydda nördspolingar i Judd Apatow-produktioner. Steve Guttenberg lyckas övertala Kent och en svårt nervös Roman att skriva in lite känsla i sin snustorra sci fi-scen. Kent blir inspirerad och skriver in en öm kyss mellan karaktärerna som i Guttenbergs regi råkar spelas av Casey och Henry…

Under tiden hinner Ron bjuda in sin AA-sponsor till festen och Lydia inspireras av Guttenbergs entusiastiska konstsamlande. Han har en »Koons« − ett akvarium fyllt med ishavsvatten − och en tavla som föreställer en muskulös man som försöker sätta på ett piggsvin.

Kvällen slutar i bubbelpoolen med en nyckelscen som är lika delar förlösande och förvirrande för två av huvudkaraktärerna, innan Guttenberg hoppar i spritt språngande (»it just feels great on your balls«) och drar med sig resten av festen.

Det är ett makalöst välkomponerat avsnitt, med avgörande karaktärsutveckling inskarvad mellan skämt som har dimensioner både i sidled och på djupet − hela avsnittet är en hejdlöst rolig drift med Hollywood-ytlig kvasi-intellektualitet. (»No, it’s pronounced Niche − it’s german.« är en av höjdpunkterna.)

Det är oförskämt att Party Down lever ett undanskymt liv på kabelkanalen Starz, med kassa tittarsiffror och nedläggningshotet hängande över sig som ett damoklessvärd. De inblandade verkar åtminstone hoppfulla om att det kan bli en tredje säsong, trots att Adam Scott har plockats upp av Parks & Recreation − för övrigt den enda komediserien som har varit i närheten av Party Down i vår.

Hur Scott bär sig åt för att vara tevevärldens mest sympatiska snubbe i två serier samtidigt är nog ämne för ett annat blogginlägg…

(Spoilers, you bet!)

Är det filmsuperhjälten »The 24 Man« vi just nu ser födas, under de oförtjänt medieskuggade, verkligt hyperspännande finalepisoderna av den allra sista 24-tevesäsongen? Den rogue-rasande Jack Bauer som nu börjat gå bärsärkargång på New Yorks gator känns allt mer som en Marvel- eller DC-bakgrundsmytologi. Vad föräldramordet gjorde för Bruce Wayne gjorde avrättningen av Renée Walker för Bauer…

Detta är ett genialt startupplägg inför de planerade filmversionerna av 24. Som teveserie kör man medvetet in i en återvändsgränd nu, där Bauers handlingar inte längre går att ursäkta juridiskt, han har blivit en blind hämnare utan framtid i en sedvanlig CTU-formaliserad 24-episoders tevesäsong. Men »The 24 Man« som film, däremot! Två och en halv timme totalspänning i stil med de senaste två, tre avsnitten av slutsäsongen – och med ljuvliga knorrar som Gregory Itzin i paradpresidentrollen som den ultimate Nixon-fähunden Charles Logan!

Mötet på garageuppfarten mellan Bauer i full superhjältekostymering och Logan i sitt bepansrade bilbaksäte var årets actiontittgodis, i en klass som filmer typ Iron Man 2 aldrig kan uppnå. Själva uppbyggnaden är mästerlig. Logans självsäkra lismanden gentemot President Taylor å ena sidan och ryssarna å den andra, samtidigt som Bauer drivs på av ursinnigt, allt mer otåligt hat från andra hållet. Att Logan är dömd att möta Bauer vet vi, så det är ett sådant enormt nöje att se honom tro annorlunda – och hur han bara en halvminut innan Bauers kidnappningsaktion fjantar sig i telefon med ryssen: »haha, det finns inte en chans i världen att Bauer vet att du och jag är insyltade, haha…« (För övrigt underbart repriserad som slutscen, när Logan liggande på ambulansbritsen intrigsnackar med rysspresidenten och flugan på hans skjorta zoomas in så vi fattar att Bauer står och lyssnar på hela skiten.)

När Bauer bullrar fram som rena RoboCop i garagegången korsklipps vi hela tiden till Logans skrikande råttfigur i bilen, för att vi ska kunna krama ur maximal tillfredsställelse. Först tjuter han »It’s Bauer!!!«, sedan när hans livvakter tar sig ut en efter en är han skitsnabb att låsa bildörrarna igen, och när slutligen Bauer är framme vid hans bil, och så snyggt effektfullt stannar upp precis utanför Logans fönsterruta i en extrasekund, börjar gubbfan störtlipa (högt favorit-i-repris-värde). Totalt popcornjubel!

Och med vilket underbart ryggradslöst tempo Logan sedan sladdrar ur sig allt Jack vill veta… Ingen tortyr nödvändig där, inte.

Men det allra roligaste med hela detta 24-avslut är att det faktiskt är så fullt-på-riktigt-spännande. På nattbioklassisk nagelbitarnivå. När Jack ådrog sig den slarviga knivskadan på väg in i rysshissen skrek vi unisont »näääeeej«, hela familjen i tevesoffan.

Och fy satan vilken grotesco-grym scen när Pillar ringer ryssen för att kolla läget, och kameran låter oss långsamt upptäcka Bauers sjuka slakteri-manege i takt med att den ende överlevande släpar sig fram till den ringande mobiltelefonen.

Utan tvekan når hela produktionsteamet bakom 24 en absolut kreativ peak just här, just nu.

Nu är det förmodligen inte alls så att Howard Gordon, som alltså börjat jobba på en första filmversion av 24, har funderingar åt »The 24 Man«-hållet.

Tyvärr. För visst hade det blivit fruktansvärt mycket bättre än att få se Jack som ångestfylld farsa och morfar.