Weird Science
Skånes svinigaste gråsosse

2010-11-29  

När tevetittarna får bestämma, i form av telefonröster, brukar jag få hjärnblödning.

Men med tanke på hur SVT:s kreativitetsdödande feodala produktionssystem ser ut, vilket senast yttrade sig i den klumpfotade kompromissen Våra vänners liv, var ju Komedikväll förra vintern ett lyckat drag. Bland de tre pilotavsnitt som visades i form av tävlingsbidrag röstade tevetittarna fram Starke man som vinnare. Därmed fick Hipp Hipps starke man Anders Jansson möjligheten att utveckla sin ‚Äùrealcom‚Äù om det fiktiva socialdemokratiska kommunalrådet Lars Göran Bengtsson, och hans korrupta regim i Svinarp, ‚ÄùSkånes näst tråkigaste kommun‚Äù, till en hel serie.

Ja, jag rankar den alltså rentav högre än den i och för sig mer unika I Anneli. Men det beror också till stor del på att Starke man så exceptionellt väl förvaltar sin uppsättning av traditioner och influenser, vilket är något svenska komediserier normalt är extremt usla på (det enda lyckade exemplet jag på rak arm kommer på är den svenska Albert & Herbert-versionen av BBC:s Steptoe and Son). Jag uppskattar mallen, eller formmedvetenheten; att serien inte är på sex eller åtta utan tretton avsnitt, att den inte bara är starkt The Office-inspirerad utan har mer gemensamt med den amerikanska än den brittiska versionen, att där finns exakt samma bredd och spektrum som i Steve Carell-serien – allt från det obligatoriska konferens/teambuilding-avsnittet till de små vardagsallmänmänskliga kontorshistorierna; och därtill ett kommunkontor, inklusive lunchrum, med underbar Dunder-Mifflin-känsla – och att inget ändå känns plagierat eller osjälvständigt utan precis tvärtom: serien får sin livsluft inte i förebilderna utan ur sitt eget fiktiva Svinarpsuniversum.

Förutom från amerikanska The Office (komplett med ett myller av underbara webisodes på SVT:s Starke man-sajt) kommer den hantverkskreativa inspirationen från Armando Iannuccis BBC-politikersatir The Thick of it. Handkamerafilmad arbetsplatsrealism där de flesta rollgestalterna är vardagligt trovärdiga medan dynamon i centrum, Anders Janssons kommunalråd, är en enda underbar, stor hysterisk överdrift.

Men här finns också en viktig innehållsmässig inspiration. Anders Jansson och hans huvudmanusförfattande parhäst Wiktor Ericsson har plöjt veckotidningen Dagens Samhälle, som ges ut av SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. En research som i sin tur plöjts ner i Starke man-manusen, i form av typiska kommunala affärer och handlingsprogram, typiska begrepp och tjänstemannavokabulär – kvalitetschefer, resurspooler, sammanslagna sopstationer, samarbeten med extremhögern, upphandlingar av nya badhus…

Jämför med hur den obegripligt hyllade SVT-dramaserien Kronprinsessan för några år sedan hanterade sin regeringskanslimiljö: just politiken och yrkesjargongen borde ha varit hårdresearchat trovärdig men var i stället så barnslig att man häpnade; i stället för att ge Alexandra Rapaports miljöminister en trovärdigt dagsaktuell agenda tjatade hon bara om den 30 år gamla kärnkraftsfolkomröstningen.

Där blir alltså de två största, mest seriösa samtida satsningarna på politikerdrama i Sverige, Kronprinsessan och Kungamordet, fullständigt mosade, i fråga om ren trovärdighet i ämnen och ton, av Starke man. Dessutom uppstår, ur den realpolitiska trovärdigheten, en paradoxal trovärdighet också i Anders Janssons gubbsvettiga karikatyr: Svinarps sossefascist är ingen ond människa, men hans rättvisepatos skevar i det att han, som sosse, ser sig själv som en typisk man av folket och att allt han gör och känner därför är folkligt och normalt, och att rättvisan som måste uppnås i första hand är att han själv måste känna sig rättvist tilldelad.

Detta är en lika finkornig effekt som själva rollgestalten är grovkornig.

