När gick du senast på en film för att en viss filmstjärna spelade huvudrollen? Trots att det är svårt att tänka sig nu, så var det inte länge sedan just detta som bestämde vilken film man valde att se. »Vi går på den nya Tom Cruise-filmen.«
Den ende skådespelare som jag skulle kunna tänka mig att se en film med bara för att han är med är George Sanders, och eftersom han är död sedan 1972 är risken inte överhängande att jag måste slösa pengar på en sådan biljett.
Magasinet Radar obducerar i senaste numret filmstjärnan. Inte någon specifik, utan filmstjärnan som fenomen, som kulturell ikon och biljettsäljare, en nu kall och livlös kropp. Obduktionsrapporten pekar på fem fatala sår: skvallerpressen, specialeffekter, pretentioner, filmnördarnas intåg och kändisskapets devalvering (vi kan kalla det Tila Tequila-effekten).
När vi, tack vare Aftonbladet Klick, är hej och du med Julia Roberts celluliter, försvinner ofrånkomligen lite av den idoliserande, ouppnåeliga relationen till filmstjärnorna, vita-duken-gudar som har degraderats till människor av kött, blod och bilringar. Det är frapperande hur vi på bara några år kollektivt har gått från just det idoliserande till det passivt aggressiva hån och skadeglädje som är det enda vi nu har till övers för kändisar.
Tänk Lauren Bacall och Humphrey Bogart. Och tänk sedan på Ben Affleck och Jennifer Lopez (Bennifer), ett förhållande som var nära att krossa deras respektive karriärer och sågs som ett stort skämt.
Intressant är också analysen av the acting bug, att filmstjärnor fått storhetsvansinne och försöker vara skådespelare. Leonardo DiCaprio fortsatte bara att sjunka när han släppte taget i Titanic, en guldsits som han sumpade genom att tro sig vara något mer än ett sött ansikte för flickrumsfantasier. Vi vill se filmstjärnor i deras paradroller om och om igen – annars får det vara.
Rent konkret är det bara att titta på hur filmstjärnornas löner har sjunkit, hopsjunkna dollartecken som inte ens Botox kan lyfta. För sin nya film får Jim Carrey arvode bara om den går med vinst, enligt Radar.
Även om vi kan identifiera de dödliga såren har vi inte någon mördare. Men jag kan i alla fall leverera en huvudmisstänkt: Gollum. Lord of the Rings klarade sig inte bara utan filmstjärnor, den överlägset bästa skådisinsatsen stod en animation för. Med animationer blir stjärnan obsolet, och på dess grav dansar Gollum och Tila Tequila, MTV-stjärnan som plötsligt var överallt för ingenting och mycket väl kan vara världens just nu mest onödiga person.
Personligen kan jag tänka mig att ansluta till den gravdansen, om inte sällskapet var så frånstötande. Jag kommer alltid ha en svag punkt för gammal filmstjärneromantik som den såg ut i Cary Grants oklanderliga kostymer, men frånsett det finns det ingenting att sörja i att ett fåtal utvalda celebriteter inte längre kan få ett mindre lands BNP för en roll.
Då kan i stället resurserna frigöras till att utveckla hittills oanade filmfantasier, inte för att försörja en hundrastare åt Madonna.
