Har precis sett kvällens episod, den fjärde av fem, av veckans stora tevehändelse, BBC-rättegångsdramat Criminal Justice. Ytterligare en i trenden av nya brittiska serier som visas i ett enda intensivt svep, en kväll i veckan – precis som den djupt engagerande Five Days förra året (eller, för den delen, årets hittills mest överraskande komediserie, den halvimproviserade kärnfamiljslivspussel-sitcomen Outnumbered).

Det började i måndags med en ung, hetsig, superspontan, adrenalin- och vodkarusig förälskelse. En glad och härlig 21-årig kille träffar en jämngammal tjej, kör henne hem, de ligger med varandra, jätteberusade, han vaknar mitt i natten, kommer på att han måste hem snabbt eftersom han lånat sin pappas taxibil utan att fråga, går ner i köket, fortfarande full och hög (de tog lite ecstasy på stranden också), häller upp lite mer sprit och slocknar vid köksbordet.

Vaknar igen. Vinglar upp för trappan för att säga hejdå, drar på sig tröjan, sluddrar »hejdå-måste-dra«, inget svar, tänder lampan… och hon är död. Knivmördad.

Brutalt slut på kärleksstoryn, den fladdrande flyktiga prologen till årets hittills mest klaustrofobiska sociologidrama.

Sen dess har vi, kväll efter kväll, nedstigit i 21-årige Ben Coulters helvete av förvirrande polisförhör, grumliga advokatmöten, fängelseförnedring och en skandalös inledning av rättegången. För givetvis blev han åtalad. Han och tjejen hade suttit och lekt med den blivande mordkniven vid köksbordet, huggit mellan fingrarna, han råkade rentav hugga henne i handen… Så hans DNA fanns på mordvapnet, på henne, i henne, överallt. Han hade till och med tagit med sig kniven därifrån när han flydde i panik, och hade den på sig när han krockade med taxin och påkallade polisens uppmärksamhet.

Criminal Justice har hittills haft tre teman, vart och ett av dem har varit stor tevedramatik.

Dels fängelseskildringen – fullständigt nedbrytande, brutalt hierarkisk, och med den här 21-åringen nederst, en klen skygg vit kille som alla tror har våldtagit och mördat en svart tjej. Han misshandlas, hotas till livet, tvingas svälja insmugglade droger i besöksrummet, tvångsinjiceras med sprutheroin.

Dels en nattsvart skildring av det engelska rättssystemet (en juridikversion av sjukhusdrama-mästerverket Bodies – precis som Bodies-serieskaparen Jed Mercurio varit NHS-läkare, är Criminal Justice-författaren Peter Moffat ex-advokat), där allt handlar om pengar, där  budgetfascismen tvingat fram omänskliga nedskärningar av framför allt tid och engagemang. Ingen lyssnar en sekund på Ben. I stället talar alla snabbt och exakt om vad han måste säga, han förbjuds säga något annat än det de tvingar honom att leverera för deras egen effektivitets skull, och han matas med skräckvisionen av 15 år i fängelse. Han matas in i en högljudd, hopplös maskin.

Den första lilla, lilla vändpunkten kom i onsdags. »Tack!« sa han plötsligt, avväpnande, till en ung jurist som inte var lika arrogant som de andra. »För vadå?« frågade hon. »För att du pratar normalt med mig.«

Ty dels är serien också just en skildring av en ung mans mardrömskliv in i ett chockerande misslyckat samhälle, och hur allt han fått med sig från en stark och trygg uppväxt rämnar. Ben Whishaw i huvudrollen är helt makalöst bra. Jag har själv en tonårsson och ser så mycket av hans och hans kompisars glödande sköna livsgnista i Ben, så som den gestaltas i början av serien, i hans harmoni och förfestlycka, med The Jams A Town Called Malice pumpande i det ännu inte riktigt urvuxna pojkrummet… men också plågsamt återspeglad från andra hållet, när han blir iskallt systematiskt stukad och nedtrampad; känslolivet är fortfarande tonårigt åbäkigt och livsgnistan börjar implodera. Den sammantagna bilden av en hel igenmurad vuxenvärld mot en enda övergiven 21-åring, som trevar i ett främmande mörker efter den uppriktighet och empati som tidigare aldrig förvägrats honom, är hjärtskärande.

Sedan tillkommer förstås spänningsmomentet, som trots en och annan logisk lucka fungerar väl tack vare att skådespeleriet och strukturskildringen är så bra. Visserligen blir just denna del av dramatiken lite väl domstols-thriller-traditionell, när den i och med rättegångsspelet börjar dominera handlingen under avsnitt 4.

Men just som jag, igår kväll, satt och tänkte att det hade varit ett bättre grepp att låta oss sväva lite mer i amnesins ovisshet, tillsammans med Ben, om skuldfrågan – så tog alltihop en sån där rättegångsklichéklassisk näst-sista-avsnittet-vändning som jag inte har något som helst motståndskraft mot.

Plötsligt är spänningen fullständigt monumental inför kvällens upplösning.

Men storyknorren var ändå smågodis, som en efemär kick av nåt supersalt mot tungan. Det är expressiviteten i nyanserna hos skådespelaren Ben Whislaw, och serieskaparen Peter Moffats besatthet av vardaglig politisk rättsröta, som har mig i det mäktigaste järngreppet.