Sedan är dialogen, jämte Solsidan, den bästa som skrivits för ett komedisammanhang i svensk teve. Inte minst hur den hanterar pauser, tystnader, upprepningar. Jag kan fastna i små detaljer och spola dem fram och tillbaka – småsaker som när Anders Jansson ad-libbar i ett kritiskt läge under ett kommunsammanträde där han i samma veva kör över det moderata oppositionsrådet, och han och hans närmaste man, Magnus Marks suveräna tjänsteman, halvfilibustrar i munnen på varandra som lokalpolitikens Piff och Puff:

»… visar på de fina skånska traditioner, som… eh…«

»Som vi har.«

»…som, eh… vi har.«

Och jag gillar hur skådespelarna låter bli att agera ut sådana replikskiften – de gör sig grå och tonlösa i det offentliga rummet och sedan uppstår ett komiskt lyft i kontrasten mot hur de slappnar av och skruvas upp »off the record«.

Serien är absolut inte lika infernaliskt rapp som The Thick of it, och den har inte lika skickliga komiker i rollerna som Carell eller Ed Helms är i The Office. Men den har ett eget momentum som är precis lika tätt och hållbart och som får mig att betrakta nästan allt i Starke man som perfekt. Miljöerna, kläderna, programtiteln, replikerna, manusens trippelparallella intrigtrådar, till och med det musikaliska ledtemat med sin aviga rytm till Anders Janssons förtextcykeltur till jobbet, och som slutar i en perfekt serie trombonepruttar i en snygg 1970-talsblåssektion som känns vintage BBC och sätter tonen för veckans häftigaste halvtimme tevekomik.

[2010-11-29 15:29]
Imaginer

Du är verkligen Sveriges bäste TV-skribent Kjell! Oerhört initierad och välresearchad text, och såklart jäkligt läsvärd också. Jag jämför för mig själv med slentrianhalvsågningen i P3 tidigare idag där man kallade serien ”typisk svensk buskis” eller något i den stilen, och tyckte att West Wing var bättre…

[2010-11-29 18:05]
Stefan W

Eftersom du gillar serien gav jag den en chans till och kom då på vad som gör att jag inte orkar se den: Gunvor.

[2010-11-29 19:55]
mxm

som utlandssvensk kan jag inte låta bli att tycka att svensk kontorsångest per automatik inte är lika glamoröst deppig som brittisk dito. men jag får väl kolla ikapp på svtplay då och se what is what…

[2010-11-30 00:57]
Mattias Källman

Ytterst vagt on topic, men jag förstår verkligen inte vad grejen är med Ed Helms/Andy i The Office. En karaktär som pendlar mellan dödtrist och två snäpp *för* utflippad (för the Office är bäst när den ligger så nära verkligheten att det skaver obehagligt – vilket tyvärr blivit alltmer sällsynt de tre senaste åren) och en skådespelare som är så intetsägande för mig att jag inte ens kommer på något dräpande och to-the-point att säga. Kommer bara att tänka på grimaserna och de tillhörande ljuden. Määääähh.
Ja, det var en bra sammanfattning. Määääähh.

Han sjunger rätt bra, men det skulle han få mer utlopp för i ett annat program…

Starke Man ska jag se. Nån gång.

[2010-11-30 03:17]
San

Eftersom Starke Man känns som en parodi på kungahuset. Årets året med kungafamiljen kan bli det bästa någonsin. Kaffeflickor och farfar Sommerlath, oj oj.

[2010-11-30 03:29]
jibber-jabber

Jag blev väldigt positivt överraskad av denna serie (som jag inte hade planerat att se före denna text). Det känns verkligen som en svensk the thick of it men med värmen och de mer uttalade sitcom-inslagen från amerikanska the office. Mycket välanalyserat i texten. Bästa Kjell-tipset sedan Summer Heights High!

[2010-11-30 13:49]
“Starke man” « Emmies

[…] man” Av Emmie, 30 November, 2010 Äntligen en analys av Starke man på Weird Science (Kjell […]

[2010-11-30 21:16]
Johan

Påminner inte Starke man väldigt mycket om Tom Alandhs dokumentärfilm från 80-talet om kommunalrådet i Hjo ”Van att få som han vill” med en komisk tvist?

[2010-11-30 23:23]
Albin

Som tidigare anställd vid ett kommunstyrelsekontor i en mindre kommun kan jag bara instämma i träffsäkerheten i den igenkänningshumor som genomsyrar programmet. Fantastiskt (skrämmande) nära verkligheten ibland.

Parks and reservation känns också som en tydlig inspirationskälla.

[2010-12-01 01:04]
hp

Så det är därför jag väljer att se det varje vecka. Utmärkt text.

