2008-06-22
Säsongsavslutningar är onaturliga. När teve är som sämst – det vill säga bara är en kassako att mjölka och inte dramatiska konstverk – är när det blir för uppenbart att det inte finns någon logisk slutpunkt på berättelsen, när famlandet efter nästa plot twist blir för uppenbar. Det är aldrig bra för illusionen när man på soundtracket nästan kan höra manusförfattarnas huvdukliande. Vad fan ska hända nu?
Avsnitt av en serie kan jämföras med kapitlen i en roman, naturliga uppdelningar av en berättelse. Men jag har svårare att se säsonger av en serie som, säg, delarna i en romantrilogi. Då blir det uppenbart att det som styr indelningen mer är hur många avsnitt som har beställts av serien än en dramaturgi.
Därför blir jag glad av att läsa denna mycket intressanta artikel (av Alex Witchel i New York Times Magazine) om Mad Men och dess skapare, Matthew Weiner. I säsong två, som börjar sändas på amerikansk teve den 27 juli, har handlingen flyttat två år framåt i tiden, och Witchel berättar även att det är en taktik som har anammats av Desperate Housewives-hjärnan Marc Cherry, vars nästa säsong utspelar sig fem år efter den senaste. Samma grepp används som bekant av 24.
»It’s too much of a soap opera to pick up with the next month«, säger Weiner.
Även om både Mad Men och Desperate Housewives är kommersiella produkter, lika styrda av branschens villkor som alla andra, så ger en sådan tidsförskjutning just en illusion av genomtänkt dramaturgi, en känsla av att tevemakarna vet vad de sysslar med. I stället för olika delar i en romanserie blir säsongerna då som tidsepokerna i en, exempelvis, släktkrönika. Dessutom skapas en nyfikenhet hos tittaren som manusförfattarna kan leka med. Vad har hänt under åren som passerat? Serien får en fräschör, rentav en adrenalinspruta, eftersom förhållandena som råder i seriens värld helt kan kastas om.
Viss förståelse måste man ha för att alla serier inte kan anamma denna approach. Karaktärerna i vissa av de mer seglivade såporna skulle vara tusentals år om de med jämna mellanrum skulle hoppa fem år framåt i tiden.
[2008-06-23 3:53]
rev
oh vad fint mycket bra drag, det där!
att tiden har gått medan man själv har levt den känns lite hisnande och läckrt
jag hoppas nåt liknande hänt i Big Love när nästa säsong kör igång så att billy hunnit konka det där jack vegas-skiten han tjattrade sönder halva sista säsongen med
inga alltför långa tidsspann bara, ..”gammelmansmasken” är alltid lika HEMSK!!
det här med gammelmansmasker är nåt som jagar mig sen jag såg gerard depardieu och robert de niro i typ 20-årsåldern föreställa två 90-åriga gubbar med groteskt artificella rynkansikten buskis-slåss i slutet av det alltid märkliga och mäktiga eposet ”1900″
..man blir alltid lika besviken och förundrad över det där slutet, lite gråtfärdig nästan. vad sysslar dom med, varför förstör dom de sista minutrarna av filmen? och varför gammelmansmasken?
en otäck bild svepte förbi häromdagen föreställande brad pitt i gammelmansmask i nån ny film som man aldrig kommer se. det såg ju hemskt fult ut.Skräcken slår en lite när man inser att Brad Pitt (för mig evigt ”hunken”) snart inte behöver den där masken. då kommer även jag ha en gammelmansmask av kött i fejjan!!
[2008-06-23 20:21]
Konrad
En intressant problematik, men jag försöker komma på några konkreta exempel på där detta blir ett uppenbart problem – har du några? Är det inte egentligen säsongsstarter som är de mest problematiska? Mad men avslutades ju exempelvis med tydliga cliffhangers åt alla håll, medan själva säsongsstarten, som du påpekar, sätter igång två år senare i tiden.
Aaron Sorkin var ju exemplarisk i att bygga upp säsongerna mot ett tydlig klimax, men löste början av de efterföljande säsongerna på olika sätt. I säsong två började han samma kväll som ettan slutade, vilket resulterade i att första avsnittet utspelade sig under tre månader – något han själv erkände efteråt inte fungerade. Han menade att det egentligen inte får gå mer än en vecka under ett avsnitt, då tittarnas upplevelse av en teveserie är att den följer en reell tidskurva (har det gått en vecka sedan förra avsnittet visades bör det alltså ha gått en vecka i serien).
Resultatet av detta, i en serie som Vita huset, är att det bör ha gått ungefär tre månader mellan säsongerna (alltså sommaruppehållet), vilket Sorkin löste med olika tidshopp i ett dubbelavsnitt i början säsong tre.