[2010-12-01 14:44]
mattias

Kjell: när du hunnit se finalavsnittet av soa hoppas jag att kastar dig på tangenterna och börjar hets-skriva, och att du sliter ditt hår när du inser hur knepigt det är att få ihop en värdig hyllningstext om säsongen i allmänhet och finalen i synnerhet. Våldsamt bra jävla tv på min ära!

[2010-12-01 19:13]
JET

Håller med Stefan W ovan. Gunvor är det buskisvarning på.

[2010-12-01 19:36]
s

Jag älskar Gunvor. Jag kan inte argumentera för det, jag bara älskar henne.

[2010-12-01 22:41]
T.

BUSKIS? Hur kan man vara så slarvig med terminologin? Gunvor är krävande, men inte för att hon är ”buskis” utan för att hon är jobbig att lyssna på. Hon är en exakt kopia av en av kvinnorna i receptionen på mitt förra jobb, jag menar EXAKT. Samma rökpajade röst, samma maner. Fan samma mentalitet och glada tuggummituggande på konferensen!

[2010-12-01 23:22]
Kjell

Håller naturligtvis med, T. Jag kan förstå den som har svårt för rollgestalten, jag hade det själv i flera avsnitt, och direkt avskydde den i första, men hon är allt annat än buskis. Även jag kommer direkt att tänka på Gunvor-”förebilder” ur mitt arbetsliv… Inte minst en legendarisk växeltelefonist på ett av Sveriges största magasinsförlag! Bra att du nämner hur hon var på teambuildingresan, vilken fin förändring av hennes humör där.

[2010-12-02 05:30]
JET

Rollfiguren Gunvor är jobbig för att den så uppenbart är *skådespelad*. Jag förstår vilken sorts typ den är menad att karikera, men det är just en karikatyr, och det är sånt buskis bygger på. Bara för att skådespelerskan anstränger sig för att spela under, betyder det inte att det blir bra för det.

Nu har jag i alla fall sett de första tre avsnitten, och även om jag i viss mån kan se vad Kjell är så positiv till, så tycker jag att det bitvis är ganska slarvigt skrivet.

Ta till exempel revealen på toaletten i avsnitt ett som är så onödigt övertydlig att hälften vore nog. ”Ha, ha! Den där tjockisen tror att han styr, men i själva verket är det ju jag!” Jisses. Det går att avslöja Truls utan att skriva ut rollfigurens underliggande drivkraft rätt ut i dialogen.

Och fartbulor som börjar installeras på under en timme efter ett telefonsamtal? Jag kräver inte fullständig realism i ett sånt här program, men det hade varit så enkelt att komma till samma poäng genom att låta det gå en vecka, eller nåt.

[2010-12-02 09:42]
Kjell

JET: ”Fartbulor inom en timme” är ju självklart en poäng i sig, en del av Lars Görans ”aura”, mer eller mindre, som kommunens Starke Man. Exakt den typen av action kan LG få att hända närsomhelst – annat är han desto mer (socialt) handikappad på… Det är så mycket av humorn i serien som spelar på de här gränserna, som ligger i de små och stora överdrifterna, och att hävda att det hade varit bättre att låta det ”gå en vecka” innan en fartbula kommer upp är bara så off the target – dels hade det varit en helt menlös klumpighet, dels hade en stor del av den roliga ”powerhämnd”-poängen försvunnit.

Samma sak med Gunvor – det är ju som sagt först kring teambuildingavsnittet man riktigt inser allvaret i hennes rollgestalt. Jag håller med om det ”skådespelade”, men det är ju inte särskilt annorlunda mot den hinna av obekvämhet man känner när man stöter på en av de här rökrösterna i verkligheten. Det viktiga är emellertid att man efterhand tar Anna Blombergs Gunvor på allvar som människa, vilket inte är särskilt ”buskis”.

[2010-12-02 10:14]
JET

Nej, det där var inte från piloten, utan avsnitt ett i serien. Piloten har jag sett tidigare. Om du inte menar att det på nåt vis gjorts två piloter.

Just fartbulorna bygger på ett sånt där mellanläge där man inte riktigt bestämt sig för om man siktar på absurdism eller realism. För att vara det förstnämnda skulle det behöva vara mer drastiskt och överdrivet, och det sistnämnda har man ju missat totalt. Även humor kräver en intern konsekvens – även om den konsekvensen är att även det mest absurda är möjligt. Jag tycker att även om man ser det som en eftergift till det absurda, så bryter det av rätt rejält mot seriens ton som helhet.

Fast min stora invändning är ändå dialog där en rollfigur uttrycker sina åsikter och drivkrafter ohöljt och utan omskrivningar. Det är inte alls fel att Truls menar just det som han säger på toaletten, men det är så slappt att skriva ut det ord för ord, istället för att skapa repliker där de sakerna sticker fram under ytan.

Just det är ett rätt vanligt problem i svenskt manusarbete, tycker jag (i den mån jag ser svenska filmer och tv-serier): att subtext sällan finns, utan att manusförfattarna tänker ”Han tycker så här, så då får han säga det”, när det inte är så människor agerar eller talar, utom i undantagsfall.

Nu är väl inte just ett replikskifte i en scen något som jag tycker sänker hela serien, men det fick mig att hoppa till med sin klumpighet.

Och det är inte Gunvors röst som är problemet, om jag nu på något vis antytt det. Det är helt och hållet spelet som jag tycker inte känns det minsta trovärdigt. Den där nollställdheten är så manierad och endimensionell att det bara blir irriterande.

Vidare till avsnitt fyra, men sen får det nog vara om det inte tar sig ordentligt.

[2010-12-02 10:47]
Kjell

Det ”skulle inte behöva” vara mer drastiskt och överdrivet, håller verkligen inte med om det. Och humor ”kräver” faktiskt inte en intern konsekvens, tvärtom är det ju ofta så med humorserier att de är ojämna till sin natur och måste få vara det – inte bara i fråga om poänger utan faktiskt också om konsekvens. Parks and Recreation är en mycket bra referens till Starke man – en avväpnande rolig och lyckad serie på alla plan, men också väldigt inkonsekvent när det gäller realism kontra absurdism, både i fråga om händelser/situationer och rollgestalter. Jag jämförde också med amerikanska The Office, snarare än brittiska, eftersom den långt mer än den brittiska tar sig samma slags friheter – men då kommer vi i och för sig in på en annan variabel, nämligen utveckling över tid. Hur som helst, sitcomkonsekvens känns inte alls givet längre, eller ens givande. Det är tappert att du kollar vidare, men du lär nog fortsätta att irritera dig på klumpig antirealism och en alltför ”endimensionell” Gunvor!

(Vad gäller piloten, fel av mig! Det var ju äldreboendeavsnittet, fartbulorna var inte med där.)

[2010-12-05 09:22]
E-mannen

@JET: ”Rollfiguren Gunvor är jobbig för att den så uppenbart är *skådespelad*.”

På pricken vad jag känner. Felet är inte karaktären. Felet är inte skådespelerskan. Felet är castingen.
Jag förstår att det kan vara klurigt att hitta men tänk en komiskt lärd skådespelande Ingela Agardh i rollen istället, då blir det lättare att svälja.
http://www.youtube.com/watch?v=9ruZr_9spTs

[2010-12-05 15:54]
Kjell

Nja, en skådespelande humor-Agardh hade inte varit bra utan tagit över för mycket. Det som gör Gunvor så fin är det icke-agerade, undertryckta.

[2010-12-06 22:45]
rotve

Senaste avsnittet, ”Svinarps sjöstad” var en av säsongens bästa!

[2010-12-06 22:51]
rotve

”Är det dom som bakar surdeg?” ”Ja, det är han som sitter där i mitten!”

[2010-12-07 09:41]
Kjell

Ja, älskade Lars Görans disträ nyfikenhet på ”segment A-folket”, och allra bäst var hans garv åt Stalin-skämtet när han var på lyset på krogen ihop med Sjöstadsentreprenörerna! Underbart.

[2010-12-09 21:06]
olga

Det är inte rösten, skådespelandet eller Anna Blomberg (tvärtom!) som är problemet med Gunvor. Det är peruken. Den är inte trovärdig. DEN är buskis. Men jag älskar Gunvor, hon är så otroligt mitt i prick. Men hon skulle ha en kortklippt frisyr med spretig lugg, flammigt färgad i någon piffig kulör.

[2010-12-09 22:12]
rotve

Jag tycker inte poängen med Gunvor är att hon skulle representera nån sorts ”typisk” kommunsekreterare-karaktär, utan ser henne mer som en alldeles unik och älskvärd figur. Tvärt vad man kanske väntar sig är Gunvor ju en riktig klippa. Och samtidigt oväntat gravallvarlig och svårdefinierad.